domingo.blogg.se

Hallelujah – It´s raining  men  RAiN!

Lite irritation runt frukost och tvättinlämning, men när vi fått i oss Dahi, muesli och fullkornsbröd med ost på hotellrummet så blev det bättre. Fullkorn förresten…. Andreas fick för sig att ”multigrain” alltid var det samma som gott fullkornsbröd i Indien. Det här brödet var torrt på kanterna och degigt i mitten, men multigrain var det sannerligen. Enligt påsen är det bakat på inte mindre än tio olika sädeslag och frön!

Vi hittade en rickshagubbe som körde oss till ”silvertemplet”, Shree Durghiana”. Han fortsatte sedan efter väntan med att köra oss till ”Golden Temple”. Han ville hela tiden få köra oss till gränsceremonin. Han kunde ingen engelska och Sandra försökte på Hindi förklara att vi var där igår. Problemet är att ”imorgon” och ”igår” är samma ord på hindi, sen förstår man av sammanhang och eventuellt verbböjningar vilket man menar. Så mycket Hindi kan dock inte Sandra så det hela slutade med att vi (efter att Andreas försökt förklara medelst engelska och diverse charader) antagligen skakade hand med honom på att vi skulle ringa honom imorgon för att boka resa. Vi betalade honom bra och hoppas att vår Karma inte blir helt förstörd av att vi lurat en snäll och hårt arbetande man.

Silvertemplet var glittrigt och fint och det var ännu bara 38 grader varmt.

Igår, ute vid gränsen, pratade Sandra med en Indisk kvinna som var där med sin familj. När vi idag träffade dem igen var det glada miner och fotografering. Vi mötte dem en gång till vid detta tempel och när vi såg dem en tredje gång vid gyllene templet bekräftades bara mötet med trötta nickningar.

Innan vi gick in till ”Gyllenne Templet” tog vi lite mat på Dominos Pizza. Barnen blev lovade barnmeny med leksaker och efterrätt. Den hade de naturligtvis inte, vilket vi, av personalens miner att döma borde förstått. Enligt billboarden rakt över gatan var det nu 41 grader varmt.

Benjamin fick sina sandaler lagade av en skomakare på gatan. Det är lite fascinerande när de lagar 99-kronors-sandaler från Ica Maxi med både lim, tråd och en massa omsorg.

Innan man går in i ett tempel skall man alltid ta av sig skorna och Indierna (privatpersoner) är alltid väldigt noga med att inte vi lägger våra skor där alla andra ligger, utan låser in dem på rätt ställe. Innan man går in i ett Sikhtempel måste man dessutom täcka huvudet. Templet lånar självklart ut tygstycken för detta syfte, men lika självklart blir man överfallen direkt när man kliver ur rickshan av folk som sätter på en billiga scarfar och sedan säger ”Money”.

Det var som sagt j-vligt varmt när vi gick inne i templet, och gick gjorde vi. När man kommer in går man ett par hundra meter runt ”the holy pool” vari det heligaste ligger som en liten gyllene ö. Sen står man i en riktig ”rockfestivalkö” ut mot höjdpunkten (som inte är Iron Maiden utan några snubbar som sitter och spelar ”guldiga dragspel” och mässar).

Zacharias var väldigt varm och mådde dåligt, så Andreas hällde vatten över honom och sedan lade han sig på en plastmatta i skuggan. Plastmattan visade sig vara tvättgummornas ”diskunderlägg”, så vi fick flytta på oss.

Sen blev det bättre och vi köpte chips och vatten utanför för att återställa balansen i kroppen.

När vi kikat på lite skräp till försäljning fick vi hjälp att hitta tågbokningskontoret som smidigt nog satt ihop med tempelkomplexet. Då hade det börjat blåsa upp och himlen mörknade dramatiskt snabbt. När vi kom till templet fick vi kisa mot all den vita marmorn som solen, trots diset, skoningslöst belyste. Nu var det bara en ljus fläck på himlen, rakt ovan templet, som snabbt förminskades.

Under tiden vi var inne och bokade tåg började det blåsa ordentligt. Tomflaskor, tygstycken och en liten tant flög omkring utanför. Och sen kom regnet. Och det var inga små försynta droppar utan fullständiga vattenpölar som föll från himlen. Strax var allt förvandlat till sjöar och floder!

Vi kunde inte få de tågbiljetter vi önskat, trots att tjänstemannen försökte på flera olika sätt. Till slut kunde han erbjuda oss en typ av biljett vi inte förstod, från ett ställe vi inte kände till.

