domingo.blogg.se

Efter sovmorgon och frukost gick vi för att hitta "Dutch Cemetary" där Vasco da Gama påstås ligga begravd. Vi följde Google Maps till en parkeringsplats. Rakt fram var en stor, mossbevuxen,grå mur. 

Vi hävde oss upp...

...och fick se en helt igenvuxen plats med namnlösa gravar.

Vi gick ner till den söndertrasade strandpromenaden, träffade Dave från "Mojo Caf'e" och tog lite att dricka där.

Vi strosade runt och tittade i stånden och bara njöt en stund.

En konstnär och lite av hans gatukonst.

Vy från en av pirarna. Beachen ser ju riktigt trevlig ut på avstånd.

Master of the steam-boilers!

Barnen fick leka en stund på en lekplats. Vi har sagt till dem att lekplatserna här är gjorda för små indiska barn, vilket de själva märkte när de inte ens fick plats att komma i de flesta av attraktionerna.

Men de var så leksugna att de envist försökte ändå.

Vi gick hemåt för att ringa framtida hotell och softa. Vid två kom vi på att nyårsparaden skulle starta så vi gick mot en rooftop-restaurang. Sen kom vi på att vi fått reda på att paraden inte når den gatan förrän klockan fem, så vi gick till ett ställe där vi trodde att vi kunde få Shawarma.

"Shawarma Express" lät ju som en bra kandidat. När vi väl satt oss och beställt in vatten, så fick vi reda på att: "Nä, Shawarma äter man på kvällen, ta något annat!"

Det blev rätt bra ändå, de hade ju Chicken 65 😉.

På väg därifrån stötte vi på en mycket leksugen valp som tittade storögt på oss och nafsade i byxorna. Zacharias tyckte att det blev lite otäckt, så Andreas stannade och distraherade jycken medan de andra gick före. Sedan gällde det ju för Andreas att bli av med hunden... 

Några grabbar på andra sidan gatan roades av den långe nordmannens försök att bli av med en liten hund.

På morgonen hade Sandra varit hos skräddaren och hämtat sina nya kläder. De hade varit lite besvikna över att resten av familjen inte var med, så vi beslöt att gå dit nu och önska gott nytt år.

Vi blev inbjudna och det kändes rätt awkward att sitta där i soffan. Vi blev bjudna på lite kakor och vin som påminde om portvin och pratade med familjen.

Vi fick reda på att paraden inte alls är idag utan i morgon...

Senare ledde trumslagarpojkarna en till synes oändlig procession av människor med ljus, dämpade av pappersstrutar, genom staden.

På kvällen gick vi ner mot stranden för att få oss en bit mat. Det verkar som traditionen bjuder att man äter byriani på nyårsafton och stället vi ramlade in på, efter att Zacharias sagt att det såg så gott ut, serverade inget ur menyn utan bara kycklingbyriani. Ändå visade de oss menyer när vi kom?

Det var hur som helst gott. 

Vi började vår vandring upp mot city igen och slank in på "Beach garden cafe" vilket visade sig vara det nya namnet på "Bob Marley café", som vi letat efter.

Det är mycket folk i stan ikväll, men även mycket poliser och en del avspärrningar för motorfordon. Detta gör att det känns tryggt, men oxå att de ställen som brukar servera öl utan tillstånd nog inte vågar det ikväll. Det tycker pappan är lite tråkigt.

Det spelas hög musik lite varstans och gatorna är kritmålade med kärleksbudskap.

Vi var och tittade på papiermachefiguren de skall elda upp i natt och lyssnade på rätt bra musik (hårdrock) som spelades av en tjock gubbe framme på scenen. Helt plötsligt bröt sig Zacharias loss då han såg ett tv-team som filmade. En riktig linslus ibland. Kameran fokuserade på honom och han sa sedan att nu var han nöjd och stolt.

Skön stämning, en del började bli lite fulla, men alla var glada och trevliga. Alla ropar "Happy new year" och många vill bli fotade med oss.

Sandra köpte lysande horn till barnen, vilket de uppskattade. Sedan blev hon akut dålig i magen och vi fick skynda oss hemåt.

Vi gick ner igen så att vi var där vid 23:30. Mycket folk, trötta barn, men hyfsat städat. Vi hade tänkt oss Roskilde blandat med vanligt Indiskt knöande, men det var inte alls så farligt.

Nu är klockan ett här, Zacharias sover redan och snart gör vi det med.

💥 H A P P Y   N E W   Y E A R ! ! ! 💥

Burn Motherfucker, Burn!

Guiden var jättebra, pushade inte på saker, verkade mycket kunnig och pratade bra engelska. Hela hans ansikte förvreds i ett leende när han artikulerade de engelska orden.

Vi började med att åka i en "houseboat" med tak och plast-utemöbler. Det var väldigt stilla och fridfullt när "kanalerna" slingrande sig genom skogen och vi småpratade med medresenärerna.

Denna frukt ser ut som mango, men innehåller Cyanid och hör till de dödligaste växterna i Indien. Det är kärnan som är giftig. Den kallas för "suicide fruit".

Första stoppet var vid en "kalkfabrik", där vi fick se hela tillverkningen från snäckskal till "limestone".

På bilden ovan syns snäckskal som bränts ihop med träkol och skall släckas.

Vi stannade också vid en rep-"fabrik" och såg flinka fingrar göra rep av kokosnötsskal. Alla verksamheter här ute verkar vara kooperativa.

Vi köpte tapiocachips, lite halsband och mahognyskålar.

Zacharias pratade länge om både Vr och livsfilosofi med två amerikaner, en i 25-årsåldern och en i 50-årsåldern. Utbytet av dessa diskussioner var helt klart ömsesidigt. 

Båten fördes fram genom stakning med en lång stör. Zacharias fick prova på detta.

Sedan stannade vi för traditionell Kerala-lunch serverad på bananblad. Jättegott tyckte de vuxna och även barnen hittade lite favoriter. Särskillt den über-söta efterrätten gick hem hos de yngre.

De sista två timmarna spenderades i stora kanoter längs smalare "kanaler". Vattendragen är naturliga, men vi kommer inte på något bättre namn än "kanaler", så vi använder det.

Vi gick av i en liten by och fick se lite kryddväxter. Vi smakade på peppar direkt från trädet - gott, tyckte även barnen.

Allt som allt en väldigt lyckad dag, med nya upplevelser. Vi har ju vart på village-safaris och rundturer tidigare, men det här kändes annorlunda. Man fick uppfattningen att alla, båtförare, bybor, guide mfl, var på samma nivå. Det var ingen som jobbade åt någon annan, utan alla var med på det och stålarna går antagligen till hela bygden.

På förmiddagen stötte vi ihop med en kanot som var på väg till "storbyn" med "Toddy". Toddy är en alkoholhaltig dryck som görs av kokosnötsträdets blomma. Man plockar och slår den. Sedan lägger man den i ett lerkrus och hänger upp i trädet. På morgonen tappar man upp vätskan. På förmiddagen har den fermenterats till ca 5% alc. På kvällen är den uppe i nästan 15%. 

Vi smakade på förmiddagen och det var gott. Påminde lite om kombucha-te. Tänk kokosmjölk med en frisk syrlighet. Vi sparade lite till eftermiddagen och den hade då fått en annan karaktär. Lite som maskrosvin, eller i alla fall som Andreas minns det lite läbbiga maskrosvin han fick tag på när han gick på högstadiet.

