domingo.blogg.se

Vi är en familj som består av mig Sandra, min make Andreas och våra 2 söner Zacharias 11 år & Benjamin 9 år.

Slumpens underverk!

Kategori: Allmänt

31/7 2015

 

Ibland blir det inte som man tänkt sig.

Ibland blir det inte som man tänkt sig i flera led.

Ibland blir det inte som man tänkt sig och väldigt dåligt.

Ibland blir det inte som man tänkt sig och man får bra men oväntade upplevelser.

 

I går kväll vägrade Benjamin lägga sig i sin säng eftersom han inte var trött. Strax därefter såg det ut som han somnat i vår säng varpå Sandra frågade honom om han sov.

-          Nej, jag vill bara att chipsen skall ligga i lådor! Detta visade sig inte bara vara sömnprat utan också en smula profetiskt. Mer om detta senare.

Idag åt vi frukost på ”Malhotra” en ”Italiensk” inrättning snett över gatan. Kyparen var oklanderligt uppklädd i vit skjorta och var mycket trevlig i sitt bemötande. Han blev märkbart glad när Andreas beställde en Indisk frukost bestående av potatisParatha, pickles och yoghurt. Och te förstås. Njäe, A. ville hellre ha kaffe.

- Nä, du ville ju ha Indisk frukost. Det är med te!

- Jo, men jag vill hellre ha kaffe, går det att fixa? (på alla andra frukostalternativ stod det att man kunde välja på te och kaffe)

- Vill du ha Indisk frukost, eller?

Efter att den besvärlige kunden påpekat sin vilja att betala extra för att försvenska sin indiska frukost gav kyparen med sig. Nästan. Andreas fick sitt kaffe, men med massor av mjölk i. Nån måtta på oindiskheten fick det väl ändå vara!

Sedan var det dags för Zoo. Vi tog Metron till Pragati Maidan och en autoricksha till ”Dehli Zoological Garden”. Vi förberedde oss för ingång genom att lägga alla förbjudna saker i väskan för inlåsning och Andreas gömde några snusar i byxfickan, då tobak hör till de ting man ej får ta med sig in.

Så med dubbla snusar under läppen, glada över att det inte var så mycket folk och allmänt redo att beskåda inburade djur höjde vi blicken och läste på skylten ovanför oss:

The Zoo is closed today!

Skit! Det visade sig att det alltid var stängt på Fredagar, något vi kunde ha upptäckt redan på hemsidan om vi inte hade fokuserat så mycket på vad man inte fick ta med sig och vad det kostade att låsa in dessa persedlar.

Ja, ja. Inget att göra åt. Vi upptäckte att ”Purana Qila” (”det gamla fortet”) låg bara hundra meter ifrån där vi stod så efter att ungarna fått lekt av sig lite på gräsmattan och Andreas besökt den allmänna toaletten, som var i samma skick som en forntidsborg som aldrig fått något underhåll (squat-toaletterna hade visserligen dörrar, men dessa låg vräkta över dem, så det var svårt att pricka hålet), gick vi bort till denna sevärdhet som ingen av oss tidigare besökt.

Det visade sig vara ett trevligt fort med stora gräsmattor och delvis nerrasade murar och byggnader. Bland annat såg vi biblioteket där den oövervinnerlige Humayun snavade i trappan så illa att han tre dagar senare avled. Vi undersökte också ”haman”, den gamla badinrättningen och moskén som denne Humayun var på väg till när han ramlade så olyckligt.

När vi besöker tempel, kyrkor och moskéer är vi alltid noga med att inte störa någon eller väcka anstöt. Därför tar vi av oss skorna (vilket man gör i moskéer och hindutempel), är försiktiga med användandet av kamera och ser till att barnen inte låter för mycket eller leker där inne.

När vi står där inne och vördnadsfullt och andäktigt studerar arkitektur och ornamentering hör vi plötsligt nåt som låter som en klämd badanka med höghastighets-astma. Ljudet kommer närmare och ökar i både volym och enerveringsgrad. Det är familjen ”Pip-muslim”! Hela familjen klampar fram i skor inne i moskén och tar kort på oss. Minste pojken har på sig joggingskor som piper varje gång han sätter ner sina små fötter. Och det gör han ofta!

I övrigt var Benjamin mycket besviken över moskén. ”Jag trodde det skulle vara ett köpecenter här, jag vill till ett köpecenter med fan (fläkt) och stolar så jag kan vila”.

När vi började bli hungriga gick vi ut från fortet och i förmodad riktning mot ett ställe vi läst om i Lonely Planet, Nathu. Vi började bli lite oroliga över att vi gick åt fel håll då vi gick genom ett bättre bostadsområde. Precis när regnet började hittade vi stället, som visade sig vara en riktig jackpott!

Maten var god och kyparen bra, även om han var lite frågande till att Sandra ville ha chips till lunch. Hon förklarade att vi skulle dela både på all mat och chipsen och då tyckte han det var ok. I restaurantlokalen stod det samtidigt folk och packade ner hämtmat i enorma mängder för utkörning. Det var bland dessa Sandra sett att de även förpackade nygjorda potatischips och blev sugen på att smaka. De var ljumna och både knastriga och pyttelite sega på en gång. De var jättegoda, vilket Bejamin upptäckte att även inlagd hel (men liten) rödlök var.

Vi tittade sedan igenom ”Sunder Nagas” marknad: åtta juvelerare, fem antikvitetsaffärer och en bokhandel. De som hade bokhandeln blev hals över huvud överlyckliga över att vi ville komma in och studera deras utbud. De slet upp plasten från massor av böcker och lade framför oss och till slut bestämde sig Sandra för att köpa 1,5 Kg indisk kokbok. Zacharias frågade tålmodigt i tur och ordning efter ”any Swedish comics”, ”any comics”, ”any Sweden books” och ”Spiderman” men fick nekande svar på alla sina litterära önskemål. Han hittade dock till slut en bok med 365 hinduiska kortberättelser som verkade bra. Sedan hittade vi lekplatsen!

Efter lekandet gick vi tillbaka till restauranten för lite efterrätt och kaffe.

Andreas frågade vilken av deras sju sorters kulfi (indisk glass med pistage) som var godast.

-          Yes, the kulfi is good, please sit down!

Vi vågade inte annat än att sätta oss ner och vänta. Sandra fick sitt kaffe ackompanjerat av en assiett med chips och ett lurigt leende. Andreas fick en ”Faloda Kulfi”, glass med sirap och spaghetti på! Den var godare än det låter, men inte det bästa vi ätit.

Mätta, nybajsade och glada bestämde vi oss för att ta oss till ”Hazrat Nizam-ud-din Dargah”, där denne ”Nizam” är begravd. Vi var inte säkra på att chauffören till den minibuss-ricksha vi färdades i förstod vart vi skulle, då det även finns en tågstation som heter Nizamuddin. Därför upprepade Sandra ordet ”Tomb”, grav, så många gånger att han istället körde oss till ”Humayuns Tomb”. Vi tyckte att kultur är väl kultur, så varför inte.

Vi gick in och fick se ett gäng storslagna gravar (vi pratar 30X30 meter och tjugo på höjden med nån hektar trädgård omkring) och var imponerade och glada över att vi kommit dit.

Sen gick vi genom en stor port och såg Hmayun´s grav.

.

Till och med Sandra går med på att denna koloss konkurrerar med ”Taj Mahal” när det gäller storslagenhet och skönhet. En jättelik röd byggnad med en enorm marmorkupol och sexton hektar trädgård runtom. Obeskrivligt.

Hade vi inte missat att zoo var stängt hade vi inte gått till fortet och då hade vi inte blivit hungriga just där och då hade vi aldrig ätit på det fantastiska ”Nathu´s”.

Hade vi inte ätit där hade vi inte orkat ta oss till ”Nizamuddin”, eller, om vi fått för oss det ändå hade vi inte åkt med någon som vi inte kunde kommunicera med (här fanns ingen annan att välja på) och då hade vi aldrig kommit till ”fel” grav. Då hade vi med stor säkerhet missat detta fantastiska ställe.

Sandra och Zacharias började prata om att det var ödet. - Fuck Ödet, sa Andreas, det finns inte. Däremot kan man ibland ha en j-vla tur med slumpen.

När vi skulle åka hem fick vi tag på en Sikhisk chaufför som hette Singh (vad annars). Han kunde köra oss hem för tvåhundrafemtio om vi ville direkt hem, hundra om han först fick köra oss till en affär där vi skulle verka intresserade i minst tio minuter och gratis om vi tog två affärer. Vi valde mittenalternativet.

Han försökte få oss på kroken för morgondagen med en massa pigga idéer om vart han kunde köra oss, men vi sade att vi inte visste hur vi skulle tillbringa denna.

När han väl släppt oss vid den utlovade affären, ett så kallat turist-emporium med flera våningar av insmickrande idioter och fantasipriser, gick vi in och Andreas klarade exakt arton och en halv sekund. Att låtsas vara intresserad av något som de som försökte blåsa oss visade tar för mycket på krafterna och är inte värt tjugo svenska spänn. Alltså gick vi ut och gav honom tvåhundrafemti Gandhisar och förklarade att vi kan lägga hundrafemtio på att slippa en ångestattack.

Vi kom hem till ett nystädat rum och de som hade rena, eller åtminstonne torra, kläder bytte till dessa. På vägen hade vi hämtat ut A:s och B:s tröjor och Sandra ville köpa en flöjt, men köpte två flöjter och fick tre flöjter av en flöjtig flöjtkille. Tyckte Andreas.

Vi åt bland annat kyckling på ”India Club” och det föranledde en lite filosofisk diskussion om att det är okej att döda ett djur en gång för att äta det men det är inte okej att döda det två gånger, dvs. att översteka kyckling är en synd!

Detta var dock en synd de inte gjorde sig skyldiga till på den här restauranten.

Benjamin testade ytterligare en kall japansk nudelrätt med exotiskt (inte för japanerna) namn.

När vi satt och väntade på maten occh barnen spelade kort i det blinkande flerfärgsljuset, tänkte Andreas återigen på hur mysigt han börjar tycka att det är i storstadsmyllret här. Inte illa för en ensamvarg från Skepplanda!

Sandra tycker dock fortfarande att ljudet av sirener inte tillför något till mysfaktorn utan gör henne stressad. I Indien har man sirener för när Muslimerna får börja äta på kvällen under fastan, när Hinduerna bör besöka templen, några till synes godtyckliga signaler och naturligtvis även de som indikerar att utryckningsfordon är på väg.

Efter maten skulle vi hämta Sandras gröna nya dress. Affären var stängd, men vi hittade ägaren i shopen intill där han satt och drack te. Han fick en yngre kille att låsa upp och vi fick kläderna. Våra känslor är fortfarande lite blandade inför mönster och färg men den verkar välsydd och sitter bra.

Vi avslutar dagens inlägg på samma sätt som gårdagens:

I morgon skall vi på Zoo!

In i fortens vidöppna gap vi vandra av fri vilja.
Purana Qila
 
 
Lite 1500-talsruiner är aldrig fel (som lekplats eller fotoobjekt).
 
Born to run!
 
Interriör från moskén. Det fanns ett gäng såna här "portaler". Alla unika i sin blandning av olika sten-
material och mönster.
 
Visst ser det lite ut som det Svenska riksvapnet med sina två lejon på sidan?
 
Andreas tror att han fortfarande kan se ut som en tuff hårdrockare, trots de fjolliga byxorna!
 
Tre glada riddare vid ingången till "Qila-I-Kuhran-moskén".
Det pipande barnet skymtas till höger i bild.
 
Resterna av badhuset, två svenska barn och en pipande indisk familj.
 
Trots att barnet på bilden försöker äta upp sig själv och att modern sväljer sin egen tunga, var det
väldigt gott på "Nathu´s".
Det som ligger framför Sandra är inte en "Tora-rulle" utan en papperstunn pannkaka, en så kallad 
"Dosa".
 
Humayun´s Tomb.
 
De har brandgula tröjor, shorts och hattar.
Och de är coola!
 
En sista blick över axeln på "Humayun´s tomb".
 God natt!
 
 
 

Mysiga, ljudliga stad!

Kategori: Allmänt

Klockan ringde 07:00 och då hade Sandra redan hunnit ägna några morgontimmar åt att springa på toa. Hennes mage verkar verkligen inte fixa Indien den här gången, så det får bara bli semestrar i Sverige i fortsättningen.

Vi beslöt därför att boka av ”slumvandringen”. Vi hade ju fått telefonnumret till killen vi bokade med igår, så det borde inte vara något problem.

Naturligtvis svarade ingen i telefonen när vi ringde. Till slut ringde de tillbaka och vi förstod nog exakt lika mycket av vad han sa som han förstod vad vi ville, trots att vi alla pratade någon typ av engelska. –ish. När Andreas skulle rädda situationen och tog luren lade han på.

Andreas ringde upp igen, men ingen svarade.

Efter ett par (till en början rätt förvirrade) sms fram och tillbaka hade vi nått samförstånd över att vi tar det på Måndag istället.

Zacharias utnyttjade förmiddagen till att (inte helt utan motstånd) skriva i sin dagbok innan han och Benjamin tog med sig fadern ner för lek i lobbyn. Sandra sov och bajsade (inte riktigt samtidigt, dock).

Lobbyn har en liten läs- och relax-avdelning som är nersänkt ett halvt våningsplan och har två våningar med trappor. Detta ställe fastnade barnen för så fort vi kom innanför portarna första gången vi bodde här och magin har inte släppt.

När Sandra blivit lite piggare och var säker på att det bara var luft som ville smita ur tarmen, gick vi ut och tog Metron in till Rajiv Chowk och Connaught Place. Där fick vi hämtat ut Andreas glasögon, ätit på det utlovade McDonalds och sedan hämtat ut Sandras glasögon som nu hunnit bli färdiga.

Burgarna var faktiskt helt ok och även Sandra vågade sig på att äta. På McDonalds i Delhi tar inte bara personalen undan brickorna åt en, de beordrar även folk att knö ihop sig så att fler får plats och eventuellt kör de bort dem som suttit för länge efter maten.

Vi vandrade runt en stund på stan (Sandra fick köpt sig ännu en kokbok) och tog sedan tunnelbanan tillbaka. Det var lååång kö för att komma igenom säkerhetskontrollen (om man inte har tuttar – kvinnokön är alltid mycket kortare) och Zacharias hann läsa ut halva sin nyinköpta Spider Man-bok på engelska innan vi var framme.

Vi gick sedan en annan och kortare väg hem.

Efter mycket letande och många försök åt vi nu äntligen på Momo Cave. Nu när vi fattat hur gott det är med momos skulle vi naturligtvis testa om de var goda här, det borde de ju vara.

Benjamin bangade dock och tog en pizza (som inte var jättegod).

Zacharias ändrade sig i sista stund till Chicken Steak, då den såg jättesmarrig ut på bilden.

Sandra åt ingenting alls.

Andreas ville ha combovarianten med momos och tibetansk soppa till, men med den lite mer kryddiga varianten av momos. Det syntes tydligt på kyparen att detta inte bara var en mycket konstig, utan även en helt orimlig beställning, så det blev Chilli-momos utan soppa. Det smakade ok men inte i närheten av de vi åt i Pushkar.

Zacharias kycklingstek med svampsås såg inte så aptitlig ut som på bilden. Den såg faktiskt inte aptitlig ut alls, men när Zacharias efter en inledande besvikelse vågade smaka sa han att den var famtastiskt god. Till och med de försiktigt kokade grönsakerna åkte med ner i magen.

På hemvägen fick Sandra några shopinnehavare att springa runt och leta efter så mycket ”Boro Plus” de kunde få tag på. Vi har nämligen en massa beställningar från Sandras vänner på denna ”mirakel”-salva. Vi kommer att få länsa fler små affärer på denna vara innan vi är nöjda (vi måste ju dessutom ha ett rejält lager själva, så vi slipper åka hit varje år).

Andreas och Benjamin beställde ”filt-munk-jackor” av samma gubbe som vi köpte våra första sådana av för elva år sedan.

Det var en gordisk knut av bilar, motorcyklar, cykelrickshor, autorickshor, cyklar och folk i korsningen strax innan hotellet och vi fick verkligen trixa för att komma förbi. Annars tycker vi att det är rätt mysigt här, även på kvällen, med blinkande lampor, tutor, folk, tjötrövar, hundar, mer folk och en massa fordon. För sju veckor sedan hade Zacharias väldigt ont av allt detta och blev otroligt rädd när någon tutade (vilket alla som kan gör oavbrutet) eller någon av oss kom för nära något fordon eller djur. I kväll sa han visserligen att ”det är en förödmjukelse mot mina öron” när någon tutade lite för högt och lite för nära, men annars har han blivit väldigt van och avslappnad med gatubilden.

I morgon tänkte vi ta Delhi Zoo. Andreas som minns den djurpark som han och Sandra besökte första gången vi var här (och som han tror är Delhi Zoo), ryser lite inombords, men Benjamin har i flera veckor pratat om att han vill till djurpark, så det får bli så.

 

Zacharias har äntligen fått sin ubåtsmacka på SubWay. 
Benjamin försöker hålla hela sin i munnen.
Sandra väntar på att få något godare till middag.
 
De skuttande miniatyrerna på väg mot India Gate.
 
Efter den här bilden röt Mamman till ordentlig och sa att vi kan väl försöka få åtminstonne en 
semesterbild utan grimaser och konstiga poser.
Familjen löd henne och den efterföljande bildserien är stel och helt oanvändbar....
 
Träningsläger eller lekplats?
 
Andreas sa till Benjamin att tappa balansen för att det skulle bli en fräck bild när han föll.
Sandra o Zacharias protesterade och sa att så fick man inte säga.
Jag tror fortfarande att jag kunde tatt en grym bild...
 
 
Man skall älska sina barn hur dom än ser ut.
 
Palika Bazar har ca 300 små smäckfyllda affärer.
Enligt barnen var dessa masker det enda riktigt bra som fanns att 
köpa där.
 
 
 

India Gate & stor lekplats

Kategori: Allmänt

29/7 2015 Dehli
Alla sov alldeles för länge och vi vaknade vid tiotiden. Andreas hade blåa blobbar i hela synfältet pga lågt socker och Sandra kunde inte äta brödet vi köpt. Vi andra åt yoghurt och flingor på rummet.
Vi tog Metron ut till ”National Secretariat” (eller nåt liknande) och vandrade sedan upp till ”India Gate”, en stor ”triumfbåge” tillägnad de Indier som dog i första världskriget. I denna överbefolkade stad är det lite underligt med en kilometer-lång allé kantad av stora gräsmattor på var sida.
Nära India Gate ligger ”Childrens Park”, en inhägnad, lummig park med flera lekplatser och några akvarium med fiskar som längtar bort. Barnen hade kul men vi blev hungriga så Andreas och barnen åt lite gatmat utanför (Zach var bara halvförtjust). Sandra var inte sugen.
Vid tunnelbanan hittade vi en farbror som grillade majs som de tre yngsta åt och njöt av. Vi köpte även jättegod chai av en kille under ett träd innan vi tog oss mot Pahar Ganj igen.
Vi hittade ”Mo-mo Caves” nya lokaler och letade reda på ”Salam Balak Trust´s” härbärge för pojkar. Där fick vi instruktioner om hur vi skulle hitta deras kontor. Vi ville nämligen boka en slumvandring med dem.
När vi försökte hitta Salam Balak hittade de oss. En kille som jobbade där frågade vad vi letade efter och såg foldern i Sandras hand. Vi kom med upp på kontoret på fjärde våningen och fick bokat en tur för i morgon.
Sen behövde Benjamin baja så vi gick till hotellet innan vi gav oss av till ”Club India” för middag. Tandoori-kycklingen var jättegod och det var även Benjamins ”Zoba-nudlar”. Två japanska (?) tjejer jämte oss hade mycket roligt åt när Sandra försökte lära honom äta med pinnar, vilka han insisterade på att få använda.
Därefter gick vi sakta hemåt och nu skall vi sova. Vi skall nämligen hinna att både få och äta frukost innan 09:30 i morgon, då vandringen börjar.

28/7 Delhi Shopping del 1 av ?

Kategori: Allmänt

28/7 2015 Dehli Shopping del 1 av ?

