domingo.blogg.se

Men nu känns det som om att alla har haft en rätt bra resa, så vi får väl se.

Vi åkte en Uber ut till den del av stan där Jagdish bor, det tog ungefär en timme. Han bor med sina föräldrar i en gated community. Vi fick träffa hans föräldrar och vi blev bjudna på görgo mat. Get.

Hem åkte vi med en Uber som helt tappade bort sig. Vi hamnade åt fel håll på en hårt trafikerad, enkelriktad väg och tvingades backa ut på motorvägen för att vända.

Väl hemma var det packning som gällde och vi kom fram till att vi skulle kunnat ha mer med oss hem. Men då skulle vi behöva byta ut barnen mot några starkare😉.

Vi ringde Krishna vaktmästare och gjorde upp om att han kommer och möter oss i morgon klockan fem. Vi andades en stund och sedan gick vi mot "Teal door Caf'e där vi skulle möta Jagdish och hans trolovade för en tidig middag.

 

Det var trevligt och maten var god, men man fick rätt lite. De hade god espresso och Bangalore's sämsta Chai masala.

Nu skall vi försöka komma ner i varv och sova. Vi tänker oss att åka härifrån kvart över fem i morgon.

Häpp!

Ungarna skulle få komma till Indiens bästa vattenland/ amusement park!

Vi tog en Uber dit och bad chauffören att stanna vid en Atm (bankomat) så att vi kunde betala.

Vi har kommit in i att lägga oss runt midnatt och tvinga upp oss själva vid 9:30. Vi får se hur det går på Lördag när vi skall upp vid fem för att ta oss till flyget...

Vi försökte oss på att tvätta våra sängkläder i maskinen. Det gick sådär.

De såg bara lite smutsigare ut efter tvätt än innan...

Andreas och Benjamin är fortfarande krassliga men vi vågade oss ut hela familjen för att hitta "Reliance Fresh". Sandra hade byggt upp en bild för sig och Zacharias att detta var en Supermarket som hade ALLT.

Det visade sig vara som en Pressbyrå med för mycket hyllor och för litet sortiment. Vi handlade ändå en del.

När vi kom till kassan gick sjuklingarna ut och satte sig i skuggan på utsidan trappan och dinglade med bena över ett garage medan Zacharias och Sandra tänker sig att snabbt betala och komma ut.

-Sorry M'am, vi har inga påsar.

Sandra som hade en och en halv kundkorg med varor påpekade att det nog inte går att bära det i händerna. Då är det bättre att vi handlar någon annanstans.

-No, No, I fix bag, säger han och tar fram en tvåliters fryspåse.

Jo, då har vi ju löst det för en yoghurt och ett paket kakor, vad tycker du vi skall göra med de andra 23 sakerna jag handlat?

Zacharias läser Snickersreklamen högt för sin mor för att den var rolig, varpå expediten släpper sitt påsletande, skiftar fokus och frågar

-Do you want to buy chocolate?

Nä, och vart skulle vi i så fall lägga den? Du har fortfarande inte lyckats få fram vettiga påsar.

-Special Price on Chocolate this week.

No chocolate, BAG please!

-I send someone for bag. Two for one on Chocolate!

Efter en stund kommer en anställd med en påse. En sådan där flätad plastpåse som man köper cement eller gödsel i. Den hade redan börjat fransa upp sig i överkant.

Om vi skulle gå på luffen och någon snott vårat tygknyte så kanske detta hade varit ett alternativ ett par dagar, om vi inte hade för stora eller tunga saker.

Andreas kikar in och undrar vad som händer. Han får en kortversion och erbjuder sig att leta reda på en annan mataffär och köpa påsar där.

-Bag is coming. Do you want to buy some chocolate?

Till slut kommer en kvinna ur personalen med två tygpåsar hon varit och köpt hos konkurrenten och vi kan betala och gå. 

På väg till affären hade vi hittat en barberare nere i en källare. Benjamin blev av med ett kilo hår och Andreas fick rakat sig för första gången sen i November. Frissörens maskin var dock inte anpassad efter nordisk skäggväxt och fick jobba hårt. Med jämna mellanrum stängde han av, smörjde och klappade den.

Benjamin såg fin ut i håret men var kritvit i ansiktet, så vi bestämde att efter Reliance skulle han och Andreas gå hemåt.

Vi tog först en burgare på Burger King och sedan gick Andreas och barnen hemåt för att vila medan Sandra gick och shoppade lite Tulsi-te och annat nyttigt.

Benjamin orkade med att leka springig StarWars-lek på hemvägen, men sedan sjönk han ner på ett trappsteg utanför vårt hus.

Just då kom Andreas på en liten planeringsmiss vi gjort: Nyckeln var i tryggt förvar i den handväska som guppade runt på Sandras shoppande kropp, 15 minuter härifrån...

Vi kontaktade Sandra som kom efter en stund.

Efter en stunds vila åkte Sandra till skräddaren för att hämta sina kläder. Vi försökte ringa honom först för att försäkra oss om att det var färdigt, men han svarade inte.

Kläderna var färdiga men han hade slarvat bort både vår fina påse och sjalarna. De senare hittade han men påsen fick ersättas med kassa plastpåsar.

När Sandra återvände hem var det dags för middag. Andreas valde ut ett vietnamesiskt kök som heter "Phoobidden Fruit", varpå Zach blev upprörd:

-Skall vi äta vietnamesiskt slaskvatten istället för Momos någonstans?!

Det visade sig att maten var jättegod och att de hade Momos, så det åt Zacharias. De vuxnas favorit var nog bananbloms-salladen. 

Nu är vi hemma igen och imorgon skall vi åka till Wonderla, ett indiskt "Skara Sommarland".

Efter sen frukost hemma tog vi en Uber till "Shivoham"-templet. Det ser ut som ett sagoslott utifrån, inknött mellan, och till största delen dolt av diverse hus. Eftter att man gått ner i ett garage kommer man in i templet och även på insidan finns en del sagoslottskänsla.

Först fick vi lägga 108 plåt-poletter i lika många kärl och rabbla "Aum Namah Shivaya". Sedan fick Andreas krossa en kokosnöt varav halva gick till gud och halva hem med oss.

Därefter fick vi binda snören runt trädgrenar som en symbol för att vi lämnar våra problem där. Detta störde Zach, som tyckte att man skulle lösa sina problem istället för att lämna dem bakom sig.

Internet är som gud. Det tar och det ger. Ibland försvinner bilderna vi lägger upp, och ibland blir de dubbla. Eftersom kopian hårdnackat vägrade radering, fick jag skriva den här texten😉.

Vi gick genom en massa konstgjorda grottor med rum som symboliserade olika heliga platser och innehöll Shiv Linguams-replikor därifrån.

På slutet satt vi en stund och kontemplerade framför en enorm Shivastaty som utgör templets mitt. Vi skänkte lite pengar till deras "fattig-sjukhus" eftersom vi tror mer på att ge en ordentlig slant till något organiserat än att ge till tiggare.

