Den långa färden hem.
Kategori: Allmänt
Ni blir inte av med oss, tycks det. Vi är ju inte i Indien längre, utan i Tyskland. Men man kan ju skriva om Indien från München oxå.
Vi hade egentligen tänkt åka klockan nio på kvällen från hotellet, men då hade vi fått betala en natt till. Den här gången visade sig våran snålhet vara en välsignelse.
Premiärminister Modi, eller någon annan höjdare var nämligen ute och åkte och då behövs det ju en karavan på tjugofem bilar, ett stort polispådrag och avstängda vägar. Resan från Pahar Gaanj till Indira Gandhi international airport brukar enligt vår chaufför ta fyrtiofem minuter, men tog denna kväll en och en halv timme.
Så då var fyrtiofem minuter av extratiden förbrukad.
I säkerhetskontrollen gick det, trots att motsatsen påpekades i text, alldeles utmärkt att ta med sig en öppnad vattenflaska. Däremot var de väldigt tveksamma till något i Zacharias ryggsäck.
Precis när vi gick igenom säkerhetskontrollen sa Zacharias "skit oxå", magen hade startat igen. Så samtidigt som Andreas stod och packade ur leksaker under överinseende av en nitisk tullare, blev Zach extra sjuk. "You must see doctor", kunde tullarna säga, men att snabba på kontrollen så att den nu panikslagna, och ledsna pojken kunde komma till toa, det gick inte för sig. Sandra blev till och med stoppad när hon skulle trösta honom innan hon var färdigtullad.
Problemet i packningen var pilbågen med sugkoppspilar Z fått i födelsedagspresent. Vi hade helt glömt av möjligheten att man kunde kapa flygplan med sådana. Efter att de skrivit ner uppgifterna från Andreas boardingcard i en liten viktig bok fick vi dock ta med oss våra vapen och gå på jakt efter en toalett.
Flygplatsen är relativt nybyggd, fräsch och med en massa caféer och affärer, men att placera toaletterna lättillgängligt var tydligen inte av hög prioritet. Vi gick en bra bit genom lätt labyrintiska korridorer innan vi hittade en toa där vi kunde utföra tvättning och klädbyte.
I och med detta gick ytterligare mägnd tid åt. Vi hade trott att vi skulle få sitta och hänga på flygplatsen i fyra timmar, men efter lite mat var det bara en kvart kvar.
Sandra hade fixat så vi fick platser nära toan på planet och det var väldigt bra.
Personalen på flyget fick nys om att Zach var sjuk och kom och frågade ut oss om mediciner och läkarbesök. Vi trodde ett tag att vi inte skulle få åka med, men det visade sig sedan att det var omtanke. Massor av omtanke.
En steward (eller vad han nu kan kallas) tog sig an oss och fixade vätskeersättning och diskuterade olika lösningar med Sandra och lovade att de skulle fixa allt de kunde. Bland annat så gick han in i en gråzon och föreslog att Zach skulle sova över två säten och tog fram filtar så vi kunde bädda till Benjamin på golvet under honom. En superbra idé, visade det sig. Zacharias kunde slagga tryggt med huvudet på pappa och fötterna på mamma och få den tröst han behövde under natten och dessutom komma upp lätt till toa.
Strax innan landning kom Stewarden med en påse med vatten och drickor vi kunde ha på flygplatsen. LuftHansa = Bästa flygbolaget?
Nu har vi gått igenom en "startrek-säkerhetskontroll" där man stod i en glasbur med händerna över huvudet och blev scannad. Här var de grymt noga med allt av metall eller med batterier i. Till exempel fick Andreas inte komma igenom innan hans hörlurar (såna där små man stoppar in i örat) hade blivit separat scannade. Däremot brydde de sig inte om vapnen i barnens ryggsäckar.
Nu sitter vi vid våran gate och väntar. Gratis kaffe och Wifi gör väntan lite lättare.