domingo.blogg.se

2015-08-05       Delhi

Sista Onsdagen i Delhi påbörjades, som vanligt, med en sovmorgon. Även om det är för varmt här och vi är lite sugna på att komma hem, är vi inte lika sugna på att gå upp fem på morgonen och stiga ut i ett 14-gradigt Sverige ;).

Eftersom vi förstört lite av inredningen på Malhotra (utan att säga något) igår, gick vi till ”festa” för frukost idag. Andreas fick för sig att testa något de äter på morgonen i södra Indien, Poha (?). Det var torrt vitt ris med lite nötter och lök. Inte så roligt och första gången Andreas inte åt upp sin frukost.

”Hanuman Mandir” (”apgudstemplet”) ligger i Delhis ekonomiska mitt och just där sägs det ha legat ett sådant tempel i flera tusen år. Detta hindrar inte folk från att försöka få oss på avvägar, men vi har lärt oss att vara rätt bestämda när det titt som tätt dyker upp män och pojkar som hjälpsamt frågar oss vad vi letar efter, och därefter försöker få oss att tro att stället är stängt, nerbränt eller bara allmänt kasst, för att i stället lura iväg oss nånstans där de får provision.

Utanför templet gav sandra en slant till en transa för att få ett bra liv även i fortsättningen och sedan gick vi in. Zacharias fann lite ro därinne och han, hans bror och mor fick lite sjungna välsignelser och trådar runt handleden. Prästen tyckte att det var värt femhundra men Sandra lät honom nöjas med en femtilapp.

Sedan tog vi ett tempel till när vi ändå höll på. Det var mycket lugnare utan giriga skoväktare och transor, eftersom det inte är berömt. Förutom att Hanumantemplet har gamla anor bestämde Mahatma Gandhi att det alltid skulle vara öppet för alla människor om de så är utlänningar, kastlösa eller orörbara.

På väg tillbaka under vägen provade Andreas en skjorta och Sandra passade på att köpa ett glas ”Chacch” eller ”masala dud”, en mjölk som är saltad och kryddad med spiskummin. Kvinnan som sålde den envisades med att Andreas skulle halsa den eftersom hon tyckte han behövde dess helande kraft. Den ansågs antagligen hjälpa mot ungefär allting. Kvinnan som sålde den och lite chutney och sånt hade nästan inget pigment, något vi sett rätt mycket av hos indier under denna resa.

Det var otroligt hett och fuktigt och Sandra kände att hon fick svårt att andas, så vi bestämde att vi skulle gå in på första A/C-restaurant vi gick förbi och ta en dricka.

Det var ”KFC”. – Okej, vi överlever till nästa ställe…..

”Domino´s Pizza”. –Näe.

Sedan hittade Benjamin ”Rodeo”, ett ställe med någon form av Mexikanskt Cowboy-tema. När vi kommit nästan hela vägen upp i den långa trappan kände vi en fläkt av kall luft och hela familjen utbrast i ett unisont ”Ahh”.

Vi satte oss i ridsadlar vid bardisken och beställde förfriskningar av en kypare i cowboyhatt. Vi passade sedan på att äta lite tacos och fajitas. Nonveg. Gud vad gott Andreas tyckte det var att få några bitar biff. Att det var vattenbuffelbiff och inte nötdito spelade ingen roll (jag kan lova att ingen av er som läser detta skulle känna skillnad).

När vi var mätta, både på mat och country, gick vi ut. Det hade börjat spöregna och luften var fantastisk.

När man går runt Connaught Place kan man hålla sig i arkaderna under husen och slippa regnet förutom när man skall korsa gatan och det är rätt skönt, både när det regnar och solar!

Vi kunde inte riktigt låta bli att köpa en ”Lonely Planet” (guideboken vi alltid använt) över Sverige. Sandra ligger nu på sängen och lär sig både om sevärdheter i Göteborg, vett och etikett i Sverige och hur de tycker att man uttalar vanliga fraser på svenska. Och att man alltid skall slänga in ett ”tack” i alla meningar.

Vi har nu käkat på ”Exotic”, mitt i korselden mellan gatuhögtalarnas ”Dilli bole, Dilli bole” och Tv:ns ”Choota Beem beem beem, chotta, chotta chotta Beem” och hämtat ut de två dresser ”Kamal” sytt åt henne idag. Han undrade när vi skulle åka hem och sa att han skulle hinna sy många fler åt oss. Det nästan syns i hans breda leende hur bra affärer han tycker sig göra på oss. Han är förvisso den dyraste skräddare vi använt i Indien men han (eller hans anställda) jobbar snabbt och för oss är inte sjuttifem spänn för mycket för att få en blus och ett par byxor uppsydda. Dessutom gör de ett noggrant och bra jobb.

Andreas försökte ställa in ljudet på tv:n så just nu tittar barnen på ”Spiderman” med både engelskt och indiskt tal. Samtidigt.

Snart

Sova

God

Natt

!

 

Caramba!

 

En av Sandras nya Salwar kameezer. Och Sandra. Och ett bord och stolar.

Och skuggor.

Taget i "vrån" på vårt hotellrum.

20150803

Hare Krishna, Hare krishna,

Krishna, Krishna, Hare, Hare

Hare Rama, Hare Rama,

Rama, Rama, Hare, Hare!

Det var länge sen man såg de här jönsarna på Göteborgs gator, så vi beslöt att åka och hälsa på dem på hemmaplan.

