Den långa färden hem.
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
2015-08-05 Delhi
Sista Onsdagen i Delhi påbörjades, som vanligt, med en sovmorgon. Även om det är för varmt här och vi är lite sugna på att komma hem, är vi inte lika sugna på att gå upp fem på morgonen och stiga ut i ett 14-gradigt Sverige ;).
Eftersom vi förstört lite av inredningen på Malhotra (utan att säga något) igår, gick vi till ”festa” för frukost idag. Andreas fick för sig att testa något de äter på morgonen i södra Indien, Poha (?). Det var torrt vitt ris med lite nötter och lök. Inte så roligt och första gången Andreas inte åt upp sin frukost.
”Hanuman Mandir” (”apgudstemplet”) ligger i Delhis ekonomiska mitt och just där sägs det ha legat ett sådant tempel i flera tusen år. Detta hindrar inte folk från att försöka få oss på avvägar, men vi har lärt oss att vara rätt bestämda när det titt som tätt dyker upp män och pojkar som hjälpsamt frågar oss vad vi letar efter, och därefter försöker få oss att tro att stället är stängt, nerbränt eller bara allmänt kasst, för att i stället lura iväg oss nånstans där de får provision.
Utanför templet gav sandra en slant till en transa för att få ett bra liv även i fortsättningen och sedan gick vi in. Zacharias fann lite ro därinne och han, hans bror och mor fick lite sjungna välsignelser och trådar runt handleden. Prästen tyckte att det var värt femhundra men Sandra lät honom nöjas med en femtilapp.
Sedan tog vi ett tempel till när vi ändå höll på. Det var mycket lugnare utan giriga skoväktare och transor, eftersom det inte är berömt. Förutom att Hanumantemplet har gamla anor bestämde Mahatma Gandhi att det alltid skulle vara öppet för alla människor om de så är utlänningar, kastlösa eller orörbara.
På väg tillbaka under vägen provade Andreas en skjorta och Sandra passade på att köpa ett glas ”Chacch” eller ”masala dud”, en mjölk som är saltad och kryddad med spiskummin. Kvinnan som sålde den envisades med att Andreas skulle halsa den eftersom hon tyckte han behövde dess helande kraft. Den ansågs antagligen hjälpa mot ungefär allting. Kvinnan som sålde den och lite chutney och sånt hade nästan inget pigment, något vi sett rätt mycket av hos indier under denna resa.
Det var otroligt hett och fuktigt och Sandra kände att hon fick svårt att andas, så vi bestämde att vi skulle gå in på första A/C-restaurant vi gick förbi och ta en dricka.
Det var ”KFC”. – Okej, vi överlever till nästa ställe…..
”Domino´s Pizza”. –Näe.
Sedan hittade Benjamin ”Rodeo”, ett ställe med någon form av Mexikanskt Cowboy-tema. När vi kommit nästan hela vägen upp i den långa trappan kände vi en fläkt av kall luft och hela familjen utbrast i ett unisont ”Ahh”.
Vi satte oss i ridsadlar vid bardisken och beställde förfriskningar av en kypare i cowboyhatt. Vi passade sedan på att äta lite tacos och fajitas. Nonveg. Gud vad gott Andreas tyckte det var att få några bitar biff. Att det var vattenbuffelbiff och inte nötdito spelade ingen roll (jag kan lova att ingen av er som läser detta skulle känna skillnad).
När vi var mätta, både på mat och country, gick vi ut. Det hade börjat spöregna och luften var fantastisk.
När man går runt Connaught Place kan man hålla sig i arkaderna under husen och slippa regnet förutom när man skall korsa gatan och det är rätt skönt, både när det regnar och solar!
Vi kunde inte riktigt låta bli att köpa en ”Lonely Planet” (guideboken vi alltid använt) över Sverige. Sandra ligger nu på sängen och lär sig både om sevärdheter i Göteborg, vett och etikett i Sverige och hur de tycker att man uttalar vanliga fraser på svenska. Och att man alltid skall slänga in ett ”tack” i alla meningar.