Vi har en skvätt kvar som vi skall provsmaka när vi kommer hem.

(Jag ber om ursäkt) men vi äter på "Rose Garden" igen. Kyparen fnissar och är skum, men väldigt trevlig.

Houseboat redo att ta mätta turister på nya äventyr.

Efter att ha tagit den sista skvätten Toddy, gör Andreas den internationella minen för "jättegott".

Tomten som skall brinna imorgon och Sandra (till vänster) som tänker titta på.

När det började låta i jaintemplet började duvorna cirkla runt hela templet i flera varv

Benjamin tittar på duvorna vid jaintemplet vi var på igår

Kakaobönor växer här i backwaters i Kerala

Så här glad är Zacharias för att få åka ut på båttur

En tapioka/maniok/casava planta. Plantan stod bland flera maniokplantor på ett fält

Hibiskusbuske. När vi åkte förbi de berättade jag för Zacharias att det var en hibiskus, det medförde att han som körde båten frågade om jag ville ha en. Ja tack sa jag och han körde nära nära kanten för att plocka en till mig 😍

Vackra blommor på vackra buskar var det gått om längst kanalen. Vad denna heter kommer jag dock inte ihåg

Helt ofarlig vattenorm. Den äter råttor, så den kallas även bondens vän, eller råttorm

Ananasträd.

Nu är det sovning för oss. Imorgon är det nyår som ska firas med att hämta ut mina kläder, parad, uppträdande och annat spännande.

Godnatt

Bonusbild, bara för att den är så fin

Halloj! 

Vi har haft lite problem att få upp våra inlägg på bloggen, så bilderna kommer separat den här gången. 

Det kommer säkert fler bilder från Sandras telefon så småningom.

 

Håll till godo.

 

 

Duvorna vet att matning är på gång.

Huvudtemplet. Jain.

 

Duvungen.

 

Den här kyrkan råkade Andreas se över ett staket. Vi gick in och var helt ensamma, så när som på lite höns.

 

Mera syrisk-ortodox kyrka.

 

Sista kyrkbilden för den här gången.

 

På färjan tillbaka mot Fort Kochi. Solen började gå ner och alla mår bra.

Bilden visar dock inte hur hysteriskt kissnödig Sandra är här.

 

Solnedgång mellan Vypin och Fort Kochi. Till höger syns kinesiska fiskenät på Vypin.

 

</div

Yo!

 

Idag skall det badas!

Vi släpptes av vid en cementmur som vi klev över och beskådade "Kochis bästa strand" från: Sjok med stora stenbumlingar med små "öar" av sandstrand insprängda. 

Och en badvakt som var mycket bestämd med att man inte fick bada här!

 

Vi käkade lite lunch, barnen åt GRYMT god "fish ń chips", och kontemplerade över hur vi skulle göra. Badvakten hade sagt att det fanns en strand en halvmil bort som gick att bada vid, men det var ingen garanti för att så faktiskt var fallet.

 

Vi bestämde oss för att bara gå runt på strandvägen och se om man kunde komma ner någonstans och blöta fötterna. 

Vi gick ner genom något som såg ut som en trashad trädgård mot vattnet. Sandra var lite rädd att det var privat och att man inte fick gå där, men bland bildäck och bröte hängde en snacks försäljare med sin vagn, så det kändes ok.

 

Andreas och barnen drog upp byxbenen till kalsonghöjd och ställde sig i vattenbrynet. Vågorna rullade över tårna på dem och en och annan nådde knäna, men byxorna höll sig torra på sin uppkavlade position.

Plötsligt kom en bautavåg och vi var blöta upp till öronen...

 

Hemresan gick smidigt. Ricksha hittades, buss kom till den okända plats vi blivit körda till samtidigt med oss och vi blev avsläppta på rätt ställe.

 

Vi fick vänta en stund på färjan, men det var inga problem. Hem och duscha och nu har vi beställt Momos på "Tibetan Chef", där vi åt frukost.

 

 

 

</div

Go' kväll!\n

\n
\n

\n

Vi vaknade av att George Peter gick omkring i "vårt vardagsrum". Han stängde som vanligt av kylen eftersom det inte fanns något viktigt däri. Andreas satte som vanligt på den när han gått eftersom hans insulin inte gillar 32°C.

\n

\n
\n

\n

Frukost på Tibet Kitchen eftersom de hade tibetanskt bröd där. Inte så bra eftersom de inte hade tibetanskt bröd idag.

\n

\n
\n

\n

Medan vi inväntade frukost slogs Andreas och barnen mot en legendarisk Pokémon på kyrkan. Efter frukost gick vi dit mer med Jesus som förtecken än Pikachu.

\n

\n
\n

\n

Sandra mådde inte så bra så vi gick hem en stund så hon fick sova. Vi köpte ett USB-minne på vägen, så att vi skall kunna skriva ut tågbiljetter.

\n

\n
\n

\n

När Sandra vaknat och mådde bättre fixade vi biljetter från Kanyukumari. Skönt, nu är det bara en resa kvar att boka (och tre hotell), men det löser sig.

\n

\n
\n

\n

Vi promenerade bort till färjeläget och tog oss över till fastlandet. Väl över började vi med att äta lunch på Zaika, rätt bra. Sedan gick vi runt på marknadsgatorna i två timmar. Byxor till Andreas, lite krimskrams att hänga på sig och lite sjalar inhandlade.\n Plus en Rubicks kub till Zacharias.

\n

\n
\n

\n

Eftersom det bara var 27°C och vi gick i skuggan började Benjamin frysa, men det gick över. Vi gick in på en enkel bar med dämpad belysning. Äppeljuice till Zacharias, Orange juice till Sandra, Annanasjuice till Benjamin och öljuice till pappan.\n De hade ett fat med skalade ägg på en disk, vilket vi funderade en del på.

\n

\n
\n

\n

För att komma med färjan hem är man tvungen att stå trettio minuter i en svettig kö för att köpa biljetter som kostar  16rs= drygt 2:- i Svenska pengar. För hela familjen!

\n

\n
\n

\n

Vi hade tänkt hinna synagogan idag men eftersom det blivit mörkt gick vi direkt på middagen. Vi åt på Rose Garden. En lite märklig kypare viskade till Andreas att han kunde få öl på övervåningen. Och fläkt.

\n

\n
\n

\n

Fläkten fanns, men var riktad mot ett annat bord...

\n

Öl servererades bokstavligen under bordet. Kyparen lade sig på knä vid vårat bord, öppnade ölen och hällde upp i en temugg. När han hämtade tomflaskorna såg han ut som någon ur en sämre tv-deckare när han smög omkring, tryckandes flaskorna mot\n bröstet.\n

\n

\n
\n

\n

Nu har vi startat både fläktar och kylskåp och skall snart sova.

\n

\n
\n

\n

\n \n \n

\n

En sån här advents-stjärna hemma i Skepplanda, vad tror vi om det?

\n

Skulle ta upp hela garageinfarten, men ändå!

\n

\n
\n

\n

\n \n \n

\n

Go, Goat, Go!

\n

\n
\n

\n

\n \n \n

\n

En liten bit av Kochi.

\n

\n
\n

\n

\n \n \n

\n

Familj minus fotomannen på fastlandsdelen av Kochi, Ernakulam.

\n

\n
\n

\n

\n \n \n

\n

Här kan man både köpa grönsaker man inte visste fanns, och bli överkörd av en lastbil. Samtidigt!

