domingo.blogg.se

I morse, efter frukost, tänkte vi våga oss på att klättra upp till det näst högsta templet här. Det är tillägnat en av Brahmas hustrur. Enligt legenden Skulle guden Brahma gifta sig med Savitri. Denna kvinna tog dock så mycket tid på sig att göra sig i ordning att Brahma tröttnade och gick och gifte sig med den lågkastiga Gayitri. Både Savitri och folk i allmänhet blev redigt förbannade och därför tillbeds Brahma numera i väldigt få tempel. Här i Pushkar finns ett av dessa plus ett vardera till hans båda fruar (han gifte sig tydligen med Savitri också i slutändan, men det hjälpte inte).

Nu skulle vi alltså gå upp till det lägst liggande templet, på en av bergstopparna runt staden. Det skulle inte vara så långt dit men för att inte gå vilse tog vi en ricksha. Tyvärr fungerade vår kommunikation med chauffören sådär och vi åkte fram och tillbaka mellan olika tempel i Pushkar en stund innan vi kom rätt.

Det var varmt och den branta, ojämna trappan tog nästan kål på Sandra, medan barnen glatt skuttade uppför som bergsgetter med glädjefnatt. Andreas hade vaknat med halsont och skräphumör och detta höll än så länge i sig. Inget stöd att få från honom alltså.

Templet sägs vara vackert, så vi hoppades att detta skulle kompensera för alla ovannämnda umbäranden (och att Sandra hade konstant hjärtklappning när barnen kom för nära kanten).

När vi kom upp var det stängt!

Vi kunde snegla in lite genom gallergrinden och skymta lite glitter och gudabilder därinne i mörkret, men det blev ändå ett antiklimax.

För att göra något annat än att shoppa och kolla tempel, och för att få lite svalka i värmen, som är den värsta hittills för oss i den här stan, bestämde vi oss för att förgylla framförallt ungarnas dag med lite bad. Vi ringde och kollade med ett hotel, Navratan, som har pool om det var ok att nyttja den. Mot en avgift på hundra rupies per skalle gick detta utmärkt. Femti spänn för två timmars svalka kändes rimligt.

Poolen var hyfsat fräsch för att vara indisk och väldigt djup med tanke på att väldigt få i det här landet är simkunniga. Fem fot på det grunda och 8,5 på det djupa betyder på svenska att Sandra bottnade de första två metrarna och att Andreas kunde stå på tå på det djupaste och ändå hålla långfingernageln torr.

Traktens duvor hade också upptäckt vattenansamlingen och drack girigt ur den.

Benjamin var först väldigt tveksam till att han kunde simma när det var så djupt, men simmade snart kors och tvärs över poolen. Han förfinade även magplasket till en konstform.

Ja vattnet var tydligen rent nog för duvor, men runt poolen luktade det som vanligt starkt av ruttnande alger. Vi är osäkra på vilket system för vattenrening de har, men vattnet var så klart att man kunde skönja gruset på botten. Zach lärde sig att man trots detta inte skulle försöka titta när man var under ytan. Det sved så han grät lite när han gjort detta.

När vi torkade i solen upptäckte vi en mängd vita kristaller eller smulor på vår lekamen. Koncentrerat klor?

Runt om fanns en häck av välansade buskar. Grejen är bara den att trots att trädgårdsmästaren är flitig, är han inte så bra. Antingen var han starkt influerad av Salvador Dalí eller ”Shiva-tobak” när han figurklippte växterna.

Före badandet var vi på posten och skickade hem en låda till. Det är f-n i mig det bästa postkontoret i hela Indien: Ingen kö, tydliga, men inte orimliga, regler uttryckta medelst begriplig engelska och en väldigt tillmötesgående attityd. Dessutom är takhöjden bara ynka två centimeter för låg för Andreas (på de högsta ställena – och det är ju där man får hålla sig). Vi fick allt vårt gods inslaget, ihopsytt och plomberat av en posttjänsteman med stor yrkesskicklighet och stolthet över sitt arbete.

Efter badet försökte vi hitta ett matställe som Benjamin såg den dag vi kom, nämligen ”Mangos Hard Rock Café”. Det var lite svårt att finna så vi gick in på ett annat ställe och frågade om de kunde sätta på fläktarna då det fortfarande var redigt hett. Detta kunde de absolut göra, sa restaurantmänniskan som med hoppfullhet lysande i ögonen följt dagens kanske första kunder tätt uppför trappan. Problemet var bara att det var strömavbrott, så det skulle nog hjälpa föga att sätta på dem.

Det kändes lite tasklgt att lämna honom där, men det var inte uthärdligt att äta i den värmen. Strax därefter fann Benjamin den eftersökta inrättningen.

Vi skickade upp lillpojken för att kolla om de hade fläktar som fungerade, de hade ju rimligtvis också strömavbrott (Det är myndigheterna som stänger av elen för att ransonera den varje dag).

När vi andra kom upp var de i full gång med att väcka en sovande kypare för att ge oss hans plats och koppla in en stor fläkt på batteriet. Det visade sig vara ett lyckokast att äta här då maten var grym, stället mysigt och ägaren, mr Mango himself, var en trevlig typ.

Zacharias har de senaste dagarna gått och mumlat om ”Sverige-mat”; mammas lasagne, Skepplanda Pizzeria, korvar, köttbullar och framförallt mormors sylta, så när han såg att de hade bakad potatis bestämde han sig fort för denna. Vi varnade honom lite för att det kanske inte skulle smaka som mammas ugnsbakade potatis. Det visade sig vara potatisbitar och svamp i sås gratinerade med ost. Svingott tyckte våran pojk.