Vi fick för oss att äta frukost hos de veliga, slöa tjommarna på ”Momo Cave”. Vi var där fem över åtta och tjugo över nio gick vi därifrån och då fick Zach ta med sin macka i handen. Sandras stekta potatis var antagligen över från i går.

Vi fick beröm på Salam Baalak Trust för att vi kom tre minuter innan utsatt tid. Vi fick ändå lova att sitta helt stilla och vänta på trasiga stolar i en före detta sovsal som renoverades innan vi gick med dem ner till mötesplatsen. Dit kom också två fransoser och våra guider. Barnen blev bjudna på citronsoda med salt som Zach inte gillade. Innan dess hade en av guiderna ”trollat” fram choklad till barnen.

Turen var väldigt kort men informativ och vi fick hälsa på i ett härbärge/ barnhem för pojkar. Barnen (våra och de andra) visade varandra break-dance-moves och hade kul. Efteråt gick vi åter till ”huvudkontoret” där vi fick höra två av guidernas historier om hur de blev hemlösa och hittade Salam Baalak. Vi blev naturligtvis kvar där länge med frågor.

Via tre olika metrolinjer kom vi till Iskcon och vandrade genom en fin park upp till själva tempelkomplexet. Sista biten var det uppför och solen lade på en extra växel så att vi var rejält stekta när vi kom fram.

Själva templet var naturligtvis stängt, men restauranten var öppen. Den heter Govindas, som deras matställen alltid gör. Vi beställde buffén och gick och satte oss. Först fick vi en fantastiskt svalkande och god Mango-lassi och därefter lite förrätter serverade vid bordet. Zach var störd över att vi inte fick gå och hämta mat och lite nervös för att inte maten skulle räcka.

Så småningom fick vi allt gå och hämta vad vi ville ur den vegetariska menyn. Förutom att allt är kött- och ägg-fritt, innehåller maten inte heller någon lök eller vitlök, då detta ses som sexuellt upphetsande föda (?!). Maten var god men inte fantastisk.

Efteråt ville vi naturligtvis se deras ”Vedic Expo”. Efter en stunds dividerande med biljettförsäljaren stod det klart att vi behövde två stycken 300rs-biljetter, så det köpte vi och vandrade sedan bort till anvisad lokal.

Ljud- och ljusshowen var riktigt bra gjord men vi kände oss lite framstressade av vår värd när vi skulle byta rum flera gånger. I en avdelning som handlade om människans förfall och hur skadligt det är för själen med kött, upphetsning och droger blev barnen lite skrämda och fick hålla om oss. Vi stod i mörkret mitt i rummet och strålkastare i olika färger lyste upp läskiga statyer på väggarna.

Efter detta ville vi se ”the Quadroscope”, så vi gick åter till biljettkillen. Han sålde oss en exakt likadan biljett och sa att den nu gällde denna attraktion.

Vi visste inte riktigt vad vi skulle vänta oss och vi blev invisade i ett rum där vi satt och stirrade på en Krishnafigur i brons under en sju minuter lång ”Hare krishna-sång”. Vi visste ju inte om detta var hela showen och om den skulle hålla på en halvtimme så vi började skratta åt det fåniga i alltihop. Efter ett tag blev vi infösta i nästa rum, och nästa och nästa tills det var en tavelutställning som de tyckte vi stannade för länge i. Sen var det mer undervisning i ”Ramayana” ackompanjerat av ljus och bild avslutat med en film som visades i en spegelkub. Detta var Quadroscope.

Vår hemresetid stämde perfekt ihop med alla som slutat jobbet och var på väg hem. Det var skittrångt på metron. Zacharias hade under dagen fått lära sig om konceptet ”Karma” och risken att återfödas som en dyngbagge eller daggmask. Han funderade under hemresan väldigt mycket på detta tills vi fick säga till honom att släppa det och att det nog inte var någon fara.

Kvällsmat intogs på Malhotra och nu skall vi lura ungarna i säng. God natt!

 

När vi lämnade tempelkomplexet var det som om nån där uppe visade att vi äntligen var på rätt väg.

 

Stora gräsmattor är de bästa lekplatserna!

 

2015-08-02

Andreas började dagen med att gå tvärs över gatan och handla yoghurt. Den var mycket godare idag, vi fick nämligen tag på en med 4,5 procents fett istället för vanliga trökiga 3 procent. Därefter gick vi via skräddaren mot metron.

Hos skräddaren satt en fjortonårig lärling ensam och sydde. Han fick efter upprepade försök ner sin läromästare från frukost (eller sovmorgon) på övervåningen.

När vi kom till gamla stan vandrade vi ”Chandi Chowk” (månens gata) upp en bit och svängde sen till höger och genom en mindre gata upp mot ”Jama Majid”, den stora moskén. På vägen handlade Sandra lite ”inte-silver”, innehavaren av butiken var noga med att kalla det för ”White metal” och lite tråd för att laga Benjamins tröja. Andreas lämnade fram en tia för trådrullen men den gamle farbrorn som satt på gatan med sina trådrullar visade två fingrar. Andreas tog fram en tia till varpå försäljaren suckade lite, tog den ena tian och lämnade tillbaka åtta rupees. Här kunde han lätt fått tjugo rupies för lite tråd som var värd två, men så tänker inte dessa stolta yrkesmän som inte blivit förstörda av turistbranchen. Det är nog inte så många ickeindier som handlar av honom.