\n

\n
\n

\n

\n \n \n

\n

\n
\n

\n

\n \n \n

\n

\n
\n

\n

\n \n \n

\n

Någon typ av Tacos på Rose Garden. Kokt kyckling, yoghurt, potatis och grönsaker på ett chapatibröd. Men den var god och hade "the tacco feeling.

\n\n

\n Målning i sankta Cruz katedralen

\n

\n \n \n

\n

Guten Nacht!

\n

\n
\n

\n

\n
\n

\n

\n
\n

\n

\n
\n

\n

\n
\n

\n

\n
\n

\n

\n
\n

\n

\n
\n

\n

\n
\n

\n

\n
\n

\n

\n
\n

 

 

</div

Andreas och Zacharias sov gott i sitt rum, men inte lika länge som sjusovarna Sandra och Benjamin i sitt rum.

Vi käkade frukost på ett ställe vi trodde hette Tibet nånting, men vi hade hållt 2dm för mycket till höger, så vi hamnade på ett annat ställe. Rätt gott (barnen kunde få GRÖT, wow), men lite för turistanpassat i kryddningen.

Därefter letade vi oss till "Social Tailors" for att sy upp en Salwar till Sandra. Skräddaren såg märkbart obekväm ut, tittade flera gånger på sin väggkalender, men sa inget på en lång stund. Sedan bad han oss att återkomma halv ett. Vi har ingen aning om vad som var problemet, hade han för mycket att göra men vågade inte säga nej till den stora farliga kvinnan, var han rädd för att prata med kvinnor generellt, kunde han inte sy och var rädd för att bli avslöjad?

Vi gick till "Agna Tailors" istället. Väl där var ingen hemma, så Andreas ringde nummret på skylten, fick tag på någon och förstod inte ett jota av vad han sade. Sandra tog över luren:

-Hello, is this Agna Tailors?

-Yes, Bla, bla, bla.

-Are you open?

-Yes, Bla, bla, bla.

-We are at the your shop.

-Yes, I'm at the shop.

-So are we!

 Vi gick in och beställde espresso och mixed Juice på "Tibet Kitchen" raktöver gatan. Kaffet kom, men juicen råkade de ge till några andra vitingar. Vi ser ju likadana ut allihop 😊. Vi beställde ny juice åt barnen. Andreas gick och kikade in genom köksfönstret och ropade vid grinden hos skräddaren, till ingen nytta.

Efter en stund ringde han och Sandra hade lite mer förvirrad konversation. Till slut kom hans skrattande fru ut och vinkade in Sandra. Hon var även med och bestämde hur dräkten skulle se ut och sitta.

Siestan på rummet timades med ett långt strömavbrott, så vi kom inte undan middagshettan så mycket.

Lunch blev på Tibet Kitchen. Vegetariska Momos av olika sorter. Gott, gott, gott.

Sedan gick vi ner mot vattnet. Stor kommers riktad till turister längs havspromenaden. Vi tittade på "kinesiska" fiskenät och försökte undkomma alla de som försökte få ut oss på just sin plattform för att fotografera oss och i efterhand kräva hutlöst betalt.

En stor grävmaskin jobbade med att bygga en sandstrand. Tror vi.

Zach blev akut sketenödig och en inkastare/servitör på en "strandrestaurang" var en ängel och tog med honom och hans far till ett annat ställes fina toa. Av tacksamhet tog vi lite att dricka där. Sandra's kardemumma-kaffe var grymt.

Kyparen namedroppade direkt Zlatan när vi sade att vi var från Sverige, och på väg hem gick vi förbi ett komplex med fotbollsplaner.

Det här är ett Indien vi inte sett tidigare: Fotboll är större än Cricket, det finns fler kyrkor än Hindutempel, gatorna saknar nästan helt hål och det finns riktiga gångbanor. De senare har dock gott om stora hål😉.

Det blev lite magskötsel och vila på rummen och elen hann precis komma tillbaka tills vi skulle gå ut och äta middag.

Vi åt Pizza och pasta som smakade och kostade som hemma. Zacharias fick en hostattack och den ängsliga kyparen tyckte att vi måste gå till apoteket och köpa medicin, eller åtminstone lyssna på hans husmorstips med isbitar.

Sedan ringde skräddaren och sa att kläderna var färdiga. Vi gick dit, men fick vänta på honom en stund. Dressen satt bra och imorgon skall Sandra lämna in fler.

Vi duschade när vi kom hem. Benjamin beordrades att stå i allt-i-allo-hinken medan hans far skoningslöst duschade honom med kallvatten. Men det var inte jättekallt.

Detta djur kallas "Katter".

Giraff gjord en metallstänger och cykeldäck

Elefant gjord av bildäck, samt 2 barn gjorda av Sandra och Andreas 😍

Kinesiska fiskenät. Jag trodde att de skulle se helt annorlunda ut. De är inte heller speciellt effektiva som fiskenät, men rätt effektiva som turist magneter. Det krävs typ 6 man att hantera dem. Man sänker ner dem i vattnet i några minuter och får upp typ småfisk och skaldjur.. ingen av näten sänktes ner när vi var där, men alla ville ha upp turisterna för att fota och sedan ta betalt. 

Cochin, inte en stad utan en känsla. Känslan här är en blandning av Goa och Rishikesh. Mysigt, flummigt och rätt så turistanpassat inklusive rickshaw förare som frågade en konstant om man inte vill ha en guidad tur..

Mätta och glada efter den något för sena lunchen som bestod av mumsiga Momos av olika slag.

Hejdå!

22/12-17 Kannur to Cochin.

 

Hej, hej!

 

Vi gick ner till stationen med en liten klump i magen. Skulle vi behöva stå upp i fem timmar?

Nere på stationen hittade vi de utprintade listorna.

 

När juldagsmorgonen glimmade ville vi inte alls gå till nåt stall, utan sov en stund till. Däremot gick vi till templet rakt över gatan på fm.

När vi kom närmare såg det ut som det var stängt, men det var öppet. Fast rätt stängt ändå.

Så vi studerade gallren framför huvudhelgedomen (dubbla), gallret för sidotemplet, gallret runt en hög stolpe, gallret runt en oljelampa och gallret över brunnen.

Vi var inte där så länge😉.

 

Sedan var vi ute och vandrade under tiden de städade rummet. Vi var nämligen inte ensamma om att gilla KFC. Cirka 3479st myror visade sig uppskatta påsarna med skräp som vi ställt jämte den lilla, lilla sophinken. Myrorna här är mindre men j-vligt envisa. Dessutom hade vi fixat med smulor och grus i hela rummet, så det behövdes.

Vi ramlade in i Kannurs (grymt komprimerade) Ullared. Tre våningar med kläder, tyger, lakan och skor av inte fräckaste modell, men kopior som ville vara fräcka. Vi köpte tröjor och nån byxa till barnen och tyg som Sandra skall låta sy upp till Salvar Kamez.

Alla affärer i Indien är väldigt personalintensiva, du har alltid någon som vill gå med dig och hjälpa till att hitta saker och ropa till de andra som står i sina avdelningar.

När man betalar är det en som räknar ihop och ger dig kvitto, en annan som du går till med detsamma och betalar till. Det är också oftast han som sätter en stämpel på kvittot. Under tiden har varorna flyttats till några andra personer som slår in det och lägger i påse.