-          Ta en buss eller ett tåg, sa han när vi frågade hur vi skulle komma dit. Aha, det går tåg dit, tänkte vi, kan vi boka oss på det då?

-          Nä, det går inga tåg dit.

Vi köpte ändå biljetterna.

Nu behövde vi transport till hotellet i ösregnet. Vi fick assistans av en hjälpsam herre att förklara för chaufförerna vart det var. Det tog 3-4 rickshas innan samförstånd uppnåddes. Vi åkte med någon typ av ”mopedricksha” som såg ut som något man kunde åka runt på skansen med.

Efter ett tag kom vi till vattenpölar som var så djupa att vi fick motorstopp. Chaffisen såg mycket bekymrad ut (vad skulle han göra med ett fordon överlastat med tunga turister mitt i en sjö med död motor). Han försökte först stoppa Andreas när denne gick ut för att putta på, men andra gången vi fick stopp hade A och chauffören rätt roligt när de släpade fram fordonet genom vatten, gropar och vägkanter och med vatten strömmande ovanifrån och trafiken farande, guppande och hoppande runtom.

Blöta av smutsigt vatten upp till skrevet, men mycket glada, kom vi hem till ett nystädat rum. Rumsstädning är en finess vi inte riktigt är vana vid.

Om hotellet är bra på städning och service, är det sämre ställt med matlagningen. Efter att ha beställt taxi till Jalandhar (där tåget till Bikaner går från) och bokat hotell i Bikaner, levde vi i villfarelsen att matbeställning också skulle gå smidigt.

Ack vad vi bedrog oss. Förutom det vanliga strulet med vilka maträtter som inte fanns så försökte Andreas beställa ”Chicken chops”, vilket han trodde var kycklingben. De kom först ut med en ”Chop Suey” och när vi påpekade att det var fel hörde vi hur servitören blev utskälld i flera minuter. Vi mådde lite dåligt och ångrade att vi inte bara tagit emot maten. Sen fick vi någon form av kyckling(tror vi)-biff som de skurit upp i munsbitar. Tja, det var ju ”Chopped Chicken”. Kan man säga. Resten av käket var tråkigt och snålt tilltaget.

För att slippa käka frukost här i morgon gick vi ut och letade efter en affär för att köpa bröd och yoghurt. Det hade slutat regna och luften var underbart sval, så vi hade en riktigt mysig promenad med glada sinnen. Dock kan det vara lite läskigt med trafiken när det är mörkt.

Imorgon tar vi en taxi till Jalandhar 10:30.

Tåg från Jalandhar 13:30.

Kommer fram till Bikaner 00:30.

Plus en del förseningar, förstås.

God natt!

P.s Det Indiska tågsystemet är en härlig blandning av 1800-tal och modernitet. Alldeles nyss blippade det till i Sandras telefon och vi fick sms-bekräftelse på att vi hade platser på tåget. Biljetten var tydligen en form av väntelistebiljett med undantaget att man fick gå på tåget utan att ha fått en plats. Det gör förvisso alla även med vanlig väntelistebiljett, förutom skötsamma svenskar. D.s.

 

Frukost på Grand Hotell

 

Ungarna i Shivaland

 

Här skall det turistas!

 

Gyllene templer & en liten del av den lååånga gång vi stog & knödde i för att komma in i templet

 

Shopping i gamla stan

 

 

Så här guldigt är Gyllene templet

 

Är det pirater eller turister inne i det Gyllene templet?

 

Trötta & varma barn & mamma efter att vi gått i värmen & sedan stått och knött i värmen

 

Trötta & varma barn & en varm pappa efter att vi stått & knött lääänge i den gången ni ser i bakgrunden för att komma in i själva templet.

 

26/6 2015 Amritsar

Ibland kan en 1,5 Km:s promenad vara en utmaning.

Idag på förmiddagen trotsade vi värmen och rädslan att gå vilse och promenerade bort till ”Mata Lal Devi”-templet och hittade postkontoret av bara farten. Vi trodde att vi gick rätt men frågade för säkerhets skull några gubbar. Dessa envisades med att det var 5 km åt andra hållet. Vi bortsåg artigt från deras åsikt och gick den väg vi trodde. När vi närmade oss var det ett gytter av gator, så vi frågade igen och fick en fin instruktion på klingande hindi. Vi gick så som vi trodde att de menat och plötsligt kommer en medelålders tant i grön sari körande på en vespa och gestikulerar att vi skall följa henne, så vi tog fram älgbenen och hängde på henne så gott det gick. Hon stannade vid varje avtagsväg och väntade på oss, tills hon slutligen pekade framåt och sa att det var första vänster. Vi tackade henne så mycket och fortsatte gå tills vi hittade en vänsterväg, men innan vi hann svänga av såg vi att tanten stod lite längre fram och vinkade. Hon hade glömt av den vägen och försäkrade sig nu om att vi inte kom vilse. Sedan var det en pojk som höll koll på oss sista biten och sa vart vi skulle gå.

