domingo.blogg.se

Hej igen. Det är några dagar sedan vi skrev. Anlednigen är att internetet har legat nere. Idag och imorgon är det helgdag här i Indien då det är Holi, så igår hade vi ett fullspäckat schema. Vi började med att åka linbana upp till ett berg här i närheten och titrade på utsikten. När vi hade köpt biljetter och satt och väntade på våran korg så blev jag plötsligt skräckslagen. Jag som aldrig varit höjdrädd blev plötsligt livrädd för att åka linbana! Men jag gick in i korgen och färden upp gick stabilt och bra. Väl uppe var det en fantastisk utsickt över Udaipur. Vi insåg att vi bara är i en pytteliten del av staden. Uppe på berget höll de på att bygga ett tempel till Shakti, som är den kvinliga delen av gud. De hade råtttemplet i Bikaner som förenild, så de hade några vita råttor i en bur och en bild på helgedommen i Karni Mata. Efter linbanan så åkte vi ner till Palatsingången för att inhandla läderinbundna fotoalbum ( det gäller att hålla på traditionerna, vi köpte sådana sist vi var här med) Första affären vi var inne i ville ha 1200rs för ett A4 album, absurt, då alla andra affärer vi kollat i skulle ha 400-750 för dem. Så hans utgångspris för de albumen vi valt ut var 3000 rs. Då vände Andreas och gick. Affärsinnehavaren tyckte att jag skulle säga mitt pris. Ok, hur gör man nu, när man tycker att hans pris är typ 3 gånger mer än man vill betala?? Han tjatade, så jag sa 800, då blev han sur, så vi gick. Nästa affär hade rimliga priser och annorlunda och snygg design, så där handlade vi alla album. Därefter gick vi till hotellet för att samla ihop allt som vi löppt hittills och skickade iväg Andreas för att fixa paket och skicka hem det. ( jag har hittils lyckats få Andreas att göra nästan alla sådana uppdrag : ) ) Jag var lite rädd att paketet skulle väga mer än de tillåtna 20 kilona, men det vägde "bara" 17 kilo. Skönt all slippa bära de extra kilona. På kvällen var vi på ett uppträdande som de kallar Darobhar som betyder arv på Hindi. Föreställningen bestod av lite olika danser, bland annat en dans som utfördes sittandes. Sedan var det den klassisk dockteater (stringpuppets). Zach blev lika lycklig som vanligt av dockorna. En av berättelserna med dockorna var om en flicka som skulle sy kläder åt kungen. Då hon inte fick ngn mat innan kläderna var färdiga, så åt hon upp alla trådar, så nu hade hon ont i magen och behövde en läkare. En person ur publiken fick komma upp och dra ut tråd ur munnen på henne. Sedan fick det komma upp en som drog ut en tråd ur magen på henne. Barnen skrattade så de skicknade. Föreställningen avslutades med att en kvinna dansade med jättemånga krukor på huvudet. Idag har vi åkt båt på lake Pichola. Mysigt! Sedan tog vi lunch på cafe edelwaise med fullkorns smörgåsar, cappucino, espresso, kanelbulle, chokladkaka, cheesecake och chokladboll. På väg hem handlade vi förgpulver, vattenballonger och vattenpistoler för att förbereda oss för morgondagen som är andra delen av Holi. Då försvinner alla sociala regler och man går ut på gatan och kastar färg och sprutar vatten på varandra. Andreas har gått ut för att raka sig och jag och barnen slappar på hotellet tills vi skall gå ut och äta och kanske hitta någon eld och titta på även titta på fyrverkerier.

Hare, Hare på er!

 

Någon undrade för ett tag sedan om vi blivit Hinduer allihop, eller om det bara var Zacharias. Ja visst har vi blivit det, och nu skall vi bli kända som de som Krishnade Sverige ! ;-)

 

Nä, vi har inte konverterat till Hinduismen, någon av oss. Däremot mår Zacharias väldigt bra av något att fokusera på när han "mediterar". Han behöver verkligen ett sätt att koppla bort världen och finna lite ro då och då. Dessutom tycker han mycket om att dansa, och uppskattar att bli uppskattad för det han gör.

 

Sedan är barn (åtminstonne våra) väldigt fascinerade av mytologi av alla sorter, oavsett om det är Star Wars, Harry Potter, Guda-sagor eller nåt annat; dvs andra världar befolkade av människor och varelser man kan relatera till, fantisera om och leka. I lekar och spörsmål blandar de högt och lågt mellan Shiva, Ganesha, James Bond, Luke Skywalker, Indiana Jones och Angry Birds m.fl.

 

Nog om detta. Vardagen flyter på även här i Udaipur. Frukost på "Millets of Mehrwar", Lunch på "Natural city View (tror jag det hette; Ibland blir det lite förvirrande med alla "Lake View", "Sky View", "Natural Lake view", "City View", "Natural View", "Natural Sky View" etc.) och middag på "the little prince". Det sista är inte att rekomendera. Däremellan passade vi på att gå i mystiska mönster (alltså vilse) på andra sidan bron, och upptäckte då att det inte räckte att ta sig tillbaka över bron för att komma hem, man måste ta sig över rätt bro också.

 

Vi hann oxå med att handla lite Sarees och göra en beställning på "Big B" (Benjamin har en teori om att stället heter Big Ben, men att färgen tog slut innan skylten var färdig, kan mycket väl stämma) på matchande toppar till dessa Sarees. 

