domingo.blogg.se

Vaknade vid tolv och åt frukost. Ingen är sådär jättefräck idag. Jag och Doris gick över till grannen, drack lite Cachaça och tjötade. Vi smakade lite lunch. Jag och Fred (grannsonen) åkte och köpte öl som de skulle ha till fotbollsmatchen ikväll. Vi smakade på "risgrynsgröt"  gjord på majs.

 

Väl hemma igen var det lunch igen. Fejuada, nationalrätten. Typ som Cocido. Idag käkade folk lite slött utomhus med plastglas och köpejuice.

 

Lite senare åkte Andreas, Ingemar, Kerstin, Frida och Zoroastro till Outlet för shopping. Jag slappade medan Doris och morsan roade Inez. När Doris gick över till grannen för att titta på fotboll och morsan behövde vila fick jag leka "mamma farfar barn" (eftersom Doris varit pappa fick jag vara farfar.) Till skilnad från mina barn som bara lekt Star wars, Jafar och Alladin etc, så leker Inez vardagslekar. Mycket födelsedagskalas, gå till jobb, sova, åka bil mm. Vi skulle hinna till tandläkaren för klockan var bara "halvfyra över ett".

 

Framåt kvällen kom Gustav och Dani förbi. Dani åkte iväg på möhippa och Gustav stannade hos oss ett par timmar innan han skulle tillbaka till hotellet. 

 

Zoroastro visade oss hur man blndade nationaldrinkarna Capirinha och Capiroska i köket mitt i natten. Fin-Cashaça avsmakades också.

 

 

Fredag 7/7:

 

Så var det dagen D för Gustav och Dani. Vi grabbar fick bära möbler och sätta upp "tygtak" och flaggor. Dani var borta hela dagen, men Gustav kom på eftermiddagen och hade ett kamerateam efter sig, samtidigt som alla ropade efter honom och han skulle göra sig iordning.  Fantastiskt att han inte bröt ihop. 

 

Überbilarna kom på utsatt tid, men det blev någon förvirring, så de åkte aldrig. Vi satt i och väntade en lång stund, men till slut bar det av.

 

Bröllopet var klockan åtta, men eftersom Brasilianare är som de är stod det 19:19 på inbjudan. Nervöst innan, men allt gick bra. 

 

Först gick morsan och gustav in till en låt och sedan jag och brudens mor till en annan. Det satt en stråk/tangentorkester och spelade. Fantastisk akustik. Belysta blommor längs "the isle", vacker kyrka, mer vackra blommor. Sedan gick resten av "Pedringas" och "Madringas" in och satte sig på var sin sida. 

 

Sedan gick en ensam trumpetare spelande upp genom mittgången och därefter "daa daa dada" och bruden kom in, strålande vacker!

 

Padre Michael var en mysig präst och pratade lite på engelska till oss utlänningar.

 

Vigseln är väldokumenterad och nämns därför inte så mycket mer här. Jag och mamma, Fatima och Zoroastro fick skriva på som bröllopsvittnen, vilket det inte sagts något om på träningen. Inez var fantastisk.  Förutom brudparet hade hon större press och viktigare uppgifter än någon av oss andra. Hon gick in med en Maria-ikon och lämnade till Gustav. De fyra barnen (Isadora,Inez och Arthur)  skulle vandra in själva, men de andra behövde hålla någon vuxen i handen. Sedan var det Inez som fick gå uppför gången en gång till med en påse med ringarna i.

 

Efter vigseln stod jag och morsan jämte brudparet utanför och hälsade på, tackade, kramade och ibland kindpussade alla gäster. Vid den här tidpunkten orkade inte Inez längre utan alla känslor kom på en gång och hon var ledsen och ville åka hem.

 

Åka hem var dock inte så lätt eftersom det inte fanns någon über. Efter en lång tid lyckades Zoroastro få tag i en åt oss. Då fanns det inga fungerande bälten i baksätet.... Inez och frida fick sitta i Zoroastros bil och jag, Kerstin och Fatima åkte über.

 

Väl hemma la sig morsan i mitt rum och vilade tills det var dags för brudparet att komma. Fantastisk fest med små butlers som kom med mat och dryck på brickor så fort man behöcde det. Vi fick dj:n att spela lite svenska låtar från telefon: "Heja blåvitt" och "jag vill ha en zynth" med svensk allsång, och "Stad i ljus" med Gustav på lead. Dani hade pratat om att hon ville att Gustav skulle sjunga den och Gustav hade vägrat, så vi fick fixa det.