Antagligen var Andreas gåva på 500rs generösare än de väntat sig för de såg mycket glada ut och gav honom en bok om att hitta sig själv. Eller så tyckte de att han såg så vilsen ut att han behövde den.

Efter att vi shoppat lite åkte vi till "Phoenix Mall". Svinstor och Sverige-dyr. Vi skulle nämligen se en film på deras biograf.

I bakgrunden ses en flygel av den stora Phoenix Mall.

Vi åt lunch på Taco Bell. Gott och inte så dyrt som vi hade befarat. Därefter gick vi på barnens initiativ in och kollade i Toys 'R Us. En del saker var faktiskt betydligt dyrare än hemma och en del var halva priset i jämförelse.

Vi gick och såg "Jumanji - Welcome to the Jungle" på en 4D"biograf. Det innebar att man hade kvalitets-3D-glasögon, att stolarna rörde sig och att det blåste, rök och blixtrade i biografen när filmen påkallade detta. Rätt fräckt tyckte vi allihop.

När vi åkte Uber hem (efter ytterligare ett besök på Toys 'R Us) var det snortjockt i trafiken. På ett ställe stod ett gäng polisstaket i mitten mellan körriktningarna. En lastbil på väg åt andra hållet trängde sig fram för nära dessa och sopade de med ett högljutt skrammel över dem i vår körbana och de for in i bakdörren på vår bil med en rejäl smäll.

Ingen fara för oss passagerare, men chauffören lär få köra många resor till innan han har råd att laga dörren.

Vi tog sen middag på Chai Patty och ägaren kom och satt med oss och pratade skolarbete, filosofi och annat en rätt lång stund.

Nu har vi handlat allt vi behöver för att klara oss till i morgon: Bröd, bindor, dasspapper och öl!

Trafikljudet utifrån är ganska lagom meditativt och efter en dusch tänker vi nog sova.

I förgrunden: Posörer!

Arga leken börjar nu!

På återseende.

\n
\n

I Andreas värld så kan shopping förvisso te sig både absurt och ovanligt, men särskilt komiskt är det sannerligen inte.

\n
\n

Så om något skall bli skrivit idag är det Sandra som får göra det.

\n
\n

Go'natt!

\n
\n

Vårat uppdrag idag var att hitta en skräddare som kunde sy upp mina kläder. När jag frågade Deepika igår om en bra skräddare sa hon att skräddarna runt comercial street vid MG road var bra. Så vi åkte dit helt enkelt och letade efter en skräddare,\n efter mycket om och men hittade vi en som vi lämnade tyg för en salwar kameez till för att se om han var bra. Priset var ok, och han skulle bli klar efter några timmar. Vi började vandra runt på comercial street. Vi hittade en fin moske och så\n Mc Donalds som vi lovat ungarna att käka på någon gång här i Indien. De har nämnligen fått för sig att Chicken maharadja ( indiska mc Donalds motsvarighet till big Mac) är fantastiskt gott.. så vi beställde lunch. Det var ok, men inte så\n gott som de hade fått för sig att det var. För att avsluta måltiden beställde jag en svart kaffe, blaskigt och tillräckligt varm för att bränna mig på magen när jag välte ut en stor del av kaffet över mig..\n

Nåja, tur att det är varm här så man torkar fort.. 

efter mat blev hela familjen något gladare och vår tur gick till ytterligare en leksaksaffär med en del inköp (denna resa slår rekord i dyrhet för oss tror jag...)

Sedan en promenad till bookworm. En stor välsorterad bokaffär vid MG road med både nya och begagnade böcker och serietidningar på engelska, hindi och Kannada och med böcker av författare från hela världen. 

Jag frågade efter Sultana’s Dreams igen (ni som följde min senaste resa till Indien kanske kommer ihåg att jag försökte få tag på den då med men misslyckades) boken har samma tema som Egalias döttrar, men är skrive 1905 av en muslimsk kvinna här i Indien.\n För er som inte läst egalias döttrar, så är det en feminist utopi, där det är kvinnorna som har makten i samhället och allt i hela samhället är uppbyggt och anpassat för kvinnor och män är bara söta, typ. Denna gången hade de boken, så nu\n ska jag äntligen få läsa den.

Så efter en massa bokköp så var det dags att hitta tillbaka till skräddaren. Andreas mår som sagt inte helt bra, så vi tänkte att en rickshaw är inte så dumt. 20 rs skulle det kosta för hela familjen, om vi bara åkte förbi ett eller 2 ställen för att\n titta på souvenirer. Jag vill aldrig titta på någonting i de affärerna de vill köra mig till... så nej nack... efter att ha fått typ 4 sådana erbjudanden så hittade vi en som kunde köra oss för 40 rs utan omvägar.

Vi kom fram till skräddaren och salwar kameezen satt ok, diskuterade lite grejer och lämnade sedan in hela påsen med tyger till honom. De skall hämtas på onsdag em. 

Nu var det dags att åka hem, så Uber är ett bra alternativ. Vi bokade, han kom efter en längre tid, började köra innan Andreas var inne i bilen och körde en lååång omväg för att ta oss hem.. vi blev avsläppta på fel sida vägen efter att jag\n sagt att nu kan du stanna... så det blev inte så många stjärnor till honom..

\n
\n

Middagen bestod av momos köpta ute på gatan som vi tog med oss hem. Helt ok, men inte fantastiska.

\n
\n

Nu är det läggdags, så vi kanske kan ta oss till shivoam templet och sedan kanske jumanji i 4D.

\n
\n

Nä, omklädningsrummet där Sandra testade sin nysydda Salwar Kamez.

(Ni förstår hur ont om spännande bilder vi har idag, va?)

Först en bild av barnkammaren på våran balkong:

Tjugo i tio väckte vi personalen på "Chai Patty" genom att dra i dörren. Vi måste ju ha frukost. På hemvägen gick vi in i en "supermarket" och handlade lite frukost för imorgon.

Mormor brukar berätta om att hon lekte med kottar när hon var liten. De här barnen har spenderat åtskilliga timmar med att leka med pappans sprutlock. Just nu representerar grejorna Star Wars-figurer.

Väl hemma kom Sandras kompis Erchad och hälsade på. Han blev pappa i förrgår, så han stannade bara en kort stund på väg till BB.

Andreas låg och huttrade uppkrupen mot Sandras varma lekamen inatt. Sandra pysslade om honom med extra-schalar och Alvedon. Vi hoppas att detta är finalen på hans sjukdom.

Här i Bangalore finns gissningsvis minst 2000 affärer som säljer tyg, men Sandra ville envist till den hon varit i tidigare, så vi gick till Metron, tog en vagn till "Majestic", bytte till en annan och kom till "KR-market". Där pressade vi oss uppför en rätt bred, men otroligt knöig gata. Bilar, Rickshor, motorcyklar, försäljare och framförallt en jävla massa folk gjorde alla sitt bästa för att förflytta sig i den riktning de önskade.