 

Det är en man här utanför som har försökt bjuda in oss på Citron-Te flera gånger och idag kom vi inte undan. Det var inte så otrevligt, men vi kommer inte använda han som barnvakt ;-). Han var lite sliskig. Men det var kul att se hur han bodde: Han har ett minimalt kontor där han kränger buss-biljetter och ett ännu mindre kök. Däremellan fanns ett rum som dubblade som förråd, vardagsrum, hall och sovrum (för största delen av kroppen, fötterna låg nog på kontoret, medan huvudet befann sig i köket.

 

Namaste!

 

//Ansgar med familj

Som Andreas skrev igår var jag och Zacharias på Jagdichtemplet igårkväll.

När vi kom dit var det massa musik och en Indisk man som dansade. Zacharias som inte kunde stå still började dansa lite försiktigt därbak och blev snabbt framkallad att dansa i mitten tillsammans med den indiske mannen. Efter typ 10 min kommer det fram en herre och skriker någonting till de som spelar musik. Jag kallar snabbt Zach till mig. Den Indiske mannen och några av de som spelar musik går iväg under upprörda röster. Men sedan startar de spela och sjunga igen och Zacharias kunde fortsätta dansa. Efter ett tag får han en blomsterkrans och en välsignelseprick. Sången och dansen fortsätter ett tag till. Sedan säger en man till mig att nu måste ni gå ut i 30 min, sedan kan ni komma tilbaka. Jag tar Zach i handen och går ett varv runt templet. Då hör vi höga röster och människorna samlas framför templet. Vi går dit för att se vad som händer. De har tagit ut en gudabild ur templet som de bär i en bärstol. De börjar sjunga. Zacharias börjar dansa. Jag säger att han nog inte ska göra det. Zacharias går fram för att se bilden. Jag försöker hejda honnom, men de säger att det är ok. Sedan går de en bit runt templet. Sedan stannar de för att sjunger de och spelar. Zacharias dansar. De snurrar runt pengar runt guvudet och ger sedan han som sjunger pengarna.  Zacharias, jag och de som sjunger och spelar går längst fram i prosesionen. De går en bit och sedan stannar de och sjunger en stund. Zacharias dansar eller mediterar när vi stannar. När han mediterar eller dansar lugnare försöker några be honnom att göra på annat sätt, men han som sjunger säger till dem att låta honom vara. Vid sista stoppet, när vi gått ett varv runt templet så ökar musiken i takt och Zacharias dansar. De kallar honom Bolenath. Sedan går vi in i templet. Musiken ska fortsätta, men Zacharias är trött, så vi går hem och sover. Indierna vill att han ska stanna, men förstår när jag visar att han är trött.

det är en speciell upplevelse när ens son kallas Bolenath och Indierna kommer fram och talar om att man skall vara lycklig som har en sådan fantastisk son! 

Hallå där!

Vi tyckte att det var länge sedan vi ändrade vår färdrutt, så vi bestämde idag att vi tar och bokar av några tågbiljetter igen, det är ju änna sista chansen.

Vi kom på att Holi, högtiden då man kastar färg på varandra och har fyrverkerier, skulle infalla när vi satt på tåget, och det var ju lite tråkigt. Vi har därför bokat sovbuss till Mumbai den tjugoåttonde, och imorgon skall Sandra åka till Järnvägsstationen och boka av tågbiljetterna ( schh! Säg inget till henne ännu, jag måste köpa choklad och blommor och lägga fram saken rätt först).

 

Det verkar lite kinkigt att hitta ett hotell i Mumbai som vi både har råd med och vågar bo på. Dessutom har vi blivit så bortskämda att vi väljer bort ställena med mycket rapporter om vägglöss (bedbugs) och de största kackerlackorna. Hotellen i Mumbai (Bombay) är nästan tio ggr så dyra som i resten av Indien, och dessutom är ju stan så fantastiskt stor, så det är svårt att veta var man skall bo.

 

Nu har vi i alla fall bokat ett rum i samma hus som "Leopold's" (Alla som läst "Shantaram" vet), så får vi se om vi stannar där eller inte.

 

Idag tog vi ett mellanmål på ett ställe med så chokladfyllda chokladkakor att det till och med knäckte Zacharias, som lämnade lite precis innan han nådde "Choklad-koma". Sen var det "City Palace". Massa att se, men ganska tröttande. Lunch på "Gateway". Bra Italiensk mat med tråkig Indisk personal. Till middag gick vi över bron och råkade på ett ställe med ekologisk mat, "Mewar..... nånting". Fantastisk tomatsoppa och trevligt.

 

Sen gick Benjamin och Andreas hem och slöade, medan de andra två gick och lyssnade på musik i Jagdish temple. Sandra skriver nog mer om det.

 

Igår såg vi den obligatoriska "Octopussy", delvis inspelad i Udaipur. Benjamin tröttnade och gick hem med Sandra, men Zacharias var fascinerad.

God natt!

Efter att vi vilat lite på hotellet så gick vi ut i Udaipur. Vi gick till ett museum som heter Bagore-Ki-Haveli. Det är en Haveli som är ombyggt till museum. Först hade de en utställning med dockteater dockor. De var jätte fina!

Sedan kunde man titta in i olika rum som var möblerade som kungarnas och drottningarnas rum förr i tiden. 

På museet fanns även en turbanutställning och även världens största turban!

sedan kunde man få reda på hur ett traditionellt indiskt bröllop går till. De hade gjort stora trä dockor i alla delar av brölloppet och bra förklaringar till de olika delarna.

Efter museet så orkade vi inte mer, utan käkade middag på hotellet och gick och sov tidigt.

 

Idag gick vi upp till Jagmandir templet. Där höll de gudtjänst med musik, så Zacharias började dansa, då både jag och Andreas trodde att han störde, så sa vi att han inte fick dansa och gick ut, men då kom det fram en herre till Andreas och sa att Zach gärna fick dansa, så det gjorde han, länge. Han blev uppmanad av deltagarna att komma fram och fortsätta dansen i mitten av musikerna.