 

När vi kom hem var faktiskt rummet rätt ok städat och nästan alla myror borta. Heltäckningsmattan i sovdelen hade de dock inte alls brytt sig om att försöka göra rent, men det är ju inte så lätt om man bara har en liten fjösig borste att tillgå. Handdukarna var bytta. Wow.

 

Kfc-rester och tuc-kex till lunch och sedan gick vi till Ibaco, en flashig, dyr men väldigt bra glassbar. Det var mums.

Vi spenderade sedan två timmar på stranden (samma som igår) med att slappa, bli fotade och bygga/leka i sanden. Vi fick också höra lite julkörsång av tomtar på stranden. Dock spelade de så jävla hårt på trummorna att man fick stå väldigt nära tjejerna som sjöng för att höra något av sången. Trumrytmen var samma genom alla låtar...

Däreftertog vi ricksha till "Reema" och käkade middag.

 

Eftersom vi skall med ett tåg imorgon, ville vi vara helt klara med hotellet redan nu och bad att få betala för tvätten.

-Va, eh, Jo... Vi tar det i morrn.

-Nä vi vill ha det klart i kväll.

-Gå upp till ert rum, så kommer någon.

Vi gick upp till rummet, men ingen kom, så Sandra gick ner igen.

-Jaha, oj... Kommer du ihåg vad det var för kläder du lämnade in?

De har ingen som helst koll på något alls på det här stället😶.

 

Imorgon åker vi till Kochi, hoppas vi får sitta lite under de fem timmarna...

 

Ha de bra!

 

 

God jul!

 Vi började julafton med att köpa tågbiljetter till Cochin. Vi började med att gå till biljettbåset som finns på samma sida av järnvägen som vi är på. De kunde inte hjälpa oss, då vi inte ville åka idag, utan vi fick gå över till andra sidan. Där skulle man fylla i den sedvanliga lappen där man helst ska skriva in vilket tåg man skall med och tiden man ska åka. Då alla tåg till Cochin är fulla och har väntar lista på minst 43 personer hade jag inte skrivit upp tågnumret vi vill med. På andra sidan av järnvägen (den sidan vi var på först) finns en information, där man kan få hjälp med sådana saker.. vi gick inte tillbaka utan fram till kassan med en halvt ofylld lapp. Jo, vi kunde ju komma med på väntelistan om vi ville, ville vi det? Mitt svar var "vi vill åka härifrån till Cochin 26 december!" Ok, svarade herren bakom luckan, ni får  väntaliste biljetter i AC 3 tier klassen, så kan ni gå på hur det än blir. Bra! Vi kan åka härifrån 26 december, ända risken är att vi får stå upp hela resan. 

När vi kom tillbaka till hotellet, så ville de ha betalt för hela vistelsen, då jag nu har tjafsat med hotell direktören 3 ggr, och han hela tiden hävdar bestämt att jag inte betalt någonting, och han dessutom är otrevlig när jag pratar med honom, så orkar jag inte tjafsa mer, utan betalade snällt hela summan de ville ha betalt. 19765 rupies. När vi betalat, så frågade vi efter våran tvätt och påpekade att vi dels att vi fått tillbaka underkläderna utan att de blivit tvättade, samt att vi saknade en del andra kläder. Efter en lång stund så gick de med på att vi inte fått våra kläder och de skulle komma till rummet inom några min. Om underkläderna som inte var tvättade sa herren i receptionen "this is the State of Kerala, we dont wash underwear" denna mening väcker så många frågor! Är det en generell grej? Att ingen i Kerala tvättar några underkläder? Använder de inga underkläder? Om de för det, slänger de dem efter varje användning (det skulle iofs förklara alla stånd här som säljer underkläder)? Har de pappers underkläder? Finns det ingen tvättinrättning i hela Kerala som kommer vilja tvätta våra underkläder? Varför vill de inte tvätta våra underkläder?

Nåja, efter betalning, fick vi våra tvättade kläder och vi softade på rummet med lite godis och radio julkalendern. 

Sedan tog vi oss ut i vimlet. Lunch intogs på Kismat . Jag och Andreas tog en Kerala meal (kannur thali) som bestod av lime pickel (mums) bönor, fisk gryta, grönsaks gryta, ris och en grönabönor och kokos röra. Vi beställde även in en friterad aily aily fisk som smakade lite som makrill. Ungarna höll sig till Chicken 65. Efter lunchen tog vi oss ut till Payyambalam beach med en rickshaw. Några rupies inträde till parken som låg innan, sedan ner till en lång sandstrand. Det fanns inga omklädningsrum, så denna gången klädde jag om på stranden, även denna gång utan att visa någonting. 

Badet var skönt med det var stora vågor som är mysiga att dyka igenom om man står på rätt ställe, råkade man stå vid nedslagsplatsen var det inte så mysigt, men det var roligt att bada i vågorna. Efter att vi badat en stund var jag i akut behov av en toalett, så tillbaka till parken, som Andreas hade biljetten så fick jag snällt betala igen, då toa bara fanns inne i parken. När jag gick tillbaka köpte jag en drake. Det var roligare än jag trott att flyga drake och perfekt vind för det på stranden! Efter en del sandlek och drakflygande var vi nöjda med badandet och strandlivet och började vandrade mot stan. Efter en  lååång stund hittade vi en rickshaw som först tog oss till en english Wine  shop, så Andreas kunde få köpa julöl. Sedan till hotellet för dusch innan vi traskade ner till KFC för att köpa julmat. Helt ok, men ingen ny snabbmatsfavorit för någon av oss. Efter middagen dansade vi runt granen och delade ut julklappar och hade videosamtal med våra nära och kära. Nu är det sovdags och imorgon är det sista dagen här i kannur, en mysig stad med mysig befolkning!

Årets julfoto

Solnedgång över Payyambalam beach

Denna örn betedde sig rätt knepigt, den flög lågt, tog en pinne, flög en bit och släppte den sedan, detta gjordes om typ 3 gånger innan de flög iväg.

Hundar vill också bada när ser är varmt

Begravningsplats mellan parken och badplatsen

En julbesökare!

Tivolit som fanns på stranden

Bark at the sun

Julstrumpor!

 

Idealet och kapitalet! Hammaren och skäran står bara en liten bit från det fina köpcentret.

 

Hoi!

 

Idag gick vi först till ett fort som hette något helt annat än vi trodde. Eftersom vi gick genom ett Cantoment fick vi både hjälp och tillsägelser av militärer. På militärområdet fanns en lekplats med ett äkta jaktflygplan vid sidan.

 

Fortet var rätt mysigt och avslappnat, lite som Gräfsnäs, faktiskt. En vaktchef(?) Fick ett stort leende på läpparna när han såg oss och kom fram emot Andreas och berättade om fortets historia.

 

Vi stötte på ett par skolklasser i de yngre åldrarna som var på utflykt. Vi satt och hade mysigt under ett träd.

 

Efteråt gick vi ner för att checka upp en strand som vi tänkte åka till imorgon. Det var tur att vi kollade den idag, för vi hade inte velat bada där.

Vi genade på Sandras initiativ genom "fiskhamnen" en strand med många fiskebåtar både i och ur vattnet, alla fastsatta med rep som vi fick använda både hopp och limbotalanger för att ta oss förbi.

Sedan gick vi lite mystiska stigar mellan husen för att slutligen nå fram till en liten fiskmarknad där fisk lossades och såldes. Andreas köpte drickor till familjen av en liten farbror som berättade att han varit i Gulfen och jobbat i trettio år. A uppfattade det först som att han sa "I Love golf", vilket i och för sig hade varit väldigt kul.