 

Redan efter två timmar troppade flera av brasilianarna av, men vi vikingar höll ut till klockan fem när partyt var slut. Brudparet var oxå kvar tills dess. Detta var en typ av fest jag bara sett på film och det finns massor mer att berätta, men just nu kommer jag bara på att vi gick och la oss och sov gott!

 

Jag trodde Indien låg i topp på listan för idiotisk byråkrati. Jag har nu hittat en klar runner up... Gustav kom precis in till mig för att skriva ut ett tre sidors kontrakt som man behöver för att köpa bröllopstårta...

 

"Slappardag" stod det i schemat. Nja....

 

På förmiddagen fick alla kvinnor och Doris manikyr/pedikyr. Under tiden satte vi pojkar upp ytterligare två fönster med bilder. 

 

Under lunch kom Några av Fatimas syskon över och på något sätt blev Doris överbjuden till grannen att smaka Cashaca, typisk Brasiliansk sprit. Jag hängde på. I köket var det ålderdomshem runt bordet. Doris charmade damerna och stod plötsligt och åt bryll'epudding istället för att smaka sprit. Drycken var rätt god. 

 

Lauro (brorsan som bor i huset) frågade om jag ville ha öl och vi gick och satte oss vid ett bord mellan poolen och utebaren. Om jag förstått det rätt tycker han att jag är lik Demi Rosso, en grekisk sångare som han beundrar.

 

Efter ett tag kom fler syskon och satte sig. Jag var nästan säker på att en av dem var Fatima, Danis mamma, men alla syskonen kallade henne Maria. Hade hon en tvillingsyster?

Jag fick sen reda på att hon heter Maria Fatima, men kallas Maria av sina syskon. 

 

Vi satt där rätt länge, men vi hade sagt till Gustav vart vi skulle. Klockan två skulle det vara rehearsal i kyrkan och tio över utbrast tydligen en mindre panik här i huset när de insåg att åker man en trettiominutersväg 14:15 lär man inte vara framme klockan två....

 

De höll på att glömma mig och Doris, men vi åkte med dottern till en av syskonen. Det gjorde även Gustav. Hennes son har hängt här idag och är den typen av treochetthalvåring som gör vad som faller honom in. Helt plötsligt tog han ett skutt upp, högg Ingemar i armen och blev hängande där. Han träffade dock tröjan och inte köttet. Artur heter han.

 

Väl i kyrkan var inte de som jobbar där så glada över att vi var sena. Där var även Renate, deras weddingplanner. Allt skulle planeras och vara perfekt in i minsta detalj. Jag skall gå med Danis mamma in. Hon når mig till naveln ungefär. Vi skall gå armkrok och min hand skall vara i min brösthöjd. För att inte slita av armen på kvinnan började jag omedvetet att luta mer och mer, och till slut väldigt mycket. Vilket alla tyckte var roligt.

 

Mycket detaljer skulke diskuteras och planeras och strax hade Gustav missat sin klipptid och Dani sin tid för att hämta ut klänningen. -Panik, stress, gråt och sammanbrott....

 

Gustav och Dani åker snabbt därifrån under att Gustav ropar till mig att gå ut i gatan och försöka stanna en Taxi. Vi lyckas stanna dem länge nog för att få ut Inez bilbarnstol.  Sen ser Frida att Felippe är kvar och vi går bort till honom. Han är svinförbannad för att han tyckt att Gustav varit "Rude" mot honom. När han lugnat sig lite ringer han Gustav som beställer en taxi åt oss. Frida, Inez och Morsan tar taxin och jag o Kerstin åker med Felippe för att handla vin och godis på väg hem. 

 

Felippe har rätt mycket rallyförare i sin körstil, men det är inte bara han, så resan blev lite rock'n roll med backande lastbilar och fräcka filbyten under tiden han pratade om att han funnit harmoni i buddhismen.... Men först efter att han gormat av sig om Gustav, Dani och en faster.  Anledningen till att han var arg på fastern var att när vi skulle köra på den skakiga vägen igår tyckte han att det var dumt att använda sin gamla bil med dåliga stötdämpare utan ville låna fasterns nya bil med med nya stötdämpare, då risken att dämparna gick sönder var mindre. Fastern (eller mostern) höll inte med. Felippe har en teori om att man skall köra fortare ju guppigare vägen är, för då flyger man över vartannat gupp och således belastar dämparna mindre. Jag är inte helt övertygad.