Vi har nu käkat på ”Exotic”, mitt i korselden mellan gatuhögtalarnas ”Dilli bole, Dilli bole” och Tv:ns ”Choota Beem beem beem, chotta, chotta chotta Beem” och hämtat ut de två dresser ”Kamal” sytt åt henne idag. Han undrade när vi skulle åka hem och sa att han skulle hinna sy många fler åt oss. Det nästan syns i hans breda leende hur bra affärer han tycker sig göra på oss. Han är förvisso den dyraste skräddare vi använt i Indien men han (eller hans anställda) jobbar snabbt och för oss är inte sjuttifem spänn för mycket för att få en blus och ett par byxor uppsydda. Dessutom gör de ett noggrant och bra jobb.
Andreas försökte ställa in ljudet på tv:n så just nu tittar barnen på ”Spiderman” med både engelskt och indiskt tal. Samtidigt.
Snart
Sova
God
Natt
!
Kategori: Allmänt
Idag tog vi oss till Karol Bagh då jag läst att det skulle kunna vara lite trevlig shopping där. Affärer fanns det i mängder & det var varmt och fuktigt så vi nästan storknade allihopa, så det var svårt att verkligen njuta av shoppingen, men vi lyckades hitta lite grejer i alla fall, men först lite tempel. När vi kommit in på marknaden hittade vi ett tempel som vi gick in i. I templet satt en kvinna framför Shivalingam & sjöng en sång på sanskrit som vi har hemma på skiva. Jag tycker sången är rätt fin på skiva, men att höra den från någon som sjunger den från sitt hjärta inne i ett tempel var nästan magiskt!
Vi har sedan innan kommit fram till att vi behöver 1 väska till för att få med oss allting hem, så det var en av de sakerna vi inhandlade på en gata som bara hade väskor i massa olika stånd precis bredvid varandra, så är det med det mesta här, det finns långa gator med i princip bara juvelerare, eller mobiltelefonreparatörer, eller vad man nu skulle kunna tänka sig. Vi gick där från stånd till stånd för att titta på en större rullväska. Undertiden vi gick där funderade vi på vad vi skulle göra med väskan när vi kom hem, vi har ju trots allt våra backpacker ryggsäckar & 2 kabinväskor hemma & vi känner nog egentligen inte att vi har plats för ytterligare en väska som skall stå & ta plats någonstans. Men alternativet att skicka hem grejer nu känns inte speciellt lockande, så det blev en rullväska modell större trots allt. Vi får väll se hur bra den håller.
Vi hittade även in i en butik som säljer tyg för att göra Salwar Kameezes där vi stannade länge & hade rätt roligt. Samtidigt som de visade mig typ 25-30 olika modeller (jag köpte 2) så slog de vad om Z var en pojke eller flicka & fotade våra barn från en massa olika håll. När jag sa att jag var nöjd med de 2 jag bestämt mig för, så var frasen ”look only one more” väldigt frekvent till typ 10 till.. Men som Andreas sa, de hade roligt när de visade mig & de hade roligt åt barnen, så det kanske kan vara värt att vika ihop lite tyg om man kan få ha roligt på jobbet en stund. När vi handlat klart tog vi metron till hotellet. Men då vi vandrat lite härs & tvärs i Karol Bagh hittade vi inte tillbaka tii Metron, så Andreas frågade en kille på gatan ”where is the metro” men han skakade bara på huvudet, ”Metro kaha hai” frågade jag & fick en anvisning på hur vi skulle hitta till metron. Jag har inte pratat så mycket hindi som jag önskat, men det har underlättat en del den lilla hindin jag kunnat.
När vi kom till metron funderade vi på om vi skulle kunna ta med väskan på metron, eller om den var för stor. De har nämligen regler för hur stort & tungt bagage man får ha med sig på metron. Men väskan gick igenom scannern & då var det visst ok att ta med den.
Tillbaka på rummet packade vi ner det vi handlat hittills & kom fram till att vi nu har tillräckligt med plats för att få hem våra saker.
Middag intogs på Club India som är grymma på japansk mat! Jag tog en soppa med udon nudlar & grönsaker som var mums & Benjamins misosoppa var nog den godaste misosoppa jag ätit!