Under Tiden som han dansade hade vakten svårt att hindra folk från att fotografera och de närvarande hinduerna roterade med pengar runt hans huvud innan de la den i kollekten. Alla sjöng och klappade händerna! Zacharias fick en blomsterkrans runt halsen och en prick i pannan. Sedan så fick Zacharias pengar för att han dansade så fint.

Alltihop slutade i ett crescendo av klockor, handklappning och högljudd sång. Barnen fick stå längst fram och Zach fick vara med och vifta med en pådågelsvippa, något som många män stod i kö för att få göra.

 

Efteråt promenerade vi en stund och åt sedan på Lotus Cafe. Sen började Sandra känna sig lite kass i magen, så vi rörde oss snabbt mot hotellet, där vi vilat sen dess.

Duschad, hyfsat utsoven och mätt. Då kan vi börja:

 

Den Adertonde i Mars månad, nådens år 2013.

Rishikesh, Uttarakhand, Indien.

 

Idag var det alltså dags att lämna Rishikesh med buss. Vi hade innan vi köpte biljett kikat runt lite på olika alternativ och valt den buss som skulle vara framme i Dehli runt sju på morgonen den nittonde. Det skulle inte vara så kul att gå runt i en nattsvart stad i ett par timmar innan något öppnade. 

 

Bussen skulle avgå först halv tio på kvällen, så vi behövde inte lämna hotellet förrän runt sju ( enligt Sandra) eller kvart i nio (Andreas åsikt), så vi hade en sista dag i Rishikesh. Vi hade ju misslyckats med att hitta Ramanas Garden Cafe dagen innan, så vi bestämde oss för att börja jakten på lunchmat lite tidigare. Ramana driver ett barnhem för föräldralösa som finansieras via bl.a restauranten, som sägs servera fantastisk ekologisk mat.

 

Vi hittade och satte oss tillrätta medan barnen gick till lekplatsen ( såna är de inte bortskämda med här i Indien ). Vi bestämde oss för några av de smaskiga rätterna och Sandra gick ner för att beställa.

Då fick hon reda på att det var stängt!

 

Nu började vi bli lite hungriga allihop och solen stekte på oss där vi gick tillbaka mot centrum igen. Vi lyckades hitta ett bord på German Bakery vid brofästet, Inte så roligt ställe, men vi ville ha mat nu. Andreas krånglade till det med att vilja ha någon form av bönor i sin sallad, vilket oroade den osäkre servitören. Det var tydligen en udda beställning, för han kom ut och visade mig vad kidneybönor är för något och förklarade först att det var omöjligt att lägga dem i salladen, men gick till slut med på att jag fick dem i en skål brevid och jag fick upprepa flera gånger att jag skulle betala för dem. Rätt gott blev det i alla fall.

 

Vi hade intagit vår sista frukost på Ganga Beach, och åt vår sista middag på Ganga View.

 

Vid sjutiden checkade vi ut efter att ha gjort den sista packningen i ficklampssken då strömmen hade gått. Vi gick lite fel när vi skulle hitta Ricksha, men var ändå vid "Guru Dev's" buss vid åtta-tiden. Vi var först och gick på och satte oss. Vi hann läsa saga och sjungt barnen till sömns innan bussen gick. En kvart innan bussen skulle avgå var bussen bara halvfull, gött då kan man bre ut sig lite. Sen kom Indierna! Det där med att vara ute i god tid är inte så Indiskt precis. Förutom i de tågvagnar som inte har platsreservation, där kommer folk springande längs perrongen och hoppar in genom fönstren om det är möjligt. 

 

Klockan tio gick den fullsatta bussen (tack vare platsreservation hade alla en egen stol att sitta på, så den var inte Indien-full), trettio minuter försenad, men det var bara positivt för oss - då kommer vi fram halv åtta, perfekt!

 

Fällbara säten är jättetrevligt och man kan hitta en avslappnad position att somna i - Det vill säga om det går att styra hur mycket och när stolen skall falla bakåt, vilket inte var fallet med Andreas stol. När han bytte position i sätet, föll detta ner i knät på fransyskan som satt bakom. Sen fick man hålla på och joxa med stolen och fällknappen någon minut innan den fastnade i läge igen. Andreas som generellt har svårt att sova på bussar, fick inte en blund i ögonen.

Benjamin sov sig däremot igenom kissepaus och allt.

 

Eftersom den förra bussresan blev lite "Bajs-kaotisk", och magstatus går lite upp och ner, hade vi förberett oss med att ha extrakläder, toapapper, våtservetter, kniv och Gaffatejp (?), lättåtkomligt. Dessutom hade vi med en tomflaska att pinka i. Inget av det behövdes dock.

 

 

Den nittonde Mars.

 

Klockan sju skulle vi alltså vara framme i Dehli, men Andreas, som såg vägskyltarnas angivelser om avståndet till målet sjunka snabbt, insåg så småningom att vi skulle vara framme lååångt tidigare.

 

Klockan Noll Fyra noll noll stannade bussen vid ändhållplatsen och busspersonalen hade fullt sjå att få ut trilskande resenärer som hade blivit lovade helt andra slutdestinationer.

När vi kom ut i ett sovande, tyst och svart Old Dehli visade det sig att bussbolaget hade bra kontakt med ett gäng Taxi- och Rickshachaufförer, som stod och väntade på oss. Man kan lätt räkna ut att vår förhandlingsposition inte var direkt fantastisk, mitt i ett okänt område, mitt i natten och utan något större hopp om att hitta annat färdsätt på  ett par timmar.