 

 

Första affären hade inget vin och genom att kasta bilen mellan parkerade bilar i garaget lyckades vi komma ut inom tio minuter och slippa betala. Andra affären hade vin men inget av Kerstins kort fungerade. Tur vi hade cash. Felippe verkade mer borta i affärerna än vi. Han handlar nog inte så ofta.

 

Vi frågar hela tiden om vi kan göra något och efter middagen fick vi en uppgift: Ömtåliga biskvier skulle förpackas en och en i först cellofan, sedan kräppapper och slutligen tygsnöre. 300 stycken! Vi var 6 svenskar som satt i fem timmar med detta tills vi var färdiga kvart över midnatt. Om alla varit lika effektiva i sitt teamwork hade det gått betydligt snabbare. När vi två gjort våra 150 blåa paket hade deandra fyra gjort 120 styck

 

Sedan var det skönt att sova!

Onsdag 5/7:

 

Ciao!

 

Idag var vi uppe tidigt och fixade frukost och matsäck. Jag lyckades väcka Danis syster när jag skulle låsa upp för Frida, som sover med Inez och morsan i gäststugan. Nu när det inte är så långt kvar till brölloppet, sover det snart folk i varje hörn av huset.

 

Jag, Frida, Gustav, Doris, Andreas Ingemar och Felippe åkte på utflykt till en nationalpark. Vägen dit var mycket bred men gropig och skumpigg och grusig. 

 

Väl där fick vi åka i en stor lastbilsjeep ut till början av leden.

 

 

Det var vi sju och en liten trevlig guide med god smak (Innan vi ens hejat berömde han mig för min fina Motörhead-tröja) och två damer från Argentina. 

 

Vi gick nerför en lite knixig led genom underbar natur med fantastisk utsikt och stannade och tittade på olika vattenfall, av vilka vi badade i några.

 

Guiden var mycket noga med att vi skulle stretcha innan vi började gå, akta oss för lösa stenar och varnade oss för att få stickor i händerna. Oturligt nog var han inte lika noga med att räkna hur många vi var.... Efter andra badstället påpekade Frida att vi hade tappat en av argentinskorna. När guiden frågade den andra damen om hon visste vart hennes vännina var skakade hon på huvudet. När vi förstod att hon var borta sa kompisen "yes" och frågade om vi kunde ta en bild på henne och fallet..... Hon kanske bara tyckte det var skönt att slippa henne?

 

 

 

Guiden sprang tillbaka, testade olika sidospår och blev allt blekare. Till slut fick han bud om att hon var en bra bit längre fram i spåret. När vi väl fick henne i sikte höll hon sig en bra bit framför gruppen. Hon var nog inte så förtjust i att vänta på att vi skulle bada och så.

 

Det var en underbar tur som avslutades med lunch och tid att titta på papegojorna. Gustav, Doris och Andreas fick för sig att köra balansbanan på hög höjd de hade. Det såg ut som de ångrade sig när de välvar där uppe.

 

När vi skulle åka därifrån råkade Gustav backa på en stolpe med bilen vi lånat av Fatimas bror. Jobbigt. 

 

Efter middag hemma frågade vi om vi kunde hjälpa till med något. Efter två timmars väntande sa Dani att vi skulle sätta upp foton på fönstrena. Hon hade tydliga åsikter om hur det skulle vara och vi var fyra stycken som jobbade med detta till midnatt.

Tisdag 4/7

 

Efter frukost körde Dani och Gu oss ( Frida, Inez, Andreas, Ingemar och mig) till ett museum vi trodde skulle handla om hur man planerade och byggde Brasilia, men som mest var ett mausoleum och hyllningsställe åt den president som beslutade om detta, Kubicek. Sen skulle vi gå till museet som handlade om indianerna i Brasilien, men det var stängt. Då tog vi en halvtimmes promenad till Tv-tower, som A och I inte varit uppe i. Men det var oxå stängt. Då gick vi till McDonalds.  Det var öppet. Vi fick hjälp av en snäll kvinna som kunde engelska att göra vår komplicerade beställning.

 

Egentligen skulle vi ätit mat tillsammans med resten av Perssons på en restaurang klockan ett. Men det blev förseningar (surprise!), så vi behövde ett mellanmål på McD. Precis när vi var färdiga kom Gustav med morsan, Kerstin och Doris, som han hämtat på flyget.