Efter frukosten gav v oss iväg för att leta skräddare till mitt gröna salwar kameez tyg. Det visade sig att vi var mycket mer morgonpigga än vad skräddarna var & då var klockan ändå typ 10:30… Vi hittade tillslut en skräddare, men de kunder ingen engelska, men var hjälpsamma & villiga, så vi lyckades ändå förstå varandra & de tog mått på mig & sa att det skulle vara färdigt den 31/7, så länge har jag aldrig väntat på en salwar, men jag har tid denna gången.  När alla måtten var mätta & allt förklarat traskade vi vidare till metron (det mest fantastiska ni kan tänka er i en stad full av rickshaw förare som tar alldeles för mycket betalt) för att ta oss till Connaugh Place & lite shopping. Vi började med att ramla in på en rätt fancy elektronikaffär för att ta reda på om de kunde laga vår ipad. Det kund de inte, men de hade mina älskade Phillips O´Neil hörlurar! Då jag dessutom letat efter ett par hörlurar för att kunna lyssna på musik på flygplanet så var det ett perfekt fynd.  Sedan var det dags för Dehli´s äldsta leksaksaffär för att se om de hade en Krrish aktion figur. Det hade de inte, men de hade en affärs innehavare som talade en helt klanderfri fin engelska, så jag kände mig som att jag pratade världens slarvigaste engelska.. Vi fick handlat Krrish presentpåsar istället.  När vi var på väg mot Palika Bazaar kom det fram en kille & talade om att Palika Bazaar var stängd idag, då det är allmän sorgedag här i Indien i 7 dagar för att deras förra president dog igår (det var rätt många grejer som hände här igår) & att det var bättre att åka till Nehru Bazaar. Ni som känner mig vet att jag är en rätt enveten människa, så om jag bestämt att jag skall gå till Palika Bazaar, så skall jag gå till Palika Bazaar, även om en random indier säger att det är stängt, så vi gick till Palika bazaar i alla fall & den var inte alls stängd. Palika Bazaar är en underjordisk basar fylld med kläder & elektronik. Enligt Andreas är allt där stöldgods, kopior eller oskattade grejer. Han har till viss del rätt, men allt är inte olagligt. Affärerna, som är små rum typ, är numrerade & ligger i ordning. Det betyder att Benjamin i princip KRÄVER att vi skall gå i nummerordning..Så det gjorde vi. Det var ett rätt bra system egentligen, för då vet man om man varit på ett ställe eller inte. Efter 30 affärer med snarlika utbud tappar man lätt bort sig. Vi köpte 2 filmer, som antagligen inte var kopierade, men blev erbjudna massor av filmer som var kopierade & som fortfarande går på bio här. Zacharias har under ett tag här i Indien pratat om att kan skulle vilja ha typ Maharaja kläder. Då vi hittade det i en affär, så gick vi in & Zach & Benjamin hittade var sin fin dress de ville ha. Vi bestämde att vi skulle kunna tänka oss att betala 100 sek/dress, mao 1400 rs för alltihopa. Priset vi fick var 5650 rs. Öhhh sdet är typ 5 ggr mer än vad jag vill betala ju. Så jag sa nej tack & började gå, ok, special discount for you ma´m 30 %! till 3955 rs. Dessutom började de flytta en möbel & placera ut sig strategiskt så jag inte skulle kunna komma ut på ett smidigt & enkelt sätt… Nej, fortfarande inte ok sa jag & började gå igen, Nu skulle jag skriva ett pris 1000 Rs skrev jag. Nej, nej så lite kan du inte betala det är ju 2 stycken! Ok, sa jag, men jag kan inte betala ert pris. De gick ner till 3500 rs, jag gick upp till 1200 rs, de gav ett pris på 3000 rs, jag började snirkla mig igenom deras blockader, de ville ha ett nytt pris av mig. Jag gick upp till 1500 rs, de gick ner till 2000 rs. Det här är inte ok, jag har varit runt i Indien i 2 månader & handlat en massa saker & jag tänker inte betala mer är 1600 rs för dessa kläderna sa jag & snirklade mig ut ur affären puttande mina barn framför mig. OK, ok du får dem för 1600 rs. Thank you sa jag & gav dem pengar & jag fick påsen. Jag gick därifrån helt slut, men stärkt i min förmåga att pruta som blivit riktigt bra under denna resan. Jag vet att jag betalade lite för mycket för ungarnas kläder, men jag kände mig inte blåst på det sättet som man kan känna sig ibland & det har jag faktiskt inte gjort någon gång denna resan! Efter detta äventyr var det dags för lunch som intogs på Beer Café. En av Delhi´s äldsta barer. Goda mocktails, god öl & god mat. Dock otroligt dyrt! Om vi skall hålla på på detta sättet så är det som Andreas säger, nästa gång har vi inte råd att vara här mer än en vecka!  När vi käkat, så skulle vi hitta en optiker för att köpa nya glasögon till mig & Andreas. Jag fick fixat så optikern i Älvängen mailade mitt recept, de ville ändå kolla om det stämde, så en undersökning gjordes på mig. Denna undersökning som gjordes här var något helt annat än den som gjordes i Älvängen. I Älvängen fick jag läsa på tavlan & sedan titta i en apparat med grön & röda prickar & svarta streck i. Här hade jag på mig test glasögon där de bytte linser & jag skulle läsa på tavlan & på en platta de hade. De tyckte att jag dessutom började bli lite närsynt, men jag sa att jag inte märkt av det, så jag får mina glasögon slipade för det felet Älvängens optik hittade. Det blev ett par nya glasögon till Andreas & 2 nya till mig. Dessa skall hämtas den 30/7 och kostar tillsamman 28750 rs. Nästa stopp på vår shoppingtur på Connaugh Place denna dag var Oxford Bookstore som Benjamin hittade. En stor bokaffär med en te bar. Jag blev rätt besviken på den. Kanske för att jag trodde att den skulle vara som i Mumbai, men det var den inte. Men jag hittade 2 böcker & en kokbok, dock inte någon nepalesisk kokbok, jag vill lära mig göra momos då vi kommit på att friterade momos är fantastiskt gott! Nu var vi alla rätt möra av allt vandrande & shoppande så vi tog metron tillbaka till Pahar Ganj. När vi var på väg till hotellet hittade vi en ny kakförsäljare. Denne tog bara 50 rs för 100 g (Den lilla påsen gårdagens kakmonstret ville ha 100 rs för) Han var dessutom trevlig & gav oss 2 kakor extra för att vi inte smakat innan! De var lika goda som jag minns dem! Nu har vi slappat på hotellet, Zach har ritat en serie i sin skrivbok & Benjamin gjorde illa armen på trappräcket upp till Everest café där vi käkade middag. Nu sover han sött i sängen. Ingen har behövt gå på toa akut, så vi är alla friska just nu, vilket är otroligt skönt!

Imorgon så skall vi ta oss till India Gate & en stor lekplats som ligger i parken bakom.

Train, Subway och Kakmonster!

Kategori: Allmänt

 

2015-07-27 Pahar Ganj, New Delhi, Delhi

 

Det gick jättesmidigt att komma upp 04:30 för att lämna Agra för den här gången. När vi nådde stället där alla rickshor brukar stå, fanns det bara en enda där. Vi förberedde oss på att han skulle ta tillfället i akt att kräva ett hutlöst pris när han var ende aktör på marknaden. Vi blev glatt överraskade när han gav ett helt rimligt pris och gav honom istället bra dricks.

Tågresan gick bra men var aningen tråkig. Vi åkte ”Chair Car”-klass då de billiga klasserna var slutsålda. CC-klass är typ vanlig tågvagn; inte så bekvämt som 1:a klass (där man dessutom får mat) och inte så roliga kontaktsökande människor som i ”sleeper” eller tredje klass, men med AC.

Under resan var det en kvinna som fick ett rejält epilepsi-anfall med högt skrik och allt. Hela vagnen tittade intresserat och bestört på. Utom Andreas, som när det stod klart att hennes man var lugn och hade koll på läget, tyckte att det var ”en dag på jobbet” (vilket det typ är), och barnen som var så försjunkna i elektronikens värld att de inte märkte något.

Enligt Lonely Planet är tåget det snabbaste sättet att ta sig mellan Agra och Delhi på, då det bara tar två timmar. Tittar man däremot på tågbiljetten står där tre timmar. På ett sätt har båda rätt, då den korrekta tiden var summan av dessa båda, alltså fem timmar.

Väl framme på New Delhi Station gick vi över gatan (vi börjar bli grymma på det nu), genom ”Pahar Ganj” till samma hotell vi frekventerade i begynnelsen av denna färd, det lite underligt betitlade ”Cottage yes, please”. Där blev vi visade det (antagligen) dyraste rummet de hade. Vi tog det.

Första resan vi vuxna gjorde till Indien betalade vi mellan 80 och 600 rs för rummen. För två och ett halvt år sen la vi de flesta nätterna ut 500-800 rs för inkvartering. Den här gången har vi sovit för över 2000 rs hälften av nätterna. Nästa gång har vi nog bara råd att vara i Indien i en vecka…..

Rummet är stort (för att vara Delhi), rent, trevligt och har två dubbelsängar!

Dessutom fungerar både Dusch och toalett (nästan) klanderfritt. Ac:n är dessutom ny, effektiv och relativt tyst. I alla fall barnen uppskattar dessutom att vi har TV.

Vi fick hittat en bankomat och betalt handpenningen på hotellet och sedan var det matdags. Zacharias har ju pratat om en ”sub-macka” i tre veckor nu och precis runt hörnet ligger det en ”Subway”. Det var lönlöst att försöka äta någon annan stans än där idag.

Barnen var nöjda: Baguette med kött på! Pappan tyckte väl det var sådär.

Senare hittade vi såna där nygrillade kakor som Sandra pratat om sen vi var i Indien sist. Försäljaren försökte väldigt mycket att få oss att köpa en stor påse, men vi envisades med att vi bara ville ha en liten. Han tog ut ett överpris på hundra rupies, vilket vi tyckte var ok. Han tog emot Sandras 500-hundring och gick för att växla den och kom sedan tillbaka och räckte mycket nonchalant över växeln och tittade bort. Oturligt nog för honom räknade hon pengarna och såg att han försökt blåsa oss på hundra rupies. Inte ok.

När vi påpekade att vi fått för lite stålar tillbaka kunde han ha räddat situationen med att be om ursäkt och gett oss våra hundra. Istället började han argumentera och försöka övertala oss att köpa fler kakor. Bad move!

Då brast det för Andreas som kastade kakorna på bordet, slet åt sig de två hundralappar som den nu rätt spake försäljaren snabbt halat upp ur fickan och skrek åt honom att han var en ”fucking cheat”. Det kan även hända att han såg så där våldsamt farlig ut, som Sandra påstår att han gör när han blir arg ibland.

När vi kommit några meter därifrån vände Andreas tillbaka, bad om ursäkt för sitt utbrott och förklarade att hans fru längtat efter de godaste kakorna i Indien i flera år. Försäljaren och folk omkring trodde nog att han gick tillbaka för att slåss och upprepade unisont ”sorry, sorry” flera gånger. Dessutom gick det förbi några beväpnade poliser där samtidigt och de hade nog varit hårdare mot gat-Indierna än mot mannen från det rika landet i väster.

Det är extra mycket poliser och avspärrningar här idag. Detta för att en terrorist skall avrättas genom hängning idag. Indiens premiärminister, Modi, har gjort en stor sak av att den dömde är muslimsk terrorist, och därmed förargat den femtedel av befolkningen som är muslimer. Därför har man förväntat sig oroligheter idag. Den stora polisnärvaron gjorde dessutom att kyparen på vårat favorithak här inte vågade servera pappan någon öl idag. Liksom de flesta ställen i Indien har de inte licens att sälja alkohol, men gör det lite i smyg med polisens goda minne (och lite tjockare plånbok).

Middagen blev av slumpen rätt tidig. Efter kakincidenten stod vi på torget och tittade upp mot stället där vi käkat flest gånger och råkade fångas av innehavarens hökblick. Han vinkade in oss och vi kapitulerade.

Efter middagen gick vi bara runt och mystittade lite tills Andreas mage bad om att få komma hem. Sandra är stolt över att hon börjar hitta så bra här nu och ledde oss bara rejält fel en gång på den korta vägen hem. Hon själv påstår att vi gick den vägen för att den var så vacker och lärorik eller nåt.

Vi hade ju innan resan räknat ut att vi skulle befinna oss mitt i monsunen det mesta av tiden, men än har vi bara upplevt lite för-regn. Nu säger de att ”the big M” kommer om en vecka, så vi får kanske två monsundagar.

Imorgon åker vi in till city och kollar efter glasögon och andra saker.

2017-07-26

Kategori: Allmänt

I natt gick strömmen, så vi hade ingen air condition förrän klockan elva i förmiddags. Då vi allihopa är lite lustiga i magen (obs! förskönande omskrivning), var den heta luften icke tjänlig ens för grisuppfödning.

Andreas och Zacharias tog en första frukostsittning och lämnade sedan matsalen tom för resten av familjen. Benjamin sov länge och är grisig i kistan, men är feberfri och mår i övrigt bra.

Det här är ett ok hotell, men som nämnts tidigare är kapaciteten på duschen någonstans emellan stril och dropp. Där för hade vi lite kul åt ett stort sällskap unga engelska killar som verkar vara på väg ut på någon sorts bergsklättrar-grupp-resa som vi stötte på igår. En av killarna sa att han ville ha ett singelrum med badkar…… De har nog åkt hem innan det badkaret är fyllt.

Igår fick även Andreas och Zacharias det ärofyllda arbetet att vara apskyttar på restaurant Kamal. När vi kom upp på rooftopen satt ett gäng killar och tjejer och såg chockade ut och sa att en apa tagit saltet mitt framför ögonen på dem.  Kyparen kunde inte gärna lämna apvaktandet åt dem när han gick ner i köket, så han gav Andreas en slangbella och några rejäla glas-puttekulor och bad honom skjuta på aporna om de kom nära igen. Zach tog hand om vapnet och det räcker oftast att aporna ser det för att man skall få vara i fred.

Efter frukost idag gick vi bort och hämtade Sandras nya kläder hos skräddaren och sedan hem för mera bajsande.

Sandra mådde mycket illa så hon stannade hemma och sov medan de andra gick bort till ”Taj Nature Walk”, en fin naturstig med utkiksplatser (över Taj Mahal, vad annars) och lekplatser. De hade kul och blev rejält svettiga. På lekplatsen blev några åttaåriga tjejer rejält utskällda av en vakt för att de åkte rutschkanor där man bara fick vara fem år. Att våra barn samtidigt åkte samma attraktion och knappast ser ut som om de är fem år var inget vakten på minsta sätt gjorde tecken av att ha uppfattat.

Nu skall vi se om vi kan hitta mat (alla verkar må bättre nu) och sedan lägga oss tidigt. Planen är att lämna hotellet vid femtiden imorgon bitti. Tåget går klockan sex och skall vara framme i Delhi tre timmar senare.

 

Åter från middag.

Vi skulle ätit på ”Shankar Veggis” men det luktade indiskt spy-skurmedel så vi gick över gatan till ”Joinus”. Nästan alla ställen här skryter om ”best Taj view”. Det gjorde inte det här stället. De har faktiskt utsikt över ”Tajjan”, men de skulle mycket väl kunna skriva ”Worst Taj View”; dålig vinkel och dålig sikt.

Det var två gamla bröder (åtminstone en var gammal (den äldsta)) som drev stället. Den äldre höll sig på rooftopen då hans ben nog inte klarade att nå marknivå längre, och gick och städade de trasiga vaxdukar som låg på de rangliga borden. Noggrant. Dessutom viskade han till oss att svampen inte var nåt bra här, även om lillbrorsan påstod det.

Andreas mat var rätt god (indiskt), Benjamin kunde åtminstonne äta makaronerna i sin macaroni-cheese, Zach tappade aptiten och Sandra var inte sugen på nåt.

Men drickorna var goda!

På hemväg gick vi in i alla ”Marble-shops” som vi bara ignorerat, trots ihärdigt inropande, under våra dagar här. Sandra ville nämligen ha nya glasunderlägg. Efter åtta shopar och idogt prutande fick hon handlat lite.

Nu skall vi packa och inte skriva mer idag!

Taj Mahal sedd från en av utsiktspunkterna i Taj Naturewalk
Trots den dramatiska himlen kom det bara 2 regndroppar idag.
 
 
Ungarna på den för indiska lekplatser så typiska snurrkarusellen, Jag kommer ihåg dessa från sommrarna jag spenderade i Spanien som barn. Undra varför de inte finns i Sverige.
 
Runt lekplatsen fanns ett staket & det är ju bra, så inte barnen råkar springa iväg. Det konstiga är att staketet är i rostig taggtråd..
 
Klätterställningar är alltid roliga att klättra i enligt Benjamin
 
Viruset är fortfarande inte borta från kameran
 
 
Ja, vi vet alla vad detta föreställer vid detta laget. Detta är dock sista bilden på Taj Mahal vi kommer lägg upp på denna bloggen för denna gången. Åker vi till Indien igen, kan ni nästan räkna med att det blir fler bilder på Taj Mahal.
 
 

25 Juli i nådens år 2015 Agra

Kategori: Allmänt

Benjamin var ytterst svårväckt denna morgon som vi beslutat att vi skulle ägna åt Taj Mahal. Under tiden Andreas försökte få liv i Benjamin gick jag & Zach till hotell restaurangen (som mest ser ut som ett camping uppehållsrum) för att se om vi kunde hitta lite internet. Det gjorde vi inte, så efter ett tag tröttnade vi & gick tillbaka till rummet och en nu påklädd & lite vaknare Benjamin. Frukost intogs sedan på Shanti restaurang med utsikt mot Taj Mahal. Hon är lika vacker nu som hon alltid är! Frukosten var sådär & Benjamin såg ut som att han skulle somna vilken sekund som helst. Efter frukosten bad jag Benjamin hoppa & det visade sig att han då fick ont i ögonen. Ok, ungen har antagligen feber… Jag frågade om han orkade gå in till Taj Mahal & det sa han att han gjorde. Så bort till stora ingången & köpa biljetter. Biljetterna för att gå in till Taj Mahal kostar 750 rs för oss utlänningar. Då får man en premium biljett där det ingår ½ l vatten & skoskydd, samt att man har en egen ”VIP”-kö för att komma in & en egen ”VIP”-uppgång till själva Taj Mahal. I vilket fall, då jag hade saker i handväskan man inte får ha & det inte finns några skåp, så gick vi till hotellet för att tömma väskan & sedan in till Taj Mahal genom östra ingången, som ligger precis bredvid hotellet. Taj Mahal var lika vacker som vanligt! Vi gick in till gravarna & ett varv runt. Sedan orkade Benjamin inte mer, men Zach ville se Matsalen/gästhuset så vi traskade dit. På vägen dit blev Zach dålig i magen, men han ville ändå se matsalen/gästhuset, så vi fortsatte dit. När vi var där började det regna så vi fick stanna där ett tag & blev alla fotograferade av diverse indier.

Tillbaka på hotellet visade det sig att Benjamin hade 39 C feber, så vi vilade ett tag på hotellet & började titta på lite tåg härifrån till Dehli, mest för att kolla hur de gick. Jag tänkte att man kunde åka ner till stationen på måndag typ & köpa biljetter till första bästa tåg (det går tåg 1 g/ timme mellan Agra & Dehli). När jag kollade tågen visade det sig att i princip ALLA tåg från Agra till Dehli var fulla & hade väntelistor i typ 1-2 veckor framöver…. Ok, tur att vi kollade… Vi försökte beställa biljetter till det tåget vi hittade med platser kvar (06.00 måndag morgon från Agra Cantt) Vi kom så långt att vi skulle betala, men då sa det stopp. Tågstationen ligger låångt från Taj Ganj där Taj Mahal ligger & där vi bor så det är bara till att anlita någon av alla researrangörer. Vi kollade vad biljetterna skulle kosta & gick till närmsta arrangör. Han skulle ha 100 rs extra/biljett & ville sälja på oss en taxi. Nej tack sa vi & gick till en annan som sagt att han tog 25 rs/biljett. Vi fick våra biljetter & gick tillbaka till hotellet för att ge Benjamin Alvedon, så han skulle orka med lunchen. Vi tänkte att vi skulle stödja cykelrickshaw förarna utanför hotellet & frågade hur mycket de skulle ha för att köra till restaurangen som ligger typ 300 m bort. 20 rs tänkte jag va ett bra pris 100 rs tyckte de..Så det blev ingen rickshaw. Lunchen intogs klockan 16:00 på Kamal. Vi hade hållit på att försöka få lunch från 14… men tågbiljetter, extra vända till hotellet & den allmänna segheten att bestämma vilken mat & få maten gjorde att det tog 2 h innan vi käkade. Efter middagen inhandlade vi Odomos & betalade 10 rs för mycket, vilket vi påpekade, säljaren stod fast vid sitt pris, Andreas blev arg & visade på flaskan vad den skulle kosta, ok sir here is 10 rs, men vid det laget var Andreas så arg att han inte ville ha några 10 rs, utan helst ville slå affärsinnehavaren på käften (det gjorde han inte). Sedan blev det lyx fika på Café coffe a day med choklad glass, cappuccino, vaniljglass, äpple dricka, espresso & choklad sizzler (jag skall försöka hitta några sådana sizzler plattor/tallrikar) Sedan blev det slappande på hotellet igen. Vi försökte oss ut en stund, men då blev Benjamin dålig i magen, så vi fick vända tillbaka.

Andreas behövde käka igen, så vi traskade bort till en restaurang som heter Relax he relax. Restaurang ägaren vill väldigt gärna att vi skulle käka antingen kyckling eller get, men vi fick rådet i Jaisalmer att inte äta kött nu & det var ett bra råd som vi följt fram till igår, då ungarna käkade kyckling respektive get… Andreas käkade en tikka paneer achari, ungarna varsin pannkaka & jag en grönsallad. Under tiden vi väntade på maten blev Zach dålig & när vi käkat en stund blev det akut. In på en toa på restaurangen, betala & ta sig till hotellet med en väldig fart.

Här ligger vi nu alla. Benjamin har ramlat ur sängen & grät en stund i min famn innan han somnade liggandes i min famn. Han var väldigt noga med att jag skulle hålla honom hårt, så att han inte ramlade igen. Stackarn har feber nu igen. Om vi orkar, så blir det Taj nature walk, spiritual museum & kanske handla någon marmor sak & t-shirt. Sedan så skall jag ju hämta min Salwar Kameez imorgon, det skall bli spännande!

Nu skall vi smörjas in med odomos & sedan sova en stund.

 

Då vi inte fick upp några bilder på bloggen igår, så kommer här de sista bilderna från Bundi också.

 

 
 
Zacharias i den nästan oändligt stora och långa trappan ner till steepwellen i Bundi
 
Så här göt man en pakora. Man har en t det av kikärtsmjöl, vatten & eventuellt något fett, sedan blandar man i hackade grönsaker & om man vill en hel grönsak, i detta fallet grön chili innan alltihopa friteras i olja. 
Sådana här blomförsäljaren finns i mängder framför alla tempel & på en del andra ställen. När de inte blir fotograferade trär de upp blommorna på tråd & gör ett halsand i fina mönster av blommorna & ibland blad.
Taj Mahal under en himmel som snart kanske kan tänka sig släppa ner lite regn på oss.
 
Dagen till ära hade jag klätt upp mig, då jag insett att vi inte har några kort på mig vid Taj Mahal där jag har fina kläder. gesterna barnen brevid gör ser vi flera gånger om dagen..
Benjamin under dekorationer som finns på den övre sockeln Taj Mahal står på. De skall nog egentligen föreställa blommor som hänger ner, men ungarna kom på att de ser ut som ugglor istället.
Zach vid ingången till mtsalen. på andra sidan finns en Moské som ser exakt likadan ut.
 