Vilka som däremot är förstörda av möjligheten att dra in extraslantar på vitingar är de som sköter ”inträdet” på Jama Majid. Det står klart och tydligt på Dehli Tourism´s hemsida att det naturligtvis är gratis att besöka moskén, men att det kostar 200 att ha med sig kameran.

När vi kom fram såg vi på skylten utanför att kamera numera kostade 300 att ta in, och det tyckte vi var ok. När vi väl skulle gå in ville de ha 300 per person, trots att vi bara hade en kamera. Den lille skiten som stod och ville ha pengar brydde sig inte alls om att vi visade på skylten jämte honom att det faktiskt bara var kamera som kostade. Till slut gav Andreas honom sexhundra pengar med händer darrande av ilska. När vi en timme senare gick ut ville han ha tillbaka våra kamerabiljetter (vilka var rivna och inte kunde användas igen) antingen för att sälja igen eller för att dölja sitt brott (han definierar det säkert inte som ett brott). Andreas sa att han minsann skulle ha kvar biljetterna som minne av honom och gick.

Därinne var väl fint, men moskéer är egentligen rätt trista jämfört med till exempel hindutempel med alla sina bilder och extravagans. Muslimer får ju inte ha några avbildningar av gud eller människor i sina helgade stugor. Däremot hade de en stor fyrkant med utsäde mitt på gården där ungar lekte. Till slut gick pappan med på att våra barn också fick springa runt och sladda i maten.

Strax därefter kom en kille fram och sa att det var någons middag (Andreas tyckte att han sa Sha Jahans dinner, men han har ju varit död i 350 år, så det är nog ingen risk att han skulle ha den) och att de inte fick leka i gröten.

Men allt detta var ju på vårt andra försök att komma in i det fördömda templet moskén. Innan vi nådde det första gången stannade vi för att titta på när de gjorde ”puri”, ett bröd som tillagas genom fritering i het olja och sväller upp till en stor ihålig boll. Vi ville ha bara ett bröd för att smaka och sa ”Ek Puri”. Vi fick naturligtvis en hel portion med två puris, rå lök och en stark soppa. Men det kostade väldigt lite och var gott.

När vi kom upp för trappan till moskén första gången sa de att det var stängt för bön. Samtidigt släppte de in andra vitingar. Kanske betalade de extra och lovade att ge sig av snabbt.

Istället flummade vi runt på gatorna omkring och tog oss till ”Karim´s” en väldigt bra och populär köttrestaurant. Det är egentligen ett helt litet torg som de har köpt upp lokalerna runt och klämt in så många sittplatser i som möjligt. Vi hamnade dock i samma lokal vi varit förut.

Där fanns egentligen inga platser, men kyparen sa till oss att sätta oss på kanten av en soffa och så småningom droppade det fram stolar så all hade sittplatser. Då kom ett Indiskt par från Puna (?) och vi gjorde plats jämte oss. Kombinationen av att vi inte beställt så mycket mat, att de verkade ha bestämt sig för att prova sig igenom hela menyn och den stora indiska gästfriheten gjorde att de bjöd runt sina olika rätter till oss. Andreas tyckte att vår ”Tandoori Chicken” ändå var godast, men Zach och Sandra gillade mest getfärsen vi blev bjudna på.

Efter mat och moské gick vi den krångliga vägen till ”Red fort”; vi gick genom marknaden med lågt uppspända presseningar, alldeles för mycket folk och föräljare som sålde allt från hårprydnader, massageborstar, kläder och skor till begagnade hörlurar och krossade mobiler!

Sandra köpte hårpinnar och Andreas finskor (åtminstonne var de fina tills vi pressade ner dem i väskan). Sandra köpte fyra åttiorupees-shalar och langade fram 320 spänn. Den ärlige försäljaren sa att det är två för hundrafemti, trots att det inte stod att läsa någonstans. Sånt gillar Sandra.

Vi hade inte funderat så mycket på vilken dag det var men när vi nådde fortet blev det tydligt att Söndagar är ledig dag för de flesta indier. Kön för att komma igenom första säkerhetskontrollen ringlade sig långt ut på gatan. Sandra tog med sig Zacharias och gick kvinnokön och var inne på två minuter. Andreas och Benjamin gick ut på gatan för att hitta början av kön och gick hela gatan fram, runt hörnet och en bit till innan de insåg att det skulle ta en timme att komma in.

De gick då fram till en galler-avspärrning och såg Mamman och storebrorsan därinne. Efter att ha skrikit allt vad de orkade en stund blev de sedda och Sandra kom fram till nätet så vi kunde diskutera alternativ. Om det var oro över att behöva köa så länge eller bara situationen med att prata med mamma genom ett galler, kan han inte svara på, men i alla fall började tårarna forsa nerför Benjamins ansikte.

Efter lite tröstande kramar letade Andreas reda på en vakt som sa att vi kunde gå förbi hela kön, så det gjorde vi. När någon i kön (med rätta) ifrågasatte detta pekade Andreas på Benjamins gråtrandiga ansikte och sa ”his mother is inside” och då flyttade sig alla så fort de kunde.

Då hade vi i alla fall lyckats samla ihop familjen men efter biljettinköp insåg vi att den riktiga kön för att komma in var lika lång. Stön. Nu är det ju så att vi betalar 250 i inträde och Indierna 25, så vi kunde utan några större skamkänslor med att fråga vakterna om det fanns en ”Foreigners line”, varpå dessa röt åt all att flytta sig så vi smidigt kunde ta oss in.