Till slut nådde vi "Shrii Lakshmir fashions". 

Under tiden Sandra fick expediten att hoppa upp och ner i hyllorna och slänger ner "Salwar Kamez"-material till henne gick Andreas till en bankomat för att kunna lösa ut henne när hon var klar. Barnen satt och softade med sina telefoner och hade det bra.

Det finns säkert en rimlig förklaring, men den tänker vi inte ta reda på, för då är det ju inte roligt längre.

Vi hittade ett helt ok ställe att äta på. Pav Bhajin var god, fried rice var inte så dumt och garlic noodles lyckades Benjamin peta i sig en del av iaf. Ikväll blir det buff'e så det är väl bäst att inte bli för mätt på en sen lunch.

Vi tog en Uber hem för att ta det lungt och förbereda oss för att gå till "Black Pearl" med Abicheck och hans fru (vars bröllop Sandra var med på i våras). Det är en temarestaurang efter "Pirates of the Carribbean".

Vi tog en Uber till Black Pearl och gick in. Vakten vid ingången sa våning 3 till oss och alla andra, men det stod våning 4 på skyltarna, så vi och Indierna i hissen tryckte, tryckte och tryckte på 4:an utan att något hände och till slut tog någon initiativet att trycka på trean och vips så åkte vi upp.

Väl uppe fick vi reda på att våning 4, med sjörövarskepp och grejer var stängd så vi fick sitta i grottorna på trean istället. En liten besvikelse, men rätt mysigt.

Vår bordsbokning fanns dock inte, så Sandra sms:ade sina kompisar vi skulle äta med och som sa att de hade bokat. Snart kom de och bokningen var hittad.

En trevlig kväll med en massa god mat. Framförallt var förrätterna fina. De serverades med påfyllning vid bordet. Huvudrätterna gick man och hämtade själv, också de goda. Och finfina efterrätter!

Sandra gjorde ett aggressivt utbrott mot notan, men Abicheck var starkare. Vi hade pratat tidigare om att vi måste betala den här gången, men vi misslyckades.

Nu är vi hemma och planerar morgondagen och går ner i varv.

Go'kväll!

\n
\n

Vi åkte tåg i 14 timmar från Nager Coil till Bengaluru (Bangalore). Sandra somnade rätt omgående efter att hon lagt sig ner. Benjamin somnade efter en stunds lek med Zacharias som tog lite längre tid på sig. 

Andreas hade precis somnat när en våghårig Indier med en pladdrande fru bryskt putte undan hans utstickande fötter. Klockan var 00:30 när de stormade in och tände alla lampor och stängde av fläkten.

-The Fan. Fan, fan, tjoade tanten, och gubben satte på fläkten igen. Sedan stod hon och berättade högljutt hur han skulle bädda i kojen. Därefter slet gubben till sig Zacharias filt som låg under Sandras fötter eftersom han inte använde\n den varpå Andreas fräste hotfullt. "Rör inte min familj", sammanfattat i ett enstavigt gutturalt ljud.

Tanten bestämde sig för att sova längst ner istället, för att komma bort från den hotfulle utlänningen.

 Vi gick av på tågets slutstation, Bangalore Central, och beställde en "Ola". Taxin var redan på plats och körde oss tryggt till rätt ställe.

Väl på rätt plats gick vi upp och ner i trapporna och letade efter nummer 13. Andreas försökte fråga en kille som oxå gick i trapporna om han visste. Men det visade sig att han samtidigt försökte fråga Andreas om nummer 11. Han var nämligen matbud. Efter\n en stund gick vi ner för att fråga någon utanför och mötte "vaktmästaren", som var där för att möta oss.

\n
\n

Man lär ju sig snart att många rum som hyrs ut bara har städats och gjorts iordning en enda gång, dvs innan de tog fotona för annonsen/nätet, så vi visste inte vad vi skulle vänta oss.

\n
\n

Våra farhågor visade sig dock vara helt obefogade. Allt är rent och fint i denna lägenhet som är snäppet större än vårat gamla hus!

A/C, varmvatten, vattenkokare, två duschar, två toaletter, tvättmaskin, stor TV, kylskåp, fin balkong, reserv-elaggregat och Wifi - allt finns och fungerar bra.

\n
\n

Efter en tjugo minuters genomgång skulle vi bara få reda på hur tvättmaskinen fungerade. Eftersom vi frågade om en massa konstiga saker som att ställa in temperatur och olika program, kom Krishna vaktmästare fram till att vi nog inte skulle klara\n av att tvätta själva, så han beslöt att stanna kvar och sköta detta.

\n
\n

Alltså stod han upp framför tvättmaskinen i 47 minuter och stirrade på den, medan vi försökte slappna av och känna oss som hemma. Det gick sådär för oss med det. Andreas erbjöd honom att sätta sig, men han avböjde.

Vi hade ju inte ätit frukost och var hungriga och ville helst gå runt halvnakna, så det blev lite enerverande att ha honom där. Andreas sa att vi nog skulle klara av resten själva, varpå han nickade och sa "I fix this".

När de 47 minuterna gått öppnade han luckan så att vi kunde hänga upp kläderna själva. Sen gick han. Äntligen!

\n
\n

Vi åt frunch-brunch på "Caf'e Coffee day". Dyrt men gott och de har Espresso!

Det var inte lätt för Sandra att förstå mannen i kassan som tog emot vår beställning. Allt han saknade i tydlighet, och det var en del, uppvägde han med snabbhet. När det var något vi inte förstod upprepade han det lika otydligt och fort ett par gånger\n tills vi antingen begrep eller gav upp.

\n
\n

Vi tog Metron till Lal Bagh och sedan ledde Zacharias vägen. Han hade nämligen googlat "Lego" och förde oss till "Toy City". Benjamin hade inte blivit riktigt mätt på lunchen och Sandra stoppade i honom vad vi hittade på stånden längs vägen. Nyrostade\n jordnötter och färskt granatäpple fick upp blodsockret lite.

\n
\n

\n \n \n

\n
\n

I leksaksaffären var expediterna klängiga på oss, men barnen hittade lite julklappar som de skall glömma av fram tills det är dags för "Fejkjulafton" som vi skall ha när vi kommer hem till Sverige. För expediterna blev det julafton redan idag.

\n
\n

En Ricksha förde oss till någon Tippu Sultans sommarpalats.

\n \n \n

\n
\n

Efter det tittade vi på grinden till det stängda templet bredvid.Nu hade Benjamin vaknat till ordentligt och tyckte att vi skulle ta och titta på Bangalore Fort innan vi åkte hem.

Det var inte så imponerande...

\n
\n

\n \n \n

\n
\n

\n \n \n

Och så här stora gäster kunde de ta emot!

