Det gömda hotellet.
Kategori: Allmänt
Även utcheckning fungerade fläckfritt på hotellet, utan några överraskningar.
Vi åkte Uber till centralen och var där tidigt, så vi satte oss ner på en bänk och hade det gött en timma.
Även den här gången åkte vi cc-klass. Efter en dryg timmes resa gick vi av i områdets största stad, Nager Coil, med 250 000 invånare.
Döm om vår förvåning när vi klev av i något som mest påminde om den nerlagda stationen i Nygård en ovanligt trist dag i September.
En kille visade oss förbi den öde tågstationen till en buss som de sa gick mot Kanya Kumari.
Bussen stannade vi sin ändhållplats inne i Nager Coil och vi blev anvisade att gå på den gröna bussen.
När vi kom av stod där 7 gröna bussar i olika nyanser...
Vi kom på rätt buss men när vi skulle ta oss bakåt blev det svårare. Mittgången var så smal att våra rumpor inte kom förbi om vi inte gick sidledes. Eftersom vi hade bautaryggsäckar på ryggarna, var det inte så lätt att gå sidledes heller, men på något sätt lyckades vi pressa oss förbi.
När vi gick av bestämde vi oss för att promenera till boendet, enligt Google Maps var det inte så långt.
Vad Google inte nämnde var att nästan hela vägen var uppåt.
När både uppförsbacken och vägen tog slut stod vi där som svettiga, griniga fån. En Rickshaförare försökte tala om för oss vart vi skulle och vi vände om och började gå ner för backen igen.
En taxichaufför ville gärna köra oss, men kände inte till stället, trots att det visade sig att han bodde på samma gata...
Vi frågade på ett annat hotell om de visste. Ja visst, det ligger på vår baksida.
Bra. Vi gick dit, men inte fan fanns det något där heller. Vi frågade en halvnaken och lite besvärad kille, vi ringde ägaren, men det var inte förrän en granne kom ut och hjälpte oss som vi hittade och tanten som ägde det kom och mötte oss.
Sandra imponerade på tanten med sina rudraskafrön och rummet var ok. Då förstod vi att det inte var vårat rum, utan vi skulle få ett annat senare. Antagligen sämre😶. Vi hoppades att det skulle finnas en riktig toalett.
Vi gick till närmsta ställe och käkade, inte så gott, men det gick ner.
Därefter gick vi mot havet genom gator fyllda med stånd. Benjamin köpte en dödskalle-tröja.
Först tittade vi i Mahatma Gandhi memorial. Barnen ville sedan leka på lekplatsen utanför, men vi avbröt detta rätt omgående då det fanns lite för mycket vassa och taggiga saker att sätta fötter och rumpa på.
Vi tittade på Tsunami-minnes-grejen och gick sedan ner mot vattnet. Det här är så långt söderut man kommer på indiskt fastland. Här möts även tre hav. På grund av detta är det en helig plats för hinduer, och många badade här, trots de kraftiga vågorna.
Sandra köpte en brandgul kokosnöt som vi drack tillsammans. Smakade ungefär som vanlig kokosnöt, bara lite sämre.
Vi träffade en döv tant som hängde med oss och gestikulerade en bra stund. Hon gav Sandra en bild och sa "appa" flera gånger. Hon ville inte ha tillbaka den, men vi förstod inte vad hon ville. Andreas fick fotografera ett kuvert med hennes address och från det förstod vi att hon ville att vi skulle skriva till henne. Vad hon ville i övrigt är höljt i dunkel. Jo, hon ville sälja hårnålar, men det hade Sandra redan köpt av henne.
När vi sett det som gick att se av solnedgången i diset gick vi hemåt. Sandra länsade "10rs-stånden" på det hon tyckte var nåt att ha och köpte en "do-it-yourself-hårolja".
Vi stannade på "Fresh Juice" och köpte kycklingburgare och pizza. Väldigt långt från de bästa burgare o pizzor vi ätit.
Svamppizza=Gammal hönökaka med burkchsmpinjoner och massor med ketchup.
På hotellet fick vi vårat nya, mycket mindre rum. Vi fick också högljudda indiska grannar...
Nu försöker Sandra betala för boendet vi skall ha i Bangalore. Det går inget bra.
Andreas skriver blogg. Hur det går får ni avgöra själva.
Barnen spelar och använder YouTube.
Två Svenskar på ett Indiskt tåg.
Här är vårt boende. Det ser ju fint ut från utsidan...
...men sängen är lite kort...
Uppifrån toppen av Mahatma Gandhi memorial. De två öarna tänkte vi besöka i morgon. Häruppe ställde Zacharias upp på en selfie med en jättesöt indisk flicka med fräknar och fantastisk röd ton i håret. Andreas skojade med honom om att vi inte skulle ta och prata med hennes föräldrar om att arrangera ett äktenskap. Tänk vilka söta ungar det skulle bli!
Efter tre överspända kort sa Andreas till barnen att sluta klämma skinkmusklerna runt bajskorven och slappna av och kortet blev rätt bra.
Gita, som hängde med oss någon timme.
Indiens sydspets, där de tre haven möts i en våldsam kamp över klipporna.
Solen går ned och nu, ett par timmar senare skall vi lägga oss och hoppas att den sviktande elen inte ger upp helt. För utan fläkt blir natten tuff att genomlida.
Godnatt.