Fortet är väl fint men det var väldigt varmt och de säljer varken mat eller vatten där så efter en timmes ”kulturerande” och gräsmattelek gick vi ut för att hitta mat och vatten. Det blev McDonalds. Andreas fick slåss för att få ett bord och Sandra slogs för att få mat som åtminstone var i närheten av det hon beställt. Hela tiden vi åt gick folk runt lokalen som hungriga vargar på jakt efter sittplats. Det tog dessutom över en kvart att få fel beställning. Men barnen fick fina ”Minion-leksaker”!

Tanken var att vi skulle gå tillbaka till fortet för att se ljud- och ljus-showen klockan nio, men när vi ätit färdigt var klockan bara en stund efter sju och det fanns inget att göra, så vi beslöt att åka hem istället.

Där vi stod vid korsningen nedanför det röda fortet och diskuterade hur vi skulle göra fanns det ett ”Durgah”-tempel där de högljutt klingade i klockor och lekte med eld. I samma lilla byggnad var det ett litet rektangulärt hål där det serverades fruktsallad med salt och kryddor på. Då vi såg att många kom åkandes på moppe dit enkom för denna delikatess, beslöt vi oss för att prova innan vi gav oss av. Den var jättegod.

I morgon skall vi ut på den guidade turen i Pahar Ganj, där vi bor och sedan åka till Iscon-templet, dvs ”Hare Krishnas” högborg.

 

Andreas tog en massa bilder på Jama Masjid, inte så mycket för att han fann moskén så intressant, utan mest för att han ville ha valuta för sina två kamerabiljetter. 

Ibland är han tjurskallarnas konung!

 

Det var faktiskt både svalt och skönt att springa på samma sorts säd de gör gröten av i det här landet.

 

Moviestar?

 

Den här bilden är tänkt till Sandras visumansökan till Afghanistan!

 

En massa goda torkade frukter och nötter!

Paraplyerna är inte mot regn, utan dess nemesis, Solen!

 

 

Nu har internet ballat ur litegrann, så vi får snåla på bildstorleken.

En liten, liten bit av Red Fort.

 

Andreas såg en möjlighet att ta den perfekta bilden med en massa fina pelare bakom Sandra.

När hon förstod att han misslyckades, fick vi istället det här leendet på bild!

 

Sandra hade så bråttom att få ta den här bilden att hon snubblade över en likadan stenbro som vi andra står på. Hon föll pladask över den och det såg lite otäckt ut.

Men hon är en fighter och stod snart upp igen!

 

Ingången till Red Fort när vi gick ut. Tidigare på dagen var det svårt att se fortet för alla besökare.

 

Synd att inte kameran har en luktfunktion. Då hade ni förstått varför den här bilden måste vara med.

 

På dagtid får Jaintemplet brevid klart mest uppmärksamhet, men på natten stjäl Hinduerna showen!

Det låter lika mycket som det lyser.

 

Av någon anledning fick Andreas för sig att den här sovande hunden var ett bra foto-objekt.

Tyvärr väckte blixten hunden som började skälla av bara f-n.

Snart var det ett helt gäng hundar som sprang omkring på gatan och skällde aggresivt.

Vi gick snabbt därifrån och låtsades som ingenting ;)

 

31/7 2015

Ibland blir det inte som man tänkt sig.

Ibland blir det inte som man tänkt sig i flera led.

Ibland blir det inte som man tänkt sig och väldigt dåligt.

Ibland blir det inte som man tänkt sig och man får bra men oväntade upplevelser.

I går kväll vägrade Benjamin lägga sig i sin säng eftersom han inte var trött. Strax därefter såg det ut som han somnat i vår säng varpå Sandra frågade honom om han sov.

-          Nej, jag vill bara att chipsen skall ligga i lådor! Detta visade sig inte bara vara sömnprat utan också en smula profetiskt. Mer om detta senare.

Idag åt vi frukost på ”Malhotra” en ”Italiensk” inrättning snett över gatan. Kyparen var oklanderligt uppklädd i vit skjorta och var mycket trevlig i sitt bemötande. Han blev märkbart glad när Andreas beställde en Indisk frukost bestående av potatisParatha, pickles och yoghurt. Och te förstås. Njäe, A. ville hellre ha kaffe.

- Nä, du ville ju ha Indisk frukost. Det är med te!

- Jo, men jag vill hellre ha kaffe, går det att fixa? (på alla andra frukostalternativ stod det att man kunde välja på te och kaffe)

- Vill du ha Indisk frukost, eller?

Efter att den besvärlige kunden påpekat sin vilja att betala extra för att försvenska sin indiska frukost gav kyparen med sig. Nästan. Andreas fick sitt kaffe, men med massor av mjölk i. Nån måtta på oindiskheten fick det väl ändå vara!

Sedan var det dags för Zoo. Vi tog Metron till Pragati Maidan och en autoricksha till ”Dehli Zoological Garden”. Vi förberedde oss för ingång genom att lägga alla förbjudna saker i väskan för inlåsning och Andreas gömde några snusar i byxfickan, då tobak hör till de ting man ej får ta med sig in.

Så med dubbla snusar under läppen, glada över att det inte var så mycket folk och allmänt redo att beskåda inburade djur höjde vi blicken och läste på skylten ovanför oss:

The Zoo is closed today!

Skit! Det visade sig att det alltid var stängt på Fredagar, något vi kunde ha upptäckt redan på hemsidan om vi inte hade fokuserat så mycket på vad man inte fick ta med sig och vad det kostade att låsa in dessa persedlar.