Matsalen/gästhuset vid Taj Mahal. Man kan varken äta eller bo där, men när det byggdes tänkte Sha Jahan att man skulle kunna bo & äta där när man besökte moskén som står mittemot (Själva Taj Mahal står  mitten.)
Taj Mahal genom en av matsalsbågarna
 
Taj Mahal bakom ett av alla träden som står i den fina symetriska trädgården framför Taj Mahal. På alla träden står det skyltar med vad de heter på latin & på hindi.
Jag lovar, 99 % av alla Taj Mahal kort kom inte upp på denna blogg....
Jag vill ha med en bild på en häst här från Indien, då jag tycker att hästarnas öron är så fräcka här.
Dessutom så är alla djur så mycket vanligar före
 

Agra

Kategori: Allmänt

2015-07-24 Agra Igår gick vi och tittade på den mest kända av Bundis trappstegsbrunnar. Den stank av rått- och fladdermusspillning, var rätt fin, men nedgången. Så vitt vi förstår stämmer överstående beskrivning in på i stort allt i Bundi, inklusive staden själv. Tillräckligt varmt och fuktigt var det i alla fall och när vi suttit en stund i en tygaffär och Andreas reste sig var madrassen vi suttit på alldeles genomblöt av dennes rumpsvett. Personalen trodde att ungarna spillt vatten där och vi kände inte att vi behövde förklara hur det låg till. Sandra handlade tyg till tre dräkter, så de har inte så mycket att klaga över. Vi käkade goda pizzor på ”Morgans Place” till lunch och förutom den sura råttbajslukten var det trevligt. Fräschare än matplatsen på vår restaurant som kryllar av flugor. De säger att det inte finns något att göra åt det, men vi tror att om man tog bort apbajset från golvet och matresterna på och under bordet så skulle det inte göra saken sämre i alla fall. Vi tog en ricksha ner till stationen och blev rätt förvirrade av tidtabellen som satt på väggen där. Vi fattade den som att vårt tåg skulle gå 21:20 och inte klockan 17:30. Senare upptäckte vi att detta på sätt och vis stämde, då tidsangivelsen gällde en annan station. Konstigt. För att vara säkra på att vi gick på rätt tåg fick vi lurat ut lokföraren för att titta på våra biljetter, han borde ju veta. Vi delade till och från ”kupé” med ”Bharat” som skulle på bröllop i Agra. Ibland pratade vi (på engelska) och ibland sa han bara ”No English” när vi frågade något. Han ”beskyddade” oss naturligtvis, som alla andra hjälpsamma människor här och han månade extra mycket om Benjamin. Vid ett tillfälle, när tåget stod stilla en tjugo minuter ute på landet, kom ett gäng pojkar som bodde i byn där in och tjötade med oss och ville installera något på A:s telefon. Vi avbröt det. Vi sov okej på tåget och kom fram till ”hotel Sheela” (samma som förra gången) vid sjutiden och fick lite frukost. Det märks att det är lågsäsong i Agra nu. Visst finns det lite påstridiga försäljare och chaufförer men inte alls som det brukar vara. Agra är i vanliga fall det jobbigaste stället i Indien, men idag sa Benjamin att ”det är det skönaste stället vi vart på”. Nu skall Sandra få skriva lite mer om resan hit och vad vi gjort idag: Som sagt på tågstationen i Bundi fanns en tavla med de olika tågen som gick med nummer & namn på Hindi & när tåget skulle gå. Jag hittade vårat tåg, men det skulle komma in 20:20 & gå 21:00 enligt tavlan. På vår smsbiljett stod det att tåget skulle gå 17:35, på indiarailways hemsida stod det 17:35. På en annan sida, då man kan få reda på vilken station tåget lämnat senast & när tåget skulle komma in stod det 17:30 in & 17:35 avgå. Mycket förvirrande. Det som var bra var att Bundi, till skillnad från alla andra tågstationer vi varit på bara hade en plattform, så vad kan gå fel då? Jo, att tåget som kommer in har andra stadsnamn på sig än jag förväntade mig & att dessa bara står på hindi, att tåget är för tidigt, att tågnumret inte står på tåget & att det inte finns någon lista med våra namn. Paniken sprider sig, massa indier vill hjälpa till, jag frågar om tågnummer & vart tåget skall gå, de vill se min biljett & sedan så säger de ja, det är detta tåget… Hur skall jag vet om det är rätt tåg? Paniken stegras fler vill se min biljett, nej, jag vägrar visa biljetten för en enda människa till, om det inte är konduktören, eller Lokföraren som Andreas får ur loket. Jo, det var rätt tåg. Skönt, på tåget med alla grejer, hitta platserna & sätta sig. Det tog jäätte lång tid att ta sig till Kota som är första stationen som tåget skall stanna vi efter Bundi & där vi har 40 minuter på oss att skaffa middag. Jag har hittat en sida på internet där stationsordningen står med, så ni kan förstå förvåningen när vi stannar i Gurli en lång stund innan vi har kommit fram till Kota, trots att Gurli skall komma efter Kota. Men å andra sidan stannade vi rätt länge på andra små stationer som inte fanns med i listan. För att få någon logik i detta måste jag nog förklara lite om tågen i Indien. Rätt många tåg håller på att gå i 1-2 dygn. Så för att tågen ändå skall komma fram till slutstationen i tid, så lägger de in extra tid under resan, så att tåget skall kunna köra in den tiden om det behövs. Man kan inte lägga in denna tiden i stoppen å stationerna, för om tåget skall stanna 20 min på en station, så stannar den 20 min på den stationen, även om tåget är flera timmar försenat. Anledningen är att folk skall kunna hinna gå av, få frisk luft & kunna köpa vatten & mat. Så som sagt, detta tåget var i tid, så då gjorde det att tåget hade rätt mycket dötid på vägen & då stannade det på dessa småstationer, som inte har varken av eller påstigning av passagerare. Det betyder dock inte att det inte går att komma på & av tåget på dessa stationerna. Dörrarna är aldrig låsta på de Indiska tågen, eller åtminstone inte långfärdstågen. Nåja, vi kom fram till Kota & jag gick ut för att handla mat & vatten. Det blev samosa, kachori & någon annan friterad mat, som backup blev det lite Parle-G kakor & kurr-kurre också. När jag kommit in i tåget igen kom det på en kvinna & en man som skulle ha platserna bredvid oss. Kvinnan var klädd i lång svart klänning & hade burka som dolde hela ansiktet förutom ögonen. Det första hon gör när hon kommer in är att ta av sig slöjan över munnen, trots att det sitter män i kupén. Så kommer även Andreas på & hon låter slöjan vara uppe. Så går alla som följt henne till tåget av, förutom hennes man & då åker hela slöjan & den svarta långa klänningen av & hon har en helt vanlig Salwar kameez (indiska varianten av tröja & byxor med tillhörande sjal) på sig. Hon har inte ens sjalen över huvudet. Jag fick lite av en chock, Det är inte så man uppfattar de muslimska kvinnorna hemma. Men här, tar de av sig burkan på tåget, trots att de finns en massa män i kupén. Det ända som hände var att de bytta lite platser, så att hon & hennes bebis fick sido-platsen istället för sätet vid fönstret på våran bänk. Men det gjorde det bara bra för mig, för då kunde jag få underslafen. & är man bara ett par av Indisk storlek, mao under 1.70 så är sidoslafen rätt skön, då den ger ett mer privat utrymme. Vi sov rätt bra på tåget allihopa & vaknade några stationer innan Agra & väckte barnen & gjorde oss iordning för att gå av. När tåget stannat i Agra var det en man som stod utanför vårat tågfönster & väntade på att vi skulle komma av. Antingen går de längst med hela tåget & letar efter oss, eller så finns det ett stort nät med turist spioner som har ett hemligt sätt att kommunicera med varandra… Han följde oss naturligtvis ut från stationen & visade oss en rickshaw som skulle ha 350rs för att ta oss till Taj Ganj & east gate.. Nej, det skall vi inte betala, 100 rs borde vara rimlig, inte mer. Vi hittade en annan rickshaw för 120 & det fick väll gå bra då. Efter frukost & dusch, (eller ja, det finns en dusch & det kommer vatten ur den på rummet, men det är typ 3 strilar med vatten som kommer, så om jag skulle blöta ner mitt hår i det skulle det ta typ 5 min, att få ut schampo 30 min eller så, så vi hittade den obligatoriska toalett/duschkannan & fyllde den från handfatet & hällde det över oss. Det funkar det med… ) gick vi ut lite här i Agra. Det är väldigt tydligt att det är lågsäsong & dessutom fredag här, ”marmor”-säljarna ropar lite slött, men utan geist. De flesta av dem har stängt. Restaurang inroparna stannar en lojt, men är inte speciellt ihärdiga. Vi vandrade runt en stund & hamnade på en marknadsgata här i Taj Ganj vi aldrig varit på & med priser som är helt ok! & ingen som pushar & tjatar på en, utan de är bara trevliga & hjälpsamma. Vi hittade till och med ostkexen vi letat efter sedan vi såg dem på en tv-reklam för flera veckor sedan. Det roliga va att affärsinnehavaren inte tyckte att det fanns några sådana kakor, men han hade så många andra att jag letade bland dem & han hjälpte till & han hittade dem åt mig! Nu har jag varit & lämnat in en av de tygbitarna jag köpte i Bundi hos en skräddare, så att han kan sy en Salwar till mig. Den skall förhoppningsvis bli klar på söndag. Andreas återtar nu kontrollen över tangentbordet, efter påbud från högre makt (gissa vem). Vi gick ner till Yamunas strand och tittade lite på Taj Mahal från sidan. Eftersom det är fredagsbön i moskén inne vid ”Tajjen”, får vi otrogna inte gå in där idag. Det började regna och åska när vi var nere vid vattnet så vi gömde oss tillsammans med en indisk familj inne i ett tempel tills det avtagit. Sedan gick vi till ”Sanijay” för mat och vy över Taj Mahal. Vädret var inte det bästa för utsikt och maten var rätt trökig. Efter det tog vi en kaffe och muffins på ”Café Coffee Day”. Personalen var märkbart störd över att vi störde dem, muffinsarna var väl ok, men kaffet var bra. Nu sova. God natt. Taj Mahal imorgon. Hej då. Nonu sosovova. Gogodod nonatottot!

Fort, palats och tjötrövar!

Kategori: Allmänt

Idag vandrade vi upp till Tara Garh ("Stjärnfortet") efter frukost. Zacharias hade pillat i sig fyrtio gröna ärtor i går och plockade nu ut sin intjänade bonus som en stor pannkaka med nutella på.
Det var otroligt fuktigt och varmt idag och vägen upp till fortet är inte bara stenlagd med små hala stenar, utan också skitbrant.
När vi betalt inträde handlade vi på oss så mycket vatten vi kunde bära och började sedan den mödosamma vandringen uppåt. När vi köpte vatten sa affärsinnehavaren att vi var dagens första kunder och att han bad för regn. Zacharias gav honom en extra rupee för tur vilket han uppskattade mycket; med ett stort leende på läpparna knackade han myntet på en bild av sin favoritgud och brast sedan ut i ett stort fnissande flabb. Det visade sig senare att detta garv nog var hans signum.
En bit upp på vägen mötte vi två av hotellets andra gäster tillsammans med en guide. De sa att han var jättebra och hade visat dem hemliga ställen. Jag, Andreas, vet inte om han bjudit dem på special-röka eller om de bara var lite dumma.(det visade sig senare att de var fransmän!)
Hur som helst bestämde vi oss för att också utnyttja denna lilla snabbpratande guide med en skitlång tumnagel. Han tjattrade på av bara den och avbröt oss varje gång vi pratade med barnen med ett "listen Sir", "Here madame", "Look sir, look" och liknande saker med sin enerverande racer-röst. Han var otroligt noga med att barnen inte fick gå före honom ("Det finns ormar, elaka apor, dödliga bin och taggiga buskar") eller nära ett stup. Det sista höll vi med honom om, men man behöver inte börja skrika på mina barn när de står stilla sju meter från en tvåmeters-höjd (om man inte är deras förälder, förståss). 
Han varnade oss flera gånger för att lite våt lera var hal och att vi kunde ramla och slå oss om vi inte tog det riktigt riktigt försiktigt. När jag dröjde kvar någonstanns för att fota lite blev guiden, vi kan kalla honom "Djungel-Ove", mycket störd och undrade vad som var problemet.
Det hemliga stället, som vi enligt djungelOve aldrig skulle ha upptäckt utan hans specialkunskaper om området visade sig vara en jättehäftig utkiksplats. Den var tydligt utmärkt med en stor röd pil!
Han visade oss dock platsen på ett dramatiskt sätt genom att vi fick blunda och hålla i en käpp medan han ledde oss fram till den.
Till slut var DjungelOve lika trött på oss som vi på honom, då vi ville dröja kvar och undersöka och upptäcka saker själva, och inte rusa runt med honom. Vi betalade och skiljdes åt med en sista förmaning åt oss att vara försiktiga med alla farliga apor. Vi var faktiskt rätt besvikna på att inte ens sett skymten av en enda apa under dagens strapatser.
Det var i alla fall rätt häftigt med dessa halvt övervuxna och halvt nerrasade ruiner.
 
Innan man når civilisationen igen ligger det slott som byggdes som ersättning för det gamla fortet. I första delen av detta råkade vi på ännu en guide som racerpratade och hetsade oss fram. Han riktade sig framförallt mot Zacharias och ville hela tiden ha hans uppmärksamhet på alla målningar som fanns på väggarna. Denna kille var nog rätt kunnig, men hade ingen förmåga att avgöra vilka detaljer som var intressanta och vilka som inte ar det. Bland annat kände han sig hela tiden tvungen att berätta hur många kilometer från Bundi alla platser var och gav utförliga beskrivningar om allt som vi var ointresserade av. "Titta, titta, där
en tjänare med bröd", "Se, se, de viftar med solfjädrar, så det är sommar".
Resten av slottet var rätt fint, dvs de delar som överhuvudtaget var öppna för besök, men nergånget. Det lät och luktade som att råttor och fladdermöss samexisterade bakom de stängda dörrarna.
Efter en god Chai Masala hos "flabbmannen" åt vi "Veg-burgare" utan burgare, men goda ändå på ett guesthouse strax nedanför.
Det finns nästan inga restauranter här, men det går oftast att få lite käk på olika guesthouses. Då hade redan regnet gjort oss genomblöta av vatten istället för av svett. Det kan bero på Zacharias tur-rupee eller på väderförhållandena.
Nu har vi varit ute och lekt på en lekplats och tittat på en annan av Bundis stoltheter, nämligen en stor fyrkantig sjö fylld med alggrönt vatten och svarta plastpåsar.
 
För att få middag med grönsaker idag beställde vi denna i förväg, Så klockan tio i morse sa vi vad vi ville ha och att vi ville ha den klockan åtta på kvällen. En tidsmarginal på tio timmar borde väl räcka, kan man tycka. 
Nja, vi behövde bara vänta i fyrtiofem minuter efter utsatt tid.
Efter maten hade vi en trevlig pratstund med fransoserna.
I morgon kväll åker vi till Agra.
 
 
 
Uppför, uppför.....
 
Och så lite vila. Tokiga guiden ser rätt sansad ut på bilden.
 
Den hemliga utsiktsplatsen nåddes till slut.
 
Guuiden ville gärna ta ett bröllopsfoto av oss.
 
En del av fortet.
 
-Här måste vi titta, mamma!
 
Nöjd o glad.
Benjamin fick behålla DjungelOves stav för att försvara sig mot ormar och apor.
 
 
En del av Bundi från ovan.
 
En mycket svettig pappa!
 
Här satt äldre tiders konungar.
Här sitter våra prinsar!
 
Väggmålning från palatset.
Vad är kossans huvuud och vad är elefantens?
 
En blandning av förfall och fantastisk arkitektur. Så såg palatset ut.
 
Spelare och pelare.
 
Regndropparna är större här!
 
 

Första dagen i Bundi

Kategori: Allmänt

 Barnen sov på madrass på golvet i det fina hotelrummet. Det är nog det enda rummet förutom Bikaner som inte har flagnad färg någonstanns. Det är gult och fint med små runda plafonder i taket.Det finns inget riktigt varmvatten (men bra tryck på det kalla vattnet) och toaletten behöver spolas med hink.
När vi kom av tåget vid elvatiden i går kväll stod ingen och väntade på oss vilket vi avtalat om. Det blir andra gången av två möjliga som vi inte blir hämtade på stationen på natten. Denna gång svarade de dock i telefon direkt när vi ringde. På stationen var det en efterhängsen rickshachaufför som hade varit på oss ända sedan vi steg av tåget och som vi avvisat flera gånger. 
När Sandra talade med hotellet i telefon och de bad henne vänta, ringde det i denna förares telefon och han gav den till Andreas. Hotellet hade hastigt och lustigt gett honom körningen, så vi åkte med honom. Det visade sig att vi råkat skriva tomorrow istället för tonight i mailet.
Det här är ett sånt ställe där de är rädda för myndigheterna och därför är svinnoga med att skrriva in alla möjliga uppgifter om oss i liggaren. Dessutom skrev de förbannat låmgsamt. I Pushkar tog det en minut att checka in och vi fick tillbaka passen på en halvtimme.
Här tog det Andreas en timme att bli incheckad och nästan ett dygn att få passen tillbaks.
De var väldigt stolta över att ha bekanta i Sverige och var nästan säkra på att vi kände dem, Sverige är ju så litet. De envisades med att dessa människor bodde i "Tajwee" och förstod inte att Andreas inte kände till det.
Täby, menade de.
Vi sov länge och fick ok frukost med äckligt te. Därefter gjorde vi stan, dvs vi gick vilse i två timmar åt ett håll, åt lunch och gick sedan vilse åt andra hållet tills vi kom hem.
I början av utflykten gick vi in i ett "kombitempel" (det är rätt vanligt att ett större tempel rymmer flera små, riktade till olika gudomar), där de nästan slogs om oss. Vi lyssnade på en pensionär som skrålade till en halvslumrande slagverkares nyckfulla rytmer och en gnällig dragspelsorgel. Så fort den äldre mannen blivit avlöst av en ung pojk, satte han sig på mattan där vi satt och förklarade både det vi ville veta och sånt vi redan visste. Zacharias reste sig och gick och fick godis i ett annat tempel.
Vi gick genom det vi uppfattat som den största marknadsgatan; tjugoåtta affärer som säljer likadana plåt- och mässingskärl vägg i vägg.
Barnen satte sig hos en gheeförsäljare (ghee= skirat smör) och läste "indiska Allers" medan Sandra kikade på plåtbyttor.
Sandra köpte senare typiskt indiska armband eller Bangles av en farbror som satt och hettade upp dem
och sedan bankade på dem för att få dem i rätt storlek. 
En mycket god lunch intogs på Hadee rama guest house. Först tyckte vi att vi fick ett lite bryskt mottagande av den äldre kvinnan, men sedan mjuknade hon när hennes trevliga svärdotter kom och översatte och konverserade oss.
Nu på kvällen på hotellet kollade de konstigt på oss när vi ville ha middag vid åttatiden. Vi borde väl förstått att det inte gick att få tag på grönsaker vid den här tiden. Tomat, ärtor och aubergine räknade de dock inte som grönsaker, så det kunde vi få, tillsammans med pasta och Chapati (bröd).
Nu har vi duschat och skall sova. I morgon är det dags för fort igen.
 
Farbröder med hatt som sitter på parkbänkar och lockar med pengar,
de skall man hålla sig undan från, va?
Vi tog med den här gubben på promenad.
 
På vandring genom gamla stan i Bundi.
 
Rambokossan!
Den inte bara såg tuff ut utan började dessutom gå hotfullt mot Andreas
när denne försökte ta ett foto.
MU-ckar du med mig va?
 
När Andreas räddat sig från kossan och skulle hinna ikapp resten av 
familjen, hade den lilla familjen fått en stor svans.
 
Här görs Sandras Bangles större.
 
Hela familjen satt som vanligt lungt och stilla och väntade på lunchen.
Eller inte.
 
Sandras nya armband. Jätefina och hållbara så länge man inte får för 
sig att man nånsin kan ta av dem.
 
Efter lunchen fick barnen posera på taket. Minerna var betydligt gladare
tio sekunder tidigare då de lutade sig baklänges över kanten för att höja
föräldrarnas hjärtrytm.

Chittaurgahr - en resa genom alldeles för många bilder!

Kategori: Allmänt

Vi börjar med en bild som inte har något med gårdagen att göra, utan 
härör från den sista lunchen i Pushkar, på Doctor Alone.
 
Chittauargarh fort:
Första stoppet med Rickshan var "Rana Kumbha Palace", en enorm 
slottsruin.
 
Såna här tempel fanns det massor av och vi har tyvärr glömt vem
som tillbeds var. Det får gudarna och tillbedjarna hålla ordning på själva.
 
Vi mötte den här snyggingen i eb gränd. Vad som inte syns på bilden
är att hennes byxor precis spruckit ner till knäna.
 
Ungarna gillade nog slottsruinen bäst. Gräfsnäs gånger hundra, typ.
 
Kupol, hatt, kupol, kupol, kupol, kupol, hatt och träd.
 
Alla tempel inne i fortet är översållade med sådana här och liknande
utsmyckningar.
 
Variation på föregående tema.
 
Inte bara gudar och storbystade kvinnor förgyllde templen, utan även
Grinchen, som synes.
 
Mer kvinnfolk på bild. Vi skall nog inte låta Andreas hålla i kameran.
 
Klara, färdiga.... spring runt fortet på under åtta timmar!
 
Uppför en backe och in i ett slott,
nerför en trappa utan benbrott!
 
Jag vet inte om guden Shiva har en historia av mentalsjukdom,
men de där ögonen känns inte helt pålitliga.....
 
Victory Tower (Jaya Stambha).
157 ojämna invändiga trappsteg tog det oss att nå åttonde våningen.
Trångt och mörkt var det också.
5:e våningen luktade luffarpiss och sjätte hundbajs.
Även 7:e våningen luktade hundbajs, men det var för att vi trampat i 
avföringen med våra nakna fötter och drog med oss det en bit.
 
Superheroes!
 
Jainisterna hade också ett torn, förståss. Kirtti Stambha (Tower of fame).
 
Del av Jain-tempel. Jag lovar, vi har rensat bort 95 procent av tempel-
bilderna, men några blev kvar.
 
Lägg dig inte emellan två fightande elefanter!
 
Balkong-mannen. Vi förstod inte riktigt vitsen med balkonger 40 cm
över marken, men de var roliga att stå i.
 