 

Vi slog oss ihop med en Engelsk kille och fick ett pris som inte var högre än tio gånger taxameterpriset. Vi gick av vid Nizamudin Railway Station, medan han åkte vidare på hotelljakt. Inne på stationen la vi oss på våra filtar med väskorna som kuddar och vilade medan solen började antyda sin ankomst med en lila himmel. Vi vuxna hade kunnat sova där ett par timmar, om det inte varit för barnen som hoppade på oss. Vi gav upp och gick och tog varsin tråkig stationsmacka. Sedan låste vi in våra saker och tog en Ricksha till "Lodi Garden", Dehlis eget Slottskogen och Trädgårdsföreningen på samma gång och med stora gravmonument utduttade här och där.

 

Vi, och framförallt barnen, njöt av de stora gräsmattorna, och snart var det Star Wars-lek för hela slanten. 

Familjen slappade sig igenom förmiddagen i parken. Istället för att skriva något om alla trädsorter, fjärilsarter och fina monument i parken, väljer jag att nämna att man kan köpa rabattkort till toaletten där.

 

Eftersom vi bara ätit en macka till frukost började vi bli rejält hungriga efter ett tag och bestämde oss för att hitta ett matställe på väg till "Gandhi Smriti", platsen där Gandhi sköts. Det såg nära och lätthittat ut på kartan, så vi började gå dit. Solen stekte. Kul att se en helt annan del av staden. Vattnet tog slut. Fina kvarter det här. Zacharias har ont i magen av hunger. I fina bostadskvarter finns inga matställen. Alla börjar bli griniga. Här finns ingen som säljer vatten. Zacharias skriker att han är hungrig. Benjamin skriker att han inte orkar gå mer. Hade inte luften redan varit mättad av deras skrik, hade nog Andreas och Sandra oxå börjat skrika. 

 

Till slut hittar vi en liten kiosk - som inte har vatten!

Vi köper varsin te och två paket kakor och får sedan tag på en ricksha som kör oss till Khan Market, där vi hittar ett dyrt cafe som vi äter på.

Aldrig mer en sådan promenad!

Men nu vet vi att vi inte kan hitta häromkring, så då behöver vi inte göra om det misstaget.....

 

Efter maten, testning av toan och ett otäckt fall i trappan (Zach ramlade och for med rygg och huvud i golvet. Det gick turligt nog bra), tog vi, visa av vårt tidigare misstag, en Ricksha till Ghandi Smriti.

 

Utställningen i huset där Ghandi spenderade sina sista 144 dagar var bra. De hade en interaktiv multimediadel som en lunchsugen anställd stressade oss igenom. Dessutom var hälften av dessa saker sönder. Barnen var dock väldigt fascinerade av Ghandi, och framförallt hans död och de tre skott som förorsakade denna. Så nu har de lagt in en Ghandilek i repertoaren; Ett av barnen staplar framåtböjd fram på en käpp och den andre springer fram och kastar tre småpinnar (skotten) på honom. Pinnlek och våldslek på en gång - blir det bättre?

 

Efteråt gick vi mot Lodi Garden igen för att ha det mysigt några timmar innan vi skulle på tåget. Sandra hade nu tittat ordentligt på kartan och vi bestämde oss för att gå en annan väg den här gången. När vi tyckte att vi snart borde vara framme frågade vi en Indier, som bestämt pekade åt det hållet vi kommit ifrån. Men han var nog bara så van att gå den vägen att han inte insåg att vi hade kommit på en genväg.

 

Så vi fortsatte, tittade på kartan, fortsatte, lyfte upp gnälliga barn på axlarna, fortsatte, tittade på karta, vände, tog en ny väg, Zacharias ramlade igen, solen stekte, tittade på kartan, frågade, fortsatte och till slut kom vi fram. Men då hade vi inte så mycket tid att vara där innan vi skulle gå och leta efter mat igen. Men vi fick busat av oss lite i alla fall.

 

Inne i ett stadsdelsstort komplex med det klargörande namnet "Indian Habitat Center", hittade vi "All American Diner", ett femtiotalsinspirerat ställe med galonsoffor och jukebox.

Korv o bröd med mos och burgare - Det var länge sedan!

 

Ricksha till stationen, hämta ut väskor och ner på rätt plattform, tåget kom in i god tid och vi kunde göra oss tillrätta. Alla fyra bäddarna i en kup'e, ingen annan att ta hänsyn till. Vi somnade ganska snart allihop och sov gott hela natten (förutom Sandra som vaknade några gånger av en klängig, trängig Zacharias).

 

Lungt och sansat på tågstationen och en soft Taxi till hotellet. Väl där såg ägaren lite konfunderad och ställd ut när vi kom, så vi började ana att det bokade rummet kanske inte fanns. Vi behövde i vilket fall som helst frukost först.

 

Efter den visade det sig att de hade tänkt ett pyttelitet rum åt oss, då de trodde att vi bara var två vuxna. För att barnen oxå skulle få plats fick vi ett större dyrare rum till samma pris. Sjyst!

 

Underbar dusch med både värme och tryck på vattnet - fantastiskt!

 

 

Nu blir det bilder igen.

 

I går var det Andreas födelsedag som skulle inledas med att Andreas fick välja restauranter idag. När han hade funderat en stund och vi hade tagit oss ut på gatan fick vi reda på att utbudet hade minimerats ordentligt då det var strejk i hela området. Inga affärer eller restauranter fick hålla öppet, för då skulle folk från "köpmanna-organisationen" komma och ställa till problem och kräva in dryga böter.

Surt!