Undertiden vi käkade kom en liten regnskur & när vi gick hem & stannade till i en kryddaffär kom regnet i full kraft. Det verkligen vräkte ner i typ 30 min! När vi handlat en massa kryddor & regnet avtagit en del, så lekte vi inte nudda marken, eller kanske, ”försök att inte hamna i någon av de enorma pölarna som bildats-leken” leken går ut på att balansera på smala cementkanter längst med nerdragna jalusier & affärer förbi den stora sjön som bildats mitt i gatan, allt ackompanjerat av åska & rejäla blixtar som lös upp himlen med jämna mellanrum.
Vi börjar alla längta hem nu & vi har lite svårt att komma på vad vi skall göra i Delhi de kommande dagarna. Men vi kommer säkert på något.
Kategori: Allmänt
20150803
Hare Krishna, Hare krishna,
Krishna, Krishna, Hare, Hare
Hare Rama, Hare Rama,
Rama, Rama, Hare, Hare!
Det var länge sen man såg de här jönsarna på Göteborgs gator, så vi beslöt att åka och hälsa på dem på hemmaplan.
Vi fick för oss att äta frukost hos de veliga, slöa tjommarna på ”Momo Cave”. Vi var där fem över åtta och tjugo över nio gick vi därifrån och då fick Zach ta med sin macka i handen. Sandras stekta potatis var antagligen över från i går.
Vi fick beröm på Salam Baalak Trust för att vi kom tre minuter innan utsatt tid. Vi fick ändå lova att sitta helt stilla och vänta på trasiga stolar i en före detta sovsal som renoverades innan vi gick med dem ner till mötesplatsen. Dit kom också två fransoser och våra guider. Barnen blev bjudna på citronsoda med salt som Zach inte gillade. Innan dess hade en av guiderna ”trollat” fram choklad till barnen.
Turen var väldigt kort men informativ och vi fick hälsa på i ett härbärge/ barnhem för pojkar. Barnen (våra och de andra) visade varandra break-dance-moves och hade kul. Efteråt gick vi åter till ”huvudkontoret” där vi fick höra två av guidernas historier om hur de blev hemlösa och hittade Salam Baalak. Vi blev naturligtvis kvar där länge med frågor.
Via tre olika metrolinjer kom vi till Iskcon och vandrade genom en fin park upp till själva tempelkomplexet. Sista biten var det uppför och solen lade på en extra växel så att vi var rejält stekta när vi kom fram.
Själva templet var naturligtvis stängt, men restauranten var öppen. Den heter Govindas, som deras matställen alltid gör. Vi beställde buffén och gick och satte oss. Först fick vi en fantastiskt svalkande och god Mango-lassi och därefter lite förrätter serverade vid bordet. Zach var störd över att vi inte fick gå och hämta mat och lite nervös för att inte maten skulle räcka.
Så småningom fick vi allt gå och hämta vad vi ville ur den vegetariska menyn. Förutom att allt är kött- och ägg-fritt, innehåller maten inte heller någon lök eller vitlök, då detta ses som sexuellt upphetsande föda (?!). Maten var god men inte fantastisk.
Efteråt ville vi naturligtvis se deras ”Vedic Expo”. Efter en stunds dividerande med biljettförsäljaren stod det klart att vi behövde två stycken 300rs-biljetter, så det köpte vi och vandrade sedan bort till anvisad lokal.
Ljud- och ljusshowen var riktigt bra gjord men vi kände oss lite framstressade av vår värd när vi skulle byta rum flera gånger. I en avdelning som handlade om människans förfall och hur skadligt det är för själen med kött, upphetsning och droger blev barnen lite skrämda och fick hålla om oss. Vi stod i mörkret mitt i rummet och strålkastare i olika färger lyste upp läskiga statyer på väggarna.
Efter detta ville vi se ”the Quadroscope”, så vi gick åter till biljettkillen. Han sålde oss en exakt likadan biljett och sa att den nu gällde denna attraktion.
Vi visste inte riktigt vad vi skulle vänta oss och vi blev invisade i ett rum där vi satt och stirrade på en Krishnafigur i brons under en sju minuter lång ”Hare krishna-sång”. Vi visste ju inte om detta var hela showen och om den skulle hålla på en halvtimme så vi började skratta åt det fåniga i alltihop. Efter ett tag blev vi infösta i nästa rum, och nästa och nästa tills det var en tavelutställning som de tyckte vi stannade för länge i. Sen var det mer undervisning i ”Ramayana” ackompanjerat av ljus och bild avslutat med en film som visades i en spegelkub. Detta var Quadroscope.