Vi tittade på utsidan av en ovanligt färgglad moské och haffade sedan en Chaufför på väg ut från Guds hus och fick honom att köra till restaurangen "Ali Baba and the 41 dishes". Jättegott. En anställd med en mycket liten tomtemask kom fram och trollade för oss när vi väntade på maten.

 

Sedan gick vi upp och ner genom staden för att hitta julklappar, men eftersom ingen av oss önskade sig varken kastruller, guld eller kläder, var det svårt. Till slut kom vi hem till hotellet.

 

Idag fanns det (hyffsat) varmt vatten!

Däremot hade städtanten inte bytt ut det trasiga och blodiga kuddvaret. Av tvätten vi lämnat in hade vi endast fått tillbaka underkläderna. Otvättade!

 

Sandra hade en dust till med hotellchefen på telefon, till ingen nytta.

Förutom ovan nämnda otrevlighetsminister och flera av de som jobbar i receptionen är folk MYCKET trevliga här. Vi åt Shawarma till middag, var på tågstationen och tog sedan ut pengar. Utanför bankomaten sov ett trettiotal människor. Dessa började vinka till barnen och innan vi gick hade vi tagit i hand med flera av dem, till deras stora glädje.

 

Nu skall vi lyssna ikapp oss på julkalendern, imorgon är det julafton!

 

 

Halēā!

 

Det bidde sent igår och morgonen kom för tidigt i morse 😒😑😶. Ingen av oss studsade upp utan var tvungna att falla uppåt för att komma ur sängarna halv åtta.

Humöret och aptiten vid frukost varierade lite mellan familjemedlemmarna...

 

Efter utcheckning gick vi för sista gången ner mot tågstationen. Två av tre kassor hade stora stängt-skyltar på sig, men de verkade ge hjälp snabbare än den öppna, så Sandra ställde sig där. Andreas, som stod i kön för den öppna kassan fick dock hjälp först. Fyra biljetter utan garanterad sittplats blev det.

 

Vi hade nästan två timmar till godo tills tåget skulle gå, så vi hittade fyra platser jämte varann på perrongen och satte oss att softa i den ljumna vinden i skuggan. Andreas pratade med lite folk och berättade att det var minus tio grader när vi åkte från Sverige. En av killarna kunde inte riktigt greppa att det kunde vara ännu kallare än den kylskåpskalla vattenflaskan han höll i.

 

När tåget kom kastade sig folk på i farten för att få bra platser och vi var rädda att vi inte skulle få plats, men vi fick sitta ihop hela familjen, ibland med någons packning på Andreas fötter, men ändå.

 

Kannur är en lite mindre stad med ca 350 000 invånare.

 

När vi kom till den fina hotellobbyn blev vi trevligt bemötta och Sandra skrev in oss. Sedan kom vi till att de ville ha lite förskott. Men vi hade ju betalt 9000rs i förskott för ett par veckor sedan?

De hävdade att de inte fått några pengar och Sandra fick prata med chefen på telefon -två gånger!

Vi hade papper som bevisade transaktionen, men det hjälpte inte.

Sedan spenderade vi två timmar med att försöka få tag på Handelsbanken från vårt rum. Våra telefoner går inte att ringa Sverige med, så vi fick chatta med Vincent på Handelsbanken, men han kunde inte göra så mycket.

 

Sen kände vi att vi måste fixa käk, så vi gick ett par meter och hittade Indian Coffee house. God mat som bars ut av mustachprydda män med lustiga vita mössor och som såg ut som kopior av varandra. Sandra sa till om sitt scrambled egg tre ggr innan hon fick den, i övrigt var servicen bra och det var rätt billigt.

 

Hem och vila och fortsätta rådda i problemet, fortfarande utan framgång. Vi gick ner och sa att chefen får kolla mer med sin bank. Nu var det en ny kille i receptionen och han sa att det skulle fixa sig ikväll. Det sa de om toapapperet oxå, men det gav vi upp på och köpte en rulle.

 

På kvällen gick vi genom en del av staden och hade mysigt. Vi gick in på köpcentret gud glömde och handlade lite lotion och sånt i affären tvärs över gatan. Sedan hittade vi ett litet hak längs vägen som vi stannade och åt på. Kismat hette det och hade förutom god mat en mycket trevlig ägare. Han avrådde oss från att beställa så mycket mat vi tänkt och erbjöd oss istället att han skulle laga mer allteftersom.

Benjamin och Zacharias delade på en chicken 65, Andreas tog en chicken byriani och Sandra vågade sig på en musselbyriani. 

 

Mätta och nöjda strosade vi hemåt genom ett blinkande gytter. Mysigt.

Väl hemma på hotellet sa Andreas till om en extra kudde och vi gick upp för att duscha.

 

Det fanns bara kallvatten och toaletten fungerade inte...

 

Då vi fortfarande inte fått några kuddar gick Andreas ner för att säga till om allt på en gång. Personalen trodde att vi var dumma i huvudet och förklarade att man var tvungen att sätta på varmvatten-kranen. Jag sa att vi naturligtvis gjort detta och de lovade att skicka upp kuddkillen för att kolla.

 

Efter en stund kom han, skruvade, pillade och försökte gå därifrån mumlande att han inte visste något om vatten. Då började Andreas bli arg och killen ringde chefen. Sedan gick han.

 

Sandra tog på sig kläder och gick tillsammans med sin make ner till receptionen. Fortsatt mumlande och bortförklaringar. Nu började de hävda att de bara har varmvatten på dagen, konstigt att de inte visste det för en stund sedan, då de sa till oss att vänta på varmvattnet.

 

Nu följde en av receptions killarna med upp, han trodde varken på oss eller kuddkillen men fick ge sig. Allt slutade efter många turer med att vi blev erbjudna ett nytt rum.

 

Det var ok med en stor balkong med pytteliten dörr ut(?!). Inget varmvatten här heller, men vi blev erbjudna två hinkar varmt vatten...

 

Vi valde ett relativt dyrt rum för att fira jul i och det här började ju inte så bra. Vi har bott i rum med trasiga toaletter och utan varmvatten förut, men då har vi betalat en tiondel av priset och inte behövt jobba oss så här. Personalen hjälpte inte ens till med flytten.

 

Wifi är via en skum "pucklösning" och är j-vligt slött.

 

Men staden verkar trevlig och i morgon skall vi julhandla.

 

Yo!

 

Efter frukost tog vi oss till tågstationen för att köpa biljett för imorgon. Vi fick då lära oss att det kan man naturligtvis inte göra. På tågstationen kan man köpa biljetter samma dag eller tre dagar innan. 

 

Ok. Då får vi checka ut lite tidigare än vi tänkt och ta vårt pack och pick och gå till stationen imorgon och hoppas att det löser sig. Det är lite det man får lära sig i Indien: Det blir inte alltid som man tänkt men det löser sig oftast ändå. Och gör det inte det, så löser det sig på ett annat sätt så småningom och ibland får man anpassa sig efter lösningen snarare än tvärtom.

Antingen lär man sig detta, eller så dör man. Typ.

 

Vi vandrade upp mot Aloysius chapel, en katolsk kyrka. Vi trodde att vi hade den i sikte ett par gånger, men det finns flera kyrkor i området. Vi funderade även på om de på Google Maps inte var riktigt nyktra. Varmt var det också, så vi haffade en ricksha och det var bra för det var längre än vi trott.