Om man bara fyller i lite mellan fräknarna blir han Indier.
 
En Mogul-härskare såg i en spegelskärva reflektionen av den vackra
Padmini, blev besatt av att få henne och intog hela Chittorgarh. Här 
nedanför dräptes alla krigsdugliga män medan alla 13000 kvinnor i
fortet begick kollektivt självmord.
 
Här är viruset igen.
 
Sista bilden för den här gången!

Brev från en bunker i Chittaurgahr

Kategori: Allmänt

Brev från en bunker, Chittaurgarh.
 
I går tog vi en taxi från Pushkar till Ajmers järnvägsstation. Dessförinnan hade Sandra och barnen varit och sagt att adjö till våran skräddare, Hanuman. Även den trevlige och mycket hjälpsamme receptionisten på hotellet fick sig ett adjö. 
På stationen köpte vi lite Asterix- och Tintinalbum, plus en Hindureligiös seriebok.
När tåget kom in på platform 2 var det en stunds förvirring om huruvida det var rätt eller fel ekipage. Då några andra passagerare sagt att tåget gick till många ställen (däribland Dehli, förstås) var det nära att vi inte steg på och Sandra började bli stressad. Då hittade vi en konduktör som sa att det var vårt tåg och vi steg på. Vi kom rätt men undrar hur det gick för dem på tåget som envist hävdade att det gick någon annanstans?
En grabb försökte upprepade gånger att få oss att växla pengar hos honom och var mycket oförstående till att Andreas sa att vi inte behövde göra det. Killen fick stora hundögon och vi ville nästan säga till honom att "det är inte dig det är fel på, det är oss (som redan har rupies)". 
Resan gick bra och vi åt lite goda "Kachuris" som vi köpte på en perrong. Under resan började det regna så ordentligt att det var svårt att hålla vattnet ute från vagnen. De uppdragbara tågfönstren har ingen enorm passform.
Väl framme i Chitautgarh upptäckte vi att regnet även besökt denna ort. Hela vägnätverket i centrum var förvandlat till ett intrikat system av djupa sjöar, små bäckar, öar av grus, asfalt och skräp och obarmhärtigt djupa kanaler.
Vi lyckades hoppa och vada oss fram till "Nandan Palace", ett hotel som fått väldigt blandad kritik, men visade sig vara ett helt ok "tråkhotel". Inte sexigt, spännande eller romantiskt på något sätt, men heller inte smutsigt eller ogästvänligt.
Eftersom receptionisten uttalade "seven" och "zero" likadant, tog det en stunds förvirring innan vi fick erlagt rätt summa för rummet.
"Lunch-middag" intogs på hotellets restaurant och var väl ok. 
Ungarna hade dessförinnan gjort en fantastisk upptäckt i menyn: de hade "Jam-pizza" (syltpizza). Vi beställde till slut en sådan, mer av nyfikenhet än för att vi trodde den skulle vara god.
När kyparen skrev ner vår beställning såg Andreas att han skrev "cheesepizza". Efter påpekande sa han att " cheese, jam - same, same".
Sandra var övertygad om att det hela snarare var ett bakverk med sylt på pizzabotten, som skulle inmundigas till dessert.
 
Barnen tyckte att det var utmärkt gott (sa de i alla fall), trots att det var en pizza med lök, tomat, oregano, tomatsås och ost toppad med samma slags sylt som man får på toast och i flingorna på morgonen. Föräldrarna var något mindre förtjusta än barnen, men vi hade väldigt roligt åt det hela. 
I morse, till frukost, försökte vi beställa en svart kaffe, eftersom det stod i menyn och vi bevisligen hade fått en sådan i går kväll.
In kom två koppar med tepåsar i och en kanna hett vatten varpå vi ropade till oss herr kypare igen.
-We ordered black coffee!
-Yes, coffee!
-This is tea, we wanted coffee!?
-Yes, BLACK coffee! (Han sveper osäkert med handen  i riktning mot vårt te)
-No tea, we wan't coffee!
-Not possible sir.
-But we had it yesterday!
Till slut lägger sig en annan gäst i och vi får vårt kaffe: Två tomma koppar och en skål med lite Nescafe i.
Eventuellt var det vårat kaffe, eventuellt var det våran allmänna krånglighet, men när vi skulle betala blev det först kortslutning i skallen hos kyparen och sedan dog hans dator. Han skulle försöka få ordning på det tills vi skulle checka ut.
 
Chittaurgarhs fort var liksom orsaken till att vi stannade till i denna mellanstora håla och det skulle vi besöka idag efter utcheckning. Vi var lite osäkra på hur man skulle bete sig för att komma dit och eventuellt få med sig en guide (han får vara rätt liten för att få plats i en ricksha med oss). Tyvärr kunde vi inte få internet i mer än sekundlånga snuttar, vilket sedan visade sig bero på att hotellet är byggt som en strålsäker bunker (förutom fönstret i vårt rum som har en centimeterstor glipa för att släppa in mygg och gatuljud), så vi fick ingen hjälp av omvärlden.
Vi bestämde oss för att hitta en chaufför som kunde engelska och inte var alltför girig. Vi lyckades hitta precis den mannen tio meter från hotellet.
Vi kommer berätta om denna femtimmars-utflykt i bilder när vi får bättre internet, dvs när vi får el och sittplats någon annanstans än på hotellet. 
 
Efter fortet kördes vi till en restaurant med både en sköldpadda och god mat. Helindisk meny, men ungarna tyckte det var jättegott (och sköldpaddan blev kär i vår ryggsäck).
Sedan hade vi fem timmar att slå ihjäl innan tågavgång. Vi var borta på stationen och kollade om det gick något tidigare tåg, men så var inte fallet.
Efter en halvtimmes strosande på och utanför stationen bestämde vi oss för att kolla om vi fick lov att sitta jämte vårt bagage i hotellobbyn. Det gick bra och här sitter vi nu.
20:50 går tåget och vid elvatiden räknar vid med att vara på hotellet i Bundi.
 
Vi lyckades inte publicera förrän vi kom fram hit till Bundi, men nu är vi incheckade och skall sova!
 

Sista dan i Pushkar

Kategori: Allmänt

Idag har vi inte gjort så mycket. Efter sovmorgon och långfrukost vilade vi lite extra på rummet (eller rummen, det är ju faktiskt två). Sedan gick vi till ”Doctor Alone” för att dela på två pizzor, då barnen läst att detta skulle vara deras specialitet. För att variera oss tänkte vi gå en liten omväg dit. Istället för att gå rakt fram, vänster, höger och rakt fram i tvåhundra meter, svängde vi direkt höger och hann gå trettio meter innan vi upptäckte en ingång till retsauranten.
Barnen spelade ett parti jätteschack och efter maten var en indisk femåring med oss och spelade en kaosvariant av ”snakes and ladders”, inklusive ormätande petflaskor och servetthållar-tanks.
Sandra stannade så länge i en prylaffär att barnen fick prova på att vara affärsbiträden och försöka locka kunder. Under tiden vi var där kom regnet. Och j-vlar vad det kom. Till slut tröttnade vi på att vänta på att det skulle avta utan började småspringa hem, strategiskt pausande under baldakiner och utstickande tak, ända tills vi tvärstannade vid en nyskapad sjö. Vi vände och gick en omväg genom ett tempelkomplex vi upptäckte igår. När vi kom fram till det som brukar vara vägen hem, men som nu var väl dold av vatten, satt ”våran” skräddare på andra sidan och vinkade avvärjande och sa att det var för djupt att ta sig igenom.
Vi vände igen och tog vägen genom ”Doctor Alone” och kom således inom synhåll från hotellet innan vi blev stoppade av en härlig blandning av sjö, skräp, gyttja och kobajs. Det fanns inget annat sätt att ta sig hem, så det var bara att vada genom det varma vattnet. Benjamin upptäckte att det var betydligt kallare på sina ställen, men renare var det nog inte.
Vid hotellentrén var det bara vattenfyllt framför halva dörren, tyvärr hade de parkerat en minilastbil tätt framför den torra delen. Väl inne följde dusch och lek med elektroniska apparater för hela sällskapet.
Vi intog återigen kvällsmat på ”Hard Rock Cafè”. Andreas åt en utmärkt sizzler och de andra tog ”momos”. Jättegott idag med.
Medan vi väntade på kaffet satt vi och tittade ut över det lilla torget nedanför och de stängande affärsinnehavarna. En av dessa visade sin adept hur man tillverkade en dammvippa. Mycket, mycket noga mätte de först upp ett tygstycke och den yngre killen fick sedan, under ideliga tillrättavisningar och instruktioner, klippa det på mitten. Sedan torkades arbetsytan (trappan) nogsamt av varpå tygstycket mycket vördnadsfullt lades ner där. Den äldre mannen vek och måttade tyget en stund för att vara säker på att hitta centrum. Pojken, som hellre tittade på annat, blev ideligen tillsagd att titta på och lära sig. Mannen beordrade fram limburken och lade noggrant och högtidligt ett jämt lager i den uppmätta mitten av duken. En träpinne sattes däri och tyget veks upp mot denna.
Lärlingen hade sedan lite svårt att hålla koncentrationen uppe medan de tittade på det torkande klistret och såg ut som om han var mer inne på att klippa av sig fingrarna. Den äldre sa till honom att skärpa sig (såg det ut som).
När dammvippan var färdig viftade killen lite oengegerat runt med den. Han råkade sopa ut en papperslapp, ångrade sig, hämtade tillbaka den och rev den i åtta bitar som han lade på marken innan han gäspande sopade iväg dessa.
Detta låter kanske inte så roligt, men vi hade hysteriskt roligt åt hela scenen där vi satt, dubbelvikta av skratt en våning upp.
Benjamin och Zacharias påpekar att det även dök upp en Schäfer-hund på restauranten. Detta fick mamman att hoppa till av förskräckelse (som dock snabbt avtog då den inte försökte döda henne). Emligt Mango bodde den på hotellet.
I morgon tar vi en taxi till Ajmer och sedan tåg till Chittaugarh.

Bergsklättring och bad i en varmluftsstad!

Kategori: Allmänt

 
 

I morse, efter frukost, tänkte vi våga oss på att klättra upp till det näst högsta templet här. Det är tillägnat en av Brahmas hustrur. Enligt legenden Skulle guden Brahma gifta sig med Savitri. Denna kvinna tog dock så mycket tid på sig att göra sig i ordning att Brahma tröttnade och gick och gifte sig med den lågkastiga Gayitri. Både Savitri och folk i allmänhet blev redigt förbannade och därför tillbeds Brahma numera i väldigt få tempel. Här i Pushkar finns ett av dessa plus ett vardera till hans båda fruar (han gifte sig tydligen med Savitri också i slutändan, men det hjälpte inte).

Nu skulle vi alltså gå upp till det lägst liggande templet, på en av bergstopparna runt staden. Det skulle inte vara så långt dit men för att inte gå vilse tog vi en ricksha. Tyvärr fungerade vår kommunikation med chauffören sådär och vi åkte fram och tillbaka mellan olika tempel i Pushkar en stund innan vi kom rätt.

Det var varmt och den branta, ojämna trappan tog nästan kål på Sandra, medan barnen glatt skuttade uppför som bergsgetter med glädjefnatt. Andreas hade vaknat med halsont och skräphumör och detta höll än så länge i sig. Inget stöd att få från honom alltså.

Templet sägs vara vackert, så vi hoppades att detta skulle kompensera för alla ovannämnda umbäranden (och att Sandra hade konstant hjärtklappning när barnen kom för nära kanten).

När vi kom upp var det stängt!

Vi kunde snegla in lite genom gallergrinden och skymta lite glitter och gudabilder därinne i mörkret, men det blev ändå ett antiklimax.

För att göra något annat än att shoppa och kolla tempel, och för att få lite svalka i värmen, som är den värsta hittills för oss i den här stan, bestämde vi oss för att förgylla framförallt ungarnas dag med lite bad. Vi ringde och kollade med ett hotel, Navratan, som har pool om det var ok att nyttja den. Mot en avgift på hundra rupies per skalle gick detta utmärkt. Femti spänn för två timmars svalka kändes rimligt.

Poolen var hyfsat fräsch för att vara indisk och väldigt djup med tanke på att väldigt få i det här landet är simkunniga. Fem fot på det grunda och 8,5 på det djupa betyder på svenska att Sandra bottnade de första två metrarna och att Andreas kunde stå på tå på det djupaste och ändå hålla långfingernageln torr.

Traktens duvor hade också upptäckt vattenansamlingen och drack girigt ur den.

Benjamin var först väldigt tveksam till att han kunde simma när det var så djupt, men simmade snart kors och tvärs över poolen. Han förfinade även magplasket till en konstform.

Ja vattnet var tydligen rent nog för duvor, men runt poolen luktade det som vanligt starkt av ruttnande alger. Vi är osäkra på vilket system för vattenrening de har, men vattnet var så klart att man kunde skönja gruset på botten. Zach lärde sig att man trots detta inte skulle försöka titta när man var under ytan. Det sved så han grät lite när han gjort detta.

När vi torkade i solen upptäckte vi en mängd vita kristaller eller smulor på vår lekamen. Koncentrerat klor?

Runt om fanns en häck av välansade buskar. Grejen är bara den att trots att trädgårdsmästaren är flitig, är han inte så bra. Antingen var han starkt influerad av Salvador Dalí eller ”Shiva-tobak” när han figurklippte växterna.

Före badandet var vi på posten och skickade hem en låda till. Det är f-n i mig det bästa postkontoret i hela Indien: Ingen kö, tydliga, men inte orimliga, regler uttryckta medelst begriplig engelska och en väldigt tillmötesgående attityd. Dessutom är takhöjden bara ynka två centimeter för låg för Andreas (på de högsta ställena – och det är ju där man får hålla sig). Vi fick allt vårt gods inslaget, ihopsytt och plomberat av en posttjänsteman med stor yrkesskicklighet och stolthet över sitt arbete.

Efter badet försökte vi hitta ett matställe som Benjamin såg den dag vi kom, nämligen ”Mangos Hard Rock Café”. Det var lite svårt att finna så vi gick in på ett annat ställe och frågade om de kunde sätta på fläktarna då det fortfarande var redigt hett. Detta kunde de absolut göra, sa restaurantmänniskan som med hoppfullhet lysande i ögonen följt dagens kanske första kunder tätt uppför trappan. Problemet var bara att det var strömavbrott, så det skulle nog hjälpa föga att sätta på dem.

Det kändes lite tasklgt att lämna honom där, men det var inte uthärdligt att äta i den värmen. Strax därefter fann Benjamin den eftersökta inrättningen.

Vi skickade upp lillpojken för att kolla om de hade fläktar som fungerade, de hade ju rimligtvis också strömavbrott (Det är myndigheterna som stänger av elen för att ransonera den varje dag).

 
 

När vi andra kom upp var de i full gång med att väcka en sovande kypare för att ge oss hans plats och koppla in en stor fläkt på batteriet. Det visade sig vara ett lyckokast att äta här då maten var grym, stället mysigt och ägaren, mr Mango himself, var en trevlig typ.

Zacharias har de senaste dagarna gått och mumlat om ”Sverige-mat”; mammas lasagne, Skepplanda Pizzeria, korvar, köttbullar och framförallt mormors sylta, så när han såg att de hade bakad potatis bestämde han sig fort för denna. Vi varnade honom lite för att det kanske inte skulle smaka som mammas ugnsbakade potatis. Det visade sig vara potatisbitar och svamp i sås gratinerade med ost. Svingott tyckte våran pojk.

Benjamin åt en jättegod pastagratin och Sandra fick en av de bästa falaflarna hon ätit. Andreas vågade sig på ”momos” för första gången på flera år. Momos är Tibetanska degknyten fyllda med grönsaker. Oftast är de bara ångkokta och sist vi åt denna rätt var det degiga bollar med gamla trötta grönsaker i som vi bara under kväljningar lyckades få ner.

I dag valde vi friterade momos som serverades med en soppa, en skål soja och en skål vitvinsvinäger. De var fruktansvärt goda, det förstod till och med barnen.

Efteråt tog Andreas en god Espresso och Sandra en mycket vacker och god Cappucino. Till detta fick vi en fantastisk ”Hello to the Queen”, ”Ban ophi pie” (som inte var en Bannoffipaj men väl ett gott pepparkakssmakande hjärta med banan i) och en risgrynspudding, typ.

Benjamin körde en robotdans till en gammal eurotechnodänga (Boom, boom, boom, boom- I wan´t you in my room) och barnen lekte glatt i restauranten.

Nu har vi duschat och nästan lyckats reda ut våra hår (det var nog mycket konstigt i poolvattnet). I morrn slappar vi oss nog igenom vår sista dag i Pushkar.

 

Högt uppe på berget, finns ingen Hindu-präst,
så om du ska in där,
är bultsaxen bäst!
 
Det andliga....
 
...Och det lekfulla !
 
Vy över Pushkar.
 
Detta är sista bilden av pappan som skulle visa hur nära kanten han 
vågade stå....
 
Pushkar [pushp Kar] betyder blomsjö, ungefär. 
Gudarna antas ha tappat några (rätt kraftiga) blomblad här, så att det
blev stora hål. Sedan grät Shiva så mycket över sin besvärliga fru
att det blev sjöar. Ungefär så har Andreas uppfattat det iaf.
 
Ökenrövaren på bilden hade en likadan tröja som Benjamin.
 
Hopp....
 
...hopp....
 
... dubbelhopp!
 
En sån här hammock hade man gärna haft. (Navratan Hotel)
 
Benjamin kollar Cricket på Hard Rock Café, Pushkar.
 
Finemang-fint på Mango´s Café.
 
Nedifrån och upp: Mjölk, Kaffe och mjölkskum.
-Så skall en Capucino se ut!

Mätta och glada!

Kategori: Allmänt

Nu har barnen äntligen fått sin risotto på hotellet som de har frågat om i flera dagar, Den var nog god men inte fantastisk (Andreas tryckte ner deras rester med barbequesås och då var det ok, tyckte han). Di vuxne åt en fantastisk god "sizzler" (låter som den heter).
Idag, efter frukost med vila, gick vi till ett tempel med en kupol/spira som ser ut att vara gjord av godis (men vi når inte upp för att smaka) och som vi besökte sist vi var här. Då dansade barnen tills vi, till övrigas förtjusning, fick bära bort dem. Denna dag var det betydligt mindre liv här; vi trodde först det var stängt men en trött tant segade sig upp för att något motvilligt öppna gallergrinden minimalt och sedan var vi helt ensamma där. Det var rätt rofullt och vi kontemplerade lite över att man inte kan skilja på olika delar av tillvaron. Det är nämligen ett "ShivShakti"-tempel, alltså den andlige Shiva sammansmält med sin världsliga gemål.
Fler tempel följde, bland annat ett som vi trodde skulle innehålla etthundraåtta "Shiva lingams". Vi hittade allihopa förutom de hundrasju sista ;).
Ett annat Shiva-tempel var inhyst längst in i en underjordisk korridor. Då man bara kunde komma ut samma väg man gick in, och då man självklart inte får vända gudarna ryggen, är man tvungen att gå baklänges ut (och gärna slänga sig på golvet i gudfruktighet varannan meter). Alla som tror att hela familjen Persson/Domingo lyckades med detta utan att gå på någon eller snubbla kan räcka upp en hand....
Det var inte av gudfruktan vissa hamnade på golvet.
På Tisdag verkar monsunen komma simultant över hela Indien, förutom där det redan regnar. Vi har lovat ungarna att gå på vattenland i Agra, men det känns inte som det är så lockande i spöregn. Just nu jobbas det för fullt här med att hitta en bra resrutt efter "Bundi". Nä, förresten, just nu är det mest Candy Crush och Spider Man.
 
Arla morgon med bananuppladdning.
 
Nyvakna kor värmer sig vid brasan.
 
Ashok tog säkert trettio bilder med det här motivet.
På ingen av dessa syns samtliga personers och kamelers huvuden...
Från höger till vänster:
Ganesha, Ashok, Krishna och Zacharias.
 
Hur gamla blir kameler? -20 år, svarade Ashok.
Hur gammal är Krishna? -21!
Då har man rätt att lägga sig ner och vila när man får chansen.
 
Vi tror att vi kanske har fått virus i kameran,
på varannan bild dyker nämligen det här ansiktet och denna gest upp!
 
Dansar han?
Är han sur?
För lite dricks?
Vägrade Sandra lämna tillbaka hans instrument?
 

2015-07-16 Kamelridning i Pushkar

Kategori: Allmänt

Hej där!

Idag gick vi upp vid femtiden för att bli upphämtade av kamel-killen Ashok klockan sex. Vi startade ritten här strax utanför och det var rätt mycket ”vallas runt på skansen”-känsla över det hela. Först stannade vi på den lilla sandplätten utanför Ashoks by (han är egentligen från Jaisalmer men bor o jobbar här), tjugo minuter från hotellet för att få lite nygjord Chai. Han påstod att vi fick vänta för att få nymjölkad buffelmjölk, men det kunde lika gärna varit nyköpt komjölk.

Vi stod lite i vägen för en kille som kom med två tjejer i en jeep och tänkte stajla lite genom att sladda runt.

Därefter red vi tio minuter till och kom fram till den stora sandplätten (kanske som en och en halv fotbollsplan) för lite ”traditional song and dance”. Två spelmän kom yrvakna lunkandes mot oss medan de knöt på sig byxor och turbaner. De spelade och sjöng lite (dansen förväntades vi stå för). Vi var måttligt imponerade, men de lyckades lura Sandra att försöka spela. Jag tog ett kort på henne men det får jag nog inte publicera.

Då spelemännen hade så fina turbaner tyckte vi att det kunde vara en bra idé att låta dem göra om Zachs huvudbonad (som ändå satt rätt bra idag). Den ene mannen knöt vårt tygstycke runt sitt eget huvud och satte den sedan på honom. Problemet är bara att Indier i allmänhet, inklusive den här killen, har så förbannat små huvuden, så trots att vi hjälptes åt att med våld pressa på den nygjorda turbanen på Zacharias skalle, satt den som en indisk tomteluva på svaj.