Vi gick ändå bort till "Ganga Beach Cafe", där vi har ätit flest gånger. Det såg väldigt stängt ut, men när vi kom fram till den stängda grinden såg vi att det fanns lite folk därinne. De kände igen oss och vi blev snabbt insläppta medan personalen spanade upp och ner längs gränden. Vi och övriga gäster fick sitta i det inre rummet och musiken var avstängd. Ägaren sa att han bara serverade oss för att vi var stammisar och att han kunde hävda att alla gäster var sådana som bodde på hans guest house eller hade bokat bord (yeah sure!).

 

Efter frukost tog vi igen oss på rummet innan det var dags för Andreas present. Familjen ledde ner honom till Babas Massage, där han fick en helkroppsmassage. 

 

Hemma i Sverige brukar en helkroppsmassage innebära knådning av Axlar, Nacke, Rygg, Lår och Vader. Dessa avverkades äveb här, men sedan fortsatte det med fotmassage, tådragning, tåmellanrumsrensning, fotsulestickning, armdragning åt olika håll, armknådning, fingerförlängning, Handmassage, Ansiktsmassage, Huvudmassage och, något jag inte kände till innan och kanske inte riktigt förstår syftet med, nämligen NavelMassage!

 

Massören sätter sig bakom mitt huvud och lutar sig över mig på ett sätt som gör att jag när jag öppnar ögonen får en lite för bra närbild av hans skrev. Jag bestämmer mig snabbt för att blunda igen och försöka att inte tänka på hans andetag ( andas han tyngre nu eller är det bara inbillning? - antagligen det senare).

Min navel är världens centrum som han drar ut strålar från, vilka slutar i små kringlor runtom på min mage. Sedan övergår han till ett komplicerat tvåfingersarbete i och runt min lilla fördjupning i buken ( försök själva att hitta en synonym till navel, det är inte så lätt! ).

 

Efter en massage kan man känna sig rätt mör och slut och få något dimmigt i blicken. Har någon dessutom rufsat runt i håret med olja så får man ett speciellt utseende. Så när Andreas återkom till hotellet kunde man undra vad det var för äventyr han hade varit ute på.....

 

...Om det inte varit för att han spred en doft av kamfer och andra örter flera meter omkring sig.

 

Vi har haft lite svårt med internet, så vi har inte kunnat meddela sjukdomsstatus, men Zacharias har mått bra och kunnat äta vad han vill ett par dagar nu. Därför tyckte Sandra att det var dags att bli illamående i går kväll. Hon har inte behövt tala med Ullrik i den stora porslins-telefonen, men mådde fortfarande sådär i morse. Magen har dock sansat sig under dagen.

 

I dag tänkte vi att vi skulle göra ett nytt försök att komma bort till "Maharishi Mahesh Ashram". Det är kanske inte något speciellt med ett övergivet Ashram, men är vi nu bara några kilometer från platsen där Beatles komponerade sin vita platta, så får man väl försöka komma dit.

 

Efter tvåhundra meter sa Benjamin att hans ben inte orkade gå längre. Övertalning.

Efter tio meter till sa Benjamin att hans ben fortfarande inte orkade gå. 

Efter att vi avverkat trehundra meter hade han övergått till att konstant upprepa detta mantra, och en till att börja med smygande gnällig ton hade efter femhundra meter utvecklats till fullfjädrat skrik. Superhjältelekar, mer övertalning, släpande av litet barn på ojämn väg( det tyckte han var rätt roligt), övertalning och lockande avlöste varandra tills vinådde Ram Juhla.

Där kunde vi kika på lite gudastatyer och Andreas kunde koncentrera sig på att hindra barnen från att gå ner i vattnet istället för att övertyga Benjamin om att gå framåt. Omväxling förnöjer och vi kunde sedan fortsätta med förnyade krafter.

 

Ashramet är stängt sedan 1998 och har övertagits av skogstyrelsen, men de flesta byggnader är intakta och det är lite spännande att se hur detta minisamhälle såg ut......Om man kunde komma in - Hela stället är klätt med taggtråd längs murens översida och porten pryds av två stora hänglås och en "Tillträde Förbjudet"-skylt.

 

Attans oxå!

 

Men vänta lite. Det står faktiskt inte "Tillträde Förbjudet" utan "No Entrance" på porten. Det betyder väl ordagrant att just den porten inte är en ingång, men om man skulle hitta ett hål i muren någonstanns är väl det en helt annan sak?

 

Sagt och gjort! Andreas gav sig av in i bushen och snåren runt området och lyckades hitta ett ställe där han kunde kravla sig över muren. Vit av murbruk och lite lycklig kunde han sedan spatsera runt och beskåda små stenhyddor och samlingsplatser.

 

Barnen var besvikna över att de inte fick gå in och argumentet att det var flrbjudet att gå in funkade inte så bra längre. Sandra, som nog hade varit lite nervös under Andreas olaga intrång, sa till barnen att hon var rädd att det fanns vakthundar därinne som "Pappa, men inte ni skulle hinna springa ifrån".

 

Det skall sägas att det var fler som gick in under tiden vi var där, hålet i muren var flera år gammalt och stället nämns i guideböckerna som ett utflyktsmål. Dessutom är det skyltat dit. Så det är inte så väldigt förbjudet, och i enlighet med Indisk folk-praxis så är det inte förbjudet om det inte är omöjligt ;-).

 

Sedan åt vi Lunch på  "Last Chance Cafe" (Det dramatiska namnet visade sig syfta på att det är sista stället man kan få kaffe på innan "Beatles Ashram". Där studerade barnen Yogafilmer med en tjej från Luleå.