 

Gustav beställde en über, som kom till fel sida gatan. Vi skyndade oss över vägen igen, men taxin började rulla bortåt. Då gjorde Doris en tjurrusning efter bilen och försvann mellan husen. Så när taxin kom tillbaka till oss fick vi vänta på Doris.

 

Vi åt buff'e på Bier fass på Pantao, vid sjön. Det var gott och vi fick besök av små makaker.

 

Efteråt körde Gustav hem Kerstin och morsan och tog Frida och Inez till sytanten.

 

Vi pojkar gick längs sjön en stund och lyckades sedan få restaurangfolket att beställa en Taxi åt oss (Gustav hade förvarnat dem). Resan hem gick bra.

 

Efter att Inez klänningssömnad dragit ut på tiden var de tvugna att åka runt i staden och leta färg av ett visst fabrikat till Danis lokal. Den hade nämligen tagit slut mitt i målningen. Vi åt alltså mat utan dem då de kom hem efter nio.

 

Med varken Dani elier Gu hemma så vände sig alla till mig för tolkning och översättning?! Jag har ju studerat Portugisiska ända sen i Fredags😜.

 

Imorgon skall vår hike äntligen bli av, så jag skall upp om sex timmar. Godnatt

 

 

Måndag 3/7:

 

Detta skriver jag på Tisdag kväll, så nu är jag snart ikapp med bloggen!

 

Måndagen var slappardag och lite kyligare än de andra dagarna. Vädret var dåligt innan jag kom, men jag tog solen med mig hit. Idag kommer det nya gäster med nytt väder. Ingemar och Andreas kom med varsitt flyg, så det var skytteltrafik till flygplatsen för Gustav.

 

Andraresan, när Andreas skulle hämtas, hängde jag med som sällskap, och för att vakta bilen eftersom vi ställde oss där det var parkeringsförbud. När jag satt där och väntade var det en polis som gick fram till bilarna framför och pratade med alla chaufförer. Då min portugisiska inte är så bra😉, blev jag lite orolig. När han kom till bilen framför mig insåg jag att han bara stannade och snackade skit med folk. Puh!

 

Efter mat var det dags för oss grabbar att bli flyttgubbar igen. Vi fick omorganisera Danis hemmastudio för att kunna knöka in alla grejor från hennes klinik.

 

Innan vi hämtade Andreas hade jag, Inez och Frida tagit en liten promenad utanför grindarna. Trevligt.

 

Tanken var att Inez, Frida, Dani och jag skulle åkt till en av Danis vänner för att lägga upp Inez klänning runt 17-tiden. Sedan ändrades budet några gånger och de sa 20:00. Vi skulle bara ha kaffe på maten först. Dani gick in för att hälla upp kaffet på termosen då vi plötsligt hör ett fadansfullt skrik! 

 

Dani hade fått kokhett vatten över sig. In i duschen och sedan äggvita(?!) på brännsåret.

 

Dani gick och la sig och skräddaren ställdes in.

 

Inez, som vi hade tvingat vara uppe över läggdags var nu i andra andningen och dansade för allt vad tygen höll.

 

 

 

Söndag 2/6

 

Trots en sen Lördagskväll skulle vi gå upp 07:30, så jag ställde klockan och gick och la mig.

När klockan ringde var jag otroligt trött, men orkade mig upp ändå. Huset var öde, tyst och mycket svart. Jag gick ut och satte mig i en solstol i den kyliga morgonen, men gick snart och hämtade en extra tröja. Väl på plats i solstolen igen tittade jag på koockan, sedan på mobilen och åter på klockan. Efter en stund gick det upp för mig att mobilen fortfarande gick på svensk tid och sålunda väckt mig fem timmar för tidigt. Jag hade alltså bara sovit i en timme!

Fem timmar senare var jag betydligt mer vaken när jag gick upp och intog frukost.

 

Ni vet hur det är här, avresa 8-8:30 blev avresa ca 10:00. 1,5-2 timmars bilresa visade sig vara 2,5 timmars färd.

Så när vi kom fram gick vi snabbt genom den fina staden Pirenopolis upp till restaurang "Dona Cida" för lunch.

Gustav, jag, Inez, Frida, Kerstin, Fatima och Zoroastro delade på en gryta med vildhöna, ett fat med revben, ris och pommes. Och god ockra. Gott.