\n
\n

När vi kom hem gick Andreas och köpte lite vin och bira medan Sandra tog en dusch. Efter lite vattenstrul är hela familjen duschad i varmvatten för första gången på två veckor. Skönt. Vi har även fått igång eltandborsten och kunnat borsta tänderna\n efter några dagars avhållsamhet. Finns det bara ett fåtal eluttag och fyra telefoner och en dator som skall laddas får inte tandborsten högsta prioritet...

\n
\n

Området vi bor i heter Indira Nagar och här finns mängder av restauranger på gatan utanför. När vi gick ut för att fixa middag upptäckte vi dock att de flesta är fräcka inneställen/nattklubbar som inte släpper in barn.

\n
\n

\n \n \n

(Zacharias erkänner nu att han bara låtsades hjälpa till med googlandet och istället spelade Pokémon)

\n
\n

Vi hittade till slut ett fik som serverade Momos, kycklingburgare och en massa annat. En mycket glad och kluckskrattande kvinna föreslog ideligen vad vi skulle äta tills Zacharias höll på att få ett nervsammanbrott (Det hade hans far också fått om han\n inte bestämt sig för Momos direkt när han såg menyn).

\n
\n

"Chai Patty" hade god mat och Sandra drack en finfin kaffe i lerkrus som avrundning och blev genast kär i dessa fina dryckeskärl, men vågade inte riktigt fråga om hon fick köpa några.

Kvinnan som serverade blev väldigt förtjust i barnen och gav dem 2 lerkrus var som present. Gissa om Sandra blev nöjd!

\n
\n

Det var hennes son som ägde stället och han ville gärna ha kort på oss.

\n
\n

Nu skall de vuxna få sova i en egen säng utan barn för första gången på tre veckor. I alla fall de första timmarna.

\n
\n

\n
\n

\n
\n

\n
\n

\n
\n

\n
\n

\n
\n

\n
\n

\n
\n

\n
\n

\n
\n

\n
\n

Vi börjar där vi slutade igår. Skulle det gå att sova?

Andreas och Zacharias tryckte in sängen mot väggen och sov åt "fel" håll. På så vis fick Andreas mer eller mindre plats. Elen spökade i nån timme till, men vi hade fläkt det mesta av natten.

Trots detta var det inte så lätt att somna. Varma, obehagliga sängar, särskilt den Sandra och Benjamin sov i, som var inplastad!

Klockan fem på morgonen bankade det till av bara den i rummet breve. Andreas somnade om, men Sandra gick upp efter en liten stund.

Igår hade vi fått en betallänk för boendet i Bangalore, men trots mååånga försök lyckades vi inte få igenom betalningen. 

Vi visste inte vad det var som gick fel, och inte heller hur vi skulle göra om vi misslyckades. Jobbigt.

Så Sandra spenderade morgonen med att fortsätta försöka och helt plötsligt gick betalningen igenom. Yeah!

Hon ringde och väckte "hyresvärden" och berättade att hon lyckats. Han hade ju ingen aning om våra problem, så han uppgav bara ett sömndrucket "Ok".

När Andreas vaknade fick han den goda nyheten av en strålande Sandra.

Andreas har lyckats dra på sig en vinterförkylning i värmen och nyser och snorar.

Vi åt frukost på Sangam, där vi åt medelmåttig lunch igår. Morgonmaten var något bättre.

Vi vandrade ner mot vattnet för att ta färjan till "Rock memorial", en ö som de har bebyggt med ett "minnespalats". Alltihop är byggt runt en fotliknande upphöjning som enligt traditionen är Parvatis avtryck när hon stod länge på ett ben och bad om att få gifta sig med Shiva.

Vi var inte ensamma om att företa denna aktivitet idag. Innan den riktiga kön (som på Liseberg med bågar och labyrinter) fanns en förkö på gatan utanför. Bortom denna flöt ytterligare en bred kö uppför nästa gata.

Vi ställde oss längst bak och rörde oss sakta framåt, ivrigt påhälsade av diverse försäljare.

Sandra funderade på en sten med snäckmönster.Försäljaren sa: 

- Only 400 rupees!

Sandra brast i skratt och Andreas sa till henne att bjuda 40.

Han gick med oss länge och försökte en bra stund få ut 100rs för den, men den stenhårda Sandra pröjsade slutligen 50rs.

Nästan framme vid den riktiga kön började vakterna ropa åt oss och peka. Det fanns en annan kö för "special ticket" som vi kunde gått till från början. Den kostade oss ca 20 spänn extra per person, men vi tjänade åtminstone två timmar på det.

Den korta båtturen över det brusiga vattnet innebar vår första närkontakt med en flytväst i detta land.

Det var väl fint och trevligt och väldigt blåsigt på ön. Det var rätt uppstyrt och ordning och reda på var man fick gå, och pilar på marken som visade önskad riktning. Men det är ju inget som folk riktigt bryr sig om. Då funkar en vakt med visselpipa lite bättre.

-Nä, det finns ett Pokémon-gym där...

Det fanns ett meditations rum med ett lysande aum-tecken att fokusera på längst fram. Andreas satt en lång stund med Zacharias medan Benjamin och hans mor studsade runt utanför.

Zach tyckte dock att det var svårt att komma i rätt stämning när högtalarna störde honom med ett mumlande "Aum".

Kön till båten för att komma tillbaka till fastlandet var också rätt "svensk", fastän en del försökte knö sig och fick rejäla utskällningar.

Vi tog oss en juice och gick sedan över gatan för att handla Lungi till Andreas. Sandra har nämligen kastat lystna blickar på de skäggiga Indier med ett svart sådant tygskynke och matchande skjortor och flera gånger påpekat hur manliga de ser ut.

De hade inga svarta, men väl ett rätt snyggt blått, så det handlade vi.

Mat intogs på samma ställe som juicen.

Vi strosade hemåt och Sandra köpte en handväska. Barnen blev överlyckliga när de återfann "Trans Formers"-kopian "Frams Tornets". Vi köpte en sådan första gången barnen var i Indien och de blev så nostalgiska idag att de köpte varsin av skitleksaken.

Väl hemma lagade vår sömmerska, Andreas, alla trasiga kläder och väskor.

Sandra gjorde telefonärenden och barnen grejade med telefonerna.

Sedan gick vi till busshållplatsen och frågade på bussen om den gick till Nager Coil Junction, där vårt tåg skulle gå ifrån. Det gjorde den. Vad de inte berättade var att den först gick till alla andra platser i området.

Zach blev lite stressad av att vi skulle missa vår hållplats, men vi försökte visa på Google Maps, varpå vi upptäckte vilken slingrig resa vi gjorde.

Vi kom av rätt och vandrade tio minuter till stationen, åt lite på järnvägsrestaurangen och gick på vårt tåg.

I den här klassen får man filtar, kuddar och lakan (lyx!), Så nu skall vi bädda och sova.

Godnatt!

Även utcheckning fungerade fläckfritt på hotellet, utan några överraskningar. 

