Rock this Island!
Kategori: Allmänt
Vi börjar där vi slutade igår. Skulle det gå att sova?
Andreas och Zacharias tryckte in sängen mot väggen och sov åt "fel" håll. På så vis fick Andreas mer eller mindre plats. Elen spökade i nån timme till, men vi hade fläkt det mesta av natten.
Trots detta var det inte så lätt att somna. Varma, obehagliga sängar, särskilt den Sandra och Benjamin sov i, som var inplastad!
Klockan fem på morgonen bankade det till av bara den i rummet breve. Andreas somnade om, men Sandra gick upp efter en liten stund.
Igår hade vi fått en betallänk för boendet i Bangalore, men trots mååånga försök lyckades vi inte få igenom betalningen.
Vi visste inte vad det var som gick fel, och inte heller hur vi skulle göra om vi misslyckades. Jobbigt.
Så Sandra spenderade morgonen med att fortsätta försöka och helt plötsligt gick betalningen igenom. Yeah!
Hon ringde och väckte "hyresvärden" och berättade att hon lyckats. Han hade ju ingen aning om våra problem, så han uppgav bara ett sömndrucket "Ok".
När Andreas vaknade fick han den goda nyheten av en strålande Sandra.
Andreas har lyckats dra på sig en vinterförkylning i värmen och nyser och snorar.
Vi åt frukost på Sangam, där vi åt medelmåttig lunch igår. Morgonmaten var något bättre.
Vi vandrade ner mot vattnet för att ta färjan till "Rock memorial", en ö som de har bebyggt med ett "minnespalats". Alltihop är byggt runt en fotliknande upphöjning som enligt traditionen är Parvatis avtryck när hon stod länge på ett ben och bad om att få gifta sig med Shiva.
Vi var inte ensamma om att företa denna aktivitet idag. Innan den riktiga kön (som på Liseberg med bågar och labyrinter) fanns en förkö på gatan utanför. Bortom denna flöt ytterligare en bred kö uppför nästa gata.
Vi ställde oss längst bak och rörde oss sakta framåt, ivrigt påhälsade av diverse försäljare.
Sandra funderade på en sten med snäckmönster.Försäljaren sa:
- Only 400 rupees!
Sandra brast i skratt och Andreas sa till henne att bjuda 40.
Han gick med oss länge och försökte en bra stund få ut 100rs för den, men den stenhårda Sandra pröjsade slutligen 50rs.
Nästan framme vid den riktiga kön började vakterna ropa åt oss och peka. Det fanns en annan kö för "special ticket" som vi kunde gått till från början. Den kostade oss ca 20 spänn extra per person, men vi tjänade åtminstone två timmar på det.
Den korta båtturen över det brusiga vattnet innebar vår första närkontakt med en flytväst i detta land.
Det var väl fint och trevligt och väldigt blåsigt på ön. Det var rätt uppstyrt och ordning och reda på var man fick gå, och pilar på marken som visade önskad riktning. Men det är ju inget som folk riktigt bryr sig om. Då funkar en vakt med visselpipa lite bättre.
En av byggnaderna på ön.
Zacharias drömmer sig bort till ön bredvid, dit man inte kunde ta sig på grund av lågt tidvatten. För att beskåda detta väldiga byggnadsverk på nära håll?
-Nä, det finns ett Pokémon-gym där...
Det fanns ett meditations rum med ett lysande aum-tecken att fokusera på längst fram. Andreas satt en lång stund med Zacharias medan Benjamin och hans mor studsade runt utanför.
Zach tyckte dock att det var svårt att komma i rätt stämning när högtalarna störde honom med ett mumlande "Aum".
Kön till båten för att komma tillbaka till fastlandet var också rätt "svensk", fastän en del försökte knö sig och fick rejäla utskällningar.
Vi tog oss en juice och gick sedan över gatan för att handla Lungi till Andreas. Sandra har nämligen kastat lystna blickar på de skäggiga Indier med ett svart sådant tygskynke och matchande skjortor och flera gånger påpekat hur manliga de ser ut.
De hade inga svarta, men väl ett rätt snyggt blått, så det handlade vi.
Mat intogs på samma ställe som juicen.
Om man inte vill behöva diska tallrikarna kan man lägga smörgåspapper på dem...
Vi strosade hemåt och Sandra köpte en handväska. Barnen blev överlyckliga när de återfann "Trans Formers"-kopian "Frams Tornets". Vi köpte en sådan första gången barnen var i Indien och de blev så nostalgiska idag att de köpte varsin av skitleksaken.
Väl hemma lagade vår sömmerska, Andreas, alla trasiga kläder och väskor.
Sandra gjorde telefonärenden och barnen grejade med telefonerna.
Sedan gick vi till busshållplatsen och frågade på bussen om den gick till Nager Coil Junction, där vårt tåg skulle gå ifrån. Det gjorde den. Vad de inte berättade var att den först gick till alla andra platser i området.
Zach blev lite stressad av att vi skulle missa vår hållplats, men vi försökte visa på Google Maps, varpå vi upptäckte vilken slingrig resa vi gjorde.
Vi kom av rätt och vandrade tio minuter till stationen, åt lite på järnvägsrestaurangen och gick på vårt tåg.
I den här klassen får man filtar, kuddar och lakan (lyx!), Så nu skall vi bädda och sova.
Godnatt!