Efter att vi strosat lite gick vi till bilarna och tog oss mot "Reserva do Abade", en nationalpark med bad i vattenfall.

Vägen gick uppför ett berg och var till att börja med en dålig, skumpig, smal grusväg.

Sen blev den sämre.....

Efter det blev den bättre..... Nä, skojade, den blev urdålig. Med jeep hade det bara varit skakigt och lite jobbigt. Med personbil var det inte alls bra.

Väl uppe betalade man och gick ner mot vattenfallet. Jättevackert. Vattnet var dock inte så varmt, men jag var ju tvungen att dopoa mig innan lillbrorsan. Fatima var i innan oss och ur efter oss. Zoroastro var förnuftigast och vägrade bada i kyla. Bilder kommer.

På hemväg blev det lite missuppfattningar om att vi skulle stanna på en outlet. Så vi stannade fast de flesta ville hem, köpte burgers till mig, Inez och Frida. Det är bara tjugo minuter hem, sa pappa Zoroastro, vilket betydde femtio minuter.

 

Morsan och Dani hade tagit en über till den katolska kyrkan och jag och Gustav åkte dit och var med sista kvarten. Precis lagom länge för ett studiebesök där, tyckte jag.

 

 

Lördag 1/7:

 

Huset är stort och fint och har en massa speciallösningar som pappa arkitekt kommit på. Vissa är bra, andra inte, men det är annorlunda, Fatima fixar och grejar i köket hela tiden och har alltid ett leende på läpparna och en kram på lut. 

 

Efter en underbar (och lång) frukost begav vi oss till "Tv-tower", där vi åkte upp och beskådade utsikten över staden. Staden är ritad som ett flygplan med administration och regeringsbyggnader i "cockpit". Man åker bil överallt eftersom det är förbaskat långt mellan allt. Handicraft market kunde vi dock gå till från tv-tornet. Inez köpte sig en handgjord docka och Kerstin stod länge och funderade på en tavla innan vi gick till McDonalds för Lunch. Jag och Inez uppfann dubbeldoppade pommes. Vi doppade först pommesfriten I yoghurt och sedan I ketchup. Mycket roligt tyckte Inez. Ganska äckligt men rätt roligt,tyckte Andreas. 

 

 Sedan var det till att besöka ett "regeringspalats"  där statsmän och kungligheter tas emot, även denna ritad av Niemeyer. Pappan var med oss under dagens aktiviteter. 

 

Sedan åkte vi hem så Inez fick vila. Därefter badade jag, Gustav och Inez I grannarnas pool.. De tycker att vi är galna som badar mitt I vintern, men grannen hade låtit städa poolen för oss nordbor. Men det var rätt kallt! 

 

Klockan fem skulle vi åka till restaurang, för att det inte skulle bli för sent för Inez. Då vill man ju vara fin, så mamman åkte och färgade håret... 

 

Ett par timmar senare var vi på "Potencia do sul". Denna typ av restaurang kallas för "Churrascaria"  och är upplagd så här:

Man börjar med att hämta grönsaker, kallskuret och kolhydrater från en gigantisk buff'e. När man sedan satt sig ner börjar ett riktigt köttmayhem. Hela tiden kommer det nya hovmästare och pockar på ens uppmärksamhet och frågar om man vill ha av köttet de erbjuder och skär i så fall upp en skiva åt dig. 

 

Matro?  Nej! 

 

Hinna uppfatta vad som smakade vad? Nej! 

 

Kunna föra ett samtal? Svårt. 

 

Var det gott? Oh ja! 

 

Ett hejdlöst frosseri? Japp!

 

Man fick små kort att lägga upp för att visa om man orkade mer eller ej, men kyparna brydde sig inte nämnvärt om det.

Fredag 30/6

 

Väl hemma hos familjen Britto, i en stor villa bakom dubbla grindar, träffade jag mamma Fatima, bror Philipe, Kerstin och min egen mor. 

 

Efter kokosvatten och mat träffade jag även pappa Zoroastro och lite tjänstefolk. Därefter skulle Gustav, Frida, Inez och Kerstin åka och shoppa. Då jag inte var så sugen på att stanna hemma med alla portugisisktalare jag inte kände, åkte jag med. Dani körde oss och Gustav kom lite senare. Alla var väldigt oroliga för att vi skulle gå vilse i shoppingcentret, så vi fick både lapp och noggrann instruktion att fråga vakter och övrig personal om vägen till de shoppar vi ville besöka. Köpcentrat hette "Lojes Americano". 