Benjamin åt en jättegod pastagratin och Sandra fick en av de bästa falaflarna hon ätit. Andreas vågade sig på ”momos” för första gången på flera år. Momos är Tibetanska degknyten fyllda med grönsaker. Oftast är de bara ångkokta och sist vi åt denna rätt var det degiga bollar med gamla trötta grönsaker i som vi bara under kväljningar lyckades få ner.

I dag valde vi friterade momos som serverades med en soppa, en skål soja och en skål vitvinsvinäger. De var fruktansvärt goda, det förstod till och med barnen.

Efteråt tog Andreas en god Espresso och Sandra en mycket vacker och god Cappucino. Till detta fick vi en fantastisk ”Hello to the Queen”, ”Ban ophi pie” (som inte var en Bannoffipaj men väl ett gott pepparkakssmakande hjärta med banan i) och en risgrynspudding, typ.

Benjamin körde en robotdans till en gammal eurotechnodänga (Boom, boom, boom, boom- I wan´t you in my room) och barnen lekte glatt i restauranten.

Nu har vi duschat och nästan lyckats reda ut våra hår (det var nog mycket konstigt i poolvattnet). I morrn slappar vi oss nog igenom vår sista dag i Pushkar.

...Och det lekfulla !

 

Vy över Pushkar.

 

Detta är sista bilden av pappan som skulle visa hur nära kanten han 

vågade stå....

 

Pushkar [pushp Kar] betyder blomsjö, ungefär. 

Gudarna antas ha tappat några (rätt kraftiga) blomblad här, så att det

blev stora hål. Sedan grät Shiva så mycket över sin besvärliga fru

att det blev sjöar. Ungefär så har Andreas uppfattat det iaf.

 

Ökenrövaren på bilden hade en likadan tröja som Benjamin.

 

Hopp....

 

...hopp....

 

... dubbelhopp!

 

En sån här hammock hade man gärna haft. (Navratan Hotel)

 

Benjamin kollar Cricket på Hard Rock Café, Pushkar.

 

Finemang-fint på Mango´s Café.

 

Nedifrån och upp: Mjölk, Kaffe och mjölkskum.

-Så skall en Capucino se ut!

Andreas vaknade av ringande klockor klockan fem. Sandra hade vaknat av missa-tåget-oro en timma tidigare och barnen vaknade av jobbiga föräldrar kvart över fem. Halv sex var vi på väg ut från hotellet.

Vi såg flera rickshaförare som låg och sov i sina fordon, liksom kossorna gjorde på gatan bredvid. Allt var alltså långt från livet och stöket dagen innan. En liten stenkrossarfirma hade dock öppnat och därinne satt en morgonpigg kille och vinkelslipade gatsten med gott humör.

Vi hittade en ricksha som tog oss till stationen, där vi väntade en knapp timma. Bananer och kex inköptes som färdkost men det var ungefär som när fåglar matar sina ungar: det går inte att lägga in maten fort nog i deras giriga näbbar.

Vi lyckades även denna gång behålla en ”kupé” för oss själva och barnen studsade snabbt upp i överslafarna för att gå in i sina egna bubblor. Det enda som kunde intressera dem av världen nedanför var när Andreas varit ute och handlat chips eller kakor på någon station. Föräldrarna bredde så småningom ut sig på nederslafarna och de fem och halv timmarna till Ajmer var snart över.

I Ajmer var det, liksom på tåget, rätt varmt. Riktigt varmt och svettigt blev det dock först när vi ombord på bussen till Pushkar väntade på att denna skulle avgå. Den skulle först bli indiskt full, men det gick rätt fort. Tar man två kronor per person för en fyrtiominutersresa måste man få med många på bussen. Benjamin lade sig till rätta i det trånga utrymmet mellan två stolsrader med ryggarna mot varandra, och somnade. Zacharias däckade i sin stol.

Väl i Pushkar stannade bussen på ett annat ställe än vi trodde, men det gjorde inget för hotellet låg inte heller där vi räknat ut att det skulle ligga. Barnen fick åka med våra väskor på en handknuffad bagagekärra i trä, medan vi småsprang för att hinna med.

Hotellet är en jättefin välskött haveli med fontän i entrén och gröna växter som klänger sig upp genom den öppna ytan i mitten av huset. Här finns en massa fina möbler och dekorationer och allt är väl efterhållet. Vi får plats hela familjen i badrummet, samtidigt, och det är grymt tryck i duschen. Efter duschning kände vi oss renare än vi gjort sen vi kom till Indien.

Hotellet heter ”Seventh Heaven” och restauranten längst upp ”Sixth Sense”. Maten är jättebra, både den Indiska och den ”kontinentala”.

Det finns faktiskt tillräckligt med hyllor eller kornischer för att det skall vara meningsfullt att packa upp, så det gjorde vi innan vi gick ut på stan.

Skräddaren som sydde åt oss för två år sen ropade åt oss när vi gick förbi och sa att ”babyn blivit stor”, pekandes på Benjamin. Sandra tyckte det var nödvändigt att gå ner till den heliga sjön som är Pushkars kärna, både geografiskt och andligen.

