domingo.blogg.se

Ja, nu har det gått en månad och det är dags att se hur det har gått med återanpassningen till samhället. Motvilligt har de inblandade återinträtt i de vanliga rutinerna i mindre eller större utsträckning. Zacharias och Benjamin är rätt nöjda med att vara hemma, medan de vuxna försöker hålla uppe en fasad av förnöjsamhet. Sandra jobbar på, men planerar samtidigt kommande resor, och hoppas på att Telia skall skicka henne på uppdrag i Indien. Andreas kör med vanlig förträngning och går således fortfarande i Indiska kläder och har ständigt sin väska laddad med Tandborste, ett ombyte underkläder och en Indisk Dassrulle.

 

Från att mest behövt planera dagens utflykt (att posta paket räknas definitivt som en dagsutflykt i Indien), så skall man nu besiktiga bilar, planera mat, betala räkningar, deklarera, diska och uppföra sig civiliserat. Skitkul? - Nej!

 

Men visst är det roligt att träffa de närmaste igen, men det hade vart roligare om vi var kvar i Indien och ni kom o hälsade på;)

 

Av alla paket vi skickade hem, är det ett som fortfarande inte nått hit. Det var det enda vi inte skickade från posten. En dag i Dehli hade vi bestämt att vi skulle baxa våra 15 kg (?) till ett postkontor och spendera en 3-4 timmar med att få det skickat, men när vi kom utanför hotellfoajen och fick syn på en fraktfirma tog lättjan över och vi beslutade att 5 insparade timmar var värt en lite högre kostnad. Direkt efteråt fick åtminstonne Andreas en svag känsla av oråd, men å andra sidan får han oroskänslor om vi har bytt platser vid bordet eller om det knackar på dörren, så det skall man inte ta för allvarligt. Och just detta är en av sakerna som gjorde resan så bra, att vi ofta lyckades med att inte oroa oss för allting, eftersom det vore omöjligt i ett land där oväntade saker är normaltillstånd.

 

I alla fall så behövde vi intre deklarera innehålets art och värde (vilket man alltid får göra på posten) och vi var inte med när de packade ner sakerna i lådan. Detta gnagde lite på hjärnbarken till att börja med och utvecklade sig sedan hos Andreas till en munsbit av förvissning om att vi aldrig skulle få se sakerna igen. Han tog då som vanligt minsta motståndets breda väg, accepterade faktum och gav upp.

 

Sandra har trots alla år med ovannämnde gubbe inte lyckats lära sig uppgivandets och apatins fina konst till fullo, utan började ringa budfirman i Indien. Dessa hävdade ett par ggr att paketet låg i London och att adressen var felaktig. Två veckor senare hävdade de samma sak, men började bli rätt darriga på rösten eftersom Sandra inte var det och påpekade att hon redan mailat rätt adress till dem. Efter lämpligt lång stund lyckades de hitta mailet och dessutom ett referensnummer som vi kunde spåra paketet med. De hävdade dessutom att paketet fortfarande var i England men att de inte kunde nå sitt Londonkontor just då eftersom det var stängt för dagen pga tidsskillnaden mellan Indien och England. Sandra påpekade att hon befann sig i samma tidszon som London och att de flesta kontor inte har hunnit stänga klockan 11:00 på förmiddagen.

När vi väl spårat paketet visade det sig att det var i London, men kom dit häromdagen, så vart det har varit innan kan man bara gissa. Andreas gissning är att de behövde tid på sig att samla in och lämna tillbaka alla värdefulla saker de stulit ur paketet när de insåg att de hade att göra med en så besvärlig kund som Sandra (som dessutom hade kvittot med regnr kvar).

 

Ett annat paket, det från var Udaipur dök upp häromdagen. Om man i Sverige skickar ett paket brukar de ta betalt och skriva ut en klisterlapp som portobevis som de fäster på paketet. Inte i Udaipur. Jag tycker nästan lite synd om tjänstemannen som har suttit och klistrat frimärken i valörerna 1-50 rs till ett sammanlagt värde av ca 3000 rs.