Vi åkte Uber till centralen och var där tidigt, så vi satte oss ner på en bänk och hade det gött en timma.

Även den här gången åkte vi cc-klass. Efter en dryg timmes resa gick vi av i områdets största stad, Nager Coil, med 250 000 invånare.

Döm om vår förvåning när vi klev av i något som mest påminde om den nerlagda stationen i Nygård en ovanligt trist dag i September.

En kille visade oss förbi den öde tågstationen till en buss som de sa gick mot Kanya Kumari.

Bussen stannade vi sin ändhållplats inne i Nager Coil och vi blev anvisade att gå på den gröna bussen.

När vi kom av stod där 7 gröna bussar i olika nyanser...

Vi kom på rätt buss men när vi skulle ta oss bakåt blev det svårare. Mittgången var så smal att våra rumpor inte kom förbi om vi inte gick sidledes. Eftersom vi hade bautaryggsäckar på ryggarna, var det inte så lätt att gå sidledes heller, men på något sätt lyckades vi pressa oss förbi.

När vi gick av bestämde vi oss för att promenera till boendet, enligt Google Maps var det inte så långt.

Vad Google inte nämnde var att nästan hela vägen var uppåt.

När både uppförsbacken och vägen tog slut stod vi där som svettiga, griniga fån. En Rickshaförare försökte tala om för oss vart vi skulle och vi vände om och började gå ner för backen igen.

En taxichaufför ville gärna köra oss, men kände inte till stället, trots att det visade sig att han bodde på samma gata...

Vi frågade på ett annat hotell om de visste. Ja visst, det ligger på vår baksida.

Bra. Vi gick dit, men inte fan fanns det något där heller. Vi frågade en halvnaken och lite besvärad kille, vi ringde ägaren, men det var inte förrän en granne kom ut och hjälpte oss som vi hittade och tanten som ägde det kom och mötte oss.

Sandra imponerade på tanten med sina rudraskafrön och rummet var ok. Då förstod vi att det inte var vårat rum, utan vi skulle få ett annat senare. Antagligen sämre😶. Vi hoppades att det skulle finnas en riktig toalett.

Vi gick till närmsta ställe och käkade, inte så gott, men det gick ner.

Därefter gick vi mot havet genom gator fyllda med stånd. Benjamin köpte en dödskalle-tröja.

Först tittade vi i Mahatma Gandhi memorial. Barnen ville sedan leka på lekplatsen utanför, men vi avbröt detta rätt omgående då det fanns lite för mycket vassa och taggiga saker att sätta fötter och rumpa på.

Vi tittade på Tsunami-minnes-grejen och gick sedan ner mot vattnet. Det här är så långt söderut man kommer på indiskt fastland. Här möts även tre hav. På grund av detta är det en helig plats för hinduer, och många badade här, trots de kraftiga vågorna.

Sandra köpte en brandgul kokosnöt som vi drack tillsammans. Smakade ungefär som vanlig kokosnöt, bara lite sämre.

Vi träffade en döv tant som hängde med oss och gestikulerade en bra stund. Hon gav Sandra en bild och sa "appa" flera gånger. Hon ville inte ha tillbaka den, men vi förstod inte vad hon ville. Andreas fick fotografera ett kuvert med hennes address och från det förstod vi att hon ville att vi skulle skriva till henne. Vad hon ville i övrigt är höljt i dunkel. Jo, hon ville sälja hårnålar, men det hade Sandra redan köpt av henne.

När vi sett det som gick att se av solnedgången i diset gick vi hemåt. Sandra länsade "10rs-stånden" på det hon tyckte var nåt att ha och köpte en "do-it-yourself-hårolja". 

Vi stannade på "Fresh Juice" och köpte kycklingburgare och pizza. Väldigt långt från de bästa burgare o pizzor vi ätit.

Svamppizza=Gammal hönökaka med burkchsmpinjoner och massor med ketchup.

På hotellet fick vi vårat nya, mycket mindre rum. Vi fick också högljudda indiska grannar...

Nu försöker Sandra betala för boendet vi skall ha i Bangalore. Det går inget bra.

Andreas skriver blogg. Hur det går får ni avgöra själva.

Barnen spelar och använder YouTube.

Godnatt.

\n
\n

Det blev ju sent igår och sängarna var störtsköna, så det var inte jättelockande att gå upp idag...

\n
\n

Frukosten på hotellet var av indisk sort och serverades vid bordet. Andreas försökte sig på att rosta bröd själv. Och fick knapra i sig en välbränd bit. När sonen i familjen på bordet bredvid även han brände bröd, suckade servitrisen lite uppgivet och satte\n demonstrativt ner nytt bröd i rosten.

\n \n \n

\n
\n

Det första vi gjorde idag var att dämpa vår hindu-tempel-törst. 

Vi gick till ett Ganeshatempel där man offrade kokosnötter som man slängde hårt i ett stenkar så att det gick sönder, sedan hackade de sönder dem med hackor och la delarna i jutesäckar. 

Efter det templet gick vi till nästa vid namn Padmanabhaswamy \n temple. Ett stort fint tempel som man bara kommer in i om man är klädd enligt en strikt klädkod, lungi/shoti på killar och sari på tjejer. Killar skall dessutom ha bar överkropp. Man kunde hyra dessa kläder, men vi skippade det och försökte hitta till Chalai market istället. 

Vi frågade flera gånger efter vägen och hittade tillslut fram till restaurangen. Vilken mat!\n

\n \n \n

Serverad på bananblad. Från vänster hörne: pickles, det jag skulle kalla veg raita, gröna bönor med kokos,  en bönröra, ris och en tapiokagryta. Till detta fick man även en skål med en typ fisksoppa, och så valde vi att få alla 3 fiskarna man\n kunde välja mellan. Det var tonfisk, kingfish och en fisk vi inte lyckades höra namnet på. Allt var jättegott tyckte hela familjen, utom Benjamin som bara tyckte att riset, raitan och lite kingfish var gott.

\n
\n

Efter att vi ätit och var nöjda och glada, gick vi genom bazaren, och ut till mg road där vi tog en rickshaw till Napier museum som ligger i en park. Museet var mysigt med en massa gamla statyer, masker och lite gammalt tyg. 

\n \n \n

Sedan hittade vi till en lekplats så ungarna fick leka av sig en stund till. Brevid lekplatsen fanns en liten biograf som visade en 3D dinosaurie film. Vi köpte biljetter och filmen var bra och lärorik, trots detta satt jag (Sandra) och slumrade till. 

Så efter filmen blev det lite mellanmål med sött te till mig och Andreas och mango slice till barnen. Efter förfriskningar tog vi en rickshaw tillbaka till hotellet. Och så började jakten på någon som kunde skriva ut våra tågbiljetter som låg på stickan.  