Ja, ja. Inget att göra åt. Vi upptäckte att ”Purana Qila” (”det gamla fortet”) låg bara hundra meter ifrån där vi stod så efter att ungarna fått lekt av sig lite på gräsmattan och Andreas besökt den allmänna toaletten, som var i samma skick som en forntidsborg som aldrig fått något underhåll (squat-toaletterna hade visserligen dörrar, men dessa låg vräkta över dem, så det var svårt att pricka hålet), gick vi bort till denna sevärdhet som ingen av oss tidigare besökt.

Det visade sig vara ett trevligt fort med stora gräsmattor och delvis nerrasade murar och byggnader. Bland annat såg vi biblioteket där den oövervinnerlige Humayun snavade i trappan så illa att han tre dagar senare avled. Vi undersökte också ”haman”, den gamla badinrättningen och moskén som denne Humayun var på väg till när han ramlade så olyckligt.

När vi besöker tempel, kyrkor och moskéer är vi alltid noga med att inte störa någon eller väcka anstöt. Därför tar vi av oss skorna (vilket man gör i moskéer och hindutempel), är försiktiga med användandet av kamera och ser till att barnen inte låter för mycket eller leker där inne.

När vi står där inne och vördnadsfullt och andäktigt studerar arkitektur och ornamentering hör vi plötsligt nåt som låter som en klämd badanka med höghastighets-astma. Ljudet kommer närmare och ökar i både volym och enerveringsgrad. Det är familjen ”Pip-muslim”! Hela familjen klampar fram i skor inne i moskén och tar kort på oss. Minste pojken har på sig joggingskor som piper varje gång han sätter ner sina små fötter. Och det gör han ofta!

I övrigt var Benjamin mycket besviken över moskén. ”Jag trodde det skulle vara ett köpecenter här, jag vill till ett köpecenter med fan (fläkt) och stolar så jag kan vila”.

När vi började bli hungriga gick vi ut från fortet och i förmodad riktning mot ett ställe vi läst om i Lonely Planet, Nathu. Vi började bli lite oroliga över att vi gick åt fel håll då vi gick genom ett bättre bostadsområde. Precis när regnet började hittade vi stället, som visade sig vara en riktig jackpott!

Maten var god och kyparen bra, även om han var lite frågande till att Sandra ville ha chips till lunch. Hon förklarade att vi skulle dela både på all mat och chipsen och då tyckte han det var ok. I restaurantlokalen stod det samtidigt folk och packade ner hämtmat i enorma mängder för utkörning. Det var bland dessa Sandra sett att de även förpackade nygjorda potatischips och blev sugen på att smaka. De var ljumna och både knastriga och pyttelite sega på en gång. De var jättegoda, vilket Bejamin upptäckte att även inlagd hel (men liten) rödlök var.

Vi tittade sedan igenom ”Sunder Nagas” marknad: åtta juvelerare, fem antikvitetsaffärer och en bokhandel. De som hade bokhandeln blev hals över huvud överlyckliga över att vi ville komma in och studera deras utbud. De slet upp plasten från massor av böcker och lade framför oss och till slut bestämde sig Sandra för att köpa 1,5 Kg indisk kokbok. Zacharias frågade tålmodigt i tur och ordning efter ”any Swedish comics”, ”any comics”, ”any Sweden books” och ”Spiderman” men fick nekande svar på alla sina litterära önskemål. Han hittade dock till slut en bok med 365 hinduiska kortberättelser som verkade bra. Sedan hittade vi lekplatsen!

Efter lekandet gick vi tillbaka till restauranten för lite efterrätt och kaffe.

Andreas frågade vilken av deras sju sorters kulfi (indisk glass med pistage) som var godast.

-          Yes, the kulfi is good, please sit down!

Vi vågade inte annat än att sätta oss ner och vänta. Sandra fick sitt kaffe ackompanjerat av en assiett med chips och ett lurigt leende. Andreas fick en ”Faloda Kulfi”, glass med sirap och spaghetti på! Den var godare än det låter, men inte det bästa vi ätit.

Mätta, nybajsade och glada bestämde vi oss för att ta oss till ”Hazrat Nizam-ud-din Dargah”, där denne ”Nizam” är begravd. Vi var inte säkra på att chauffören till den minibuss-ricksha vi färdades i förstod vart vi skulle, då det även finns en tågstation som heter Nizamuddin. Därför upprepade Sandra ordet ”Tomb”, grav, så många gånger att han istället körde oss till ”Humayuns Tomb”. Vi tyckte att kultur är väl kultur, så varför inte.

Vi gick in och fick se ett gäng storslagna gravar (vi pratar 30X30 meter och tjugo på höjden med nån hektar trädgård omkring) och var imponerade och glada över att vi kommit dit.

Sen gick vi genom en stor port och såg Hmayun´s grav.

.

Till och med Sandra går med på att denna koloss konkurrerar med ”Taj Mahal” när det gäller storslagenhet och skönhet. En jättelik röd byggnad med en enorm marmorkupol och sexton hektar trädgård runtom. Obeskrivligt.

Hade vi inte missat att zoo var stängt hade vi inte gått till fortet och då hade vi inte blivit hungriga just där och då hade vi aldrig ätit på det fantastiska ”Nathu´s”.