Prästerna vid sjön är ökända för att pusha folk till att göra blomriter vid sjön och sedan pressa dem på (ibland mycket) pengar. Andreas blev förbannad på att de skulle dra in honom i ritualtramset, sa detta på svenska till dem samtidigt som han gav dem ge-faan-i-mig-blicken och tog med sig Benjamin för att sätta sig en bit bort och beskåda eländet. Benjamin gick dock tillbaka till S o Z som just blev nedstänkta med smutsvatten och besudlade med röd färg och riskorn i pannan. Zacharias var lite missnöjd med att han inte fick riskorn i pannan och Andreas undrade varför de inte kunde koka riset och ge honom det på en tallrik istället. Sedan fick Sandra rabbla lite ”Om Namas Shiva Rama Rama Ding Dong” över en kokosnöt. Hon fick en tvåfärgade garnstump runt höger hand som ett litet diplom efter att hon lämnat hundra rupies. De hade mage att ge henne en extra garnhärva att sätta på sin trilskande makes handled. De tyckte väl att han behövde det.

Om det är någon som är osäker, så skall jag klargöra att det inte är Sandra som skriver. Hon kanske beskriver händelsen ur sitt perspektiv senare.

Vi gick sedan runt och letade halvhjärtat efter skjortor till Andreas och helhjärtat efter bankomat. Helst en fungerande sådan. På tredje försöket hittade vi en och tömde den på så mycket pengar vi kunde med. Under tiden spelade barnen dataspel med killen som vaktade bankomaten.

God middag på hotellet och nu sitter vi i våra mysiga soffor utanför rummet. Zach har somnat i hammocken. Rummet är förresten två rum, så det blir ett barnrum och ett inte-barnrum.

Benjamin har ordet: till att börja med tyckte jag inte att utrymmet mellan sätena var så litet. (jag tyckte inte heller att det var så många indier på bussen för att jag fick plats mellan de 2 utrymmen.)

På hotellet så fanns det mest träd här och där som pynt.

Sandras version av sjön & Brahminen.

Jag vet att man vill ner till sjön förr eller senare & om man vill ner till sjön måste man förbi brahminerna där nere, så varför inte göra det med en gång, så är man klar med det. Jag hade fått en ros i handen precis innan vi kom ner mot sjön & där nere så blev vi naturligtvis stoppade av en kille som prompt talade om att vi inte fick gå någon annan stans än ner till sjön innan vi kastat i den där blomman där. Ok, lika bra att ta tjuren vid hornen & fått gjort den där ritualen då då. Så ett långt förmaningstal till ungarna om att inte säga ett pip eller göra någonting alls nere vid sjön. Sedan ner till sjön. På väg ner stannade jag vid en shiva lingam & gav den några av rosbladen & bad den om styrka att klara denna uppgift, som mer eller mindre känns som skärselden. När jag stod där kom en kille fram & skulle fösa oss rätt, men Andreas bad honom vara tyst när jag bad. Vi blev fösta till rätt ställe av samme kille. Av med skorna.  Väl där nere kommer naturligtvis 2 snubbar & tycker att vi skall dela på oss. -Nej, det skall vi inte! Vi var har varit här innan & vi skall INTE delas på. Svarade jag på rätt kass hindi (det jag sa ordagrant var ”nehi, together, hum jane yaha kal sal” det är nog mer av ”nej, tillsamman, vi gick här igår år”, men det hjälpte, den ena snubben talade om för den andra att låta det vara för hon kan hindi. Så, vi satte oss ner, han vill att jag skulle rabbla hindi ord, det var samma ord som sist, men jag är fortfarande osäker på om det är riktiga ord, eller om det är nonsens ord de låtsas är på sanskrit.. Sedan skulle jag kasta i blommor & han ville veta namnen på alla mina släktingar, Nehi svarade jag på alla, När han frågade om makens namn svarade jag nehi igen, han pekade då på andreas & frågade om inte det var min make, jo svarade jag, ok, dina barn då, nehi svarade jag igen, ok, tänk deras namn tyst då, Zach kunde inte riktigt låta bli att tala om vad han hette, men det gick ok i alla fall, mitt budskap gick hem till brahminen, ok sa han till slut. Han mumlade om betalning, vissa ger 500 andra 1000 men du ger vad du vill, ok, helt säkert det sa jag. Ja sa han, helt helt säkert fågade jag, ja helt säkert sa han, ok, sa jag, Han välsignade mig med ris för rikedom, röd färg för lycka, gul färg för hälsa & socker för ett sött liv. Han fick 100 rs & nöjde sig med det. När jag gick frågade han om jag ville ha ett gult & röt snöre till min man, jag sa ja, ifall Andreas skulle vilja ha ett. Det ville han inte.  Brahminen, som jag faktisk såhär i efterhand tror är en av de ärliga & eventuellt samma jag träffade förra året, förstod hela tiden att jag inte litade ett skvatt på honom, så någon nytta har jag väll av mitt ”arga/bestämda” röstläge……..

Hejdå!

 

Hus vid en tågräls någonstans mellan Jodhpur & Ajmer

 

Andreas slappar på tåget

 

Zacharias är hungrig

Nej, jag sitter inte i fängelse. Fönstrerna i SL-klassen på tåg är öppna fönster med galler. Man kan dra ner en fönterruta & en fönsterlucka som gör det mörkt. Enda gången som vi dragit ner fönstret var när det regnade jätte mycket en gång.