Vår hemresetid stämde perfekt ihop med alla som slutat jobbet och var på väg hem. Det var skittrångt på metron. Zacharias hade under dagen fått lära sig om konceptet ”Karma” och risken att återfödas som en dyngbagge eller daggmask. Han funderade under hemresan väldigt mycket på detta tills vi fick säga till honom att släppa det och att det nog inte var någon fara.
Kvällsmat intogs på Malhotra och nu skall vi lura ungarna i säng. God natt!
Kategori: Allmänt
2015-08-02
Andreas började dagen med att gå tvärs över gatan och handla yoghurt. Den var mycket godare idag, vi fick nämligen tag på en med 4,5 procents fett istället för vanliga trökiga 3 procent. Därefter gick vi via skräddaren mot metron.
Hos skräddaren satt en fjortonårig lärling ensam och sydde. Han fick efter upprepade försök ner sin läromästare från frukost (eller sovmorgon) på övervåningen.
När vi kom till gamla stan vandrade vi ”Chandi Chowk” (månens gata) upp en bit och svängde sen till höger och genom en mindre gata upp mot ”Jama Majid”, den stora moskén. På vägen handlade Sandra lite ”inte-silver”, innehavaren av butiken var noga med att kalla det för ”White metal” och lite tråd för att laga Benjamins tröja. Andreas lämnade fram en tia för trådrullen men den gamle farbrorn som satt på gatan med sina trådrullar visade två fingrar. Andreas tog fram en tia till varpå försäljaren suckade lite, tog den ena tian och lämnade tillbaka åtta rupees. Här kunde han lätt fått tjugo rupies för lite tråd som var värd två, men så tänker inte dessa stolta yrkesmän som inte blivit förstörda av turistbranchen. Det är nog inte så många ickeindier som handlar av honom.
Vilka som däremot är förstörda av möjligheten att dra in extraslantar på vitingar är de som sköter ”inträdet” på Jama Majid. Det står klart och tydligt på Dehli Tourism´s hemsida att det naturligtvis är gratis att besöka moskén, men att det kostar 200 att ha med sig kameran.
När vi kom fram såg vi på skylten utanför att kamera numera kostade 300 att ta in, och det tyckte vi var ok. När vi väl skulle gå in ville de ha 300 per person, trots att vi bara hade en kamera. Den lille skiten som stod och ville ha pengar brydde sig inte alls om att vi visade på skylten jämte honom att det faktiskt bara var kamera som kostade. Till slut gav Andreas honom sexhundra pengar med händer darrande av ilska. När vi en timme senare gick ut ville han ha tillbaka våra kamerabiljetter (vilka var rivna och inte kunde användas igen) antingen för att sälja igen eller för att dölja sitt brott (han definierar det säkert inte som ett brott). Andreas sa att han minsann skulle ha kvar biljetterna som minne av honom och gick.
Därinne var väl fint, men moskéer är egentligen rätt trista jämfört med till exempel hindutempel med alla sina bilder och extravagans. Muslimer får ju inte ha några avbildningar av gud eller människor i sina helgade stugor. Däremot hade de en stor fyrkant med utsäde mitt på gården där ungar lekte. Till slut gick pappan med på att våra barn också fick springa runt och sladda i maten.
Strax därefter kom en kille fram och sa att det var någons middag (Andreas tyckte att han sa Sha Jahans dinner, men han har ju varit död i 350 år, så det är nog ingen risk att han skulle ha den) och att de inte fick leka i gröten.
Men allt detta var ju på vårt andra försök att komma in i det fördömda templet moskén. Innan vi nådde det första gången stannade vi för att titta på när de gjorde ”puri”, ett bröd som tillagas genom fritering i het olja och sväller upp till en stor ihålig boll. Vi ville ha bara ett bröd för att smaka och sa ”Ek Puri”. Vi fick naturligtvis en hel portion med två puris, rå lök och en stark soppa. Men det kostade väldigt lite och var gott.