 

Utanför kapellet (vet inte om chapel är liktydigt med kapell, men vi tyckte nog att det var mest kyrka) möttes vi av en mysig kyrkvärd som undrade vad vi hette och om vi var katoliker. Väl inne kom han med ficklampa och lyste på bilderna av Andreas och Johannes döparen (son till Sakarias i Bibeln). 

Målningarna mitt i taket föreställde s:t Aloysius medan Jesus och de andra bibelkillarna fick ta plats runtom.

På området finns oxå S:t Aloysius College, High school och science center.

 

Sedan gick vi mot Hotell Malabar för lite käk och barnen tog lite pokestops och sällsynta Pokémons på vägen.

God mat. Z tog chicken kabab, S egg byriani, A Malabar veg special och B en Malaba special chicken.

 

Tack vare att barnen jagade ovanliga Pokémons hittade vi nästa kyrka. Mer sleten men också mer välkomnande. Den här kändes som en kyrka folk verkligen använder.

 

Sedan vandrade vi ner till fiskmarknaden. Där sålde de fisk och den luktade.... Fisk.

 

Ricksha till kudroli Gokarnath temple. Flera tempel till olika gudomar i ett, men huvudtemplet var dedikerat till Shiva. Vi kom samtidigt som en skolklass från en mindre stad. De flesta barnen var tretton och bara lite kortare än nioåriga Benjamin...

De pratade bra engelska och ville naturligtvis bli fotade med oss.

 

Shivatemplet hade inte öppnat när vi kom men efter en stund började det mullra och klinga där inifrån. De väckte Shiva så han skulle höra oss. De tre i familjen som vacklar i sin ateism😉 fick prickar i pannan, men alla tog emot det heliga sockevattnet (man måste ju vårda sin diabetes 😊).

 

Sandra berättade så målande om hinduiska sägner för barnen att en kvinna med en bäbis stannade och lyssnade. Sandra berättade för henne att många misstog Zacharias för en flicka. Sedan frågade Sandra hur gammal flickan var. 

-Han är ett och ett halvt!

 

 

 

 

 När Andres upptäckte att bryggeriet kunde besökas (genom glasruta, men ändå) var kyparen snabbt framme och bjöd in honom. Barnen följde med och Zacharias kallade det för "Willy Wonka's Ölmaskin".

Det tog en evinnerlig tid för Zacharias att få sin lasagne, och grundat på detta (och att han hennes Cola försvunnit) valde Sandra att inte ge en krona (eller rupie) i dricks. Andreas är alldeles för blöthjärtad för sådana initiativ och ger snarare lite dricks för att uppmuntra kassisar att bli bättre, så det var bra att han och Zacharias var på toa. 

 

Hem med Uber och upp klockan halv åtta imorgon för att få tågbiljetter. Ha're!

20/12-17

Mangalore

 

Goder Afton, Goder Afton båd herre och fru!

 

Nu är vi tillbaka efter en heldag på stranden. Rummet är städat och vi är alla duschade, men den där illröda färgen på vårt skinn gick inte bort med tvål😉.

 

I Indien har "Über" en konkurrent som jobbar efter samma princip och heter "Ola". De brukar ha ungefär samma pris, men till "Panambur Beach" var Über mer än dubbelt så dyr. Konstigt. Eventuellt är det så att Über tycker att chaffisen behöver ha något för sin återresa eftersom han inte kan ta körningar därifrån.

Men det sket vi i och bokade en Ola. Denne hade svårt att hitta oss och en man som stod jämte frågade om han fick ta telefonen från Sandra och prata med Chaffisen på hemspråk. Tack vare detta var bilen snart här.

 

Han körde oss ut ur staden, via Freeway 66, genom ett industriområde till stranden.

 

Även på den här stranden gick man in genom en stor båge/port via ett nöjes-/försäljnings-område ner till stranden. Men detta var finare än gårdagens ställe, trots att det ligger mitt emellan ett stort cementgjuteri och kustbevakningen.

 

Här var, trots rätt stora vågor, inte alls samma underströmmar som på Tannirbhadi beach och vi låg i vattnet i två timmar, gick upp och käkade god lunch på närmsta och största stället och blötlade oss i ytterligare dryga två timmar.

 

Vid alla säkerhetskontrollen under hela resan har vi fått bråka för att få dem att förstå att Zacharias är en kille och vakten in till omklädningsrummet visade sig vara en värdig motståndare. Efter att Andreas sagt "pojk" och "son" på Engelska, Kannáda och Hindi suckade vakten, tog emot sina fem rupies och släppte in "flickan" på herrarnas.

 Däremot hade de flesta av alla de som tog selfies med oss på stranden inte alls svårt att förstå att han var pojk.

Omklädningsrummen var inga höjdare, men mer om det senare.

 

Sandra och Benjamin hittade massor av fräcka snäckor, varav flera hade eremitkräftor (!?) I sig.

Zacharias hittade "bra-att-ha-prylar".

Andreas såg bara vatten. Och sand.

 

Vi smakade en juice som hette Mausambi (sweetlemon). Gott. Och en juice på musc melon, även den mycket god.

Under tiden vi drack våra juicer flyttades alla bord och stolar till andra sidan köken, då solskydd inte längre behövdes. Vi bytte om till civila kläder innan vi gick och satte oss för middag i skenet av den nedgående solen.

 

Sandras story

För att byta om fanns som sagt ett omklädningsrum för kvinnor & ett för män. När vi badat färdigt gick jag för att byta om. Samtidigt som jag skulle byta om skulle även typ 2 skolklasser med flickor byta om. I ett svenskt omklädningsrum hade inte det varit något problem, här blir det ett problem. Inne i omklädningsrummet finns 4 rum med duschar & 4 rum med toaletter. ALLA byter om inne i antignen toaletten eller i duscharna, så kön för att komma in någonstans var lång & oorganiserad. Efter att ha stått där en rätt lång stund för att komma in i något av rummen, insåg jag att det skulle dröja & som alla redan stirrade på mig, så kunde jag väll lika gärna byta om i det stora rummet. Nu skall vi komma ihåg att vi är i Indien, här tar man inte av sig alls, inte ens med folk av samma kön... det skall även nämnas att det finns inga krokar & golvet är blött & smutsigt, & bänken med handfat är blöttt, så det finns ingenstans att lägga eller hänga någonting...

jag hade virat om mig 2 saronger, så att de var som typ en känning, så nu med handväskan över armen, mina kläder invirade i en sjal, som jag häll med tänderna,  krånglade jag av mig överdelen av baddräcken, sedan på med bh. När bh var på insåg jag att jag knäppt in handväskan i bh, så knäppa upp bh igen, och knäppa igen bakom ryggen. På med öveldelen av salwaren, av med överdelen av sarongen. Sedan av med badräcken, på med trosor & byxor och av med nederdelen av sarongen. Allt medans alla saker skulle läggas i väskan som hängde över axeln, eller hållas i munnen, för det finns ju fortfarande ingenstans att göra av någonting... Med andra ord, jag bytte om i kvinnornas omklädningsrum, på samma, eller egentligen krångligare sätt än vad jag skulle byta om på en svensk badplats. 

 

Hem åkte vi med en ricksha som hittade vägar bara rickshor kan hitta. Vi blandade fritt mellan landsväg, grus-skump, gångbana och motorväg...