Hade vi inte ätit där hade vi inte orkat ta oss till ”Nizamuddin”, eller, om vi fått för oss det ändå hade vi inte åkt med någon som vi inte kunde kommunicera med (här fanns ingen annan att välja på) och då hade vi aldrig kommit till ”fel” grav. Då hade vi med stor säkerhet missat detta fantastiska ställe.

Sandra och Zacharias började prata om att det var ödet. - Fuck Ödet, sa Andreas, det finns inte. Däremot kan man ibland ha en j-vla tur med slumpen.

När vi skulle åka hem fick vi tag på en Sikhisk chaufför som hette Singh (vad annars). Han kunde köra oss hem för tvåhundrafemtio om vi ville direkt hem, hundra om han först fick köra oss till en affär där vi skulle verka intresserade i minst tio minuter och gratis om vi tog två affärer. Vi valde mittenalternativet.

Han försökte få oss på kroken för morgondagen med en massa pigga idéer om vart han kunde köra oss, men vi sade att vi inte visste hur vi skulle tillbringa denna.

När han väl släppt oss vid den utlovade affären, ett så kallat turist-emporium med flera våningar av insmickrande idioter och fantasipriser, gick vi in och Andreas klarade exakt arton och en halv sekund. Att låtsas vara intresserad av något som de som försökte blåsa oss visade tar för mycket på krafterna och är inte värt tjugo svenska spänn. Alltså gick vi ut och gav honom tvåhundrafemti Gandhisar och förklarade att vi kan lägga hundrafemtio på att slippa en ångestattack.

Vi kom hem till ett nystädat rum och de som hade rena, eller åtminstonne torra, kläder bytte till dessa. På vägen hade vi hämtat ut A:s och B:s tröjor och Sandra ville köpa en flöjt, men köpte två flöjter och fick tre flöjter av en flöjtig flöjtkille. Tyckte Andreas.

Vi åt bland annat kyckling på ”India Club” och det föranledde en lite filosofisk diskussion om att det är okej att döda ett djur en gång för att äta det men det är inte okej att döda det två gånger, dvs. att översteka kyckling är en synd!

Detta var dock en synd de inte gjorde sig skyldiga till på den här restauranten.

Benjamin testade ytterligare en kall japansk nudelrätt med exotiskt (inte för japanerna) namn.

När vi satt och väntade på maten occh barnen spelade kort i det blinkande flerfärgsljuset, tänkte Andreas återigen på hur mysigt han börjar tycka att det är i storstadsmyllret här. Inte illa för en ensamvarg från Skepplanda!

Sandra tycker dock fortfarande att ljudet av sirener inte tillför något till mysfaktorn utan gör henne stressad. I Indien har man sirener för när Muslimerna får börja äta på kvällen under fastan, när Hinduerna bör besöka templen, några till synes godtyckliga signaler och naturligtvis även de som indikerar att utryckningsfordon är på väg.

Efter maten skulle vi hämta Sandras gröna nya dress. Affären var stängd, men vi hittade ägaren i shopen intill där han satt och drack te. Han fick en yngre kille att låsa upp och vi fick kläderna. Våra känslor är fortfarande lite blandade inför mönster och färg men den verkar välsydd och sitter bra.

Vi avslutar dagens inlägg på samma sätt som gårdagens:

I morgon skall vi på Zoo!

 

Lite 1500-talsruiner är aldrig fel (som lekplats eller fotoobjekt).

 

Born to run!

 

Interriör från moskén. Det fanns ett gäng såna här "portaler". Alla unika i sin blandning av olika sten-

material och mönster.

 

Visst ser det lite ut som det Svenska riksvapnet med sina två lejon på sidan?

 

Andreas tror att han fortfarande kan se ut som en tuff hårdrockare, trots de fjolliga byxorna!

 

Tre glada riddare vid ingången till "Qila-I-Kuhran-moskén".

Det pipande barnet skymtas till höger i bild.

 

Resterna av badhuset, två svenska barn och en pipande indisk familj.

 

Trots att barnet på bilden försöker äta upp sig själv och att modern sväljer sin egen tunga, var det

väldigt gott på "Nathu´s".

Det som ligger framför Sandra är inte en "Tora-rulle" utan en papperstunn pannkaka, en så kallad 

"Dosa".

 

Humayun´s Tomb.

 

De har brandgula tröjor, shorts och hattar.

Och de är coola!

 

En sista blick över axeln på "Humayun´s tomb".

 God natt!

 

I natt gick strömmen, så vi hade ingen air condition förrän klockan elva i förmiddags. Då vi allihopa är lite lustiga i magen (obs! förskönande omskrivning), var den heta luften icke tjänlig ens för grisuppfödning.

Andreas och Zacharias tog en första frukostsittning och lämnade sedan matsalen tom för resten av familjen. Benjamin sov länge och är grisig i kistan, men är feberfri och mår i övrigt bra.

Det här är ett ok hotell, men som nämnts tidigare är kapaciteten på duschen någonstans emellan stril och dropp. Där för hade vi lite kul åt ett stort sällskap unga engelska killar som verkar vara på väg ut på någon sorts bergsklättrar-grupp-resa som vi stötte på igår. En av killarna sa att han ville ha ett singelrum med badkar…… De har nog åkt hem innan det badkaret är fyllt.

Igår fick även Andreas och Zacharias det ärofyllda arbetet att vara apskyttar på restaurant Kamal. När vi kom upp på rooftopen satt ett gäng killar och tjejer och såg chockade ut och sa att en apa tagit saltet mitt framför ögonen på dem.  Kyparen kunde inte gärna lämna apvaktandet åt dem när han gick ner i köket, så han gav Andreas en slangbella och några rejäla glas-puttekulor och bad honom skjuta på aporna om de kom nära igen. Zach tog hand om vapnet och det räcker oftast att aporna ser det för att man skall få vara i fred.