Utsikt från tåget

 

Det går en massa djur med sina ägare längst spåret, kor, bufflar, getter, får? just detta är getter

 

Jag tror att detta är bostadshus

 

Längst med nästan hela streckan hade de gjort stora upphöjda sand furkander som de plattade till. Antingen skulle de bygga STORA hus, eller så skulle de bygga en väg

 

Benjamin på tåg

 

Barnen åker bagagekärra från bussen till hotellet i Pushkar.

 

Efter frukost lekte barnen med pojken här Devyog och vi planerade resrutt. Därefter tog vi en ricksha ner till tågbokningscentralen. Sandra hade lite missförstånd angående datum och pengar med mannen i luckan, men istället för att bli ”statlig-tjänstemanna-sur” skrattade de båda två åt missförstånden.

Rickshan fick sedan köra oss till ”Nirvana”, en restaurang inhyst i ett Ramatempel. Jätte-jättefint med god småmat och äcklig toalett. Ibland är toaletterna här av vanlig europeisk sittmodell, ibland av modell Indisk hål-i-golvet, en så kallad Squat. Sen finns det en tredje sort, den vi kallar kompromissen från helvetet; det är en sitt-toalett som under locket är en ståtoa som man förväntas klättra upp och niga på. De som föredrar det senare förfarandet är inte bättre på att sikta än någon annan, om ni förstår vad vi menar. Det luktade alltså inte rosor och man kunde verkligen inte spegla sig i skinande porslin. Konstigt på ett ställe som i övrigt hade hög klass på inredning och atmosfär.

Vi gick runt i en timma och hade mysigt i de få regndroppar som kom och letade halvhjärtat efter ”Spice Paradise”. Vi gick in i ett tempel med fina statyer/gudabilder och en enorm skräphög. På den smutsiga tröskeln till templet satt en lika smutsig gammal tant med en ännu smutsigare disktrasa/kökshandduk och ”tvättade” tröskeln. Den blev inte renare. Eventuellt blev gatan något renare då hon gång på gång doppade sin trasa på den.

Vi intensifierade därefter vårt sökande efter kryddaffären och höll väl på en halvtimme innan vi hittade den. 30 meter från hotellet. Vi har gått förbi den tjugo gånger under våra dagar här.

Barnen fick inne i kryddaffären en lektion i hur man gör Indiskt te, Chai. Sedan köpte vi en massa kryddor och damen blev jättelycklig, trots att barnen käkade upp kanelstängerna vi fick för att lukta på.

Vi tog vägen om skräddar´n och störde hela familjen mitt i maten. Sandra gick tillbaka en stund senare och fick se hur fantastiskt de jobbade. Frun sydde och gubben strök tyget, upplagt på en tröskel. Hon fick stanna för te och utfrågning och fick träffa lite barnbarn och så. Dessas far jobbar på vårt hotel.

Vi hade även en bra pratstund med Mrs Yogi medan barnen lekte. Språkmässigt har ungarna lite svårt (8-årige Deviyog är MYCKET bättre på engelska än våra barn), men de kan leka o stoja hur länge som helst. Igår kom både Mrs Yogi, Sandra och restaurangpersonalen farande när barnen höll på att gunga ut från femte våningen med hammocken.

 

Antingen visar barnen upp kryddor, eller så har Zacharias vunnit pris i kryddblandning.

 

Benjamin & Devyog leker freeze. leken är typ som 123 rött ljus, men man säger water & freeze & r ungefär som frysjage.

 

Benjamin, Devyog och Zacharias slappar i lobbyn efter att ha lekt jagelekar ett tag.

 

Den nya pigga generationen & den inte så pigga älre generationen på Nirvana Café som hade fina målningar ur Ramayana berättelsen på väggarna.

 

 

Den häringa bloggen är kanske inte alltid så klatschig och av det allmänintresse man kan förvänta sig av mediet i fråga men det beror bara delvis på att vi är kassa på att fatta oss kort. Det vi skriver här är också vår egen dagbok över semestern och då kan det vara kul att ha med till synes ointressanta saker som får oss att minnas hur gött (och ibland besvärligt) vi har det.

Men sen får man ju kompromissa lite och tänka på vad som passar sig för allmän konsumtion. Till exempel hade jag tänkt skriva något som vi nu får korta ner (censurera?) till att det är j-vligt mysigt att Mamma och Pappa har en egen säng utan barn i här. Fläktarna är också till hjälp.

Igår var vi nere vid Sadar Bazar och skulle hitta en turbanaffär, vilket vi inte gjorde. Däremot hittade vi alla andra affärer vi mindes från sist vi var här. Men de ville vi inte handla i.

Zacharias och hans mor har ibland ett förhållande som liknar det Andreas ofta hade med sin. Det är lite som att den ene har duschat i Bensin och den andre ätit dynamit till frukost och sen går de och kastar tändstickor på varandra. Därmed inte sagt att det inte finns fler explosiva sinnen i familjen.

Zacharias höll på att trampa på en tavla som hamnat på golvet i en butik. Sandra tog tag i honom för att stoppa honom. Zach uppfattar det som en oprovocerad attack och spänner instinktivt sina muskler varpå hans mor tror att han skall försöka slå henne och blir förbannad på riktigt. Zacharias skriker och rusar iväg.

Som tur är finns det alltid någon liten shop han kan smita in i och charma folk och snart bli bjuden på te. I just den här lilla butiken försökte de lura i honom på skoj att de sålde Dinosaurie-ägg. Det var små kokosnötter.