 

Nu ligger vi på rummet och softar. Ha det gött.

 

P.s. Vi har trettiotvå grader på dagen. Är det samma i Sverige?😜

 

19/12-17        Mangalore

 

Nu är vi framme i Mangalore. Jämfört med Bangalore är detta en by på landet, sina 500 000 invånare till trots.

Skönt och lagom brötigt.

 

Igår kväll på tåget skulle tjejen mittemot oss försöka öppna det tunga fönstret och tappade det på sina fingrar med en smäll och vi trodde allihop att hennes fingrar gick av.

Det gjorde de inte, men de såg inte bra ut, så hon fick låna Andreas diabetesväska för att kyla ner det.

 

När vi kollade upp vilken station vi köpt biljett till och vart hotellet låg, insåg vi att det var dålig matchning.

Vi funderade på hur vi skulle göra. Men först skulle det sovas.

 

Under en tunn gammal sari förflyttade vi oss genom natten och Indien.

 

På morgonen när både Sandra och Andreas sovit på saken bestämde vi att vi skulle tjuvåka sista sträckan.

Lite nervösa var vi, men vi tänkte att vi väl fick spela dumma turister och stå ut med en utskällning och en liten bot om konduktören kom.

Denne lyste dock med sin frånvaro, så vi kunde lugnt komma fram till Mangalore.

 

Hotellet var ganska lätt att hitta och var fint, rent och trevligt. En trevlig stad och ett bra hotell var vad vi behövde!

Eftersom vi kom redan klockan nio på förmiddagen hade vi räknat med att vi inte skulle få rummet förrän senare, men så tänkte inte det här stället. De tyckte istället att de kunde bjuda på en frukost eftersom vi kom så tidigt. Frukosten var jättebra!

 

Sen gick vi ut på stadsvandring och tog med oss badkläder mest utifall att.

Vi hittade oss fram till en färja och hoppade på denna med förhoppning om att komma till en strand. Sedan tog vi en ricksha till Tannirbhadi beach. 

Väl där möttes vi av skyltar med uppmaningarna: "Swimming is strictly prohibited' och "your life is more valuable than having fun", dessutom var det rödflagg på hela stranden. Så vi stod en stund och höll varandra i hand en meter ut i vattnet.

Därefter gick vi för att försöka hitta en badstrand där man får bada. 

 

Vi började med att fråga parkeringsvakten om han visste något ställe.

-Why? You can swim here!

Att skylten ovanför hans huvud indikerade motsatsen avfärdade han med att det bara gällde under regnperioden.

 

Vi gick då tillbaka ner till vattnet och pratade med badvakten, vilken vickade på huvudet och sa att det gick bra. De röda flaggorna på stranden förklarade han med något om en religiös högtid.

 

Så vi gick och bytte om och badade. Det var vågigt och lite strömt men vi höll oss nära stranden med barnen i hand. Ju mer vi badade, ju modigare blev Indierna.

 

På väg ner till badet är det ett bedagat nöjesområde med enklare serveringar, hästridning och något som en gång var ett tivoli. Här åt vi lite kyckling och någon sorts pannkaka. Zacharias kryddade anrättningen med lite sylt. Kvinnan som hade stället kunde uppenbarligen inte räkna, men visade sig trevlig och tillmötesgående trots att hennes koka var ledig.

Hon hade istället hjälp av en äldre tant med tänderna lika mycket utanför som i munnen. När vi såg henne tidigare satt hon och matade kråkorna, men nu gick hon runt och slog efter dem med en lång stav. En något ambivalent inställning till dessa fåglar med andra ord.

 

 Sedan tog vi en ricksha till "Treepark", lärde oss om djur och träd och fick en mysig promenad. Det var rätt fint. Vi avslutade med lekplatsen som snart därefter blev invaderad av hundra förskolebarn.

 

Även duschen visade sig vara fantastisk på hotellet.

 

Vi bestämde oss för att inta middag på Bombay Lucky. Det visade sig vara en mysig muslimsk restaurang. Vi blev omedelbart inskickade i "family room". Och där försvann ambi'encen😐.

 

Maten var bra. Barnen tjatade till sig friterad gethjärna. 

En var lagom, två spyr man av, tyckte Benjamin o Sandra.

Inget tuggmotstånd och för mycket masala, sa Zacharias.

Smakar som fårtestiklar, ansåg Andreas och tryckte i sig fyra stycken.

 Vi vuxna tyckte att Chicken tikka masala var kvällens favorit. Mutton chops fried blev överst på Benjamins lista medan Zacharias föredrog chicken lollypop.

 

Sedan gick vi till fruktgubben för att stilla Sandras nyfikenhet och Benjamins hunger, då han inte blivit mätt på restaurangen. Sandra undrade om något som såg ut som lichi men inte riktigt, var lich

 

18/12-17

 

Tjo igen!

Tack vare att vi var så trötta sov vi gott och länge i den trånga sängen. Alla kunde inte ligga på rygg samtidigt, utan vi turades om att sova på sidan. Zacharias ramlade ur sängen en gång, men vaknade inte riktigt av detta och minns det inte själv.

 

Frukosten var buff'e och något bättre än väntat. En rad sydindiska frukostfavoriter trängdes med rostat bröd och kokt ägg.

Vi trodde att personalen som stoppade ner brödet i brödrosten skulle vaka över processen, men snart stod det lågor upp ur brödrosten...

Nytt bröd stoppades i och vaktades av hotelldirektören(?) själv den här gången.

 

Indier verkar ge det här hotellet bra betyg och utlänningar verkar inte bo här. Det är nog så att man ser lite olika på saker. Indier bryr sig inte så mycket om fuktskador och lite skit i och mellan hörnena. Däremot vill de ha service och hjälp med allt snabbt och omedelbart.

 

Efter utcheckning gick vi över helvetesvägen igen för att komma till tågstationen. Andreas och Zacharias jobbade med planering, strategi och precision när de tog sig över och kom fram både oskadda och oskrämda. De andra två? Well... Dear skadade sig i alla fall inte.

 

Väl över började vi trixa oss fram mellan hundar, rickshor, försäljare, kisspölar och bilar längs med gatan mot järnvägsstationen. Efter att vi gått förbi Metro och busstation utan att hitta, konsulterade vi Google och upptäckte att stationen låg på den sida vägen som hotellet 😣.

 

På stationen kollade vi upp om det var rätt inrättning för just denna resa, vilket det var. Däremot skulle tåget gå en timme tidigare än vi trott, så det var bra att vi frågade!

 

Vi hade ändå en hel dag på oss att roa oss, så vi tog kontakt med Sandras kompis Santosch som precis hade landat från Stockholm. Vi bestämde att mötas på Iscon-templet som han ville visa.

Vi tog metron dit med en gång för att hinna äta innan. Själva templet var stängt när vi kom, men vi lyckades ta oss via bilinfarten in till restaurangen "Higher Taste".

 

Hare Krishna-buff'e som var toppen. Särskilt pasta arabiata, tyckte Zacharias, som också uppskattade efterrätterna mycket. Vi kan verkligen rekommendera även detta Iscon-matställe. När Benjamin var på toa var det någon som var inne och sprayade ner handfatet med spya. Men det påverkade inte helhetsupplevelsen så mycket.

 

Efteråt gick vi ut och väntade på Santosh utanför receptionen, vilken var folktom. Via telefon hävdade Santosh att han var på samma ställe vi trodde vi var på, och att det var mycket folk där...