Vi ställde av oss skorna på ett ställe som enligt skylten verkade vara en juvelerare, men alla sa till oss att det var rätt. Sedan gick vi barfota över vägen till detta tempel tillägnat en helgontant (Lal Devi), Hindu-gudar i allmänhet och Indiska Gudinnor i synnerhet.

Zacharias:

-          Det var bra. Det dåliga var att man inte fick gå till alla gudastatyerna. Det var en gammal gumma som de tillbedde.

Vi gick genom trånga gångar i ankelhögt vatten, genom konstgjorda grottöppningar och genom salar och arkader med underbara statyer av gudar. Vi gick nog nästan en kilometer därinne, men en vakt hindrade oss från att gå de sista 3 metrarna in i en gång, vilket Zacharias hängde upp sig på.

Därefter kom vi till en stor gudstjänstsal där det satt en massa familjer på mattor på golvet och där man kunde gå fram och bli välsignad. Vi struntade i välsignelsen men satte oss ner en stund. Då kom de fram med palmbladsskålar med något som kanske var varm mannagrynsgröt gjord med honung och saffran (eller något annat gulaktigt).

Det var rätt gott och lite mättsamt. Däremot fick barnen en rätt läbbig, men välsignad, kaka. Benjamin gav sin till mamma som lydigt stoppade den i munnen. Då sa Benjamin ”den var till och med äckligare än choklad”. Sandra förstod i samma ögonblick att Benjamin hade helt rätt, men är för väluppfostrad för att spotta ut den.

Klockan 11:30 gick vi på lyxrestaurang. Det liksom bara blev så eftersom vi ville ha lite lunch och vi hört att ”Chrystal” var ett bra ställe.

Jojomän, kypare i skjorta och frack, speglar, bakgrundsmusik, utdragna stolar – hela köret. Men här höjs det inte ens på ögonbrynen när familjen hippie kommer in med keps, svettiga kroppar, smutsiga barn och tagetesgirlander runt halsarna på finkrogen.

Lite dyrt var det, men inte så farligt (200 svenska för tre portioner och öl). Vi åt oss mätta allihop och det var gott. Zacharias:s risotto var väl sådär. Däremot var snackset man fick med notan jättegott och ovanligt och Zacharias tycker att vi skall gå tillbaka dit och äta bara för detta.

Vi letade oss sedan tillbaka till hotellet och hittade inte bara detta utan även ett mysko apotek som vi köpte lite krämer och grejer hos, och en butik som hade lite ost, bröd och dahi, som vi skall ha till frukost imorgon.

Nu har vi bokat en resa ut till Indisk-Pakistanska gränsen för ikväll och skall snart göra oss iordning för den.

Klockan är nu 20:30 här i Indien. Vi har precis kommit tillbaka från gränsstägningen & beställt lite mat. Det är galet varmt, trots att solen gått ner & jag sitter under en takfläkt.

Vi hade som sagt beställt en taxi från hotellet för att komma till gränsstägningen. Taxin kom & släppte av oss vad han sa 5 min walk från där själva ceremonin är. Vi gick en stund i värmen & bestämde oss sedan för att ta en cykelrickshaw. Den tog oss en bit, sedan var det att gå länge & genom 3 säkerhetskontroller.

Man får inte ta med sig någon väska & man måste ha pass med sig, så Andreas fick ta passen i sin halsbandsväska. Men när man går igenom säkerhetskontrollerna, så måste man visa pass & man går genom olika säkerhetskontroller om man är man eller kvinna, så med jämna mellanrum fick jag mitt & Benjamins pass & lämnade sedan tillbaka det. I värmen & solen visste jag tillslut inte om jag lämnat passen, eller tappat dem, men jag hade lyckats lämna dem varje gång, så de är med tillbaka.