Stränginstrumenten de spelar på är i sig fascinerande (även om magin avtog lite när de började spela ”var är tummen, var är tummen – här är jag, här är jag”) och Andreas studerade konstruktionen lite grann. De spelar med en stråke på en sträng av tvinnad hästtagel som är spänd ner till en skinntrumma. Parallellt löper åtta (?) resonanssträngar.

I går gick vi runt på stan. Modern och barnen var inne i Brahma-templet medan Andreas stod som en packåsna med väskor och påsar då man inte får ta med sig nånting in i templet.

Vi åt en förträfflig lunch följt av fantastiskt gott kaffe på ”Out of the Blue”. Kocken lånade Sandras nyinköpta kokbok (årets första kokboksinköp!) och gav den med beröm godkänt.

Ungarna envisas med att de vill ha nya böcker så de frågar i alla bokhandlar om svenska titlar. I en affär här kunde de plocka fram ett trettiotal sådana böcker. Det är i allmänhet sådana böcker andra resenärer lämnat ifrån sig. Problemet är bara att det folk har med sig på resa sällan är barn- eller ungdomsböcker utan deckare och tantsnusk.

Zach hittade (förutom ett gäng andra-världs-krigs-skildringar vi rensade bort) en riddarroman och Benjamin envisades med att han ville läsa ”den vidunderliga kärlekens historia”. Vi trodde inte att de skulle orka läsa dem, men sa ja ändå.

Vi fick även lämnat in ett paket på posten innan lunchen.

Det blev lätt och tidig middag på hotellet eftersom vi skulle upp tidigt.

Nu har vi ätit frukost och vilar lite (en bajsar, en bloggar i soffan och barnen springer runt som galningar) innan vi skall ut och titta tempel.

Pushkar

Kategori: Allmänt

Hotellet vi bor på är en oas av lugn & ro med en fontän som porlar när man kommer in & som har massa skålar med rosenblad, och en massa klängväxter som gör det jättegrönt här Det gör att det luktar gott inne på hotellet & det är skönt att vara här. Maten på restaurangen är god & välgjord. När man går ut drabbas man av den vanliga indiska lukten, som inte luktar rosor… Det är med andra ord lite som en chock att gå ut, men man vänjer sig fort.

Jag tänkte berätta lite om Pushkar. Pushkar är en strikt vegetarisk & alkoholfri stad. Det är den ända staden där Brahma, skapar guden enligt hinduismen, har ett tempel. Det är även staden i vars sjö man spred Mahatma Gandhis aska i. Detta gör att det samlas en del brahminer (som de jobbiga vid sjön) sadhusar (heliga män i oranga kläder som inte behöver följa några konventioner) Indier på pilgrimsresa och flummiga turister här. Alkohol är strikt förbjudet, men jag skulle kunna tro att man röker på rätt hårt här & man kan köpa chillumpipor i nästan varje liten kiosk. Detta har i sin tur medfört att det har utvecklats en lite speciell psykadelisk konst här som säljs i rätt många affärer. För er som varit hemma hos oss någon gång kan jag berätta att den stora tavlan med Ganesha ( Guden med elefanthuvud) & tavlan med svampar & alver i Benjamins rum är köpta här i Pushkar sist vi var här. Dessa tavlor är rätt sansade jämfört med mycket annat som finns här.

Sedan kan man av någon anledning, precis som i Rishikesh, som det är lite liknande känsla i lära sig att spela digeridoo. Jag fattar inte riktigt vad en digerido har att göra i Indien, men jag antar att det är rätt skönt att vara stenad & blåsa i en digeridoo, jag tycker mest de är ett lite störande ljud av dem. Å andra sidan kan det vara för att jag bara hört den i dessa flummiga städer & de som spelar på dem är kanske i helt bäst på instrumentet & de kanske inte är helt klara i huvudet heller…

Kombinationen av superhelig & superflummig stad gör stämningen & affärsinnehållet rätt annorlunda. Dels finns det en massa affärer som säljer alla de saker vi västerlänningar vill ha; Toa-papper, sötdrickor, oliver & choklad. Sedan finns de religiösa affärerna med guda statyer & kläder att sätta på dessa statyer. Sedan har vi affärerna som säljer stenar som är bra för en på olika sätt & så finns klädaffärerna med flummiga kläder. Sedan finns det affärerna som säljer väskor, kuddöverdrag,  chillumpipor, småprylar som dörrhandtag och små statyer, och så är det ayurveda butikerna med salvor, pulver & teer som är bra & ekologiska.

Så som ni frstår är det en räätt speciell & flummig stad vi är i just nu.

 

Så här fint är vårat hotell!
 
När man komemr in i entrén möts man av denna fontän. De byter rosenblad varje morgon!
 
också en vy från hotellet ut.
sådana här skålar med rosenblad står i alla kornissher och sprider väldoft
Zach, Benjamin & Arjun spelar snakes and ladders på Café Doctor Alone.
 

17/7 2015 shopping i Pushkar

Kategori: Allmänt

Vi vaknade rätt sent idag & käkade frukost på hotellet & slappade på rummet innan vi tog oss ut. Vi går förbi den affären som vi köppte Ganesha-tavlan & Benjamins svamptavla i, så jag undrar om min mamma eller pappa skulle kunna tänka sig att gå hem till oss & ta kort på tavlorna & lite runt om kring & skicka till mig, så att jag kan visa konstären?

Den del av Pushkar som vi rör oss i är en lååååång marknadsgata, några tempel & en sjö. Sedan finns det 2 tempel på var sin bergstopp som man kan gå upp till. I vilket fall, det man med andra ord kan göra här är:

Sitta & slappa nere vid sjön (de som är religiösa badar i den, det gör inte vi)

Gå i tempel

Shoppa

Idag blev det shopping & koskit på Benjamins skor för hela slanten. Benjamin har ett speciellt förhållande till koutsläpp här i Pushkar. Kor går det på de flesta gatorna i Indien, men just här i Pushkar fick Benjamin kosnor på armen sist & idag trampade han i koskit, inte så roligt. Så det var bara att skaffa våtservetter & försöka torka bort det från Benjamins fot & skor. Men innan vi lyckats med det hade han spridit koskiten till en affär & vattenhållaren, som nu måste tvättas.

Vad gäller shoppingen blev det en massa skjortor & ett par byxor till Andreas, några tröjor till ungarna, några kjolar till mig & några Bollywoodfilmer som jag inte lyckats hitta på något bra ställe på internet.

En del handlade vi direkt för att priset var så bra från början, som en lila omlottkjol till mig som jag bestämt innan att jag kunde tänka mig betala 200 sek för. Den kostade 700 rs (100 sek) som hittat! Andra saker fick vi pruta på, som en klänning & tröja till mig som affärsinnehavaren ville ha 1400 rs för från början & som jag fick för 700 rs sedan. Sedan finns det en del affärer där man bara går efter att man fått reda på priset, då det är helt absurt mycket mer än vad man skulle kunna tänka sig betala, som ett hårsmycke som jag kanske skulle kunna tänka mig att betala mellan 50-75 rs & affärsinnehavaren vill ha 11500rs för….  Det är liksom ingen idé att ens prata om priset då. Ibland när man går droppar de priset radikalt & man kanske kan ångra sig ibland, men inte alltid.

För att orka med all shopping stannade vi för lunch hos ”Doctor Alone garden”.  En lugn & flummig stor gräsmatta med låga bord som hade brädspelsmönster på sig (det fanns pjäser att låna) & madrasser under ett tak & skön soft atmosfär.  Det fanns en annan liten pojk där som ungarna lite halvhjärtat spelade snakes and ladders med & sedan paralellspelade på platta/mobil med. Lunchen bestod av hummus, fallafel, sallad & pita bröd för mig, veg burger till Andreas & pannkaka med nutella respektive citron & honung till ungarna. Vi lyxade till det med en efterrätt som jag, Andreas & Zach delade på. En ”Hello to the queen” som består av friterad banan (kläderna var gjorda av typ digestivekex) glass & chokladsås. Mums! När vi skulle gå tittade vi in i köket, det är alltid lite spännande att se hur köken ser ut. De flesta köken är pyttesmå med typ 1-2 gasplattor eventuellt en tandori ugn som är stor som en plåttunna & en liten bänk. Detta köket var jättestort, med massa gasplattor, pizza ugn, frityrpanna, stora skärytor & ägaren visade stolt upp det för oss.

Då vi shoppat en del innan, så kände vi att det nu var dags att fixa ett paket & skicka hem. Så jag traskade ner till hotellreceptionen & frågade vart man kunde köpa en papplåda. Den otroligt snälle receptionisten, som alltid hälsa mig med Sandraji, hittade en låda i köket & gav mig direkt. Packmästaren Andreas packade lådan & vi kom fram till att vi behöver en låda till. (Ja, jag vet. Av någon anledning förvandlas jag till värsta shopaholiken när jag kommer hit. Jag som nästan kan tänka mig att skaffa mig någon hemma som går & handlar åt mig…) Så imorgon skall vi försöka få paketet insytt i tyg & hitta postkontoret. Antagligen hittar vi lite till att handla på väg till posten imorgon…

13/7 2015 Jodhpur-Ajmer-Pushkar

Kategori: Allmänt

Andreas vaknade av ringande klockor klockan fem. Sandra hade vaknat av missa-tåget-oro en timma tidigare och barnen vaknade av jobbiga föräldrar kvart över fem. Halv sex var vi på väg ut från hotellet.

Vi såg flera rickshaförare som låg och sov i sina fordon, liksom kossorna gjorde på gatan bredvid. Allt var alltså långt från livet och stöket dagen innan. En liten stenkrossarfirma hade dock öppnat och därinne satt en morgonpigg kille och vinkelslipade gatsten med gott humör.

Vi hittade en ricksha som tog oss till stationen, där vi väntade en knapp timma. Bananer och kex inköptes som färdkost men det var ungefär som när fåglar matar sina ungar: det går inte att lägga in maten fort nog i deras giriga näbbar.

Vi lyckades även denna gång behålla en ”kupé” för oss själva och barnen studsade snabbt upp i överslafarna för att gå in i sina egna bubblor. Det enda som kunde intressera dem av världen nedanför var när Andreas varit ute och handlat chips eller kakor på någon station. Föräldrarna bredde så småningom ut sig på nederslafarna och de fem och halv timmarna till Ajmer var snart över.

I Ajmer var det, liksom på tåget, rätt varmt. Riktigt varmt och svettigt blev det dock först när vi ombord på bussen till Pushkar väntade på att denna skulle avgå. Den skulle först bli indiskt full, men det gick rätt fort. Tar man två kronor per person för en fyrtiominutersresa måste man få med många på bussen. Benjamin lade sig till rätta i det trånga utrymmet mellan två stolsrader med ryggarna mot varandra, och somnade. Zacharias däckade i sin stol.

Väl i Pushkar stannade bussen på ett annat ställe än vi trodde, men det gjorde inget för hotellet låg inte heller där vi räknat ut att det skulle ligga. Barnen fick åka med våra väskor på en handknuffad bagagekärra i trä, medan vi småsprang för att hinna med.

Hotellet är en jättefin välskött haveli med fontän i entrén och gröna växter som klänger sig upp genom den öppna ytan i mitten av huset. Här finns en massa fina möbler och dekorationer och allt är väl efterhållet. Vi får plats hela familjen i badrummet, samtidigt, och det är grymt tryck i duschen. Efter duschning kände vi oss renare än vi gjort sen vi kom till Indien.

Hotellet heter ”Seventh Heaven” och restauranten längst upp ”Sixth Sense”. Maten är jättebra, både den Indiska och den ”kontinentala”.

Det finns faktiskt tillräckligt med hyllor eller kornischer för att det skall vara meningsfullt att packa upp, så det gjorde vi innan vi gick ut på stan.

Skräddaren som sydde åt oss för två år sen ropade åt oss när vi gick förbi och sa att ”babyn blivit stor”, pekandes på Benjamin. Sandra tyckte det var nödvändigt att gå ner till den heliga sjön som är Pushkars kärna, både geografiskt och andligen.

Prästerna vid sjön är ökända för att pusha folk till att göra blomriter vid sjön och sedan pressa dem på (ibland mycket) pengar. Andreas blev förbannad på att de skulle dra in honom i ritualtramset, sa detta på svenska till dem samtidigt som han gav dem ge-faan-i-mig-blicken och tog med sig Benjamin för att sätta sig en bit bort och beskåda eländet. Benjamin gick dock tillbaka till S o Z som just blev nedstänkta med smutsvatten och besudlade med röd färg och riskorn i pannan. Zacharias var lite missnöjd med att han inte fick riskorn i pannan och Andreas undrade varför de inte kunde koka riset och ge honom det på en tallrik istället. Sedan fick Sandra rabbla lite ”Om Namas Shiva Rama Rama Ding Dong” över en kokosnöt. Hon fick en tvåfärgade garnstump runt höger hand som ett litet diplom efter att hon lämnat hundra rupies. De hade mage att ge henne en extra garnhärva att sätta på sin trilskande makes handled. De tyckte väl att han behövde det.

Om det är någon som är osäker, så skall jag klargöra att det inte är Sandra som skriver. Hon kanske beskriver händelsen ur sitt perspektiv senare.

Vi gick sedan runt och letade halvhjärtat efter skjortor till Andreas och helhjärtat efter bankomat. Helst en fungerande sådan. På tredje försöket hittade vi en och tömde den på så mycket pengar vi kunde med. Under tiden spelade barnen dataspel med killen som vaktade bankomaten.

God middag på hotellet och nu sitter vi i våra mysiga soffor utanför rummet. Zach har somnat i hammocken. Rummet är förresten två rum, så det blir ett barnrum och ett inte-barnrum.

 

Benjamin har ordet: till att börja med tyckte jag inte att utrymmet mellan sätena var så litet. (jag tyckte inte heller att det var så många indier på bussen för att jag fick plats mellan de 2 utrymmen.)

På hotellet så fanns det mest träd här och där som pynt.

Sandras version av sjön & Brahminen.

Jag vet att man vill ner till sjön förr eller senare & om man vill ner till sjön måste man förbi brahminerna där nere, så varför inte göra det med en gång, så är man klar med det. Jag hade fått en ros i handen precis innan vi kom ner mot sjön & där nere så blev vi naturligtvis stoppade av en kille som prompt talade om att vi inte fick gå någon annan stans än ner till sjön innan vi kastat i den där blomman där. Ok, lika bra att ta tjuren vid hornen & fått gjort den där ritualen då då. Så ett långt förmaningstal till ungarna om att inte säga ett pip eller göra någonting alls nere vid sjön. Sedan ner till sjön. På väg ner stannade jag vid en shiva lingam & gav den några av rosbladen & bad den om styrka att klara denna uppgift, som mer eller mindre känns som skärselden. När jag stod där kom en kille fram & skulle fösa oss rätt, men Andreas bad honom vara tyst när jag bad. Vi blev fösta till rätt ställe av samme kille. Av med skorna.  Väl där nere kommer naturligtvis 2 snubbar & tycker att vi skall dela på oss. -Nej, det skall vi inte! Vi var har varit här innan & vi skall INTE delas på. Svarade jag på rätt kass hindi (det jag sa ordagrant var ”nehi, together, hum jane yaha kal sal” det är nog mer av ”nej, tillsamman, vi gick här igår år”, men det hjälpte, den ena snubben talade om för den andra att låta det vara för hon kan hindi. Så, vi satte oss ner, han vill att jag skulle rabbla hindi ord, det var samma ord som sist, men jag är fortfarande osäker på om det är riktiga ord, eller om det är nonsens ord de låtsas är på sanskrit.. Sedan skulle jag kasta i blommor & han ville veta namnen på alla mina släktingar, Nehi svarade jag på alla, När han frågade om makens namn svarade jag nehi igen, han pekade då på andreas & frågade om inte det var min make, jo svarade jag, ok, dina barn då, nehi svarade jag igen, ok, tänk deras namn tyst då, Zach kunde inte riktigt låta bli att tala om vad han hette, men det gick ok i alla fall, mitt budskap gick hem till brahminen, ok sa han till slut. Han mumlade om betalning, vissa ger 500 andra 1000 men du ger vad du vill, ok, helt säkert det sa jag. Ja sa han, helt helt säkert fågade jag, ja helt säkert sa han, ok, sa jag, Han välsignade mig med ris för rikedom, röd färg för lycka, gul färg för hälsa & socker för ett sött liv. Han fick 100 rs & nöjde sig med det. När jag gick frågade han om jag ville ha ett gult & röt snöre till min man, jag sa ja, ifall Andreas skulle vilja ha ett. Det ville han inte.  Brahminen, som jag faktisk såhär i efterhand tror är en av de ärliga & eventuellt samma jag träffade förra året, förstod hela tiden att jag inte litade ett skvatt på honom, så någon nytta har jag väll av mitt ”arga/bestämda” röstläge……..

Hejdå!

 

Underhållning å tåget i form av 2 män som gick igenom vagnen trummandes & växelsjungndes
 
Hus vid en tågräls någonstans mellan Jodhpur & Ajmer
 
Andreas slappar på tåget
 
Zacharias är hungrig
Nej, jag sitter inte i fängelse. Fönstrerna i SL-klassen på tåg är öppna fönster med galler. Man kan dra ner en fönterruta & en fönsterlucka som gör det mörkt. Enda gången som vi dragit ner fönstret var när det regnade jätte mycket en gång.
Utsikt från tåget
 
Det går en massa djur med sina ägare längst spåret, kor, bufflar, getter, får? just detta är getter
 
Jag tror att detta är bostadshus
 
Längst med nästan hela streckan hade de gjort stora upphöjda sand furkander som de plattade till. Antingen skulle de bygga STORA hus, eller så skulle de bygga en väg
 
Benjamin på tåg
 
Barnen åker bagagekärra från bussen till hotellet i Pushkar.
 

2015-07-12 – Fortfarande i Jodhpur

Kategori: Allmänt

Efter frukost lekte barnen med pojken här Devyog och vi planerade resrutt. Därefter tog vi en ricksha ner till tågbokningscentralen. Sandra hade lite missförstånd angående datum och pengar med mannen i luckan, men istället för att bli ”statlig-tjänstemanna-sur” skrattade de båda två åt missförstånden.

Rickshan fick sedan köra oss till ”Nirvana”, en restaurang inhyst i ett Ramatempel. Jätte-jättefint med god småmat och äcklig toalett. Ibland är toaletterna här av vanlig europeisk sittmodell, ibland av modell Indisk hål-i-golvet, en så kallad Squat. Sen finns det en tredje sort, den vi kallar kompromissen från helvetet; det är en sitt-toalett som under locket är en ståtoa som man förväntas klättra upp och niga på. De som föredrar det senare förfarandet är inte bättre på att sikta än någon annan, om ni förstår vad vi menar. Det luktade alltså inte rosor och man kunde verkligen inte spegla sig i skinande porslin. Konstigt på ett ställe som i övrigt hade hög klass på inredning och atmosfär.

Vi gick runt i en timma och hade mysigt i de få regndroppar som kom och letade halvhjärtat efter ”Spice Paradise”. Vi gick in i ett tempel med fina statyer/gudabilder och en enorm skräphög. På den smutsiga tröskeln till templet satt en lika smutsig gammal tant med en ännu smutsigare disktrasa/kökshandduk och ”tvättade” tröskeln. Den blev inte renare. Eventuellt blev gatan något renare då hon gång på gång doppade sin trasa på den.

Vi intensifierade därefter vårt sökande efter kryddaffären och höll väl på en halvtimme innan vi hittade den. 30 meter från hotellet. Vi har gått förbi den tjugo gånger under våra dagar här.

Barnen fick inne i kryddaffären en lektion i hur man gör Indiskt te, Chai. Sedan köpte vi en massa kryddor och damen blev jättelycklig, trots att barnen käkade upp kanelstängerna vi fick för att lukta på.

Vi tog vägen om skräddar´n och störde hela familjen mitt i maten. Sandra gick tillbaka en stund senare och fick se hur fantastiskt de jobbade. Frun sydde och gubben strök tyget, upplagt på en tröskel. Hon fick stanna för te och utfrågning och fick träffa lite barnbarn och så. Dessas far jobbar på vårt hotel.

Vi hade även en bra pratstund med Mrs Yogi medan barnen lekte. Språkmässigt har ungarna lite svårt (8-årige Deviyog är MYCKET bättre på engelska än våra barn), men de kan leka o stoja hur länge som helst. Igår kom både Mrs Yogi, Sandra och restaurangpersonalen farande när barnen höll på att gunga ut från femte våningen med hammocken.

En staty av Shiva i Shiva templet vi var inne i idag. Statyn har en lite annorlunda stil än vad som är brukligt.
 
Antingen visar barnen upp kryddor, eller så har Zacharias vunnit pris i kryddblandning.
 
Benjamin & Devyog leker freeze. leken är typ som 123 rött ljus, men man säger water & freeze & r ungefär som frysjage.
 
Benjamin, Devyog och Zacharias slappar i lobbyn efter att ha lekt jagelekar ett tag.
 
Den nya pigga generationen & den inte så pigga älre generationen på Nirvana Café som hade fina målningar ur Ramayana berättelsen på väggarna.
 
 

11-12/7 Jodhpur Örnar & fort

Kategori: Allmänt

Den häringa bloggen är kanske inte alltid så klatschig och av det allmänintresse man kan förvänta sig av mediet i fråga men det beror bara delvis på att vi är kassa på att fatta oss kort. Det vi skriver här är också vår egen dagbok över semestern och då kan det vara kul att ha med till synes ointressanta saker som får oss att minnas hur gött (och ibland besvärligt) vi har det.

Men sen får man ju kompromissa lite och tänka på vad som passar sig för allmän konsumtion. Till exempel hade jag tänkt skriva något som vi nu får korta ner (censurera?) till att det är j-vligt mysigt att Mamma och Pappa har en egen säng utan barn i här. Fläktarna är också till hjälp.

Igår var vi nere vid Sadar Bazar och skulle hitta en turbanaffär, vilket vi inte gjorde. Däremot hittade vi alla andra affärer vi mindes från sist vi var här. Men de ville vi inte handla i.

Zacharias och hans mor har ibland ett förhållande som liknar det Andreas ofta hade med sin. Det är lite som att den ene har duschat i Bensin och den andre ätit dynamit till frukost och sen går de och kastar tändstickor på varandra. Därmed inte sagt att det inte finns fler explosiva sinnen i familjen.

