domingo.blogg.se

 

I går tog vi en taxi från Pushkar till Ajmers järnvägsstation. Dessförinnan hade Sandra och barnen varit och sagt att adjö till våran skräddare, Hanuman. Även den trevlige och mycket hjälpsamme receptionisten på hotellet fick sig ett adjö. 

På stationen köpte vi lite Asterix- och Tintinalbum, plus en Hindureligiös seriebok.

När tåget kom in på platform 2 var det en stunds förvirring om huruvida det var rätt eller fel ekipage. Då några andra passagerare sagt att tåget gick till många ställen (däribland Dehli, förstås) var det nära att vi inte steg på och Sandra började bli stressad. Då hittade vi en konduktör som sa att det var vårt tåg och vi steg på. Vi kom rätt men undrar hur det gick för dem på tåget som envist hävdade att det gick någon annanstans?

En grabb försökte upprepade gånger att få oss att växla pengar hos honom och var mycket oförstående till att Andreas sa att vi inte behövde göra det. Killen fick stora hundögon och vi ville nästan säga till honom att "det är inte dig det är fel på, det är oss (som redan har rupies)". 

Resan gick bra och vi åt lite goda "Kachuris" som vi köpte på en perrong. Under resan började det regna så ordentligt att det var svårt att hålla vattnet ute från vagnen. De uppdragbara tågfönstren har ingen enorm passform.

Väl framme i Chitautgarh upptäckte vi att regnet även besökt denna ort. Hela vägnätverket i centrum var förvandlat till ett intrikat system av djupa sjöar, små bäckar, öar av grus, asfalt och skräp och obarmhärtigt djupa kanaler.

Vi lyckades hoppa och vada oss fram till "Nandan Palace", ett hotel som fått väldigt blandad kritik, men visade sig vara ett helt ok "tråkhotel". Inte sexigt, spännande eller romantiskt på något sätt, men heller inte smutsigt eller ogästvänligt.

Eftersom receptionisten uttalade "seven" och "zero" likadant, tog det en stunds förvirring innan vi fick erlagt rätt summa för rummet.

"Lunch-middag" intogs på hotellets restaurant och var väl ok. 

Ungarna hade dessförinnan gjort en fantastisk upptäckt i menyn: de hade "Jam-pizza" (syltpizza). Vi beställde till slut en sådan, mer av nyfikenhet än för att vi trodde den skulle vara god.

När kyparen skrev ner vår beställning såg Andreas att han skrev "cheesepizza". Efter påpekande sa han att " cheese, jam - same, same".

Sandra var övertygad om att det hela snarare var ett bakverk med sylt på pizzabotten, som skulle inmundigas till dessert.

 

Barnen tyckte att det var utmärkt gott (sa de i alla fall), trots att det var en pizza med lök, tomat, oregano, tomatsås och ost toppad med samma slags sylt som man får på toast och i flingorna på morgonen. Föräldrarna var något mindre förtjusta än barnen, men vi hade väldigt roligt åt det hela. 

I morse, till frukost, försökte vi beställa en svart kaffe, eftersom det stod i menyn och vi bevisligen hade fått en sådan i går kväll.

In kom två koppar med tepåsar i och en kanna hett vatten varpå vi ropade till oss herr kypare igen.

-We ordered black coffee!

-Yes, coffee!

-This is tea, we wanted coffee!?

-Yes, BLACK coffee! (Han sveper osäkert med handen  i riktning mot vårt te)

-No tea, we wan't coffee!

-Not possible sir.

-But we had it yesterday!

Till slut lägger sig en annan gäst i och vi får vårt kaffe: Två tomma koppar och en skål med lite Nescafe i.

Eventuellt var det vårat kaffe, eventuellt var det våran allmänna krånglighet, men när vi skulle betala blev det först kortslutning i skallen hos kyparen och sedan dog hans dator. Han skulle försöka få ordning på det tills vi skulle checka ut.

 

Chittaurgarhs fort var liksom orsaken till att vi stannade till i denna mellanstora håla och det skulle vi besöka idag efter utcheckning. Vi var lite osäkra på hur man skulle bete sig för att komma dit och eventuellt få med sig en guide (han får vara rätt liten för att få plats i en ricksha med oss). Tyvärr kunde vi inte få internet i mer än sekundlånga snuttar, vilket sedan visade sig bero på att hotellet är byggt som en strålsäker bunker (förutom fönstret i vårt rum som har en centimeterstor glipa för att släppa in mygg och gatuljud), så vi fick ingen hjälp av omvärlden.

Vi bestämde oss för att hitta en chaufför som kunde engelska och inte var alltför girig. Vi lyckades hitta precis den mannen tio meter från hotellet.

Vi kommer berätta om denna femtimmars-utflykt i bilder när vi får bättre internet, dvs när vi får el och sittplats någon annanstans än på hotellet. 

 

Efter fortet kördes vi till en restaurant med både en sköldpadda och god mat. Helindisk meny, men ungarna tyckte det var jättegott (och sköldpaddan blev kär i vår ryggsäck).

Sedan hade vi fem timmar att slå ihjäl innan tågavgång. Vi var borta på stationen och kollade om det gick något tidigare tåg, men så var inte fallet.

Efter en halvtimmes strosande på och utanför stationen bestämde vi oss för att kolla om vi fick lov att sitta jämte vårt bagage i hotellobbyn. Det gick bra och här sitter vi nu.

20:50 går tåget och vid elvatiden räknar vid med att vara på hotellet i Bundi.

 

Vi lyckades inte publicera förrän vi kom fram hit till Bundi, men nu är vi incheckade och skall sova!