När vi kom upp för trappan till moskén första gången sa de att det var stängt för bön. Samtidigt släppte de in andra vitingar. Kanske betalade de extra och lovade att ge sig av snabbt.
Istället flummade vi runt på gatorna omkring och tog oss till ”Karim´s” en väldigt bra och populär köttrestaurant. Det är egentligen ett helt litet torg som de har köpt upp lokalerna runt och klämt in så många sittplatser i som möjligt. Vi hamnade dock i samma lokal vi varit förut.
Där fanns egentligen inga platser, men kyparen sa till oss att sätta oss på kanten av en soffa och så småningom droppade det fram stolar så all hade sittplatser. Då kom ett Indiskt par från Puna (?) och vi gjorde plats jämte oss. Kombinationen av att vi inte beställt så mycket mat, att de verkade ha bestämt sig för att prova sig igenom hela menyn och den stora indiska gästfriheten gjorde att de bjöd runt sina olika rätter till oss. Andreas tyckte att vår ”Tandoori Chicken” ändå var godast, men Zach och Sandra gillade mest getfärsen vi blev bjudna på.
Efter mat och moské gick vi den krångliga vägen till ”Red fort”; vi gick genom marknaden med lågt uppspända presseningar, alldeles för mycket folk och föräljare som sålde allt från hårprydnader, massageborstar, kläder och skor till begagnade hörlurar och krossade mobiler!
Sandra köpte hårpinnar och Andreas finskor (åtminstonne var de fina tills vi pressade ner dem i väskan). Sandra köpte fyra åttiorupees-shalar och langade fram 320 spänn. Den ärlige försäljaren sa att det är två för hundrafemti, trots att det inte stod att läsa någonstans. Sånt gillar Sandra.
Vi hade inte funderat så mycket på vilken dag det var men när vi nådde fortet blev det tydligt att Söndagar är ledig dag för de flesta indier. Kön för att komma igenom första säkerhetskontrollen ringlade sig långt ut på gatan. Sandra tog med sig Zacharias och gick kvinnokön och var inne på två minuter. Andreas och Benjamin gick ut på gatan för att hitta början av kön och gick hela gatan fram, runt hörnet och en bit till innan de insåg att det skulle ta en timme att komma in.
De gick då fram till en galler-avspärrning och såg Mamman och storebrorsan därinne. Efter att ha skrikit allt vad de orkade en stund blev de sedda och Sandra kom fram till nätet så vi kunde diskutera alternativ. Om det var oro över att behöva köa så länge eller bara situationen med att prata med mamma genom ett galler, kan han inte svara på, men i alla fall började tårarna forsa nerför Benjamins ansikte.
Efter lite tröstande kramar letade Andreas reda på en vakt som sa att vi kunde gå förbi hela kön, så det gjorde vi. När någon i kön (med rätta) ifrågasatte detta pekade Andreas på Benjamins gråtrandiga ansikte och sa ”his mother is inside” och då flyttade sig alla så fort de kunde.
Då hade vi i alla fall lyckats samla ihop familjen men efter biljettinköp insåg vi att den riktiga kön för att komma in var lika lång. Stön. Nu är det ju så att vi betalar 250 i inträde och Indierna 25, så vi kunde utan några större skamkänslor med att fråga vakterna om det fanns en ”Foreigners line”, varpå dessa röt åt all att flytta sig så vi smidigt kunde ta oss in.
Fortet är väl fint men det var väldigt varmt och de säljer varken mat eller vatten där så efter en timmes ”kulturerande” och gräsmattelek gick vi ut för att hitta mat och vatten. Det blev McDonalds. Andreas fick slåss för att få ett bord och Sandra slogs för att få mat som åtminstone var i närheten av det hon beställt. Hela tiden vi åt gick folk runt lokalen som hungriga vargar på jakt efter sittplats. Det tog dessutom över en kvart att få fel beställning. Men barnen fick fina ”Minion-leksaker”!
Tanken var att vi skulle gå tillbaka till fortet för att se ljud- och ljus-showen klockan nio, men när vi ätit färdigt var klockan bara en stund efter sju och det fanns inget att göra, så vi beslöt att åka hem istället.