Zacharias höll på att trampa på en tavla som hamnat på golvet i en butik. Sandra tog tag i honom för att stoppa honom. Zach uppfattar det som en oprovocerad attack och spänner instinktivt sina muskler varpå hans mor tror att han skall försöka slå henne och blir förbannad på riktigt. Zacharias skriker och rusar iväg.

Som tur är finns det alltid någon liten shop han kan smita in i och charma folk och snart bli bjuden på te. I just den här lilla butiken försökte de lura i honom på skoj att de sålde Dinosaurie-ägg. Det var små kokosnötter.

Efter en, med rätta, världsberömd Lassi ville Zacharias prompt ha en vanlig, otoastad, dubbelmacka med gurka, tomat och ett salladsblad. Helst en ”sub”. Vi sa att det nog var omöjligt, men vi hittade ett möjligt ställe på internet. När vi hittat ”Dagley´s” visade det sig att de hade både pasta och nachos som var jättegoda. Det var ett skitmysigt ställe och dessutom hade de en TV med engelskt ”mat-rese-program” på. Skön avkoppling.

När man skall upp till Mehrengarh-fortet kan man välja att gå 300 meter stenbelagd uppförsbacke eller ta en 5 kilometers ricksha-tur. Vi valde det första alternativet. Tungt och varmt, men inte så länge.

Vi såg ju fortet sist vi var här och var nu mest intresserade av örnmatningen. Vi var ändå tvungna att betala den relativt höga entréavgiften. Vi försökte halvhjärtat slippa ”audioguiden”, men då tittade de så konstigt på oss att vi gav upp och deponerade 2000 rs för den.

Vi gick mera uppför och tittade lite i muséet innan vi gick ner för att beskåda hungriga örnar. Det sägs att innan fortet byggdes var berget det står på känt för sitt örnbestånd. Så ända sedan dess har man varje eftermiddag kastat upp köttstycken till dessa rovfåglar från ett av tornen.

Som normalsvensk och halvurbaniserad blir man jättefaschinerad när man någon gång får syn på en större rovfågel och här var det kanske hundra stycken som cirklade runt tornet och knep åt sig köttbitar i luften. Mäktigt.

Andreas och Benjamin tittade på ”wire-flyg-banan” och de som åkte den. Man flyger över muren och dalen till ett annat berg och med hjälp av sex olika banor, slutligen tillbaka. Benjamin var helt såld på det, men han måste vänta tills han är tio år.

Under tiden försökte Sandra få tillbaka våra 2000 rs deposition på samma ställe vi lämnade dem. Det visade sig lite krångligt då de inte bara kunde ge oss vilka 2000 som helst, utan var tvungna att skicka en kille till dit turen egentligen slutade för att hämta våra exakta sedlar. Det tog en tjugo minuter.

Zach hade hittat en örnfjäder som en man hjälpte honom att sätta i hatten. Det blev snyggt och han fick många uppskattande tillrop på vägen ner från fortet.

Vi shoppade lite på ”Sambhali”, en ”women empowerment-butik” som vi även besökte sist vi var här.

Sedan gick vi till skräddaren för att se om det blivit någon kjol och blus (eller om det bara bidde en tummetott och när den i så fall är färdig). Sandra blev medsläpad av skräddarens fru till deras sovrum och fick hjälp att prova. Den satt som en smäck och vi bad honom sy en till.

Andreas gick till en barberare som var en riktig tjötröv och som förväntade sig att han skulle få mer än det uppgjorda priset genom att säga att han inte hade växel (som Andreas såg att han hade). Andreas grävde då fram den exakta summan i småpengar och gav till den nu inte lika trevlige rakmannen. Hade han kört en ärligare stil så var tanken att han skulle fått bra med dricks.

Kyparen på hotellet är trevlig och lite pratsam men lite för underdånig, tycker Andreas. Han berättade igår att han konverterat till kristendom och gärna ville ha lite religiös ”rådgivning” av våran lilla kristna familj. Vi kunde inte riktigt med att säga att han kanske inte valt rätt familj för detta (Två flumhinduer, en atteist och en för visso kristen sjuåring).

På ett tak härintill, 20 meter närmre fortet, har de tre dagars likvaka med trummor, trumpeter, bandspelare och grymma högtalare. De pausar lite på dagen men hela natten kör de hårt. Om man stänger dörrarna och låter Ac:n och fläktarna dämpa ljudet samtidigt som man blundar och använder sin fantasi låter det lite som en extra stenad Ozzy Osbourne. Helt ok tycker Andreas.

Nu har vi käkat frukost och planerar att köpa tågbiljetter för imorgon.

Vi hörs senare.

 
Såhär kan kanoner också se ut! 
 
Massa örnar som får mat från mannen som slänger upp kött till dem på Meherengarh fort
 
En liten del av den blå staden.
 
Kan jag erövra sandslottet? Kan vi bo där? Är det någon mening med att ens åka dit? Så många frågor?
 
 
 
 
Då det inte blev någon öken tur på kamel i Jaisalmer, så fick ungarna åtminstonne sitta på en kamel här i Jodhpur. Ja jag vet att det är turistigt, ja, jag vet att jag inte brukar tycka om denna typer av ritter, men jag ville verkligen att ungarna skulle få veta hur det känns att vagga fram på en kamel.
 

10/7 Jodhpur-Omtänksamma indier & sjuk svensk familj

Kategori: Allmänt

Vi börjar med fortsättningen på gårdagen. Andreas och barnen gick ner o tittade när pojken i huset spelade GTA. Han var precis lika dålig som för två år sedan. Plötsligt börjar Andreas må konstigt och kallsvettas och tar sig så fort det går fem våningar upp för att få rumsnyckeln av Sandra. Väl inne på toa rinner det med bra fart och illamåendet lurar hela tiden. Under tiden har barnen (alla tre) börjat leka kurragömma och plötsligt rusar Zach in på rummet för att gömma sig. I det läget ligger Andreas naken och utspridd på sängen och kallsvettas. Fort in på toa igen. Barnen fortsatte leka med tolkhjälp av Sandra samtidigt som Andreas fortsatte må illa. A kände sig dessutom låg i sockret men mätaren visade 11,3. Testade en gång till: 8,4. Kastade mätstickorna och tog fram nya som legat svalt. 3,6. Andreas kämpade med att få upp sockret samtidigt som magen inte ville ha något alls. Till slut spydde han upp allt som fanns i magen och Sandra köpte bananer, vatten och seven up (för att kunna hälla i honom om han blev för låg). Sockret stabiliserades liksom magen och idag har han bara varit slö och öm i skinnet (och lite rinnig, om ni nu vill vet det). På förmiddagen gick Sandra till en skräddare för att få en dress uppsydd. Hon förstår tillräckligt med Hindi för att fatta att de i butiken pratade om hennes hud. Men det gjorde inget. Sedan bar det av ner till Clocktower med hela familjen för att äta äggrätter på den anrika inrättningen ”the omellette shop”. Man sitter på plastpallar i de bakre regionerna av en kiosk, men gott var det. Zacharias åt stekta kokta ägg och S o B käkade omeletter mellan fransbröd. När vi satt där kom en gammal sliten man utan tänder in och satte sig i ett hörn med en två och en halv liters ”Thumbs Up”-cola. Under tystnad tvingade han i sig alltihop och gick sedan. Det är också en lunch. Vi tog ut pengar och tog en ricksha till ”National Handloom”, en fixed-price-affär som vi förstått av kartan låg rätt långt bort. Chauffören tog nöjt emot våra fyrtio rupies efter en 200-meters resa… Benjamin fick lite nya t-shirts och vi köpte lite krimskrams. Sandra fick till slut tag på en sådan sjal hon ville ha. Nästan i alla fall. Dessutom upptäckte vi att de hade behåar, vilka Sandra börjar få slut på (bara en gravt missfärgad rackare kvar). Så hon berättade vilken storlek hon har och fick en ”Teen-Bra for growing women”. Denna visade sig inte bara vara en decimeter för kort, utan var även tillverkad i ett totalt oflexibelt material. Vi får väl lämna den till en halvsmal tonåring med låga krav på komfort. Benjamin ledde oss med säker hand hem genom gator och gränder till hotellet. Efter slappning på hotellet gick vi till restauranten två hus bort, ”Kesar”. På grund av den totalt obefintliga stadsplaneringen är det inte alls så självklart att man hittar trots att man ser det från vårat rum. Restauranten hade fått många lovord på olika hemsidor så vi hade rätt höga förväntningar. Det tog extra skitlång tid att få maten och vi gillade den inte, möjligtvis med undantag av Andreas som tyckte sin Kaju Paneer (ost i cashewsås) var helt ok. Barnens pasta smakade lite lurifax och Sandras mat smakade rätt och slätt dubbel dos av Willys billigaste buljongtärning. Det kan hända att våra smaklökar inte var på topp heller. När vi var nästan nere för alla trappor kaskadspydde Benjamin över både sin far och trappan. Vi lyckades till slut få upp den stängda grinden (och klämma Zacharias i processen) och komma ut på gatan så att han kunde spy i rännstenen. En man kom fram och ville något och först skulle vi bara vifta bort honom men han ville bara säga till Sandra att klappa den spyende pojken försiktigt på ryggen. Sen kom både han och en granne ut med vatten till Benjamin. Folk är så snälla. Precis nu, när vi duschat och alla mår rätt okej, knackade det på dörren. Det var en kille från hotellets servering som skulle kolla att vi inte ville ha nåt mer att äta, för de stänger snart. Också rätt rart.

20150709 Jaisalmer-Jodhpur eller resan från värmeslag till regn & AC

Kategori: Allmänt

Jaisalmer – Jodhpur

Vi fick sjkuts av Alladin till tåget. Vi kom på att han och alla i familjen förutom Andreas har ”samma namn”. Det kan ni fundera på. Den förste som svarar rätt i kommentarsfältet vinner en fejk-turban från Amritsar (en orange duk).

På tåget satt vi med ett par från Sydney och sidobunkarna var tomma, så vi kunde bre ut oss. Benjamin somnade med sin ryggsäck som kudde i övre sidoslafen med Sandra på den undre. Zach satt och spelade på sin telefon vid mammas fötter tills han begärde att få toppbädden från sin far och somnade där uppe.

Paret vi delade platser med hade blivit pålurade en paketresa runt Rajastahn av en resebyrå i Delhi. De hade fått sämre hotell än de blivit lovade och betalade för mycket för resorna. Men vi hade lite roliga historier att berätta för varann.

Väl framme i Jodhpur en timme sena skulle vi försöka oss på att få en ricksha som hotellet skulle betala i efterhand. Först var de lite motsträviga (But it´s raining – You pay!), men det var mindre krångligt än vi befarat.

Väl framme fick vi sitta och vänta en stund eftersom det hade läckt in vatten efter skyfallet i rummet.

Under tågresan hade vi sett ordentligt med åskblixtar och det regnade tidvis.

Det var Mrs Yogi som tog emot oss här på natten. Vi bodde på samma ställe sist vi var här, men först kände hon inte igen oss (och vi inte henne eftersom vi hade väldigt lite kontakt sist). Sen utbrast hon ”Är det Sagaria?”

Jodå, Zacharias (som vi kallar honom) kom hon ihåg. Hon berättade att Yogi hade avlidit i en bilolycka för ett knappt år sedan. Även hennes son som Andreas och Zacharias och Benjamin lekte med kom ihåg oss.

Rummet är svalt och bra med balkong och efter en snabbdusch somnade vi gott.

Frukosten var ok. Sandra mådde illa och avstod därför. Benjamin som spytt två gånger igår mådde också lite illa men efter en tallrik Yoghurt med honung och banan blev det bättre. Vi checkade in och lämnade in tvätt medan barnen satt kvar på rooftopen. Sedan kände sig Sandra redo för en toast vilket gjorde Andreas och Benjamin sugna på varsin.

Därefter gick vi ner till klocktornet och kikade lite på marknaden. Denna var mycket mer sansad än vi mindes den och det visade sig att polisen gjort en räd för några dagar sen och stängt ner/slagit sönder alla illegala stånd.

Vi köpte lite kuddar, sjalar, en väst till Benjamin och suspekta byxor till Andreas.

Nu vilar vi och barnen har skrivit dagbok.

När vi vilat en stund käkade vi middag här uppe på hotellets takrestaurang. Ungarna käkade den hittils värsta svamppizzan, Andreas testade Okra igen, inte i närheten så god som den på Jaswant Bhawas i Bikaner & jag tog en tomat, lök & ost toast. Det verkar som att både min & Benjamins mage är ok igen. Jippi! Det blåser här & himlen är full av drakar. Vi har AC & fläktar på rummet & ingen stänger av elen för oss. Jämfört med hur Jaisalmer var med sin hetta & avsaknad av AC är detta nästan himmelriket! Imorgon skall vi försöka oss på antingen Meherengar fort som vi ser från takrestaurangen & vår balkong, Umaidan Bhawan palace eller National Handloom, en affär med kläder som har bra rykte om sig. Sedan funderar jag på om jag skall ta en matlagningskurs här i Jodhpur eller inte, få fundera på det en stund tror jag.

Nu försöker vi få barnen att ta kontakt med pojken som bor här i huset, men det går lite sådär, antagligen beroende på både språk problem & blygsel. 

 

Sista lunchen i Jaisalmer intogs på nomads tak.
 
Frukost i Jodhpur med Meherengar fort i bakgrunden
 
Sandra på klocktower i Jodhpur
 
Zacharias sitter ute på vår balkong på hotellet i Jodhpur & skriver i sin skrivbok
 

20150709 Jaisalmer-Jodhpur eller resan från värmeslag till regn & AC

Kategori: Allmänt

Jaisalmer – Jodhpur

Vi fick sjkuts av Alladin till tåget. Vi kom på att han och alla i familjen förutom Andreas har ”samma namn”. Det kan ni fundera på. Den förste som svarar rätt i kommentarsfältet vinner en fejk-turban från Amritsar (en orange duk).

På tåget satt vi med ett par från Sydney och sidobunkarna var tomma, så vi kunde bre ut oss. Benjamin somnade med sin ryggsäck som kudde i övre sidoslafen med Sandra på den undre. Zach satt och spelade på sin telefon vid mammas fötter tills han begärde att få toppbädden från sin far och somnade där uppe.

Paret vi delade platser med hade blivit pålurade en paketresa runt Rajastahn av en resebyrå i Delhi. De hade fått sämre hotell än de blivit lovade och betalade för mycket för resorna. Men vi hade lite roliga historier att berätta för varann.

Väl framme i Jodhpur en timme sena skulle vi försöka oss på att få en ricksha som hotellet skulle betala i efterhand. Först var de lite motsträviga (But it´s raining – You pay!), men det var mindre krångligt än vi befarat.

Väl framme fick vi sitta och vänta en stund eftersom det hade läckt in vatten efter skyfallet i rummet.

Under tågresan hade vi sett ordentligt med åskblixtar och det regnade tidvis.

Det var Mrs Yogi som tog emot oss här på natten. Vi bodde på samma ställe sist vi var här, men först kände hon inte igen oss (och vi inte henne eftersom vi hade väldigt lite kontakt sist). Sen utbrast hon ”Är det Sagaria?”

Jodå, Zacharias (som vi kallar honom) kom hon ihåg. Hon berättade att Yogi hade avlidit i en bilolycka för ett knappt år sedan. Även hennes son som Andreas och Zacharias och Benjamin lekte med kom ihåg oss.

Rummet är svalt och bra med balkong och efter en snabbdusch somnade vi gott.

Frukosten var ok. Sandra mådde illa och avstod därför. Benjamin som spytt två gånger igår mådde också lite illa men efter en tallrik Yoghurt med honung och banan blev det bättre. Vi checkade in och lämnade in tvätt medan barnen satt kvar på rooftopen. Sedan kände sig Sandra redo för en toast vilket gjorde Andreas och Benjamin sugna på varsin.

Därefter gick vi ner till klocktornet och kikade lite på marknaden. Denna var mycket mer sansad än vi mindes den och det visade sig att polisen gjort en räd för några dagar sen och stängt ner/slagit sönder alla illegala stånd.

Vi köpte lite kuddar, sjalar, en väst till Benjamin och suspekta byxor till Andreas.

Nu vilar vi och barnen har skrivit dagbok.

När vi vilat en stund käkade vi middag här uppe på hotellets takrestaurang. Ungarna käkade den hittils värsta svamppizzan, Andreas testade Okra igen, inte i närheten så god som den på Jaswant Bhawas i Bikaner & jag tog en tomat, lök & ost toast. Det verkar som att både min & Benjamins mage är ok igen. Jippi! Det blåser här & himlen är full av drakar. Vi har AC & fläktar på rummet & ingen stänger av elen för oss. Jämfört med hur Jaisalmer var med sin hetta & avsaknad av AC är detta nästan himmelriket! Imorgon skall vi försöka oss på antingen Meherengar fort som vi ser från takrestaurangen & vår balkong, Umaidan Bhawan palace eller National Handloom, en affär med kläder som har bra rykte om sig. Sedan funderar jag på om jag skall ta en matlagningskurs här i Jodhpur eller inte, få fundera på det en stund tror jag.

Nu försöker vi få barnen att ta kontakt med pojken som bor här i huset, men det går lite sådär, antagligen beroende på både språk problem & blygsel. 

 

Sista lunchen i Jaisalmer intogs på nomads tak.
 
Frukost i Jodhpur med Meherengar fort i bakgrunden
 
Sandra på klocktower i Jodhpur
 
Zacharias sitter ute på vår balkong på hotellet i Jodhpur & skriver i sin skrivbok
 

Andreas förlorade tåg-oskuld och diverse magproblem.

Kategori: Allmänt

Hej! Idag har Andreas för första gången köpt tågbiljetter alldeles själv. Och han fick inte bakläxa på något på formuläret!😉
Sandra har sovit dåligt i värmen och mådde illa när hon vaknade. Efter frukostbeställning väckte vi barnen och då visade det sig att Benjamin mådde ännu sämre. När vi kom upp till rooftopen för att äta frukosten spydde han i Andreas hand. Vi ligger därför och slappar och dricker vatten i skuggan här uppe.
Vi har pratat en stund med en kille som är dykinstruktör och säger att han gjort tio år i främlingslegionen. Hans flickvän säger sig vara nån typ av Robinson Crouse och skriver en bok om det. Vi skall snart beställa lite lunch (lite plain curd (yoghurt) till sjuklingarna och nåt mer till A o Z). Sedan skall vi se om vi kan checka ut (vi har inte checkat in än...)
17:00 går tåget till Jodhpur och ett AC-rum med två dubbelsängar😀. Här får knappt plaststolarna jämte sängen plats (men det är rätt gott att lägga sig en stund i nischen utanför rummet). Vi lär vara framme i Jodhpur vid halv elva.

7/7 Jaisalmer

Kategori: Allmänt

2015-07-07 Jaisalmer

Efter frukost åkte vi ner Gadi Sagar, en konstgjord sjö som länge var det enda stället att få vatten i Jaisalmer. På väg till sjön går man igenom en fin port. Det sägs att det var en rik prostituerad som lät bygga den, men Maharaja vägrade gå under något som en kurtisan byggt och bestämde därför att porten skulle rivas, Då byggde kurtisanen, som hette Thilon snabbt ett Krishna tempel på porten och då kunde inte Maharajan låta riva ett tempel, så porten står kvar.

Därefter åkte vi upp till fortet men stannade på marknaden nedanför. Sandra letade runt efter fina tyger medan Andreas lät skomakaren laga barnens skor (igen). Vi tjötade med lite folk under tiden.

Precis när regnet började komma gick vi med in i en sån där tjötig ”handicraft-butik”. Sandra fick handlat en sjal för 700 rs som de först ville ha 2000 rs, så om de kan gå ner till 700 rs, så kan ni tänka er vinsten på 2000 rs.. Sen tog vi oss till ”Monica” för mat. Det är det enda stället vi varit på som kan servera en pasta de inte kokat sönder till förbannelse. Benjamins ”Spagetti-med köttfärssås-utan-kött” var bra, likaså Andreas ”Special Kofta Monica”, två stora bollar som såg ut som tonårsbröst på tallriken, var bra. I övrigt tog det mest en j-vla tid och smakade sådär.

Sandra har lyckats få en massa Indiska facebook-kompisar som hon aldrig träffat (vem vill inte va´ kompis med en väst-tjej?). En av dessa var Deepak som har en kaffebar uppe i fortet. Vi visste att han hade stängt för renovering, men han ville gärna visa oss ändå, så vi försökte hitta dit. Det gjorde vi inte riktigt utan tog Kaffe o Lassi på ett närliggande hak.

Efter en stund kom Deepak in där o hälsade på oss då han lyckats spåra oss dit. Vi följde med upp och tittade på hans ställe. Han försökte ge bort ett plaströr till barnen, vilka hittat detta och använde det till Bazooka-lekar. Vi lyckades avstyra detta & tog en rickshaw tillbaka till Nomads. Barnen har kommit på att man kan få sitta fram ibland när man åker rickshaw, så nu slåss dom om att få sitta fram med föraren & denna gång var det Zacharias tur. Det visade sig vara ett totalt lyckokast då Zacharias fick köra rickshawn tillsammans med föraren. Vilken lycka! När vi kom tillbaka till hotellet slappade vi i några minuter innan vi åkte iväg till Alladins Eco-farm som han håller på att bygga i öknen utanför Jaisalmer. Tanken är att han skall bygga 7 hyddor & ett kök. Sedan skall de odla grönsaker där & så skall alla som kommer dit få lov att leva kollektiv liv ute i öknen där alla hjälps åt att laga mat & alla hjälps åt att ta hand om grönsakerna. Sedan kan man även få kamelridning & kanske nattsafari i jeep i öknen. Det kan nog bli en bra idé & det var väldigt fridfullt där & hyddorna var svalare än vad vårat rum här på hotellet är.