 

Vi stod och pratade med en vakt vid ingången som bara tyckte att vi skulle vänta, tillsvi gav upp och tog rulltrappan ner. De andra gick och kissade medan jag lyckades orientera mig fram till butikerna. Sen kom Gustav och shoppade med oss. När vi var färdiga gick vi till supermarketen brevid, så att Kerstin kunde köpa vin och Frida vatten. 

 

När vi var färdiga ringde vi till Dani, som hunnit med en begravning och ett bvc-besök under tiden. Det tog naturligtvis sin lilla tid innan hon var där och när hon väl kom bestämde sig jag och Gustav för att stanna kvar. Det var nämligen så att jag hade lovat att hjälpa till att tömma Danis praktik på saker och lastbilschauffören skulle komma klockan sex, samma tid som vi skulle vara hemma, och då skulle inte jag hinna äta. 

 

Så jag och bror min slängde i oss varsin burgare och gick över bron till busshållplatsen där vi skulle möta Dani och lastbilen. 18 :10 ringde Dani och sa att de var 30 minuter sena, vilket vi tolkade som 45 minuter och visade sig vara en timme. Chauffören hade nämligen tagit på sig lite andra jobb under tiden. 

 

 Jag och "Gu" gick bort till en temporär servering vid vägen, köpte några iskalla öl ur en kylväska och satte oss på några plaststolar, snackade skit och hade det gött i lukterna av barbecue och avgaser. Det blev några öl till innan Dani kom och hämtade oss och det var dags att jobba. 

 

En kille som hette Andr'e kom och mötte upp och vi tre killar bar möbler medan Dani visade var skåpet skulle stå (eller, inte stå, eftersom vi flyttade ut det). 

Sista möbeln var svintung och hade dessutom en tv fastskruvad, så vi fick hjälp av chauffören att släpa den till hissen och ut till lastbilen. Jag förstår fortfarande inte riktigt hur vi fick upp den på bilen, men det gick. Väl hemma fick vi hjälp av Pappa Zoroastros muskler och problemlösningsförmåga. 

 

När vi fått av möblerna och gick in hade Kerstin och Mamma Fatima fest med Abba på högsta volym och en massa vin. Vi satt med en stund och sedan var det gott att sova! 

Torsdag 29/6 - Fredag 30/6

 

För första gångern någonsin skall Andreas ut och flyga alldeles själv. Oj, oj, oj, hur skall det gå?.... Undrade nog ingen förutom Andreas själv. Mest var det benutrymmet jag funderade på, och om jag skulle kunna sova.

 

Vid incheckning på Landvetter fick Sandra agera mamma och följa med lille pojken fram. Sandra förklarade att hennes man skulle flyga själv för första gången och att han var mycket orolig, och dessutom långbenad. Vi lyckades så bra (jag med att framstå som hjälplös, och Sandra med att vara övertygande) att den snälla damen I desken ansträngde sig en massa för att fixa det så bra som möjligt för oss. Jag fick nödutgångsplats på första planet, och långbensplats på resan från Frankfurt till Rio. Väl på planet förstod jag att mina stolsgrannar hade betalt 200 € extra för dessa platser.

 

 Sista måltiden med la familia intogs på Burger King. Andreas o Benjamin gjorde rätta valet och tog en "Way out Burger" - vegetariska haloumiburgare. Skitgoda! 

Förutom att Zacharias tyckte det gick på tok för fort (han ville stanna på flygplatsen för ett pokemonevent) så gick säkerhetskontrollen utan problem. Även flygresan till Frankfurt gick strålande och trots en liten försening hade jag 50 minuter på mig att hitta till nästa plan. Planet fick dock vänta 40 minuter eftersom alla inte är lika bra som jag på att hitta rätt gate 😉. 

 

 När jag kommit på planet och satt mig fick jag strax sällskap av vad jag trodde var en butter gubbe vid fönstret och en sur tant på höger sida. I själva verket var de i typ min ålder och ett mycket trevligt ressällskap! Han var Londonit med fru i Sao Paolo och hon var från Rio. Några öl och lite whiskey mjukade upp oss (mig och "tanten") och vi hade trevligt och tjötade tills vi somnade och sov fram till frukost. Bland annat diskuterade vi att arrangera äktenskap mellan hennes dotter (Sofia) och Benjamin 😁. 