Efter en, med rätta, världsberömd Lassi ville Zacharias prompt ha en vanlig, otoastad, dubbelmacka med gurka, tomat och ett salladsblad. Helst en ”sub”. Vi sa att det nog var omöjligt, men vi hittade ett möjligt ställe på internet. När vi hittat ”Dagley´s” visade det sig att de hade både pasta och nachos som var jättegoda. Det var ett skitmysigt ställe och dessutom hade de en TV med engelskt ”mat-rese-program” på. Skön avkoppling.

När man skall upp till Mehrengarh-fortet kan man välja att gå 300 meter stenbelagd uppförsbacke eller ta en 5 kilometers ricksha-tur. Vi valde det första alternativet. Tungt och varmt, men inte så länge.

Vi såg ju fortet sist vi var här och var nu mest intresserade av örnmatningen. Vi var ändå tvungna att betala den relativt höga entréavgiften. Vi försökte halvhjärtat slippa ”audioguiden”, men då tittade de så konstigt på oss att vi gav upp och deponerade 2000 rs för den.

Vi gick mera uppför och tittade lite i muséet innan vi gick ner för att beskåda hungriga örnar. Det sägs att innan fortet byggdes var berget det står på känt för sitt örnbestånd. Så ända sedan dess har man varje eftermiddag kastat upp köttstycken till dessa rovfåglar från ett av tornen.

Som normalsvensk och halvurbaniserad blir man jättefaschinerad när man någon gång får syn på en större rovfågel och här var det kanske hundra stycken som cirklade runt tornet och knep åt sig köttbitar i luften. Mäktigt.

Andreas och Benjamin tittade på ”wire-flyg-banan” och de som åkte den. Man flyger över muren och dalen till ett annat berg och med hjälp av sex olika banor, slutligen tillbaka. Benjamin var helt såld på det, men han måste vänta tills han är tio år.

Under tiden försökte Sandra få tillbaka våra 2000 rs deposition på samma ställe vi lämnade dem. Det visade sig lite krångligt då de inte bara kunde ge oss vilka 2000 som helst, utan var tvungna att skicka en kille till dit turen egentligen slutade för att hämta våra exakta sedlar. Det tog en tjugo minuter.

Zach hade hittat en örnfjäder som en man hjälpte honom att sätta i hatten. Det blev snyggt och han fick många uppskattande tillrop på vägen ner från fortet.

Vi shoppade lite på ”Sambhali”, en ”women empowerment-butik” som vi även besökte sist vi var här.

Sedan gick vi till skräddaren för att se om det blivit någon kjol och blus (eller om det bara bidde en tummetott och när den i så fall är färdig). Sandra blev medsläpad av skräddarens fru till deras sovrum och fick hjälp att prova. Den satt som en smäck och vi bad honom sy en till.

Andreas gick till en barberare som var en riktig tjötröv och som förväntade sig att han skulle få mer än det uppgjorda priset genom att säga att han inte hade växel (som Andreas såg att han hade). Andreas grävde då fram den exakta summan i småpengar och gav till den nu inte lika trevlige rakmannen. Hade han kört en ärligare stil så var tanken att han skulle fått bra med dricks.

Kyparen på hotellet är trevlig och lite pratsam men lite för underdånig, tycker Andreas. Han berättade igår att han konverterat till kristendom och gärna ville ha lite religiös ”rådgivning” av våran lilla kristna familj. Vi kunde inte riktigt med att säga att han kanske inte valt rätt familj för detta (Två flumhinduer, en atteist och en för visso kristen sjuåring).

På ett tak härintill, 20 meter närmre fortet, har de tre dagars likvaka med trummor, trumpeter, bandspelare och grymma högtalare. De pausar lite på dagen men hela natten kör de hårt. Om man stänger dörrarna och låter Ac:n och fläktarna dämpa ljudet samtidigt som man blundar och använder sin fantasi låter det lite som en extra stenad Ozzy Osbourne. Helt ok tycker Andreas.

Nu har vi käkat frukost och planerar att köpa tågbiljetter för imorgon.

Vi hörs senare.

 

Såhär kan kanoner också se ut! 

 

Massa örnar som får mat från mannen som slänger upp kött till dem på Meherengarh fort

 

En liten del av den blå staden.

 

Kan jag erövra sandslottet? Kan vi bo där? Är det någon mening med att ens åka dit? Så många frågor?

 

 

 

 

Då det inte blev någon öken tur på kamel i Jaisalmer, så fick ungarna åtminstonne sitta på en kamel här i Jodhpur. Ja jag vet att det är turistigt, ja, jag vet att jag inte brukar tycka om denna typer av ritter, men jag ville verkligen att ungarna skulle få veta hur det känns att vagga fram på en kamel.

 

2015-07-07 Jaisalmer

Efter frukost åkte vi ner Gadi Sagar, en konstgjord sjö som länge var det enda stället att få vatten i Jaisalmer. På väg till sjön går man igenom en fin port. Det sägs att det var en rik prostituerad som lät bygga den, men Maharaja vägrade gå under något som en kurtisan byggt och bestämde därför att porten skulle rivas, Då byggde kurtisanen, som hette Thilon snabbt ett Krishna tempel på porten och då kunde inte Maharajan låta riva ett tempel, så porten står kvar.

Därefter åkte vi upp till fortet men stannade på marknaden nedanför. Sandra letade runt efter fina tyger medan Andreas lät skomakaren laga barnens skor (igen). Vi tjötade med lite folk under tiden.