Efter frukost idag gick vi bort och hämtade Sandras nya kläder hos skräddaren och sedan hem för mera bajsande.

Sandra mådde mycket illa så hon stannade hemma och sov medan de andra gick bort till ”Taj Nature Walk”, en fin naturstig med utkiksplatser (över Taj Mahal, vad annars) och lekplatser. De hade kul och blev rejält svettiga. På lekplatsen blev några åttaåriga tjejer rejält utskällda av en vakt för att de åkte rutschkanor där man bara fick vara fem år. Att våra barn samtidigt åkte samma attraktion och knappast ser ut som om de är fem år var inget vakten på minsta sätt gjorde tecken av att ha uppfattat.

Nu skall vi se om vi kan hitta mat (alla verkar må bättre nu) och sedan lägga oss tidigt. Planen är att lämna hotellet vid femtiden imorgon bitti. Tåget går klockan sex och skall vara framme i Delhi tre timmar senare.

Åter från middag.

Vi skulle ätit på ”Shankar Veggis” men det luktade indiskt spy-skurmedel så vi gick över gatan till ”Joinus”. Nästan alla ställen här skryter om ”best Taj view”. Det gjorde inte det här stället. De har faktiskt utsikt över ”Tajjan”, men de skulle mycket väl kunna skriva ”Worst Taj View”; dålig vinkel och dålig sikt.

Det var två gamla bröder (åtminstone en var gammal (den äldsta)) som drev stället. Den äldre höll sig på rooftopen då hans ben nog inte klarade att nå marknivå längre, och gick och städade de trasiga vaxdukar som låg på de rangliga borden. Noggrant. Dessutom viskade han till oss att svampen inte var nåt bra här, även om lillbrorsan påstod det.

Andreas mat var rätt god (indiskt), Benjamin kunde åtminstonne äta makaronerna i sin macaroni-cheese, Zach tappade aptiten och Sandra var inte sugen på nåt.

Men drickorna var goda!

På hemväg gick vi in i alla ”Marble-shops” som vi bara ignorerat, trots ihärdigt inropande, under våra dagar här. Sandra ville nämligen ha nya glasunderlägg. Efter åtta shopar och idogt prutande fick hon handlat lite.

Nu skall vi packa och inte skriva mer idag!

 

Ungarna på den för indiska lekplatser så typiska snurrkarusellen, Jag kommer ihåg dessa från sommrarna jag spenderade i Spanien som barn. Undra varför de inte finns i Sverige.

 

Runt lekplatsen fanns ett staket & det är ju bra, så inte barnen råkar springa iväg. Det konstiga är att staketet är i rostig taggtråd..

 

Klätterställningar är alltid roliga att klättra i enligt Benjamin

 

Viruset är fortfarande inte borta från kameran

 

 

Ja, vi vet alla vad detta föreställer vid detta laget. Detta är dock sista bilden på Taj Mahal vi kommer lägg upp på denna bloggen för denna gången. Åker vi till Indien igen, kan ni nästan räkna med att det blir fler bilder på Taj Mahal.

 

 

Benjamin var ytterst svårväckt denna morgon som vi beslutat att vi skulle ägna åt Taj Mahal. Under tiden Andreas försökte få liv i Benjamin gick jag & Zach till hotell restaurangen (som mest ser ut som ett camping uppehållsrum) för att se om vi kunde hitta lite internet. Det gjorde vi inte, så efter ett tag tröttnade vi & gick tillbaka till rummet och en nu påklädd & lite vaknare Benjamin. Frukost intogs sedan på Shanti restaurang med utsikt mot Taj Mahal. Hon är lika vacker nu som hon alltid är! Frukosten var sådär & Benjamin såg ut som att han skulle somna vilken sekund som helst. Efter frukosten bad jag Benjamin hoppa & det visade sig att han då fick ont i ögonen. Ok, ungen har antagligen feber… Jag frågade om han orkade gå in till Taj Mahal & det sa han att han gjorde. Så bort till stora ingången & köpa biljetter. Biljetterna för att gå in till Taj Mahal kostar 750 rs för oss utlänningar. Då får man en premium biljett där det ingår ½ l vatten & skoskydd, samt att man har en egen ”VIP”-kö för att komma in & en egen ”VIP”-uppgång till själva Taj Mahal. I vilket fall, då jag hade saker i handväskan man inte får ha & det inte finns några skåp, så gick vi till hotellet för att tömma väskan & sedan in till Taj Mahal genom östra ingången, som ligger precis bredvid hotellet. Taj Mahal var lika vacker som vanligt! Vi gick in till gravarna & ett varv runt. Sedan orkade Benjamin inte mer, men Zach ville se Matsalen/gästhuset så vi traskade dit. På vägen dit blev Zach dålig i magen, men han ville ändå se matsalen/gästhuset, så vi fortsatte dit. När vi var där började det regna så vi fick stanna där ett tag & blev alla fotograferade av diverse indier.