 

För första gången lyckades jag sova ett par timmar på flygplan, och det var bra. Vid landningen erbjöd jag brasilianskan ett tuggummi. Det var först efter ett par tuggor hon kom fram till att hon aldrig någonsin mer skulle prova ett saltlakrits-tuggumi... 

 

Jag grämde mig lite över att jag glömt ladda ner "Going to Brazil"  med Motöthead, den skulle ju varit ett bra soundtrack till landningen i Rio de Janeiro! 

 

Middagen på planet var ovanligt bra (jag valde vegetarisk pasta, enligt kvinnan bredvid var det rätt val då kycklingen inte var nåt vidare. Killen bredvid var vegan, så hans åsikt räknas inte😜.). Med dubbel efterrätt på det så var det ingen risk för blodsockerfall. Däremot var frukosten väldigt nära äcklig med torrt bröd till. 

 

Detta resulterade i skyhögt socker över natten och väldigt lågt under tiden jag gick genom tull och passkontroll - dejavu.

 

 Vi fick efter middagen jätteviktiga lappar att fylla i och lämna till myndighetspersoner vid ankomst i landet. Flygplanspersonalen meddelade att vi skulle få böter om vi inte hade lapparna korrekt ifyllda när vi gick genom passkontrollen. De stämplade förvisso formulären men inte tittade de på dem inte, och inte fan fanns det någon som tog emot lapparna. Engelsmannen hade förvisso sagt att "you can write your dogs name, it doesn’t matter", och jag känner ju till att det är så i Indien, men detta var ett annat land och jag var ensam (boohoo).

 

Samme engelsman höll på att inte komma in i landet för att han hade permanent visum där??!

 

Jag hade fyra timmar på mig till nästa flyg, men hakade på engelsmannen för att få guidning om vart jag skulle ta vägen. När vi kom till bagagebandet hade han 15 minuter tills hans gate stängde. När han fått sin väska (min kom före)  hade han tre minuter på sig...  Så vi sprang bort och ställde oss i incheckningen, köade där i fem minuter, och fick sedan reda på att det var fel kö för oss båda... När vi kom fram i rätt kassa tyckte de att han ändå hade en chans att hinna, så han kutade iväg och jag var ensam, men visste vart jag skulle och hade lång tid på mig. 

 

Jag gick runt en stund på foodcourten och lyckades peka och ljuda mig fram till en macka på Subway och en fantastisk Espresso duplo Det blev lite problematiskt med mina hundra-reais-sedlar, men de sprang och växlade medan jag njöt av kaffet. I vanliga fall har Forex i Kungälv även lägre valörer, men de hade redan Morsan, Kerstin och Frida tagit, så jag hade bara hundringar 😬.

 

Tyvärr har det gått ett dygn sen igår 😉, och jag var nog lite mosig i skallen, så jag minns inte så mycket mer än att jag kom med planet, fick en fönsterplats och inga grannar på sidan och att det nu var ljust (planet lyfte strax efter 09 :00). Jag njöt av utsikten och läste lite. När jag sträckte mig bakåt slog min hand i handen på han som satt bakom. Av någon anledning hade denna kille, som jag tyckte tittat på mig lite konstigt tidigare, lagt sina händer på mitt nackstöd. Två minuter senare smekte han min överarm och viskade "sorry". Ni som läst bloggen tidigare vet att jag har en tendens att attrahera en viss typ av aparta yngre män som vill vara "special friends".  Vet inte om så var fallet nu, men lite skum var han.

 

 

 På väg mot väskbandet sprang han ikapp mig och vi pratade en stund. Han studerade matematik i Rio och pratade om Niemeyer. När jag visade mig ovetande om vem denna Oscar Niemeyer var blev han nästan upprörd. Jag har nu förstått att det var han som ritade de flesta viktiga byggnaderna när Brasilia byggdes i slutet av femtiotalet och närmast är att betrakta som en ikon här. Han frågade mig omgående om vad jag hette och berättade vad han hette (vilket jag glömt).  Det slog mig då att jag inte hade en aning om vad de jag haft roligt och tjötat med de sista timmarna hette. 

 

Min väska var den tredje eller fjärde som kom på bandet och jag var vid utgången fem minuter efter planet skulle ha landat, så jag gick över gatan och väntade på Gustav, Frida, Inez och Dani. 

 

Mycket datorstrul senare lyckas jag nu publicera detta på Måndagen. Mer följer.