Precis när regnet började komma gick vi med in i en sån där tjötig ”handicraft-butik”. Sandra fick handlat en sjal för 700 rs som de först ville ha 2000 rs, så om de kan gå ner till 700 rs, så kan ni tänka er vinsten på 2000 rs.. Sen tog vi oss till ”Monica” för mat. Det är det enda stället vi varit på som kan servera en pasta de inte kokat sönder till förbannelse. Benjamins ”Spagetti-med köttfärssås-utan-kött” var bra, likaså Andreas ”Special Kofta Monica”, två stora bollar som såg ut som tonårsbröst på tallriken, var bra. I övrigt tog det mest en j-vla tid och smakade sådär.

Sandra har lyckats få en massa Indiska facebook-kompisar som hon aldrig träffat (vem vill inte va´ kompis med en väst-tjej?). En av dessa var Deepak som har en kaffebar uppe i fortet. Vi visste att han hade stängt för renovering, men han ville gärna visa oss ändå, så vi försökte hitta dit. Det gjorde vi inte riktigt utan tog Kaffe o Lassi på ett närliggande hak.

Efter en stund kom Deepak in där o hälsade på oss då han lyckats spåra oss dit. Vi följde med upp och tittade på hans ställe. Han försökte ge bort ett plaströr till barnen, vilka hittat detta och använde det till Bazooka-lekar. Vi lyckades avstyra detta & tog en rickshaw tillbaka till Nomads. Barnen har kommit på att man kan få sitta fram ibland när man åker rickshaw, så nu slåss dom om att få sitta fram med föraren & denna gång var det Zacharias tur. Det visade sig vara ett totalt lyckokast då Zacharias fick köra rickshawn tillsammans med föraren. Vilken lycka! När vi kom tillbaka till hotellet slappade vi i några minuter innan vi åkte iväg till Alladins Eco-farm som han håller på att bygga i öknen utanför Jaisalmer. Tanken är att han skall bygga 7 hyddor & ett kök. Sedan skall de odla grönsaker där & så skall alla som kommer dit få lov att leva kollektiv liv ute i öknen där alla hjälps åt att laga mat & alla hjälps åt att ta hand om grönsakerna. Sedan kan man även få kamelridning & kanske nattsafari i jeep i öknen. Det kan nog bli en bra idé & det var väldigt fridfullt där & hyddorna var svalare än vad vårat rum här på hotellet är.

Nu har vi ätit middag på hotellet, det var sådär får jag säga. (Zach tyckte att hans kycklingrullar med spenat & ost i sås var god & Benjamin uppskattade sin panerade friterade kyckling) Vi käkade kyckling efter att vi fått rekommendation från andra gäster som är här att den var god. Men, jag får erkänna att jag är en bättre kock när det kommer till att laga kyckling i alla fall.  Nu slappar vi lite på takrestaurangen & jag funderar på hur vi skall säga till Alladin att vi nog reser imorgon om vi lyckas få tågbiljetter till Jodphur till imorgon eftermiddag. Vi behöver komma till lite svalka & framförallt ett ac-rum innan vi blir ovänner med varandra på riktigt i värmen & i mini-rummet med läckande toalett. Jag kan definitivt tänka mig att åka hit igen, men då i säsong, oktober-april, men aldrig mer på sommaren, då det är helt olidligt här. 

Så här ser en del byggnader ut inne i fortet.

 

En utkiksplats med en kanon (gick tyvärr inte att använda).

 

Skummisar vid yttermuren på fortet.

 

I princip allt i fortet (och det mesta av resten av stan) är byggt i samma

gula sten.

 

We are the robots!

(utanför hotellet i morse)

 

Vid Sagar-sjön.

 

Scream if you like it!

 

Fiskarna är vana vid att få mat här....

Det tyckte den här kossan var orättvist och gick därför och buffade på folk.

Sandra tog det som kärlek och klappade lite på den.

 

Andreas små kvinnobröst...

 

Kossa.

 

Taxidriver!.

 

Alladin inne i en av sina hyddor.

 

Och så här ser de ut utifrån.

 

Benjamin förlorade tyvärr sina armar i en mystisk ökenolycka....

 

Bild från bilen.

 

Genom det rosa skynket. 

 

 

 

 

Igår blev det en sista middag på hotellet, inklusive lite fotografering och lyckönskningar hit o dit.

Tåget vi skulle med stod inne på stationen och vi gick på. Folk fick flytta sig lite när vi visade våra biljetter och vi fick våran tre-soffa. På den fjärde platsen låg det dock en kvinna och halvsov med sin bäbis, så vi lät dem vara och Andreas satte sig på en annan plats. Helt plötsligt for kvinnan upp med en fnysning och tog irriterat sitt barn och sina skor och rusade av tåget !???!

Det var fler som gick av efter en stund för tåget hade kommit från Jaipur och stannade en timme i Bikaner, så många låg nog kvar för att sova lite.

När vi väl kom iväg så tog det inte mer än en dryg halvtimme innan vi var tvungna att dra igen ”fönsterluckorna” för det blåste sandstorm. Helt plötsligt knastrade det mellan tänderna och ögonlocken gnisslade när man försökte blinka bort sanden. Där Benjamin legat med huvudet i mammas knä var det ett fint sandmönster som visade hans avbild.