När vi var framme vid det som man kanske kan kalla arenan för skådespelet var de mycket folk & jag blev helt säker på att vi & ungarna inte skulle se någonting. Andreas hade läst att det skulle finnas speciella läktare för utlänningar, så vi frågade en vakt & han pekade oss till en VIP-kö, Den kön var jääääätte lång, så jag trodde vi skulle missa alltihopa (så super fel jag hade..). Men Andreas lyckades fjäska oss förbi hela kön, tills jag kom & han inte ville släppa in mig med Andreas, men tillslut insåg han att jag också tillhörde den långe blonde mannen & de 2 rödhåriga barnen.

Så, inne på läktaren så satte vi oss tillrätta, eller vi skulle gjort det om inte läktaren varit superhet cement som brände rumpan. Så vi satte oss på våra skor, min sjal, Andreas halsväska, en tom plast flaska, ja allt som gick att sitta på för att slippa bränna rumpan. Sedan satt vi i solen i nästan 2 timmar innan själva ceremonin började. Det var varmt, det var svettigt, det var tråkigt, det var rätt hemskt faktiskt Jag ångrade nästan att vi fick gå före i kön. Under timman som gick spelades det hindi pop & man kunde gå ner & dansa om man ville.

Tillslut började ceremonin i iallafall & det är rätt häftigt att se BSF (Indiska gränspolisen) & Pakistani rangers gå manligt & tufft i takt & snyggt synkroniserade. Hela paraden är ett samarbete mellan BSF & Pakistani rangers & är ett skådespel av rang som är verkligen värt att se.

Nu har Andreas & Zach duschat & vi skall snart få mat. Imorgon tänkte vi hinna med durgiana templet (silver templet), Gyllene templet & gamla stan.

 

Här är statyer av Shiva & Parvati med Kali i bakgrunden, sedan är det Hanuman & slutligen Krishna. Men det mest fantastiska är gladsväggen som stora delar av den labyrintlika templet var täkt av.

 

Även budda under ett träd fick plats bland templets alla statyer

 

Vem är detta mamma? undrar Zacharias. Jag har ingen aning svarade jag, jag känner inte igen den figuren.

Här har vi Vishnu. Hela bilden & väggen runt om är gjord i glasmosaik.

 

Kläderna ser lite fåniga ut, men de är inte det minsta fåniga när de går där.

 

Uppställning!

 

De i beige & rött är Indiens BSF & de i Svart är Pakistani rangers.

 

Det gäller att få ner båda flaggorna exakt samtidigt.

 

Bilden är inte jätte tydlig, men de sparkar benet upp till pannan..

 

 

Så här bär man en flagga när man tagit ner den

Idag käkade vi frukost på rummet. Yoghurt (Dahi), Muesli, ost och skorpor. Sedan letade vi ricksha till Sector 1 för att se byggnaderna där. Tanken är att staden skall vara formad som en människa, och sector 1 är ”hjärnan”. Här finns högsta domstolen, sekretariatet, stadens symbol (en öppen hand) som staty och en konstgjord sjö för rekreation.

Första chauffören vi frågade skulle ha 500 rs för resan, vi orkade inte ens ta diskussionen med honom utan gick vidare. Nästa sa 300. Sedan nådde vi fram till en äldre hederlig chaufför. Han kunde inte många ord engelska, men var mycket mån om att förstå vart vi skulle och visa oss rätt. Han tog dessutom 80rs, vilket nog är ett riktigt pris.

Uppe vid High Court gick vi runt och var inte särdeles imponerade (det visade sig att vi såg det från baksidan). Där fanns också en enhandad man som satt och fixade med mobiler. Han försökte hjälpa oss att ta reda på hur mycket surfmängd vi hade kvar, eller så försökte han ta reda på vad det kostade att köpa mer. Det var ganska förvirrat och till slut stod där fem män och försökte lösa våra problem.

En av dessa var en sikh (eller Sardar, som de oftast kallas här) som visade sig heta Varinder Singh (”alla” sikher heter Singh (det betyder ”lejon”)). Han har studerat fem år på universitetet för att jobba på högsta domstolen och hade nu börjat sin sommarledighet. Innan han tog bussen hem till byn ville han gärna umgås ett par timmar med oss. Han var en utmärkt guide och trevlig följeslagare utan andra intentioner än att prata med exotiska svenskar (tror vi i alla fall). Han lärde oss om buss-systemet och visade oss högsta domstolens museum. Museets största ”claim to fame” är att de har handbojorna som Gandhis mördare fängslades med.

Sedan visade han oss vägen ner till ”Sukhna Lake” och vi käkade god lunch ihop. Helt Indisk mat som även ungarna gillade. Varinder verkade lite nervös över att vi skulle tycka att han bjöd oss på mat och såg väldigt lättad ut när vi betalade alltihop. Vi lärde oss mycket av varandra.