Nu har vi ätit middag på hotellet, det var sådär får jag säga. (Zach tyckte att hans kycklingrullar med spenat & ost i sås var god & Benjamin uppskattade sin panerade friterade kyckling) Vi käkade kyckling efter att vi fått rekommendation från andra gäster som är här att den var god. Men, jag får erkänna att jag är en bättre kock när det kommer till att laga kyckling i alla fall.  Nu slappar vi lite på takrestaurangen & jag funderar på hur vi skall säga till Alladin att vi nog reser imorgon om vi lyckas få tågbiljetter till Jodphur till imorgon eftermiddag. Vi behöver komma till lite svalka & framförallt ett ac-rum innan vi blir ovänner med varandra på riktigt i värmen & i mini-rummet med läckande toalett. Jag kan definitivt tänka mig att åka hit igen, men då i säsong, oktober-april, men aldrig mer på sommaren, då det är helt olidligt här. 

 

I fortet kan ingen höra dig dricka!
 
Så här ser en del byggnader ut inne i fortet.
 
En utkiksplats med en kanon (gick tyvärr inte att använda).
 
Skummisar vid yttermuren på fortet.
 
I princip allt i fortet (och det mesta av resten av stan) är byggt i samma
gula sten.
 
We are the robots!
(utanför hotellet i morse)
 
Vid Sagar-sjön.
 
Scream if you like it!
 
Fiskarna är vana vid att få mat här....
Det tyckte den här kossan var orättvist och gick därför och buffade på folk.
Sandra tog det som kärlek och klappade lite på den.
 
Andreas små kvinnobröst...
 
Kossa.
 
Taxidriver!.
 
Alladin inne i en av sina hyddor.
 
Och så här ser de ut utifrån.
 
Benjamin förlorade tyvärr sina armar i en mystisk ökenolycka....
 
Bild från bilen.
 
Genom det rosa skynket. 
 
 
 
 

Varmt!

Kategori: Allmänt

20150715 Jaisalmer

 

Efter frukost och lite slappande på Nomads takrestaurang gick vi upp till fortet. Det var supervarmt & svettigt. Uppe i fortet käkade vi lunch på 8 July. I ett land där alla har långärmat & långbyxor blev vi serverad av en pratglad barbröstad lurvig man i korta short. Lunchen var helt ok, men inte super. Sedan vandrade vi runt lite i fortet. Vi kom ut till yttre muren & beundrade utsikten över Jaisalmer. Det märks väldigt tydligt här att det är lågsäsong, de flesta affärerna är stängda & även många av restaurangerna. Till och med säljarna som står precis vid ingången av fortet var slöa & inte alls lika många som de brukar.

När vi skulle ta oss tillbaka till hotellet gick vi förbi en skomakare för att laga Zacharias skor. Jodå, han kunde laga han allt. Hela skorna, mao alla små slitenheterna kunde han fixa för 250rs. Nej tyckte jag pga priset. Andreas blev stressad & sa nej pga tiden, då jag sagt att jag eventuellt ville käka på Kuku Coffe shop på kvällen.

Andreas fick även sin första släng av ”Alla Indier är jobbiga-känsla” Den kommer när man är alldeles för varm, sovit för lite & varit här i ett par veckor. Känslan är helt normal & brukar oftast gå över efter ett par timmar. Om den inte går över kan den övergå i en permanent avsky mot hela Indien eller mot en speciell stad. Exakt hur man bryter känslan vet jag inte, jag tror att det till viss del handlar om att acceptera att den kommer & att se till att obehagen (värmen, sömnen, hemlängtan) på något sätt antingen lindras eller botas. De botas på olika sätt beroende på vilket obehag som ställer till det. Hemlängtan kan botas genom att t.ex hittar en restaurang som serverar västerländsk mat, eller ännu hellre typ starbucks, cafe coffe a day, mc donalds eller något annat som inte känns indiskt. Värmen botas med att skaffa sig ett ac-rum. Sömn botas med att sova ett par timmar.

På hotellet softade vi ett par timmar på takterrassen igen & Andreas lyckades somna en stund. Han var väldigt mycket trevligare sedan och även botad mot sin ”alla indier är jobbiga-känsla”.

Nu har vi precis käkat middag på Nataraj, De skulle ha en fantastisk mughlai kyckling enligt Rough guide, men de hade bytt till strikt vegetarisk mat sedan 1 år tillbaka. Vi var på väg därifrån när ägaren sa att det inte var så bra att äta kyckling här i Jaisalmer då det är för varmt & lågsäsong för turister, så åtgången på kyckling är rätt låg. Då hans råd lät vettiga bestämde vi oss för att käka vegetariskt här i Jaisalmer.

Då vi inte har ett AC-rum här & hettan tar kål på oss, så stannar vi nog inte här i så många dagar. Vi skall försöka få några timmar på en kamel & en natt i öknen innan vi åker till Jodphur & ett ac-rum, men vi får se hur det går.

Nu sitter vi på taket igen, det är rätt gött nu när solen gått ner & det blåser lite svala vindar.

Alladin har varit här & vi har pratat lite safarifunderingar, men det verkar som att det blåser för mycket & det är lite för varmt, vi avvaktar morgondagen & ser hur vindarna är. Problemet är bara att om det blåser mindre lär vi smälta bort här, men om det blåser när vi sover i öknen, så kommer vi bli begravda i sand, så vi skippar nog tanken på en natt i öknen tror jag, vi får se om vi kan lösa kamelridandet på annat sätt, tanken är ju att det skall vara en rolig upplevelse & inte en upplevelse av att man dör av värme, eller begravs av sand. Så vi får se hur det blir.  

7/6-2015 sandtåget till Jaisalmer

Kategori: Allmänt

Igår blev det en sista middag på hotellet, inklusive lite fotografering och lyckönskningar hit o dit.

Tåget vi skulle med stod inne på stationen och vi gick på. Folk fick flytta sig lite när vi visade våra biljetter och vi fick våran tre-soffa. På den fjärde platsen låg det dock en kvinna och halvsov med sin bäbis, så vi lät dem vara och Andreas satte sig på en annan plats. Helt plötsligt for kvinnan upp med en fnysning och tog irriterat sitt barn och sina skor och rusade av tåget !???!

Det var fler som gick av efter en stund för tåget hade kommit från Jaipur och stannade en timme i Bikaner, så många låg nog kvar för att sova lite.

När vi väl kom iväg så tog det inte mer än en dryg halvtimme innan vi var tvungna att dra igen ”fönsterluckorna” för det blåste sandstorm. Helt plötsligt knastrade det mellan tänderna och ögonlocken gnisslade när man försökte blinka bort sanden. Där Benjamin legat med huvudet i mammas knä var det ett fint sandmönster som visade hans avbild.

Den snälla människan på tågbokningen hade, utan att vi visste det, nästan garanterat oss två soffor genom att ge oss mittenplatsen i soffan mittemot vår. Eftersom de flesta inte reser ensamma vill de ha platser jämte varandra, och uddaplatserna blir över. Alltså hade vi två soffor och när Andreas tröttnat på att ha Zachs svettiga hövve i knät satte han sig på golvet vid den öppna dörren. Egentligen den skönaste platsen!

Benjamin, som sovit lite och nu kvicknat till, satte sig i sin fars knä vid dörren (Och Nej, Farmor o Mormor, han satt inte så att han kunde ramla ut). Det är spännande att se ljusen som dyker upp i fjärran och sedan blir byar eller mindre städer, för att sedan försvinna bort igen. På ett ställe stog ett lååångt tåg lastat med pansarvagnar.

När vi kom fram till Jaisalmer kvart i fem på morgonen gick vi över gångbron och ut från stationen för att hitta Alladin som skulle köra oss till hotellet. Ingen Alladin såg vi, däremot blev vi påhoppade/kontaktade av ett svampmoln av folk som ville ta oss till hotell som de fick betalt av.

Naturligtvis hade vi ingen mottagning på telefonen heller. Ungarna lade sig på rygg, med ryggsäckar på och somnade över trappstegen in till stationen.

Plötsligt hade vi täckning och vi började ringa till hotellet. Inget svar. Efter flera påringningar gick Sandra tillbaka till plattformen och letade efter Alladin. Under tiden stod Andreas kvar med ungarna och ringde oavbrutet i ett par minuter tills en sömndrucken hotellägare äntligen svarade. Först fattade han inte vad det var för idiot som väckte honom mitt i natten, men sedan lovade han att komma på två minuter.

Efter tio minuter började vi nästan tro att han somnat om och några ”turist-jägare” förklarade för oss att ”Nomad´s Guest House är det sämsta stället i Jaisalmer”, och ”Skall ni ta de stackars barnen dit?”. Vi har ju bott här tidigare så vi var inte så oroliga, bara bilen kom snart. De som tjötade på oss trodde nog att vi bluffade om hotellbokningen, men när de såg jeepen komma sa de ”Shit, Nomads here” och försvann.

Alladin förklarade att han varit på kalas och lagt sig klockan två. Andreas antydde att han kanske inte skulle köra då, men det var ”no problem”.

Rummet är litet och varmt, men efter en snabb dusch somnade vi. Andreas och Zacharias vaknade först och efter att Z sovit i nischen utanför rummet en stund gick vi upp och beställde frukost. Nu har vi ätit denna och Andreas försöker förklara internet, Wifi och koder för Z.

Benjamin:

Jag kvicknade inte till utan jag blev arg på mamma när jag såg att hon hade mina hörluara på sig. [Benjamin har nu utvecklat så pass bra musiksmak att även föräldrarna kan lyssna på det.]

Snart har också jag kopplat upp mig på internet med koder och Wifi.

 

Det var varm, svettigt, sandigt & svårt att sova på tåget
 
Zacharias pillade med Andreas klocka en stund innan han somnade
 
Vår vackra värdinnas på Jashwant Bahwans hotell i Bikaner
 

Indiens godaste Pizza!

Kategori: Allmänt

Efter-frukost-lektyr i matsalen.
 
Lekavdelningen på restauranten var kanske tänkt till lite yngre barn, men kul var den.
 
Indiens godaste Pizza!
 
3 Pizzor, 2 Mojitos och 1 Mamma som inte fått sin pasta än.
 
Allvaret sänker sig över Zach för en stund.
 
Korumpa, barn och grönsaksmarknad.
 
Jag skulle lagt upp lökbilden, men den här var lika fin.
 
Den här mannen ville nog bli fotograferad, men vågade inte säga nåt.
Hans vän sa till mig att ta kortet.
 
Den här unge mannen hade inga problem med att säga till oss att fota honom!
 
Här var det i chai i kastrullaffären.
 
 
 Hallå där!
 
När Andreas suttit ute på terrassen en knapp timme och läst kom Zacharias ut och ville ha frukost. Vi gick in och väckte de andra för att få deras frukostbeställning. Andreas skrev slarvigt ner allt på en lapp för att ha som minnesstöd när vi gick ner för att beställa. När A var färdig att gå ner kom Zach in genom dörren, stolt proklamerande att han redan beställt frukost! Andreas gick ner och fick tillbaka vår anteckningsbok där vi har noteringar om hotell och sevärdheter, adresser, telefonnummer m,m,
Efter god frukost kikade Andreas lite på "trip advisor" och hittade en Pizza/familje-restaurant i Bikaner som fått högsta betyg. 
Vi tog en Ricksha dit och efter lite letande hittade vi tillsammans med chauffören "Sammys Pizza Cafe". Det var ett lite ovanligt ställe för att vara Indien. Man gick in genom ett öppet kök för att komma till restaurant-delen som innehöll en lekhörna! Man fick själv hämta maten och de var inte så fjäskiga/påpassliga som oftast är fallet här. 
Det var eventuellt de absolut godaste pizzor vi nånsin ätit!
Efteråt åkte vi upp till Khote gate och gamla stan. Andreas och Zacharias blev bjudna på Chai och plötsligt blev vi sittande i en skoaffär. Andreas passade på att prova lite handgjorda skor, men modellerna var rätt underliga så det blev inget. 
Vi gick på måfå genom en grönsaksmarknad som började på ett torg och fortsatte in i en gränd. Barnen gick lite före och satt snart en liten bit framför på några plastpallar och berättade att de skulle bli bjudna på Chai. Vi satte oss ner allihopa. De som hade affären, vilken saluförde köksporslin (heter det så när allt är gjort av metall?), kunde nästan ingen engelska, men det är ändå kul att bjuda exotiska främlingar på te!
Benjamin, som brände sig på temuggen, fick sitt te upphällt i en plåtmugg. Muggen var så fin att vi bestämde oss för att köpa åtta stycken, De kostade 15 rs styck (2 spänn) och då ingick det att vi fick våra namn ingraverade i botten. Egentligen var det inte ens den affären som sålde muggarna, utan de skickade iväg en kille att hämta dem i en annan shop. Ett inte alls ovanligt fenomen. Vi har fortfarande inte fattat huruvida alla affärer i hela indien hänger ihop eller om de har något system.
Sedan gick vi och köpte Namkeen och indiskt godis. Andreas blev lite arg på Benjamin när han avbröt och hängde sig framför när A o Z försökte handla.
Benjamin blev lite ledsen, men mamma tröstade och pappa bad om förlåtelse.
Nu skall vi snart åka till skräddaren för att se om de har fixat Sandras kläder i tid. Tåget går 22:50, så vi hoppas det är färdigt till dess.
Halv fem i morrn morra blir vi mötta av Alladin på stationen i Jaisalmer. Det är obekväm sittvagn hela vägen dit, så vi får se om det blir någon sömn. Det beror också lite på hur mycket folk det är på tåget.

Kväll i Bikaner

Kategori: Allmänt

Nu har vi ätit middag. 
- Det tar en halv timme att göra maten, sa Pradu kvart i sju.
- Då kommer vi ner halv åtta.
- Ja, kvart i åtta.
Tio i åtta var vi i matsalen.
- Maten är färdig om en kvart!
Kvart över åtta fick vi maten. Vi fick Thali igen. Görgott, men inte lika görgott som häromdagen.
"Gammelmor" kom in och kollade så att vi tyckte om det.
Himlen har mörknat, eller rättare sagt "disats". Vi frågade om det var regnet som var på väg, men de säger att det är sandstorm, men bara på himlen. Det vill säga vackra ljuseffekter och ett konstant tunt, tunt lager av sand på allting.
Vi är de enda gästerna här, förutom familjens privata besökare. Ibland gör detta att vi känner oss lite i vägen - tänk vad mycket kul familjen kunde haft om vi hade vett att stanna bara två dagar i Bikaner som normala turister, så mycket att se finns det ju inte. Första gången jag o Sandra var här kom vi med ett tåg på förmiddagen, hann med allting under dagen och hade tråkigt en stund på tågstationen innan vi åkte vidare. Men vi har det ganska skönt och avslappnat här den här gången. Och har man så här bra rum på sitt hotell får man skylla sig själv :).
 
Benjamin har ordet:
Det var någon konstig sorts av ost som var jättegod. Jag kommer inte ihåg va den hette (paneer säger pappa).Innan vi åt middag så provade jag ett nytt spel på min telefon. Det var ett jätteroligt spel som hette Angry birds Epic. Det fanns en trollkarl, pirater (piraterna var onda). Efter maten spelade Z jätte länge medans jag tittade på. Jag & Z har klara uppgiften att inte röra varandra på hela dagen 
 
Vackra färger.
 
Vackert par & vackra färger
 

4/7 2015 Bikaner skräddare, posten & råttor i Karni Mata templet

Kategori: Allmänt

Vi hittade tillslut en fungerande bankomat & fick ut pengar, så nu är det problemet löst. Vi hittade tillbaka till skräddaren som skulle ta 1 timme att sy paket & 600 rs för att sy paket, en salwar kameez till mig & laga 2 par byxor. Vi vandrade runt 1 timma i Bikaner & när vi kom tillbaka var skräddaren inte färdig & posten stängd, så vi väntade snällt på vårat paket, betalade 200 rs & gick sedan hem med paketet. Efter paketavlämningen fick vi kartan över gamla stan, en svartvit karta antagligen utskrivna från någon webbsida. Vi gick in i gamla stan & velade runt en stund. När vi velat runt en stund bestämde vi oss för att ta oss till Heeralals för middag. Jag & Andreas delade på en Thali & ungarna fick varsin pizza. Efter maten gick vi till hotellet för en tidig kväll, så vi kan komma upp tidigt imorgon.

Vi lyckades ta oss upp vid 7-tiden, jagade upp ungarna & fick gjort hela morgonrutinen som innebär att smörja in Benjamin med 3 lager salva:

Boro plus för alla små sår, prickar & myggbett

Solskydddsmedel 50, så han inte bränner sig

Odomos så han inte får myggbett

& sedan påklädning.

Zacharias smörjs in med Boro plus där det behövs & solskyddsfaktor 50. Sedan skall håret borstas & flätas.

När barnen & föräldrar lyckats ta på sig, borstat hår & smörjt in sig med valfri salva/salvor är det dags för frukost i familjens matsal.

Tidiga som vi var idag hade de inte hunnit duka bordet än, men det fixades snabbt till & vi fick våran vanliga frukost, idag dock utan mango.

Efter frukosten skall båda ungarna ha ”turban” som jag knyter på dem med en svart sjal till Zach & en rosa sjal till Benjamin, sedan är det tandborstning, fråga familjen om en tusch penna, få en tuschpenna, skriva mammas adress på paketet & tillslut ta oss ut på gatan med hela familjen & paket, för att där hitta en rickshaw som ska föra oss till posten. Nu kan vi ha en gissningslek på hur lång tid all detta tar. Har ni gissat? Dåså, vi var vid posten vidd 9:30. Mao tog hela morgon proceduren 2 ½ timma. Det är 2 timmar längre än vad det tar för mig att få ungarna till fritids en morgon då jag lämnar hemma…….  

I vilket fall, tillslut var vi på posten. Paketet fick inte helt godkänt, men det var väll nästan väntat.

-:From adress on the backsside with a cross, and fill this form.

Ok, sagt & gjort, skriva i avs hotellets namn & adress på baksidan, fylla i någon variant av clearency form tillbaka till kassan igen.

-:Know you put form on package with tape. 

Ok, -:and where can we find tape.

-:Ohhh Outside in bookstore.

Jahaja, ut & leta bokaffär. Ute på gatan är de flesta affärerna fortfarande stängda, så jag tog Zach vid handen och började gå. Vi kom till en affär & då insåg jag att jag inte har en aning om vad tejp heter på varken engelska eller hindi… -:I want to have tejp… De tittade oförstående på mig. Jag visar på en låda. Han tar upp en påse ut lådan. -:No, no, the plastic thing on the box sa jag & pekade igen. Nu fattade de & jag fick en påbörjade brun tejprulle för 50rs. Så, tillbaka till posten med tejpen. Tejpa fast clearence form på paketet, tillbaka till kassan.

-:Is it ok?

-:No, no you have to tape all the way round the package.

Ok, vi tejpar runt paketet, men då hamnar vi med tejpen över Sweden, ingen bra idé. Vi tejpar lite på måfå & försöker lämna in paketet igen.

-:No, no you have to tape on the stiches. Aha, vi skall tejpa på sömmarna. Ok, på med ännu mera tejp (undrar varför de vill att man skall ha vitt tyg runt lådan när det ändå i princip blir täckt av brun tejp till slut iallfall) Nu var vårat paket ok. Vi lämnade våran tejp till 2 indiska flickor som hade ännu mer problem med sitt paket än vi, de skulle försöka skicka en present till någon men fick inte godkänt, så de fick ta upp hela presenten & försökte få det att bli ok & fint igen.

Nå, nu var paketet inlämnat på posten 7,3 kilo blev det (innan all tejp) Nu var det bara att ta en rickshaw till ambikar circle & hitta bussen till Deshnok. Vi hittade bussen enkelt & bra & blev mycket förvånade när bussen var i princip tom. Alla gånger vi åkt innan (2) har bussen varit knökfull. Efter en behaglig (nej, inte lila express eller stadsbussarna hemma i Sverige behaglig) bussresa på c:a 45 min var vi framme i Deshnok. En chai & lite tempel mat senare var vi inne i templet. Jag fick lite av en chock då jag upplevde att det var fler skadade & sjuka råttor än vad det varit innan. Andreas antog att det var på grund av värmen. Jag & Benjamin tyckte det var rolig inne i templet ungefär så länge som det tog för oss att mat färdigt råttorna.. Zacharias letade vit råtta, som sist & såg den antagligen som sist. Jag & Benjamin gick ut, med 100 rs på fickan jag tänkte att vi skulle ha till vatten & eventuellt något annat. Men shi fick jag. När jag hämtade mina skor räckte mannen fram handen, jag lämnade mina 100 rs & tänkte att jag nog skulle få växel, men nej, det fick jag inte… Andreas & Zach kom rätt snabbt, så vi behövde inte sitta & törsta så länge.

När vi tittat igenom stånden utanför templet, som alla innehåller billiga leksaker & lite olika varianter av guda bilder på Mata Karni/ Durga, tog vi en nästan lika tom buss tillbaka till Bikaner (dessa bussarna har de 2 andra gångerna varit så fulla att vi fick åka på taket 1 gång & inte kommit på  bussar. Andreas hittade en indisk man som pluggade i Bikaner som han pratade med hela resan. Framme i Bikaner tog vi oss till Hotell and restaurant Ganesha. En strikt indisk vegetarisk restaurant. Vi beställde aloo parantha (platt bröd med potatis) och stuffed naan (naan fyllt med grönsaker) & stuffed Laccha (platt bröd fyllt med russin, nötter & söt paneer tror jag) samt mix veg raita. Alla bröden var ok, men stuffed naan & stuffed laccha var godast.

Efter lunchen ringde jag Nomad Guest house & efter lite formell rumsbokning så kände Alladin igen oss & tyckte att det skulle bli jätteroligt att vi skulle komma tillbaka.

På tågstationen försökte vi boka biljetter, det gick sådär. Vi blev skickade fram och tillbaka innan vi tillslut hittade rätt disk & kunde beställa biljetter. Imorgon natt åker vi till Jaisalmer. I Klass…..2S det betyder att vi skall sitta på hyffsat hårda, antagligen överfulla galonsäten från klockan 22:50-04:30 indisk tid imorgon. Så, ni kan väll tänka på oss vid 18-00 tiden morgon?

Idag tänkte vi inte göra så mycket mera. Middag får bli på hotellet & kanske en tidig läggning & låång sovmorgon imorgon.

Så här turbaniserar man ett barn!
 