Där vi stod vid korsningen nedanför det röda fortet och diskuterade hur vi skulle göra fanns det ett ”Durgah”-tempel där de högljutt klingade i klockor och lekte med eld. I samma lilla byggnad var det ett litet rektangulärt hål där det serverades fruktsallad med salt och kryddor på. Då vi såg att många kom åkandes på moppe dit enkom för denna delikatess, beslöt vi oss för att prova innan vi gav oss av. Den var jättegod.
I morgon skall vi ut på den guidade turen i Pahar Ganj, där vi bor och sedan åka till Iscon-templet, dvs ”Hare Krishnas” högborg.
Kategori: Allmänt
2015-08-01
Sandra köpte gott bröd på ”Nathu´s” igår, så hela familjen kunde gotta sig med frukost på hotellet. Vi hade dessutom shoppat lök, gurka och tomat på vägen hem igår. Det är rätt häftigt att gå på grönsaksmarknad sent på kvällen, strax innan de packar ihop.
När vi var färdiga och tagit ut pengar gick vi till en ricksha och frågade om priset till Zoo.
-Tvåhundra, vill ni att jag skall vänta? Eller tror ni att ni är där i mer än en timme?
Vi var där i fem timmar. Så är det med den här familjen, vi turistar långsammare och noggrannare än de flesta. Visst kunde vi inne i parken tagit ”hop on / hop off”-bussen och prickat av vit tiger, noshörning, flodhäst och elefant på listan och hunnit ut på fyrtiofem minuter. Men det är inte riktigt såna vi är.
Benjamin studerade alla park-kartor noga och envisades med att vi skulle se alla djuren. I rätt ordning. Så vi gick omkring i allt vidare cirklar i fem timmar tills alla var trötta på inburade djur.
De serverar ingen mat där inne, utan säljer bara drickor, vatten, mjukglass och Chai. I vår strävan att verkligen få se alla djuren hamnade vi på samma servering inte mindre än tre gånger.
Inne i reptilhuset fanns en anställd som var mycket noga med att vi skulle få syn på alla djuren. Han blev nästan irriterad när vi ville stanna och läsa på skyltarna. Kanske skämdes han lite som yrkesman över att bara femton av femtio terrarium innehöll någon form av levande varelse. Resterande var antingen tomma eller fyllda med taffliga modeller av ormar och ödlor.
Över lag så kändes det som att djuren här har ett relativt ok liv, men det var en del inhägnader som var så små och spartanska att det gjorde lite ont i oss.
De är väldigt stolta över att djurparken hör till de få som överhuvudtaget har vita tigrar, och dessutom lyckats avla på dem.
De är inte lika stolta över att en av dessa tigrar förra året åt upp en turist.
Vi tittade lite på hur stora säkerhetsbarriärer de hade och kom fram till att det inte går att av misstag hamna inne hos djuren, så killen måste ha hoppat in för att stajla.
Det var kul att se de vita tigrarna, men tyvärr hörde de till gruppen av djur som hade för lite plats och rastlöst vandrade fram och tillbaka längs en yttervägg.
Vi fick se utfodringen av flodhästar, vilket var kul. Dessa fascinerande djur har aptit som matchar deras utseende och skötaren stod och slevade in mat i munnen på en av dem med en stor spade.
När vi väl beskådat alla djur var vi också redo att bli matade med skyffel. Vi åt varsin vegburgare på ”nummerlappsstället” utanför zoo:et. Sedan åkte vi hemåt, kissade och gick ut för att få middag.
Zacharias samlar på alla flyers vi får från barerna och restauranterna i området och han och hans bror hade fastnat för ”Sam´s bar” och tiggt om att få gå dit i flera dagar. Vi var mer tveksamma till att ta med barnen till en bar en lördagskväll men gick upp och kollade.
Vi satt i en egen vrå och fick väldigt god mat. Champinjonerna var så färska och försiktigt tillagade att till och med Andreas uppskattade dem. Barnens pizzor var skitbra, liksom Sandras ”Hakka-nudlar”. Andreas soppa var också god men i starkaste laget, men med härligt krispiga grönsaker.
I morgon blir det nog ”Old Delhi”, inklusive ”Red fort” och ”Mughlai chicken”.