Tillbaka på hotellet visade det sig att Benjamin hade 39 C feber, så vi vilade ett tag på hotellet & började titta på lite tåg härifrån till Dehli, mest för att kolla hur de gick. Jag tänkte att man kunde åka ner till stationen på måndag typ & köpa biljetter till första bästa tåg (det går tåg 1 g/ timme mellan Agra & Dehli). När jag kollade tågen visade det sig att i princip ALLA tåg från Agra till Dehli var fulla & hade väntelistor i typ 1-2 veckor framöver…. Ok, tur att vi kollade… Vi försökte beställa biljetter till det tåget vi hittade med platser kvar (06.00 måndag morgon från Agra Cantt) Vi kom så långt att vi skulle betala, men då sa det stopp. Tågstationen ligger låångt från Taj Ganj där Taj Mahal ligger & där vi bor så det är bara till att anlita någon av alla researrangörer. Vi kollade vad biljetterna skulle kosta & gick till närmsta arrangör. Han skulle ha 100 rs extra/biljett & ville sälja på oss en taxi. Nej tack sa vi & gick till en annan som sagt att han tog 25 rs/biljett. Vi fick våra biljetter & gick tillbaka till hotellet för att ge Benjamin Alvedon, så han skulle orka med lunchen. Vi tänkte att vi skulle stödja cykelrickshaw förarna utanför hotellet & frågade hur mycket de skulle ha för att köra till restaurangen som ligger typ 300 m bort. 20 rs tänkte jag va ett bra pris 100 rs tyckte de..Så det blev ingen rickshaw. Lunchen intogs klockan 16:00 på Kamal. Vi hade hållit på att försöka få lunch från 14… men tågbiljetter, extra vända till hotellet & den allmänna segheten att bestämma vilken mat & få maten gjorde att det tog 2 h innan vi käkade. Efter middagen inhandlade vi Odomos & betalade 10 rs för mycket, vilket vi påpekade, säljaren stod fast vid sitt pris, Andreas blev arg & visade på flaskan vad den skulle kosta, ok sir here is 10 rs, men vid det laget var Andreas så arg att han inte ville ha några 10 rs, utan helst ville slå affärsinnehavaren på käften (det gjorde han inte). Sedan blev det lyx fika på Café coffe a day med choklad glass, cappuccino, vaniljglass, äpple dricka, espresso & choklad sizzler (jag skall försöka hitta några sådana sizzler plattor/tallrikar) Sedan blev det slappande på hotellet igen. Vi försökte oss ut en stund, men då blev Benjamin dålig i magen, så vi fick vända tillbaka.

Andreas behövde käka igen, så vi traskade bort till en restaurang som heter Relax he relax. Restaurang ägaren vill väldigt gärna att vi skulle käka antingen kyckling eller get, men vi fick rådet i Jaisalmer att inte äta kött nu & det var ett bra råd som vi följt fram till igår, då ungarna käkade kyckling respektive get… Andreas käkade en tikka paneer achari, ungarna varsin pannkaka & jag en grönsallad. Under tiden vi väntade på maten blev Zach dålig & när vi käkat en stund blev det akut. In på en toa på restaurangen, betala & ta sig till hotellet med en väldig fart.

Här ligger vi nu alla. Benjamin har ramlat ur sängen & grät en stund i min famn innan han somnade liggandes i min famn. Han var väldigt noga med att jag skulle hålla honom hårt, så att han inte ramlade igen. Stackarn har feber nu igen. Om vi orkar, så blir det Taj nature walk, spiritual museum & kanske handla någon marmor sak & t-shirt. Sedan så skall jag ju hämta min Salwar Kameez imorgon, det skall bli spännande!

Nu skall vi smörjas in med odomos & sedan sova en stund.

Då vi inte fick upp några bilder på bloggen igår, så kommer här de sista bilderna från Bundi också.

 

Zacharias i den nästan oändligt stora och långa trappan ner till steepwellen i Bundi

 

Så här göt man en pakora. Man har en t det av kikärtsmjöl, vatten & eventuellt något fett, sedan blandar man i hackade grönsaker & om man vill en hel grönsak, i detta fallet grön chili innan alltihopa friteras i olja. 

Sådana här blomförsäljaren finns i mängder framför alla tempel & på en del andra ställen. När de inte blir fotograferade trär de upp blommorna på tråd & gör ett halsand i fina mönster av blommorna & ibland blad.

Taj Mahal under en himmel som snart kanske kan tänka sig släppa ner lite regn på oss.

 

Dagen till ära hade jag klätt upp mig, då jag insett att vi inte har några kort på mig vid Taj Mahal där jag har fina kläder. gesterna barnen brevid gör ser vi flera gånger om dagen..

Benjamin under dekorationer som finns på den övre sockeln Taj Mahal står på. De skall nog egentligen föreställa blommor som hänger ner, men ungarna kom på att de ser ut som ugglor istället.

Zach vid ingången till mtsalen. på andra sidan finns en Moské som ser exakt likadan ut.

 

Matsalen/gästhuset vid Taj Mahal. Man kan varken äta eller bo där, men när det byggdes tänkte Sha Jahan att man skulle kunna bo & äta där när man besökte moskén som står mittemot (Själva Taj Mahal står  mitten.)

Taj Mahal genom en av matsalsbågarna

 

Taj Mahal bakom ett av alla träden som står i den fina symetriska trädgården framför Taj Mahal. På alla träden står det skyltar med vad de heter på latin & på hindi.

Jag lovar, 99 % av alla Taj Mahal kort kom inte upp på denna blogg....

Jag vill ha med en bild på en häst här från Indien, då jag tycker att hästarnas öron är så fräcka här.

Dessutom så är alla djur så mycket vanligar före