 

Nu måste vi ha middag, så vi får skriva mer senare

 

Idag har jag varit och gjort ett silversmycke!

Igår när vi va och åt mat så fanns en skyllt om att man kunde gå en endagarkurs i silversmide. Jag bokade in mig för en kurs och fick i uppgift att rita det jag ville göra. Jag ritade lite olika förslag och bestämde mig tillslut för ett armband med 7 blommor. 

När jag kom dit visade det sig att min design var lite svår att göra, så jag ändrade den till en blomma. 

Sedan började arbetet. Jag fick en massa hjälp, men en del av smycket har jag gjort helt själ!

 

 Nu siter  Jaog oag bloAgar 

 

skrivet helt själv av Zacharias

Som sagt, så mår inte Zach speciellt bra idag heller. Sandra var uppe och och var med honom när han spydde inatt, och vid 5:30 var Andreas med en ömklig "hav-bajsande" pojk på toa. Havbajs är förresten Zacharias eget ord på det, när Benjamin har varit likadan i magen har han glatt sagt att "det kommer kiss ur både rumpan och snoppen". Eftersom läget är som det är, han hade dessutom feber inatt, så låg Sandra och funderade på om vi inte skulle ställa in resandet idag, men då hon befann sig i ett förvirrat halvsovande stadie drömde hon att Andreas sa bestämt nej till att ändra några planer -"Det är ju bättre att vara sjuk på en buss och ett tåg än när man är på ett roligt ställe!".

 

Andreas hade i verkligheten oxå kommit fram till att det inte var läge för någon ansträngande förflyttning av klanen idag, så efter frukost bestämde vi gemensamt att någon av oss skulle ta sig ner till tågstationen och cancellera ett gäng biljetter. När Sandra efter en lång stund inte fattade att det var hon som var denna någon, fick Andreas snällt ge sig av, medan de andra vilade på hotellet.

 

Andreas tog sig över bron och kryssade sig mellan apor, kor, motorcyklar, folk och vägarbeten ( de håller på och lägger nya vatten- och avloppsledningar enligt ett sinnrikt system som gör att nästan alla gator på andra sidan bron är halvt uppgrävda och olika gator är helt avstängda varje dag). Sedan tog han en ricksha ner till tågstationen (kom överrens om ett lite för högt pris, men då lovade han att vänta så länge som behövdes, vilket visade sig vara bra (och vi pratar ändå bara om femti spänn)).

 

Väl inne på tågstationen (som på stora skyltar skryter med att de har ett datoriserat, smidigt system) fick han reda på att han var tvungen att fylla i en blankett för varje biljett som skulle återlämnas. När han gjort detta efter bästa förmåga, och fyllt i allt som kunde vara relevant på alla sju talongerna, ställde han sig i kö och försökte hålla trängasigföre-människor bakom sig i tjugo minuter.

 

 

Äntligen framme vid kassan!

 

Järnvägstjänstemannen slänger en snabb blick på mina papper och påpekar sedan att jag naturligtvis måste fylla i för- och efter-namn, ålder och kön på alla resande.

 

 

-Men vi skall ju inte resa, spelar det då någon roll vad vi heter och hur gamla vi är? Dessutom har du ju redan den informationen på din skärm!

 

Ungefär så tänkte Andreas säga, men då var han redan bortknuffad ur kön och tog upp sin penna och satte på sig hörlurarna ( Tack Liverpool-pojkar, utan er på spelaren hade jag inte fixat den här dagen - Rubber Soul och Revolver hann gå två gånger var under tågstationsäventyret).

 

När allt var ifyllt så var det dags för trettio minuters vaksamt "knö-köande". Nästan framme inser Andreas att han inte fyllt i namnen i samma ordning som på originalbiljetten.....

 

-Bara slappna av nu och lägg upp en strategi för hur du skall hantera situationen, tänkte han.

 

Strategi: Om han säger att jag skall skriva om formulären en gång till så lägger jag bara lungt och sansat biljetterna på hans runda, blanka flint, vänder mig om, pussar mannen bakom mig som armbågar mig i ryggen på pannan och går därifrån!

 

Det visar sig dock att mannen i luckan inte ens tittar på vad jag skrivit, bara alla fält är ifyllda, så jag kunde lika gärna skrivit "R. Snorkråka med appanage", utan bara gör en stor signatur över alltihop och tittar så att antalet talonger överrensstämmer med dito biljetter.

 

Andreas får sina pengar och en rejäl bunt kvitton och blir glatt överraskad när chauffören inte säger något om att han fått vänta länge och vill ha mer stålar. Han får den slanten i dricks istället.

 

Väl hemma på rummet går A och B ut och tar en Far-och-son-lunch. När han får välja precis vilket matställe som helst, väljer Benjamin naturligtvis samma ställe som vi ätit frukost på. Mysigt småprat, schackspelande och matdelande. 

 

Zacharias har spytt igen under förmiddagen och trugar just nu i sig lite vätskeersättning medan Sandra har en stund för sig själv och sin aptit.

 

 

Då Zach började spy i natt, så åker vi inte iväg till Shimla idag. Planen är nu istället att vi stannar här ett par dagar till innan vi tar oss till Dehli och Udaipur.

Andreas är just nu på väg till tågstationen här i Rishikesh för att avboka alla våra tågbiljetter.

Jag och barnen slappar på hotellet en stund innan vi skall gå ut för att handla ett plåt glas och en tesked. Eventuellt ska vi även gå bort till någon av alla ayurvedaapoteken här, men vi får se vad som händer.

Idag försökte vi ta oss till Ram Jhula Och Maharishi Mahesh övergivna ashram. ( ni som levde på 60-talet, eller tycker om den typen av musik vet att det var där Beatles flummade ett tag) Vi kom inte dit idag heller... Men vi fick skickat paketet inallafall. 12,2 kg.