Den snälla människan på tågbokningen hade, utan att vi visste det, nästan garanterat oss två soffor genom att ge oss mittenplatsen i soffan mittemot vår. Eftersom de flesta inte reser ensamma vill de ha platser jämte varandra, och uddaplatserna blir över. Alltså hade vi två soffor och när Andreas tröttnat på att ha Zachs svettiga hövve i knät satte han sig på golvet vid den öppna dörren. Egentligen den skönaste platsen!

Benjamin, som sovit lite och nu kvicknat till, satte sig i sin fars knä vid dörren (Och Nej, Farmor o Mormor, han satt inte så att han kunde ramla ut). Det är spännande att se ljusen som dyker upp i fjärran och sedan blir byar eller mindre städer, för att sedan försvinna bort igen. På ett ställe stog ett lååångt tåg lastat med pansarvagnar.

När vi kom fram till Jaisalmer kvart i fem på morgonen gick vi över gångbron och ut från stationen för att hitta Alladin som skulle köra oss till hotellet. Ingen Alladin såg vi, däremot blev vi påhoppade/kontaktade av ett svampmoln av folk som ville ta oss till hotell som de fick betalt av.

Naturligtvis hade vi ingen mottagning på telefonen heller. Ungarna lade sig på rygg, med ryggsäckar på och somnade över trappstegen in till stationen.

Plötsligt hade vi täckning och vi började ringa till hotellet. Inget svar. Efter flera påringningar gick Sandra tillbaka till plattformen och letade efter Alladin. Under tiden stod Andreas kvar med ungarna och ringde oavbrutet i ett par minuter tills en sömndrucken hotellägare äntligen svarade. Först fattade han inte vad det var för idiot som väckte honom mitt i natten, men sedan lovade han att komma på två minuter.

Efter tio minuter började vi nästan tro att han somnat om och några ”turist-jägare” förklarade för oss att ”Nomad´s Guest House är det sämsta stället i Jaisalmer”, och ”Skall ni ta de stackars barnen dit?”. Vi har ju bott här tidigare så vi var inte så oroliga, bara bilen kom snart. De som tjötade på oss trodde nog att vi bluffade om hotellbokningen, men när de såg jeepen komma sa de ”Shit, Nomads here” och försvann.

Alladin förklarade att han varit på kalas och lagt sig klockan två. Andreas antydde att han kanske inte skulle köra då, men det var ”no problem”.

Rummet är litet och varmt, men efter en snabb dusch somnade vi. Andreas och Zacharias vaknade först och efter att Z sovit i nischen utanför rummet en stund gick vi upp och beställde frukost. Nu har vi ätit denna och Andreas försöker förklara internet, Wifi och koder för Z.

Benjamin:

Jag kvicknade inte till utan jag blev arg på mamma när jag såg att hon hade mina hörluara på sig. [Benjamin har nu utvecklat så pass bra musiksmak att även föräldrarna kan lyssna på det.]

Snart har också jag kopplat upp mig på internet med koder och Wifi.

Det var varm, svettigt, sandigt & svårt att sova på tåget

 

Zacharias pillade med Andreas klocka en stund innan han somnade

 

Vår vackra värdinnas på Jashwant Bahwans hotell i Bikaner

 

Efter att morgonrutinen, som idag inbegrep mango till frukost (mums) gick vi till Junagarhfort som Benjamin bestämt att vi skulle besöka. Vid fortet ligger också postkontoret, så vi gick först dit för att ta reda på hur paket skall se ut för att få skickas härifrån. Det skulle se ut så paket brukar se ut när de skickas härifrån, sakerna i en papplåda, sedan vitt tyg som skall sys runt om & sedan avsändaradressen & mottagarens adress.

Efter posten var vi rätt möra, så vi tog en rickshaw till ingången. Det var inte så många meter kvar, men det var varm & det började bli jobbigt.

Inne på fortet, som innehåller 37 palats (de flesta bara 1-3 rum som man får se) Är det otroligt vackert. På väg in satte vi oss en stund i en av portarna för vatten & skugga. I taket av porten var det fullt av svalbon & svalor som flög in & ut. I porten satt även en äldre herre & hans fru som låg & sov. Han tog upp kameran & laddade länge innan han vågade fråga om ett foto på ungarna. Visst fick han ta ett kort & han blev så nöjd att han vågat! Sedan var det de vanliga unga killarna som skulle fota också. Fortet som, som sagt består av en massa palats, är otroligt vackert dekorerat med fint målade marmorväggar i ibland annat bladguld. Förutom de målade väggarna & vackra dörrarna finns även otroliga trappräcken i med ett sådant mönster som man kan titta ut genom, men inte bli sedd bakom. Det finns även en imponerande samling knivar, svärd, gamla gevär, pilar, pilbågar & andra vapen som är till för krig som är otroligt fantasifulla & skapar antagligen helt ohygglig smärta, tänk er bara en treudd, där varje udd har små treuddar med otroligt vassa spetsar, eller ett spjut/kniv med vassa spetsar & som är helt spiralformad.  Efter fortet åt vi en lätt lunch på Musée fiket & gick sedan in i muséet. Där visades det vardags föremål från de forna kungarna här i Rajasthan, kläder & inredning. Intressant & fint museum.

Utanför muséet stod en konstnär & sålde tavlor. Andreas hittade en tavla för 2000 rs som vi båda tyckte om, så den skall inom en snar framtid pryda en av våra väggar hemma. Undertiden vi tittade på tavlor sprang barnen omkring & lekte på stenbeläggningen. Plötsligt hör jag Benjamin skrika. Han hade ramlat & slagit i knät. Så efter konst inköpet tog vi en rickshaw till hotellet där vi slappade i ett par timmar.