Vi hade försökt hela dagen att hitta någonstans att få detta gjort och vi började känna oss desperata. Hur fan skulle vi få åka på tåget imorgon om vi inte hade biljetten med oss?

Skulle vi kunna ha framme laptopen och visa konduktören på den?

Till slut hittade vi ett ställe i en gränd som kunde fixa det. Vilken lättnad!

Zacharias sandaler hade helt gått sönder under tågresan hit och Andreas hade hjälpligt lagat dem med nål, tråd och rätt mycket våld, allt under mer och mer imponerade blickar från damen som satt jämte honom. 

Skorna var ändå ett halvt andetag från att kollapsa helt så vi gick in och köpte nya av en stram herre i ett skovaruhus.    

Nu kunde gå till hotellet för dusch och slappande. När alla duschat och vi satt i rummet Andreas och Zach delar för att kolla att ingen snottt mina pengar efter gårdagens\n mobilspökning, smäller det till av bara fan, följt av ett högljutt krasande ljud.

Första tanken "vad har ungarna vällt ner nu?" Ingenting visade det sig, utan röret till handfatet hade gått sönder och tagit porslinsunderredet till handfatet med sig i fallet.

När Andreas öppnade toadörren blev han dränkt av en fontän. Sandra ringde\n receptionen och det kom en man direkt. Första ordet de sa var "ni ska få ett nytt rum" sedan var det fullt pådrag för att stoppa vattnet. Efter en liten stund fick vi det nya rummet och vi gick ut för att käka. KFC blev det till middag idag.\n  Nu är vi tillbaka på hotellet och skall snart sova, tåget till kaniyakumari, eller nagercoil om man skall vara petig går 11:50 imorgon.

Till och med "Herr Gårman" är mer avspänd i Indien. Sedan är det fascinerande i sig att se övergångsställen och trafiksignaler i Indien. Och att folk bryr sig om dem!

"The Lion sleeps tonight".

Utanför Napier museum.

Ha de bra, imorgon åker vi till Indiens sydspets.

När vi packade innan frukost kom George och vi fick gjort upp våra ekonomiska mellanhavanden.

Benjamin hade lite feber i natt men mår betydligt bättre än igår, även om frukostaptiten inte var riktigt som vanligt när vi käkade på Tibetan Chef. Delstatens alla frukter gick nog åt till juice igår, så morgonens fruktsallad innehöll bara banan. Men vi vände bananskivorna åt olika håll för att få en varierad kost.

På hemvägen köpte Sandra rudraskafrön och Andreas ett par byxor. Sedan gick vi hem, skötte magar, packade färdigt och försökte beställa en Uber eller Ola. Flera chaufförer avbokade, men sedan fick vi napp på en som kom på två minuter, så vi fick slänga ner de sista sakerna och försöka pressa och pussla ner dem i hans lilla koffert.

Väl framme på stationen käkade vi på järnvägsstationen. Helt ok mat, billig och noga uppmätt enligt Irctc:s normer.

IRCTC= Indian Railway Catering and Tourism Corporation. En lite udda kombination tycker vi, men det verkar funka.

Zacharias uppskattade stort deras Veg Byriani. Kul att han börjar hitta lite indiska favoriter. 

På tåget går det nästan oavbrutet män och säljer saker att äta, även de under Irctc:s paraply, så det är bra priser och inget tjafs.

Den friterade bananen, banana Pori, blev en favorit för Zacharias, men även de matigare sakerna gick hem. Benjamin verkar oxå ha fått tillbaka aptiten. På lunchen matade Sandra honom med ris, men nu mumsar han glatt i sig.

Benjamin lyckades få te över sig på lunchen, så vi duschade av mage och arm i handfatet, men han verkar inte ha bränt sig. Dock ser hans kläder kamouflage-mönstrade ut.

Vi åker i cc-klass, Chair Car med luftkonditionering och rätt bekväma stolar. Andreas och Zacharias sitter i mitten av vagnen och de andra längst bak i samma vagn.

Sandra satte laddaren på telefonen och plötsligt började telefonen leva sitt helt egna liv. Appar öppnades och stängdes, jag kunde inte göra någonting.. lite lätt panik och stänga av telefonen på det hårda sättet.. 

Vi kom av tåget på rätt station och började gå mot det oyo hotellet vi trodde vi skulle till. Vi kom fram och receptionen mötte oss med orden "No rooms" men, Jag har en bokning... "No, only Indians" men är inte detta OYO flagship? "No" suck. Vart ligger då vårat hotell? Och hur kommer jag dit? Och varför säger herren i detta OYO hotell att det heter Capitol och inte flag ship??

Uber får bli räddningen, men inte heller där finns OYO flagship med som val, så istället blev det General Post Office som destination. Adressen till hotellet är "near GPO" och stadsdelens namn... 

Så uber kom och vi kom till GPO. Sedan började vi gå åt ena hållet. Sedan andra sedan tillbaks och in i en affär. Google Maps och gps hade bestämt sig för att inte ha en aning om vart vi var och den blå pricken hoppade fram och tillbaka på kartan...

På våran bokning står det "OYO flagship 084". Både Google Maps och folk vi frågade påstod att ett sådant hotell inte finns, i alla fall inte i den här staden.

Vi visade bilden på hotellet för några i en klädaffär och efter lite konfererande gav de oss vägbeskrivning till "Capitol Hotel". Så nu gick vi in på en lite skum gata, letandes efter ett hotell vi inte var säkra på var rätt. Dessutom hade vi sagt att vi skulle komma runt 17, och nu var klockan närmare 21. Så risken fanns att de hyrt ut rummet till någon annan.

Plötsligt fick barnen syn på Oyo-loggan på en vägg och när vi kom runt hörnet såg det ut precis som på bilden. 

JA!

De hade dessutom våra rum kvar.

JA!!

När vi kom instapplande, genomsvettiga och trötta kom de fram med en vattenflaska till svettpölen Andreas.

JA!!!

Rummen är trevliga och fräscha och personalen trevlig och alert. Det sistnämnda eventuellt för att Andreas började smörja dem med lite sedlar från början.

Vi åt på hotellets restaurang och det var gott. De var lite oroliga för att barnens Byriani skulle vara för spicy, så de kom med en smakportion först.

Nu har vi duschat och skall försöka komma i säng.

Hotellpersonalen tyckte med eftertryck att Andreas o Sandra skulle sova i den stora sängen i det stora rummet och barnen i det andra. Men barnen hade mer eftertryck i sin önskan att få sova med varsin förälder, så Sandra och Benjamin sover i barnrummet.

Järnvägens Byriani gick åt i ett nafs!

Benjamin med sin matare.

Det var nog här de tyckte att Andreas skulle sitta...