Vi började gå mot Ram Juhla men nästan där blev Zach dålig och vi stannade vid en sandstrand vid Ganges och lekte i sanden istället. Det var skönt och roligt. När vi lekt ett tag i skuggan så fick Andreas gräva grop som Zach kunde spy i, sedan kunde vi leka en stund till.

När vi satt där och lekte kom det fram en sadhus som ville bli Zachs guru, men då Zach inte tyckte att han hade de rätta attributen, så tackade han nej.

När vi lekt ganska länge så gick vi tillbaka till Laxman Jhula för lunch.

Efter lunchen så doppade sig Andreas, Zach och Benjamin i en väääääldigt kall Ganges. Jag doppade benen och fick iallafall Andreas att ta ett typiskt indiskt Ganga kort på mig.

Middagen intogs på Ganga Beach cafe. 

Imorgon så bär det av mot Shimla, men först ska vi spendera en natt i Chandigarh. 

Idag är det Shivas bröllopsdag. Vi började dagen med att efter frukosten fylla en vattenflaska med gangavatten och sedan gick vi upp till Shiva templet och hällde vattnet på deras enorma shivalinga. 

Sedan vilade vi och åt lunch. Kl 15 så skulle det vara ngn cermoni i templet så jag och Zach fick dit. Vi orkade vara kvar 15 min. Det var 5 utländska musiker som sjöng hyllningssånger till Shiva. Men utan indiska toner...

sedan vilade vi på hotellet och nu har vi precis kommit tilbaka efter middagen. Det är fyrverkerier ute och de yngre indierna är på väg till olika fester för att dricka bhang lassi eller äta bhang pakora eller mumsa i sig bhang på annat sätt. Om ni inte vet vad bhang är, så kan ni slå upp det.

Igår planerade vi att vi efter frukosten skulle ta oss ner till Ram Jhula som är den nedre delen av Rishikesh. Där skulle vi till posten för att skicka hem ett paket och för att leta efter ruinerna av maharishi mahadevs (beatles guru) ashram. När vi gått en bit hittade vi ett postkontor här i laxman jhula. Jippie, vi slipper gå 3 km med en tung väska! Vi kan skicka det här, så går vi bort sedan. Klockan är nu 10. På posten, liksom i resten av halva Rishikesh har det blivit strömavbrott. Vi får efter lite diskussioner en låda att lägga våra grejer i. De vill egentligen att vi skall lämna väskan med grejer och komma tollbaka om 30 min, när strömmen är tillbaka. Men, då vi inte behöver el för att packa grejer i en låda så envisas vi med att få lådan nu. De plockar fram en låda till oss i exakt rätt storlek. ( jag fattar inte hur de gör...

Vi packar våra grejer i lådan, väntar en lååång stund på att de ska tejpa ihop lådan och binda speciella snören om. Sedan kan vi skriva adressen. Sedan får vi gå för att komma tillbaka om 30 min, eller när strömmen kommer tillbaka. klockan är nu 12:30. vi hittar en restaurang och beställer mat. De har inte heller någon ström, men då vi inte ska ha mat som kräver ström ( det är bara mixad mat och specialkaffe som kräver ström. Spisen går på gas och det andra görs för hand när man beställt maten) efter 30 min eller så får vi vår mat. Kl 14 skall posten stänga. 13:55 har elen fortfarande inte kommit tilbaka, men posten stänger 14 och imorgon ( eller idag, beroende på hur man ser det) är det en helgdag, och då är posten stängd. Jag går till posten och får reda på att de håller öppeet en timme till. Va bra! Jag går tillbaka till restaurangen. Vi äter sakta. Barnen och Andresa spelar schack. Strömmen kommer inte tillbaka. Kl 15 går Andreas till posten. Ingen el, vi håller öppet ett tag till, elverket har sagt att strömmen ska komma om ca 10 min, eller om en timma.....Andreas kommer tillbaka till restaurangen. Vi dricker upp vårt kaffe och betalar. Andreas går till hotellet med barnen, jag går till posten. Fortfarande ingen el. Men nu är klockan närmare 16 och de som jobbar på posten vill gå hem, så de börjar registrera in paketen för hand. De har lite el, så de kan väga paketen och veta hur mycket de skall ta betalt. Men de kan inte registrera in paketen i datorn och de kan inte ge oss ett riktigt kvitto. Det tar extra lång tid och jag frågar om jag istället kan komma tillbaka på måndag, och jo det kan jag. Så jag går. Det har även nästan en hel dag gjort och inget paket blev skickat...  Resten av dagen spenderar vi med att slappa.

Apmannen i Rishikesh!

 

 

 

Hogt uppe pa beget finns ingen ___________ ,

Sa skall en Lassi se ut!

 

Blue Lassi tillredningar motsvarar 1 middag i mattnadskansla,

4 middagar i kaloriinnehall,

och smakar himmelskt!

 

Har kommer lite bilder i lagom forvirrad ordning.

 

Om man inte ar glad pa sin fodelsedag, nar skall man da vara glad?

-Varfor inte bade pa bemarkelsedagen och dagen efter, nar man far tarta!