 
Filosofen i österns rike.
 
Heja Färge!
 
Familjen funderar på att sälja pappan som bärarslav.
 
THALI ! ! !
Lika god som den ser ut. Det i mitten är inget ägg, utan en sötsak.
 
Bussen skakar, fotografen skakar och så gör också objektet.
 
Andreas sitter helst i mitten bak, då det är ända stället som rummer hans ben.
Framför benen ser bussen ut så här.
 
Raggig Råtta Ruvar Rosamt.
 
Interriör i Karni Mata-templet.
 
Jakten på den vita råttan!
 
Strax innan kortet togs flyttade kossan snällt på huvudet så att Sandra kunde slänga en tomflaska i det som faktiskt är en soptunna och inte en matstation för kossor. Eller, tja, egentligen är den väl lite både ock. I alla fall om du frågar kossan !
 

F.F. = Fredag förmiddag

Kategori: Allmänt

3/7-2015 Bikaner
Vi försökte gå upp tidigt, men det gick sådär. Efter frukost bad vi om en papplåda och de lovade att vi skulle få en innan klockan ett. De var tvungna att gå till marknaden, som öppnar elva för att hitta en så pass stor låda vi behövde. Vi visade Sandras Indisk-Engelska bild-lexikon för en av tanterna (moster eller mormor eller nåt) och hon var fascinerad, både över boken och vår önskan att lära oss. Hon sa att hon hade behövt en sån bok också, eftersom hon bara kunde lite, lite engelska. Sandra svarade på Hindi att hon bara kunde pyttelite av det språket. Uppskattat.
I väntan på lådan körde Andreas, som var för rastlös för att slappa med de andra på rummet, lite barfotalöpning på terrassen i dryga 30 graders värme. Terrassen är ca 25 meter lång, men A tog på sig löparklockan och fick ihop en kilometer i åttor runt stolpar, bord och stolar. Det mesta är i skuggan, men farten ökar av sig självt när man kommer ut i solen och det bränner så pass om fötterna att man helst vill ha dem i luften hela tiden.
Nu har vi packat och tejpat lådan som vi skall skicka hem, tappat Ipaden i golvet så att displayen sprack (den har ändå klarat många år av ibland hårdhänt handhavande) och beställt lunch på hotellet. Nu väntar vi på att de ringer och bekräftar att maten är färdig. Vi frågade lite om fotografierna i lobbyn, eftersom vi sett dubbletter av dessa på muséet. Pradu, sonen som driver hotellet, förklarade lite stolt vilka som var hans släktingar och vilken Maharajor de jobbat för, bland annat som premiärminister.
Efter lunch skall vi leta efter en fungerande bankomat. I går hittade Andreas flera stycken icke-fungerande, så antingen säger empirin att i stort sett alla är trasiga eller så tolkar man det så att hälften är trasiga och att vi nu bara har den hela hälften kvar att upptäcka.
Sedan skall vi till skräddaren vi hittade igår. Han skall fixa vårat paket och förhoppningsvis kunna sy en dress åt Sandra. Därefter är det jakt på filtpenna som gäller innan vi går till postkontoret och får reda på vad vi gjort för fel med vårt paket.

2/7 2015 Bikaner Junagarhfort, konstinköp & jakten efter en skräddare

Kategori: Allmänt

Efter att morgonrutinen, som idag inbegrep mango till frukost (mums) gick vi till Junagarhfort som Benjamin bestämt att vi skulle besöka. Vid fortet ligger också postkontoret, så vi gick först dit för att ta reda på hur paket skall se ut för att få skickas härifrån. Det skulle se ut så paket brukar se ut när de skickas härifrån, sakerna i en papplåda, sedan vitt tyg som skall sys runt om & sedan avsändaradressen & mottagarens adress.

Efter posten var vi rätt möra, så vi tog en rickshaw till ingången. Det var inte så många meter kvar, men det var varm & det började bli jobbigt.

Inne på fortet, som innehåller 37 palats (de flesta bara 1-3 rum som man får se) Är det otroligt vackert. På väg in satte vi oss en stund i en av portarna för vatten & skugga. I taket av porten var det fullt av svalbon & svalor som flög in & ut. I porten satt även en äldre herre & hans fru som låg & sov. Han tog upp kameran & laddade länge innan han vågade fråga om ett foto på ungarna. Visst fick han ta ett kort & han blev så nöjd att han vågat! Sedan var det de vanliga unga killarna som skulle fota också. Fortet som, som sagt består av en massa palats, är otroligt vackert dekorerat med fint målade marmorväggar i ibland annat bladguld. Förutom de målade väggarna & vackra dörrarna finns även otroliga trappräcken i med ett sådant mönster som man kan titta ut genom, men inte bli sedd bakom. Det finns även en imponerande samling knivar, svärd, gamla gevär, pilar, pilbågar & andra vapen som är till för krig som är otroligt fantasifulla & skapar antagligen helt ohygglig smärta, tänk er bara en treudd, där varje udd har små treuddar med otroligt vassa spetsar, eller ett spjut/kniv med vassa spetsar & som är helt spiralformad.  Efter fortet åt vi en lätt lunch på Musée fiket & gick sedan in i muséet. Där visades det vardags föremål från de forna kungarna här i Rajasthan, kläder & inredning. Intressant & fint museum.

Utanför muséet stod en konstnär & sålde tavlor. Andreas hittade en tavla för 2000 rs som vi båda tyckte om, så den skall inom en snar framtid pryda en av våra väggar hemma. Undertiden vi tittade på tavlor sprang barnen omkring & lekte på stenbeläggningen. Plötsligt hör jag Benjamin skrika. Han hade ramlat & slagit i knät. Så efter konst inköpet tog vi en rickshaw till hotellet där vi slappade i ett par timmar.

Tillslut blev Andreas lite rastlös & tyckte att vi skulle ta oss ut igen. Sagt och gjort, vi hade åkt förbi en skräddare på vägen från fortet tillbaka, så vi tänkte att han kan nog sy paket. Vi frågade hotellägaren om vart vi kunde få tag i en papplåda & han sa att vi kunde få en av honom. Sedan frågade vi om skräddare, jo, det fanns en utefter gatan. Andreas tyckte nog inte vi behövde prata med honom, men jag tänkte, vi går & kollar om han kan engelska, kan han engelska så kan jag fråga om att sy kläder till mig. Han kunde ingen engelska & vi vet fortfarande inte om han kunde sy paket eller inte, så vårat uppdrag blev nu att hitta en skräddare som kunde sy paket & eventuellt lite kläder till mig. Andreas frågade några & blev hänvisad till en paketkurir. Sådana har vi testat förut med ett väldigt dåligt resultat (det sista paketet från Dehli som vi skickade för 2 ½ år sedan har fortfarande inte kommit fram) Så det tänkte vi INTE använda igen. Vi fortsatte gå. Det stod en skylt Aditi Taylor in women suites. Jippi, en skräddare, Vi frågar dem. De skakade oförståeligt på huvudet & skickade oss till ytterligare en paketkurir (De har hur många som helst i detta landet) Vi går in & frågar, de vill veta hur många kilo, jag vill gå, Andreas vill ha svar & blir arg för att jag vill gå, eller om det var för att han tyckte att jag sa något när han ville höra vad de sa. Men jag är inte intresserad av att stå inne hos en paketkurir, som inte vill svara på min fråga om de kan göra paket, utan bara vill svara på frågan hur mycket & hur bra det skulle vara att skicka med dem. Så vi gick igen. Andreas köpte vatten & där, där var den skräddaren som faktiskt kunde sy paket! & de kunde sy mina kläder med på 2 dagar. Vi tog ett visitkort & gick över gatan till Garden café för middag. Där lät det enormt mycket från en högtalare, som inte var sprucket, på hindi. Vi fick reda på att de emellanåt, kanske var 3dje år läste hela Baghavaghita högt under 7-8 dagar. & detta var de sista verserna på sista dagen. Vi gick upp i templet för att se slutet. Templet är helt enormt! Vi gick inte igenom hela, då det var svårt att veta vad som var ok & inte när det satt en massa andäktiga människor där & lyssnade på honom som reciterade Baghavagitha. Vi fick ändå se en stor Tulsiplanta. Jag hoppas på att få tag i Tulsifrön här, som jag kan ta med mig hem & plantera.

När vi fick reda på att de höll på med slut bönen & det skulle nog vara slut om typ 3-5 min, så gick vi ner för att beställa mat. Det tog ytterligare 20 min innan det var klart.. Maten var ätbar, men inte sådär jättemycket mer.

När vi var mätta & belåtna gick vi till en lekplats som fanns i närheten & barnen fick leka av sig lite. Zach hittade en liten kille, eller rättare sagt, en liten kille hittade Zach & de lekte en liten stund.

När ungarna lekt en stund började vi vår vandring hemåt i mörkret. Klockar är nu 21:30 här. Det är mörkt, varmt, fuktigt & svetten rinner på mig när jag sitter ute & skriver detta. Imorgon vet jag inte riktigt vad vi skall hitta på, antingen blir det posten, med paketgörning innan, eller så blir det Deshnok. Det ända vi vet är att vi måste hitta en ATM maskin för att kunna ta ut mer pengar imorgon, annars börjar vi snart få problem, men det löser sig nog imorgon.

 

Just det ja, igår kväll tappade Zacharias en tand! Nu skall vi bara försöka få hem den också.

 

Zach vid hotellets patio igårkväll
 
Svakbon i taket på väg in i fortet
 
Zacharias
 
Benjamin
 
Sådana här trappräcken vill jag ha hemma!
 
Dörr med Radha & Krishna
 
Troni tronsalen i en av palatsen inne i Junnagarh fort
 
Andreas & Barnen framför en liten damm & Bikaners vapensköld.
 
På dessa sågar & på svärd som satt likadant brukade folk dansa för att underhålla hovet här i Rajasthan förr i tiden. Aj säger jag!
 
Nägra av alla valven i fortet
 
En Tulsi (Helig basilika) växt
 
Så här kan man också ha sitt sovrum!
 
Benjamin är lite förtjust i att stå i en ram & ta kort
 
Zacharias i Junagarhfort
 
Jag & Ungarna
 
Barnen i ett ganska odekorerat hörn av Junagarh Fort
 
Knivar & krutpåsar konstfullt uppsatta på väggen
 
En vacker vägg
 
Benjamin med krona
 
Zacharias som galen kejsare
 
Hanuman, vi vet inte om de överdrivit hans manlighet, eller om det är en del av hans kläder...
 
Kanoner är bra & en port är aldrig fel att ha ute på borggården
 
Så här kan ett dockskåp också se ut!
 
En del av en vägg inne på muséet som också var en del av fortet
 
Benjamin i en nish precis efter att han ramlat & slagit knät
 
Andreas & konstären Vishnu som vi köppte tavlan ifrån
 
Benjjamin på en snurrkarusell på lekplatsen vi hittade utanför Krishna templet
Zacharias & en indisk pojke tävlar i vem som kan springa snabbast upp för rushkanan.
 

1/6 Middag på hotellet i Bikaner

Kategori: Allmänt

Middagen var fantastisk! Papad, thali med 3 skålar, ris & chapati. Först tyckte vi det såg lite ut, men det var det inte! Det var en skål med en tunn dal, som var kanongod. En skål med stekt potatis, som barnen tyckte var fantastisk. Den sista skålen var okra & det var helt himmelskt. När någon av skålarna var tomma, kom de med påfyllning så det blev en skål extra med potatis till barnen & en skål extra med Okra till mig & Andreas. Efter maten fick vi mangoglass.
Det är inte helt omöjligt om denna resas mathöjdpunkt var denna fantastiska måltid sittandes ute på hotellets patio.

30/6 – 1/7 - 2015 Amritsar – Jalandhar - Bikaner Främlingar på Tåg & slappardag i Bikaner

Kategori: Allmänt

God morgon!

I skrivande stund sitter jag, Andreas, på terrassen utanför ett hotellrum fullt med sovande familj. Vi var inte här på hotellet förrän runt 01:00 och vi tog en dusch innan vi somnade, så jag har inte hjärta att väcka dem riktigt än, trots att klockan är kvart i nio och dagen antagligen inte kommer att bli svalare allt eftersom.

Här är väldigt fridfullt, trots att man hör trafiken utanför väl, men det är inte riktigt en sån där tjock matta av trafikljud, utan man kan urskilja enskilda rickshor, tutor och bilar. Dessutom hör man en kaskad av fågel-läten. Det tjattras och kvittras så det står härliga till och det låter som en gök som gal någonstans. Det kan också vara en duva som hittat sin utvecklingspotential.

Nu är vi ”hemma” i Rajasthan, närmare bestämt i Bikaner, staden med 37 (?) palats, ett rått-tempel och två utgångar från järnvägsstationen. I natt när vi kom lyckades vi gå ut genom huvudentrén, det vill säga fel håll trots att vi frågade folk om vilket håll som var bäst, så vi fick ta en ricksha hit. När vi möttes av en trevlig kille vid grinden berättade han att han stått och väntat på oss på rätt sida järnvägen. Nu när jag tittar över muren här ser jag att stationen är två minuters promenad härifrån. Om man går sakta.

Hotellet verkar underbart mysigt och rummet är enormt, med en dubbelsäng större än den vi har hemma (en smula hårdare, dock). Den är nästan dubbelt så stor som den vi sov hela familjen i, i Amritsar, så vi hade gott och väl fått plats allihop. Men barnen sussar gott i varsin säng och rummet känns ändå inte trångt.

Det är städat överallt och möblerna är smakfulla och lagom ”snirkliga”. Ja vi skall nog trivas här ett par dar.

När vi kom i natt var vi tvungna att dubbelchecka priset (1400 rs) eftersom det verkade lite för bra. Detta innebar att den mycket trevlige kille som tagit emot oss gick och väckte sin mor för att fråga.

I går åkte vi taxi till Jalandhar, en stor stad utan något som helst intressant, enligt en kille som studerade där och pratade med oss en timme när vi väntade på tåget. Tåget var väl egentligen inte försenat, utan kom bara en timme efter utsatt tid. Inget som var värt att tala om på högtalarsystemet i alla fall.

Om det finns två tågstationer på samma ort, vilket det ofta gör, kan man vara nästintill säker på att man först kommer till fel station, oavsett hur många gånger man checkat av den saken innan. Vi var i god tid och upptäckte saken innan taxin släppt av oss, så det blev bara lite extra sightseeing.

Vi förstod det inte först, men vi hade en fantastisk tur med vilken ”kupé” vi hamnat i på tåget. Efter en första timme av avvaktande och bokläsning satt vi sedan och pratade i nio timmar.

I Kupén fanns en trevlig farbror som berättade att han hade fått en dotter med Downs syndrom och gett upp sin karriär för att ta hand om henne och att han nu jobbade på ett center för handikappade i Ahmedabad. Han var på avdelningen för Downs syndrom och de hade många, för Indien, nyskapande idéer. Bland annat fick personerna med Downs bo ihop som par, om de önskade det, och leva som ”gifta”.

Vi fick en inbjudan till att komma och hälsa på där nästa gång vi är i Indien.

Mitt emot honom satt en bildad kille som visade sig vara soldat och tillsammans med en tredje kille, Mohit, som var lite både från London och Punjab, hade vi allihop väldigt trevligt med bra diskussioner, mestadels på helt begriplig engelska. Vi pratade om Indien, Sverige, språk, skolsystem, skatter, parker, matlagning, turism, översvämningar etc.

Förutom att vi alla lärde oss mycket av varandra och delade mat och frukt (Litchi – de är skitgoda här!), bjöd Benjamin farbrorn på en bula i huvudet när han råkade släppa ner metallstroppen som man hänger mellansängen i.

Den ”engelske indiern” hade en kompis som inte kunde engelska men som verkade trevlig och hungrig av sig. Mohit var en av de få här som förstår med en gång att Z är en grabb. Farbrorn, H K Thaker, sa flera ggr att Z:s hår såg ut som guld.

Zacharias fick lära sig knep för att öppna svåra vattenflaskor och halva vagnen tittade till slut på när han kämpade med en kork som jag dragit åt så hårt jag kunde. När han lyckades bröt alla ut i applåder. Detta gjorde honom lite förlägen och han drog sig blygt upp på överslafen.

Det blev varken riktig lunch eller middag idag, men det blev desto mer mackor, Samosas, Kachoris, chips, Lichi m.m. Lite förvirrande tyckte barnen framåt natten, men då var de också jättetrötta eftersom de inte kunde slappna av och sova på sina slafar. De somnade till slut bakom ryggarna på oss en liten stund.

Förutom de vanliga försäljarna (mycket glass på den här resan, ser gott ut men vi vågar inte utmana våra magar), var det två transvestiter (ev hermafroditer) som gick förbi, klappade distinkt i händerna och slog oss på huvudet och ville ha pengar för det. Eftersom Andreas är skeptisk så fick de inget av honom. Eftersom Sandra är lite mer öppen för såna här grejer, så gav hon en slant och tänkte hårt att vi skulle komma av på rätt ställe och att hotellet skulle vara bra.

Det gick även runt poliser med k-pistar på tåget för att:

a.       Se till att ingen blev trakasserad eller bestulen.

b.      Trakassera folk för att få lite ”Bakshish” (muta eller dricks).

c.       Se till att folk inte är berusade och jobbiga.

Fram på natten var en av dessa vakter lite berusad och var lite tjötig mot våran vän. Men han tjötade tillbaka, så det var lugnt.

Vi försökte jämföra förseningarna med tågtidtabellen och räknade ut att när vi var i Lalgarth skulle det vara minst 45 minuter till avstigning, men antagligen en timme. 10 minuter senare stannade vi i Bikaner och vi fick slänga på oss skor och väskor i en hast för att kasta oss av tåget.

Hur som helst var det en fantastisk dag på tåg och därmed återgår vi till i dag.

Hotellet, Jaswant Bhawan, drivs av ättlingar till den siste premiärministern av Bikaner och är jättefint och rymligt, både invändigt och utvändigt. Jag stegade upp vårt rum till ungefär 40 kvadratmeter plus en stor toalett!

Frukosten intogs inne i den del av Havelin som är familjens hus och vid ett jättestort bord serverades vi kärleksfullt av mamman i huset. Därefter gosade Andreas och barnen med familjens hundar medan Sandra registrerade oss.

Nu var tanken att vi skulle varit ute och gått i gamla stan, men efter hundra meter klagade Benjamin så mycket på värmen och svid på ryggen att han och jag gick hem. Sandra och Zach fortsatte däremot på äventyr.

14:00

Nu är familjen återsamlad. Sandra och storpojken hade gått lite lagom vilse och hittat fina sjalar, Litchis och ”namkin” (sötstarkt snacks som regionen är berömd för). De hade haft en mysig stund bland alla trevliga människor. Sandra gav en gravid tiggerska lite pengar, men hon pekade på litchisarna, så hon fick såna också.

Nu hoppas vi på lite regn så livet blir lite lättare för framförallt Benjamin, men först lite mat.

18:30 Sandra skriver

Då köket var stängt på hotellet fick vi med oss hela familjen över tågstationen till Heeralals restaurang. När vi kom dit kom Andreas på att vi varit där förra gången vi var i Bikaner. När vi kom upp på övervåningen kom både jag & Andreas ihåg att det sist var någon typ av strul, men vi kom inte på vad. Vi lyckades beställa mat, pizza till ungarna, majs soppa till mig & 2 indiska rätter till Andreas. Så kommer kyparen tillbaka, Nej, de indiska rätterna finns inte att få. Andreas frågar om det finns något annat litet indiskt som finns. Kyparen förstår inte. Jag försöker förklara, det hjälper inte, Andreas ger upp. Jag beställer en hot & sour soup & 2 roti till Andreas. Roti kan man inte ha till soppa, Det skall man ha till indiska grönsaker. Det blir inte gott med roti till soppan, sa kyparen i all välmening & med den för indiens servicekår så vanliga bättre vetande ton. Ok, sa jag, men vi vill vill ha det i alla fall. Kyparen såg uppgiven ut & gick sin väg.  Han kom tillbaka med hela vår beställning. Soppan jag beställt som hette sweet corn soup visade sig vara hyffsat klar buljong med lök någon krydda & 3 majskorn, inte alls vad jag förväntat mig. Så, jag bytte soppa med Andreas. Ungarnas pizza var goda. Zach tyckte dock att hans pizza var jätte stark först för att sedan anse att den var fantastisk god.  Efter maten hade det svalnat lite & vi gick bort till gamla stan. Vi gick runt en stund och hittade sedan en affär som sålde saris & salwar kameez, dock hade de inte den för Rajasthan så typiska kjol, blus & sjal som jag letar efter. De visade massa salwar, först rätt uttråkade, sedan så visade de en med traditionellt Rajasthan mönster, som jag tyckte om, sedan blev de mer & mer glada & engagerade. Jag testade ett par saris, men ingen var bra, vi fick te, vi skrattade, de band turban på ungarna, de förstod att jag kunde lite hindi, de blev ännu gladare. Så, en salwar kameez för typ 90:- ( bara tyget, jag måste hitta en skräddare innan den är färdig) en chai, en turban  och en lämnad  adress senare, så gick vi tillbaka till hotellet. Med hjälp av Andreas lokalsinne gick vi inte vilse denna gången, men vi gick in i en affär för att handla våtservetter, där blev det mer chai & en hudlotion innan vi gick ut igen. Vi hittade tillbaka till hotellet utan problem. Regnet som vi trodde skulle komma när det började blåsa kom liksom av sig, men temperaturen har sjunkit en del & det är rätt behagliga 38 C enligt webben, med en lätt bris. Ok, vi svettas en del, men det går att andas just nu.

Nu skall vi snart äta mat här på hotellet.  Vegetarisk thali, det skall bli gott hoppas vi.

Benjamin & den bildade mannen på tåget mellan Jalhandar & Bikaner
 
En bild på Grand Hotell i Amritsars ingång 
Hamocken i Grand Hotells gårs, vi tyckte den var fin & att gården var rätt trevlig...
Tills vi kom till Bikaner & de hade denna hamocken!
Andreas & Mohit´s kompis funderar på om det verkligen är helt smart att ladda en Iphone utan uppsikt vid utgången från tågvagnen, som skakaar & har dörren öppen...