Tillslut blev Andreas lite rastlös & tyckte att vi skulle ta oss ut igen. Sagt och gjort, vi hade åkt förbi en skräddare på vägen från fortet tillbaka, så vi tänkte att han kan nog sy paket. Vi frågade hotellägaren om vart vi kunde få tag i en papplåda & han sa att vi kunde få en av honom. Sedan frågade vi om skräddare, jo, det fanns en utefter gatan. Andreas tyckte nog inte vi behövde prata med honom, men jag tänkte, vi går & kollar om han kan engelska, kan han engelska så kan jag fråga om att sy kläder till mig. Han kunde ingen engelska & vi vet fortfarande inte om han kunde sy paket eller inte, så vårat uppdrag blev nu att hitta en skräddare som kunde sy paket & eventuellt lite kläder till mig. Andreas frågade några & blev hänvisad till en paketkurir. Sådana har vi testat förut med ett väldigt dåligt resultat (det sista paketet från Dehli som vi skickade för 2 ½ år sedan har fortfarande inte kommit fram) Så det tänkte vi INTE använda igen. Vi fortsatte gå. Det stod en skylt Aditi Taylor in women suites. Jippi, en skräddare, Vi frågar dem. De skakade oförståeligt på huvudet & skickade oss till ytterligare en paketkurir (De har hur många som helst i detta landet) Vi går in & frågar, de vill veta hur många kilo, jag vill gå, Andreas vill ha svar & blir arg för att jag vill gå, eller om det var för att han tyckte att jag sa något när han ville höra vad de sa. Men jag är inte intresserad av att stå inne hos en paketkurir, som inte vill svara på min fråga om de kan göra paket, utan bara vill svara på frågan hur mycket & hur bra det skulle vara att skicka med dem. Så vi gick igen. Andreas köpte vatten & där, där var den skräddaren som faktiskt kunde sy paket! & de kunde sy mina kläder med på 2 dagar. Vi tog ett visitkort & gick över gatan till Garden café för middag. Där lät det enormt mycket från en högtalare, som inte var sprucket, på hindi. Vi fick reda på att de emellanåt, kanske var 3dje år läste hela Baghavaghita högt under 7-8 dagar. & detta var de sista verserna på sista dagen. Vi gick upp i templet för att se slutet. Templet är helt enormt! Vi gick inte igenom hela, då det var svårt att veta vad som var ok & inte när det satt en massa andäktiga människor där & lyssnade på honom som reciterade Baghavagitha. Vi fick ändå se en stor Tulsiplanta. Jag hoppas på att få tag i Tulsifrön här, som jag kan ta med mig hem & plantera.

När vi fick reda på att de höll på med slut bönen & det skulle nog vara slut om typ 3-5 min, så gick vi ner för att beställa mat. Det tog ytterligare 20 min innan det var klart.. Maten var ätbar, men inte sådär jättemycket mer.

När vi var mätta & belåtna gick vi till en lekplats som fanns i närheten & barnen fick leka av sig lite. Zach hittade en liten kille, eller rättare sagt, en liten kille hittade Zach & de lekte en liten stund.

När ungarna lekt en stund började vi vår vandring hemåt i mörkret. Klockar är nu 21:30 här. Det är mörkt, varmt, fuktigt & svetten rinner på mig när jag sitter ute & skriver detta. Imorgon vet jag inte riktigt vad vi skall hitta på, antingen blir det posten, med paketgörning innan, eller så blir det Deshnok. Det ända vi vet är att vi måste hitta en ATM maskin för att kunna ta ut mer pengar imorgon, annars börjar vi snart få problem, men det löser sig nog imorgon.

Just det ja, igår kväll tappade Zacharias en tand! Nu skall vi bara försöka få hem den också.

 

Svakbon i taket på väg in i fortet

 

Zacharias

 

Benjamin

 

Sådana här trappräcken vill jag ha hemma!

 

Dörr med Radha & Krishna

 

Troni tronsalen i en av palatsen inne i Junnagarh fort

 

Andreas & Barnen framför en liten damm & Bikaners vapensköld.

 

På dessa sågar & på svärd som satt likadant brukade folk dansa för att underhålla hovet här i Rajasthan förr i tiden. Aj säger jag!

 

Nägra av alla valven i fortet

 

En Tulsi (Helig basilika) växt

 

Så här kan man också ha sitt sovrum!

 

Benjamin är lite förtjust i att stå i en ram & ta kort

 

Zacharias i Junagarhfort

 

Jag & Ungarna

 

Barnen i ett ganska odekorerat hörn av Junagarh Fort

 

Knivar & krutpåsar konstfullt uppsatta på väggen

 

En vacker vägg

 

Benjamin med krona

 

Zacharias som galen kejsare

 

Hanuman, vi vet inte om de överdrivit hans manlighet, eller om det är en del av hans kläder...

 

Kanoner är bra & en port är aldrig fel att ha ute på borggården

 

Så här kan ett dockskåp också se ut!

 

En del av en vägg inne på muséet som också var en del av fortet

 

Benjamin i en nish precis efter att han ramlat & slagit knät

 

Andreas & konstären Vishnu som vi köppte tavlan ifrån

 

Benjjamin på en snurrkarusell på lekplatsen vi hittade utanför Krishna templet

Zacharias & en indisk pojke tävlar i vem som kan springa snabbast upp för rushkanan.