Efter en stund lyckades vi hitta rätt och gick inåt tillsammans alla fem.

 

Man kan tro att Andreas aldrig varit i Indien förut - Kortbyxor när man skall in i tempel? Orutinerat! 

Efter att han fått ett tal om att detta faktiskt var en helig plats fick han hyra ett "lakan" för 30rs plus en deposition på 500rs. Och en noggrant ifylld lapp som Santosh var snäll och fyllde i.

 

Templet var väl rätt fint och vi hade trevligt. Kort blev tagna och kylskåpsmagnet inköpt.

 

Sedan åkte vi till en foodcourt för åter möta upp med dagens kamrat, som tagit motorcykeln dit. Vi lyckades åter sådär med kommunikationen för att hitta varandra, men slutligen var vi allihop på samma longitud, latitud och våning i det stora köpcentret.

 

Andreas och Sandra gick för att köpa kycklingrätter medan Santosh vågade sig på att följa med barnen för att hitta något gott. Som vanligt ville Benjamin ha nåt från "Subway", och som vanligt bidde det lite rörigt. Sandra kom dit och redde ut situationen någorlunda, men Benjamin var missnöjd med sin macka och vägrade äta den. Sen åt han upp den och ville gå och leka.

 

Väl på rätt plattform i rätt tid och på rätt station, kom fel tåg...

Vi fattade sedan att tåget hade förärats två namn och två nummer, så det var rätt tåg, men vi stod på fel ställe. Så det var till att springa  motströms trettio vagnar fram på perrongen. Det gick bra och nu sitter vi på tåget och skall strax lägga oss.

God natt!

16-17/12-2017

 

Då var det dags att åka till Indien igen.

Åkte hemifrån med en känsla av kaos, men vi lyckades komma till Landvetter i tid.

Efter att ha bestämt och bestämt om flera gånger, enades Tomas med sig själv och oss om att pressa in hela vår familj och packning i sin lilla bil.

Zacharias har haft psykbryt hela December över resan, Sandra hade sitt från Fredag kväll till Lördag förmiddag (med några efterskalv under dagen). Benjamin flyr till landet långt borta och Andreas väntar fortfarande på sitt genombrott…

Efter incheckning på Landvetter var familjen ändå rätt lugn.

Tonårspanelen på Max hamburgerbar som försökte ta emot familjens beställning drabbades däremot av en kollektiv och ihållande hjärnhärdsmälta.

Från Landvetter till Köpenhamn flög vi i propellerplan, till Sandras stora förtjusning. Planet var försenat redan innan det kom, så vi var rätt glada över att resebyrån hade justerat resrutten så att vi hade 2 timmar istället för 40 minuter på Kastrup.

Vi hann till och med med en fika innehållande överdrivna bakverk till barnen, nåt slags modernt kaffe till Sandra och en stor öl till pappan. Det visade sig att danskarna har en annan attityd till mått och volym och biran var nästan FÖR stor. Nästan.

Vi hade bra platser på alla flygen. Jämte Andreas mellan Danmark och Delhi satt en mycket blyg indiska. I sömnen släppte däremot hämningarna och hon tryckte sig tätt emot den dåligt sovande pappan i vår familj.

Maten var väl sådär som den alltid är på flyg. När vi, som satt långt bak i planet skulle serveras fanns bara det vegetariska alternativet kvar, serverat i lite olika behållare och med lite olika innehåll. Vi bytte runt maten lite tills alla fått petat i sig lite grann. För Zuchinins del har det aldrig spelat någon roll om den gått under eget namn eller pseudonymen Squash, den har varken gått åt eller hem vad barnen anbelangar. Bland den sörjiga ”Air India-maten” blev den helt otippat plötsligt en favorit för Zacharias.

Till frukost fick somliga en macka och Andreas fick en diabetes special: Ett Wienerbröd, en muffin och en juiceförpackning som inte går att öppna utan få en tredjel av drycken på sig.

Väl nere på marken i Delhi satt vi perfekt för att komma ut bland de första genom bakdörren, för att hinna med allt som skulle hinnas med. Synd bara att de inte öppnade där bak… ”Den förste skola bliva sist”.

Inte nog med att vi skulle lämna fingeravtryck och scannas i ögonvrån för att få våra E-visum, vi skulle även hinna hämta ut vårt incheckade bagage, som naturligtvis kom på band tolv efter att vi fått tydlig information om att det var band åtta som gällde, bära samma bagage till ett annat rum för att checka in det igen…

Men vi hann!

Efter att en tjänsteman gjort alla tester och satt sin stämpel i passet, går man åtta meter för att sedan bli stoppad av en annan tjänsteman som skall kontrollera att man verkligen har denna stämpel i passet. Sedan kollas passet på väg in till bagageincheckningen och slutligen när man lämnar in bagaget. Sen återstår ju bara att kolla pass några gånger till för att vi själva skall få följa med på planet. Och då pratar vi om en INRIKESRESA…

ALLA som skall åka från Delhis flygplats måste stå i kö för att komma till bagageinlämningen och sedan är det så fiffigt fixat att det bara finns en väg ut från rummet. En hiss för högst tolv personer.

Om inte detta får igång stressreceptorerna, så har man installerat en stark, hysteriskt blinkande lampa precis ovanför hissdörrarna!

När ett hundratal Indier med lådor, väskor, småbarn, 40-tums Tv:s, irriterade fruar och övrigt gods knör på så gott de kan, försenas varje hisstur av att dörrarna inte stängs på grund av att folk står för långt fram.

Resan till Bangalore gick bra och bagaget dök upp nästan omedelbart. Hotellet hade inte lyckats ordna en bil åt oss, så vi fick ragga Taxi.

Då vi denna gång har betalat mer för rummen än tidigare, har Sandra flera gånger pratat om att vi skall bo på lyxhotell. Om man är blind, döv och mutad så skulle man KANSKE kunna rubricera ”City Centaur” som ett sådant. Men nä.

Smutsigt, sletet och inte särskilt charmigt!

Dessutom låter det som att bilarna utanför fönstret kör runt och tutar inne i rummet, varvade med högljudda bröllopsprocessioner!

Sandras kompis Jagdish kom och hälsade på med lite tilltugg och fyra mobilabbonemang.

Sedan tog vi Metro ut till Lalbagh, en lite mysig park. Bilder kommer nog.

Hotellet är valt för att det ligger nästgårds med Buss-station, Tågcentral och metron. Tyvärr går vägen från helvetet mittemellan…

Jagdish återkom med sin mammas mumsiga kyckling och grejer. Vi satt precis som tidigare ute i några bautafåtöljer med lågt glasbord i en ekande hall. Med två stulna skedar, en plastgaffel och två plastskedar.

Nu är alla trötta och vi skall försöka sova i den alldeles för lilla sängen.

God natt och ha d gött, i morgon åker vi vidare.

Visum är nu godkännda för oss alla & flygbiletterna bokade och betalad för en ny resa till indien. 

Denna gången åker hela familjen tillsammans till Indien. Vi åker 16 december & planenerar att vara tillbaka den 13 Januari.

Denna gången tänkte vi hålla oss till den sydvästra kusten. 

Vi landasr i Bangalore & sedan är planen att vi skall ta oss till mangalore med tåg, sedan blir det kannu, cohin & vidare neråt för att så småningom komma tillbaka till Bangalore innan vi far hem igen.