Jag vaknade kl 5 av att Benjamin behöve gå på toaletten och att strömmen var borta. Så hitta ficklampa funktionen på telefonen och lysa vägen för Benjamin. Tidigare på natten hade jag känt att Benjamin var varmare än normalt (och då skall ni veta att jag ibland kallar honom för mitt element..) med andra ord, han hade fått feber. Efter toalettbesök så somnade Benjamin snabbt, medans jag låg och lyssnade på alla ljuden som jag plötsligt kunde höra på natten när ingen fläkt dånade i rummet. Andreas snarkningar i rummet intil, en böneutropare, en motorcykel på långt håll, en tupp, och en hund. Efter ett tag kom strömmen tillbaka och jag somnade om.

Sedan hem för att slappa, Benjamin är som sagt sjuk. Vi lyckades boka hotell i Trivandrum och tåg från trivandrum till Kaniyakumari.

 

Andreas gick ut en sväng för att ta reda på när karnevalen skulle gå förbi rondellen utanför våran väg. Mellan 16 och 17 trodde de som är arrangörerna för nyårsfirandet i rondellen. 

Andreas lyckades även hitta nya skjortor och ett par byxor. 

Vid kvart i fyra stopppade vi i Benjamin en tablett och gick till rondellen och stod där i trängseln vid staketet där karnevalen skulle gå förbi. Klockan blev fyra. Klockan blev halv fem, ingen karneval. Benjamin behövde gå på toa och som en sådan väluppfostrad pojk han är vägrade han kissa på gatan, så Andreas fick gå till hotellet med han. Under tiden försöket jag och Z att hålla platserna. A & B kom tillbaka liksom en del andra folk. Det blev fullt av folk och klockan blev 5 och ingen parad. Varm, knöigt, ingen parad, men bra musik i högtalarna från arrangörerna i rondellen. Klockan blev 18, fortfarande ingen parad. Z var säker på att de ställt in. Massa folk i gatan utanför staketen, varför det!! Polisen gjorde plats, nu kanske den kommer! Men nej, det dröjde typ 30 min till innan elefanten som startade paraden kom. Sedan kom en massa människor utklädda till olika saker. Lastbilar med folk som dansade och det mest imponerade av allt, många lastbilsflak med folk som stod blick stilla för att återskapa scener ur filmer, tv-serier, religösa scener, aktuella händelser och politiska statements.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Zacharias dag:

 

Efter att vi vaknade och hade slöat ett tag gick vi till tibetan chef för att äta frukost. Den var god. Så god att vi tog med två mackor hem, eftersom att vi inte orkade mer mat. Vi gick hem och slöade några timmar (ca 2) till. Sedan åt vi de mackor som vi hade tagit med hem från frukosten, nötter och goda drickor. Sedan gick vi till rondellen för att se på en parad som vi trodde skulle ske då vi kom dit, men det tog flera TIMMAR innan paraden kom. Benjo behövde gå på toaletten. Han och Andreas tog en lång stund på sig. Sandra vägrade låta en stå snett, för att vi inte skulle förlora platserna. När B och A väl kom tillbaka, blev det ännu trångare och svettigare. Det kom mer folk, och mer svett och trängsel. Detta kändes värre en att vara klausterfobisk. Detta upprepades om och om igen. Det kändes som en evighet. Jag förstod inte varför vi inte bara kunde gå hem och SEDAN kollade om paraden hade kommit. Men å nej, så kul skulle vi inte ha det. Vi bara stod där, trängandes, svettiga tills Andreas kom på den fantastiska idén att gå ut ur trängslet för lite luft. Det gjorde jag lite. Sedan kom den här jävla paraden. Vi stod där och trängdes, medans vi kollde på folk som klätt ut sig, bilar, stillastående människor, m.m. Jag förstår inte varför de inte gick i samma takt och i en lång rad, utan gick separat, och stannade på olika ställen. Jag blev förbannad på allt, och Sandra blev förbannad på mig. Jag och Andreas gick ut ur trängseln lite ibland. När fanskapet var över, så gick  jag och Andreas  för att köpa mat på sharwarma express. När vi fick maten tog vi den hem för att äta. Det var utsökt! Lite innan vi började äta, fick Benjamin ett spyanfall. Han tog lite vätskeersättning, och vi började äta. Nu är vi mätta och glada, och redo att sova. To be continued...

 

Efter sovmorgon och frukost gick vi för att hitta "Dutch Cemetary" där Vasco da Gama påstås ligga begravd. Vi följde Google Maps till en parkeringsplats. Rakt fram var en stor, mossbevuxen,grå mur. 

Vi hävde oss upp...

...och fick se en helt igenvuxen plats med namnlösa gravar.

Vi gick ner till den söndertrasade strandpromenaden, träffade Dave från "Mojo Caf'e" och tog lite att dricka där.

Vi strosade runt och tittade i stånden och bara njöt en stund.

En konstnär och lite av hans gatukonst.

Vy från en av pirarna. Beachen ser ju riktigt trevlig ut på avstånd.

Master of the steam-boilers!

Barnen fick leka en stund på en lekplats. Vi har sagt till dem att lekplatserna här är gjorda för små indiska barn, vilket de själva märkte när de inte ens fick plats att komma i de flesta av attraktionerna.

Men de var så leksugna att de envist försökte ändå.

Vi gick hemåt för att ringa framtida hotell och softa. Vid två kom vi på att nyårsparaden skulle starta så vi gick mot en rooftop-restaurang. Sen kom vi på att vi fått reda på att paraden inte når den gatan förrän klockan fem, så vi gick till ett ställe där vi trodde att vi kunde få Shawarma.

"Shawarma Express" lät ju som en bra kandidat. När vi väl satt oss och beställt in vatten, så fick vi reda på att: "Nä, Shawarma äter man på kvällen, ta något annat!"

Det blev rätt bra ändå, de hade ju Chicken 65 😉.

På väg därifrån stötte vi på en mycket leksugen valp som tittade storögt på oss och nafsade i byxorna. Zacharias tyckte att det blev lite otäckt, så Andreas stannade och distraherade jycken medan de andra gick före. Sedan gällde det ju för Andreas att bli av med hunden... 

Några grabbar på andra sidan gatan roades av den långe nordmannens försök att bli av med en liten hund.

På morgonen hade Sandra varit hos skräddaren och hämtat sina nya kläder. De hade varit lite besvikna över att resten av familjen inte var med, så vi beslöt att gå dit nu och önska gott nytt år.

Vi blev inbjudna och det kändes rätt awkward att sitta där i soffan. Vi blev bjudna på lite kakor och vin som påminde om portvin och pratade med familjen.

Vi fick reda på att paraden inte alls är idag utan i morgon...

Senare ledde trumslagarpojkarna en till synes oändlig procession av människor med ljus, dämpade av pappersstrutar, genom staden.

På kvällen gick vi ner mot stranden för att få oss en bit mat. Det verkar som traditionen bjuder att man äter byriani på nyårsafton och stället vi ramlade in på, efter att Zacharias sagt att det såg så gott ut, serverade inget ur menyn utan bara kycklingbyriani. Ändå visade de oss menyer när vi kom?

Det var hur som helst gott. 