 

Gårdagen ägnade vi mest åt att gå fram och tillbaka på sydsidan av Ganges. Här, vid Laksmahn Juhla, ligger inte bara vårt hotell, utan ett flertal sådana och mängder av små affärer och restauranter. Sedan är det nästan landsbygd ett par hundra meter fram tills det kommer minst lika intensiv bebyggelse runt den andra bron, Ram Juhla. Denna väg gick vi, tittade på mer eller mindre smakfulla gudastatyer och en massa Ashrams och Yogaställen. Maten var vi la sådär nöjda med och efter den gick vi närmare floden hem under Indiana Joneslek (Sandra passade på att köpa ett par "korg-stols-sandaler" och lite glasbitar (funkar utmärkt både som presenter till folk där hemma, och som Indiana-Jones-skatt). Hon och affärsinnehavaren lyckades dock trassla till det så att ingen till slut visste vem som var skyldig vem. När vi gick därifrån sa Sandra att hon nog hade fått för mycket tillbaka och just då kom snubben springande och undrade om hon inte fått för lite tillbaka. Vi bestämde att om alla tyckte att de hade fått för mycket pengar, så kan vi väl vara nöjda så!

 

Eftersom vi alla hade drabbats av "Sov-Tågs-Jetlag", bestämde vi oss för att försöka göra kväll tidigt och åt således innan solen hade börjat gå ner en utmärkt middag på "Ganga View" och gick sedan hem och läste "Doktor Proktors Pruttpulver" innan vi somnade in. Andreas gnäller dock över att det är svårt att somna med fotgaveln av sängen skavandes mot vaderna (varför lägga pengar på att ha sängar längre än normalindiern?), och sprattliga, svettiga barn skavandes mot resten av kroppen. (Andreas = Gnällspiksbarnrumpa!)

 

Zacharias vaknade tidigast i dag, drog upp sin mor, fick sig en dusch och väckte sedan sin far genom att krypa ner hos honom med sin blöta, iskalla lekamen sparkandes och sprittande.

 

Vi gick bort till samma restaurant som vi ätit på kvällen innan och blev utspolade med skurvattnet när vi kom. En hungrig, sprallig (åtminstonne en del av oss) familj fick traska fram och tillbaka på gatan en halvtimme tills de öppnade 8:30. Men då smakade det minsann bra med lite frukost!

 

Sandra fick ett litet hjärnsläpp och höll ut handen mot en apa som satt och spanade mot våran frukost. Detta tolkade nämnda djurindivid som en invit och hoppade snabbt som attan in på restaurangen och upp på vårat bord där den tog Sandras goda smörgås och satte sig på taket utanför och började sortera bland påläggen. Man får ju äta det goaste först, man vet ju aldrig när man blir bortjagad.

 

Stärkta av maten bestämde vi oss för att försöka fixa en taxi upp till en mysig naturstig runt två vattenfall norr om Rishikesh. Denna skulle man hinna runtpå femton minuter och efter en timme var vi tillbaka vid taxin, utan att ha hittat några vattenfall. Däremot hade vi vandrat brant uppför i trettio minuter och sedan vänt för att inte taxin skulle börja tjöta om att vi varit borta för länge. Barnen var fantastiska på att gå och hade vi inte behövt passa taxin, så hade vi nog lätt orkat en halvtimme till uppför. De var lite besvikna för att vi behövde vända utan att ha sett vattenfallen, men det gick snart över. 

 

Tillbaka i stan gick vi upp i 13-våningarstemplet med långt krångligt namn. Våning efter våning med tio-femton småtempel och fyra, fem små shoppar. På varje våning!

 

Grym utsikt längst upp och lyckas man bara värja sig mot affärsmän som vill sälja krimskrams och präster som vill pricka en i pannan (båda vill ha ungefär lika mycket betalt), så tycker även Andreas att det är ganska najs. 

 

Grym Israelisk och mexicansk mat på "Ganga Beach Caf'e". Där kom vi i samspråk med ett gäng Yogaelever (Det är rätt mycket som handlar om Yoga och Ayurvedisk medicin i den här stan), varav en var Stockholmare, men trevlig ändå. 

 

Nu slåss vi om Ipaden på hotellrummet (förutom Andreas seriösa intentioner att sprida kunskap om våra förehavanden finns det två som vill spela och en som vill kolla nyhetssisor om bilbomben vi hörde om i Jaipur).

 

Adios!

På Måndagsmorgonen försökte Sandra väcka Zacharias för att se morgon-pujan på Ganges vid soluppgången. Det var en uppgift hon inte lyckades med. När vi väl gick upp allihop vid sjutiden, var Zach lite besviken eftersom han hade blivit lovad att få se den. 

Frukost intogs på hotellet och sedan var det dags att följa hotellets representant på en slingrig vandring genom gränderna i gamla stan till platsen där hotellets bilar stod parkerade. En femton minuters biltur senare var vi framme vid järnvägsstationen. Vi hittade snabbt rätt perong och ställde oss att vänta. Det var ju en timme tills tåget skulle gå, så vi försökte roa oss med lekar och indiska bebisar så gott det gick.

 

Två och en halv timme senare kunde vi sluta oroa oss för att tåget i hemlighet hade gått från en annan perong eller listigt smugit sig förbi oss. Vi klev ombord och gjorde oss hemmastadda. 

Det var en lång tågresa och kl 7 i morse var vi framme i Haridwar. Vi letade oss fram till en restaurang för frukost och sedan till busstationen. Väl framme på busstationen blev vi skickade fram och tillbaka ett par gånger innan vi hittade rätt ställe att stå på. Vi väntade nog i 40 min och nästan hela tiden ropade de ut en buss mot Dehli. Emellan Dehli-ropen kom Ambla och Dehradun, men inget Rishikesh. Till slut så sa de att nu kommer eran buss. 5 bussar senar gick vi på bussen mot Rishikesh. 

 

Vi kom lyckligt fram och hittade ett hotell. ( Samma hotell vi bodde på för 9 år sedan.) Sen har vi mest softat på hotellet.