domingo.blogg.se

16-17/12-2017

 

Då var det dags att åka till Indien igen.

Åkte hemifrån med en känsla av kaos, men vi lyckades komma till Landvetter i tid.

Efter att ha bestämt och bestämt om flera gånger, enades Tomas med sig själv och oss om att pressa in hela vår familj och packning i sin lilla bil.

Zacharias har haft psykbryt hela December över resan, Sandra hade sitt från Fredag kväll till Lördag förmiddag (med några efterskalv under dagen). Benjamin flyr till landet långt borta och Andreas väntar fortfarande på sitt genombrott…

Efter incheckning på Landvetter var familjen ändå rätt lugn.

Tonårspanelen på Max hamburgerbar som försökte ta emot familjens beställning drabbades däremot av en kollektiv och ihållande hjärnhärdsmälta.

Från Landvetter till Köpenhamn flög vi i propellerplan, till Sandras stora förtjusning. Planet var försenat redan innan det kom, så vi var rätt glada över att resebyrån hade justerat resrutten så att vi hade 2 timmar istället för 40 minuter på Kastrup.

Vi hann till och med med en fika innehållande överdrivna bakverk till barnen, nåt slags modernt kaffe till Sandra och en stor öl till pappan. Det visade sig att danskarna har en annan attityd till mått och volym och biran var nästan FÖR stor. Nästan.

Vi hade bra platser på alla flygen. Jämte Andreas mellan Danmark och Delhi satt en mycket blyg indiska. I sömnen släppte däremot hämningarna och hon tryckte sig tätt emot den dåligt sovande pappan i vår familj.

Maten var väl sådär som den alltid är på flyg. När vi, som satt långt bak i planet skulle serveras fanns bara det vegetariska alternativet kvar, serverat i lite olika behållare och med lite olika innehåll. Vi bytte runt maten lite tills alla fått petat i sig lite grann. För Zuchinins del har det aldrig spelat någon roll om den gått under eget namn eller pseudonymen Squash, den har varken gått åt eller hem vad barnen anbelangar. Bland den sörjiga ”Air India-maten” blev den helt otippat plötsligt en favorit för Zacharias.

Till frukost fick somliga en macka och Andreas fick en diabetes special: Ett Wienerbröd, en muffin och en juiceförpackning som inte går att öppna utan få en tredjel av drycken på sig.

Väl nere på marken i Delhi satt vi perfekt för att komma ut bland de första genom bakdörren, för att hinna med allt som skulle hinnas med. Synd bara att de inte öppnade där bak… ”Den förste skola bliva sist”.

Inte nog med att vi skulle lämna fingeravtryck och scannas i ögonvrån för att få våra E-visum, vi skulle även hinna hämta ut vårt incheckade bagage, som naturligtvis kom på band tolv efter att vi fått tydlig information om att det var band åtta som gällde, bära samma bagage till ett annat rum för att checka in det igen…

Men vi hann!

Efter att en tjänsteman gjort alla tester och satt sin stämpel i passet, går man åtta meter för att sedan bli stoppad av en annan tjänsteman som skall kontrollera att man verkligen har denna stämpel i passet. Sedan kollas passet på väg in till bagageincheckningen och slutligen när man lämnar in bagaget. Sen återstår ju bara att kolla pass några gånger till för att vi själva skall få följa med på planet. Och då pratar vi om en INRIKESRESA…

ALLA som skall åka från Delhis flygplats måste stå i kö för att komma till bagageinlämningen och sedan är det så fiffigt fixat att det bara finns en väg ut från rummet. En hiss för högst tolv personer.

Om inte detta får igång stressreceptorerna, så har man installerat en stark, hysteriskt blinkande lampa precis ovanför hissdörrarna!

När ett hundratal Indier med lådor, väskor, småbarn, 40-tums Tv:s, irriterade fruar och övrigt gods knör på så gott de kan, försenas varje hisstur av att dörrarna inte stängs på grund av att folk står för långt fram.

Resan till Bangalore gick bra och bagaget dök upp nästan omedelbart. Hotellet hade inte lyckats ordna en bil åt oss, så vi fick ragga Taxi.

Då vi denna gång har betalat mer för rummen än tidigare, har Sandra flera gånger pratat om att vi skall bo på lyxhotell. Om man är blind, döv och mutad så skulle man KANSKE kunna rubricera ”City Centaur” som ett sådant. Men nä.

Smutsigt, sletet och inte särskilt charmigt!

Dessutom låter det som att bilarna utanför fönstret kör runt och tutar inne i rummet, varvade med högljudda bröllopsprocessioner!

Sandras kompis Jagdish kom och hälsade på med lite tilltugg och fyra mobilabbonemang.

Sedan tog vi Metro ut till Lalbagh, en lite mysig park. Bilder kommer nog.

Hotellet är valt för att det ligger nästgårds med Buss-station, Tågcentral och metron. Tyvärr går vägen från helvetet mittemellan…

Jagdish återkom med sin mammas mumsiga kyckling och grejer. Vi satt precis som tidigare ute i några bautafåtöljer med lågt glasbord i en ekande hall. Med två stulna skedar, en plastgaffel och två plastskedar.

Nu är alla trötta och vi skall försöka sova i den alldeles för lilla sängen.

God natt och ha d gött, i morgon åker vi vidare.