Vi började vår vandring upp mot city igen och slank in på "Beach garden cafe" vilket visade sig vara det nya namnet på "Bob Marley café", som vi letat efter.

Det är mycket folk i stan ikväll, men även mycket poliser och en del avspärrningar för motorfordon. Detta gör att det känns tryggt, men oxå att de ställen som brukar servera öl utan tillstånd nog inte vågar det ikväll. Det tycker pappan är lite tråkigt.

Det spelas hög musik lite varstans och gatorna är kritmålade med kärleksbudskap.

Vi var och tittade på papiermachefiguren de skall elda upp i natt och lyssnade på rätt bra musik (hårdrock) som spelades av en tjock gubbe framme på scenen. Helt plötsligt bröt sig Zacharias loss då han såg ett tv-team som filmade. En riktig linslus ibland. Kameran fokuserade på honom och han sa sedan att nu var han nöjd och stolt.

Skön stämning, en del började bli lite fulla, men alla var glada och trevliga. Alla ropar "Happy new year" och många vill bli fotade med oss.

Sandra köpte lysande horn till barnen, vilket de uppskattade. Sedan blev hon akut dålig i magen och vi fick skynda oss hemåt.

Vi gick ner igen så att vi var där vid 23:30. Mycket folk, trötta barn, men hyfsat städat. Vi hade tänkt oss Roskilde blandat med vanligt Indiskt knöande, men det var inte alls så farligt.

Nu är klockan ett här, Zacharias sover redan och snart gör vi det med.

💥 H A P P Y   N E W   Y E A R ! ! ! 💥

Burn Motherfucker, Burn!

Guiden var jättebra, pushade inte på saker, verkade mycket kunnig och pratade bra engelska. Hela hans ansikte förvreds i ett leende när han artikulerade de engelska orden.

Vi började med att åka i en "houseboat" med tak och plast-utemöbler. Det var väldigt stilla och fridfullt när "kanalerna" slingrande sig genom skogen och vi småpratade med medresenärerna.

Denna frukt ser ut som mango, men innehåller Cyanid och hör till de dödligaste växterna i Indien. Det är kärnan som är giftig. Den kallas för "suicide fruit".

Första stoppet var vid en "kalkfabrik", där vi fick se hela tillverkningen från snäckskal till "limestone".

På bilden ovan syns snäckskal som bränts ihop med träkol och skall släckas.

Vi stannade också vid en rep-"fabrik" och såg flinka fingrar göra rep av kokosnötsskal. Alla verksamheter här ute verkar vara kooperativa.

Vi köpte tapiocachips, lite halsband och mahognyskålar.

Zacharias pratade länge om både Vr och livsfilosofi med två amerikaner, en i 25-årsåldern och en i 50-årsåldern. Utbytet av dessa diskussioner var helt klart ömsesidigt. 

Båten fördes fram genom stakning med en lång stör. Zacharias fick prova på detta.

Sedan stannade vi för traditionell Kerala-lunch serverad på bananblad. Jättegott tyckte de vuxna och även barnen hittade lite favoriter. Särskillt den über-söta efterrätten gick hem hos de yngre.

De sista två timmarna spenderades i stora kanoter längs smalare "kanaler". Vattendragen är naturliga, men vi kommer inte på något bättre namn än "kanaler", så vi använder det.

Vi gick av i en liten by och fick se lite kryddväxter. Vi smakade på peppar direkt från trädet - gott, tyckte även barnen.

Allt som allt en väldigt lyckad dag, med nya upplevelser. Vi har ju vart på village-safaris och rundturer tidigare, men det här kändes annorlunda. Man fick uppfattningen att alla, båtförare, bybor, guide mfl, var på samma nivå. Det var ingen som jobbade åt någon annan, utan alla var med på det och stålarna går antagligen till hela bygden.

På förmiddagen stötte vi ihop med en kanot som var på väg till "storbyn" med "Toddy". Toddy är en alkoholhaltig dryck som görs av kokosnötsträdets blomma. Man plockar och slår den. Sedan lägger man den i ett lerkrus och hänger upp i trädet. På morgonen tappar man upp vätskan. På förmiddagen har den fermenterats till ca 5% alc. På kvällen är den uppe i nästan 15%. 

Vi smakade på förmiddagen och det var gott. Påminde lite om kombucha-te. Tänk kokosmjölk med en frisk syrlighet. Vi sparade lite till eftermiddagen och den hade då fått en annan karaktär. Lite som maskrosvin, eller i alla fall som Andreas minns det lite läbbiga maskrosvin han fick tag på när han gick på högstadiet.

Vi har en skvätt kvar som vi skall provsmaka när vi kommer hem.

(Jag ber om ursäkt) men vi äter på "Rose Garden" igen. Kyparen fnissar och är skum, men väldigt trevlig.

Houseboat redo att ta mätta turister på nya äventyr.

Efter att ha tagit den sista skvätten Toddy, gör Andreas den internationella minen för "jättegott".

Tomten som skall brinna imorgon och Sandra (till vänster) som tänker titta på.

När det började låta i jaintemplet började duvorna cirkla runt hela templet i flera varv

Benjamin tittar på duvorna vid jaintemplet vi var på igår

Kakaobönor växer här i backwaters i Kerala

Så här glad är Zacharias för att få åka ut på båttur

En tapioka/maniok/casava planta. Plantan stod bland flera maniokplantor på ett fält

Hibiskusbuske. När vi åkte förbi de berättade jag för Zacharias att det var en hibiskus, det medförde att han som körde båten frågade om jag ville ha en. Ja tack sa jag och han körde nära nära kanten för att plocka en till mig 😍

Vackra blommor på vackra buskar var det gått om längst kanalen. Vad denna heter kommer jag dock inte ihåg

Helt ofarlig vattenorm. Den äter råttor, så den kallas även bondens vän, eller råttorm

Ananasträd.

Nu är det sovning för oss. Imorgon är det nyår som ska firas med att hämta ut mina kläder, parad, uppträdande och annat spännande.

Godnatt

Bonusbild, bara för att den är så fin

Halloj! 

Vi har haft lite problem att få upp våra inlägg på bloggen, så bilderna kommer separat den här gången. 

Det kommer säkert fler bilder från Sandras telefon så småningom.

 

Håll till godo.

 

 

Duvorna vet att matning är på gång.

Huvudtemplet. Jain.

 

Duvungen.

 

Den här kyrkan råkade Andreas se över ett staket. Vi gick in och var helt ensamma, så när som på lite höns.

 

Mera syrisk-ortodox kyrka.

 

Sista kyrkbilden för den här gången.

 

På färjan tillbaka mot Fort Kochi. Solen började gå ner och alla mår bra.

Bilden visar dock inte hur hysteriskt kissnödig Sandra är här.

 

Solnedgång mellan Vypin och Fort Kochi. Till höger syns kinesiska fiskenät på Vypin.

 

</div