Sedan körde vi trampbåt i sjön tillsammans med massor av Indiska turister. Bryggan ut till båtarna var det mest spännande. Den var gjord av typ kylväskelock av plast som satt ihop i hörnen. Det gungade på ett skönt/hemskt sätt när man gick på dem. Det var svinvarmt och ett tungt arbete att ”cykla” båt, så Andreas var blötare än sjön när vi gick iland. De som tog emot oss på bryggan fann detta mycket lustigt.

Vi softade lite på ”torget” vid sjön med en ”FruitBeer”. Att denna ”fruktöl” inte innehåller alkohol kunde man nästan gissa sig till, men det var lite konstigt att upptäcka baksidestexten där det proklameras ”contains no fruit”. Smakade lite som svagdricka men var uppfriskande.

I texten ni just läst kan ni mellan varje mening lägga in ett par ”one photo please” och ”where you from”. Vi var alltså med på massor av kort. Två flickor stod på ett par meters avstånd och vågade nästan be Andreas om att bli fotade med honom, men nöjde sig med att smygfota oss lite. Vi var lite inne på att Andreas skulle gå fram och be dem om ett foto för att se reaktionen, men då hade de försvunnit. En annan lustig sak är att hälften av de vi pratar med tror att Sverige är en del av Storbritannien. De har dessutom ofta uppfattningen att England är lika stort som Indien.

Zacharias köpte en läbbig mango-Jello och därefter tog vi en ricksha upp till ”handen”. Den var dock svår att få titta på om man inte köpte biljett/tillstånd för att få komma in på sekretariatet (som vi inte ville gå in i). Detta tillstånd utfärdades bara på morgonen, så vi åkte tillbaka till Sector 22.

Vi letade oss fram till tågbokningscentralen och köpte biljetter härifrån. Även folk som bor här har rätt kass koll på var saker ligger, men nästan alla är oerhört hjälpsamma. När Sandra köpte tågbiljetter imponerade hon på mannen i kassan genom att ha fyllt i formuläret korrekt, det lyckas nämligen nästan ingen med. Antagligen hade allt gått mycket smidigare om folk bara kom fram till kassan och sa vart och när de ville åka. Men Indien vore inte Indien utan alla papper, formulär och stämplar.

Eftersom Zacharias nu verkar frisk firade vi detta med att käka på McDonalds. Det skiljer sig lite från svenska McD: Inget nötkött, godare burgare, ingen dipsås till Mcnuggets och snäsigare personal.

När Sandra och Benjamin hade varit ute och handlat actionfigurer gick de in i ”Sai Sweet Shop” som ligger i botten av hotellet, och kanske hör ihop med detsamma. De hade varit inne och rekat lite häromdagen och valde idag ut lite Indiska sötsaker att köpa. Affären gav dem ett extra bakverk som skulle vara nyttigt och eventuellt innehålla opium. Detta var det godaste av alltihop. När Sandra skulle betala sa de att det var ”special for you”. Alltså gratis.

Imorgon tänkte vi åka till ”Fun City”- Chandigarhs eget Skara Sommarland två mil utanför stan.

På Lördag morgon 07:00 tar vi tåget till Amritsar, där vi tänker stanna två-tre dar innan vi försöker ta oss till Jaisalmer.

Ha d´ gött!

 

Mahatma Ganhis mördares handklovar. det var det & en massa stämplar, samt ett rum med hur en domstolssal ser ut som domstolsmuseet hade.

 

Andreas & Varinder Singh som vi umgicks med hela förmiddagen.

 

Ungarna i paddelbåten på Sukhna lake. Ja, de krävde att vi hade flytvästar på oss, nej, flyvästarna skulle aldrig vara godkända hemma i Sverige.

En av alla fotograferingar Andreas & ungarna är med på, ibland får även jag vara med.

 

Benjamin dricker fruitbeer

 

Frukost, frukost – ständigt detta bekymmer!

Idag tänkte vi pröva ett annat ställe som skulle ha ”Continental breakfast”. Det visade sig vara ännu ett Capucinoställe…

….Ja, det blev food court igen. Mackorna från Subway var mycket, mycket bättre än de i Sverige. Grejen med snabbmatskedjorna här är att de i egentlig mening inte serverar fastfood, då de gör allt från grunden när du beställt maten, som en riktig restaurant. Alltså tar det 25-30 minuter att få maten, men den smakar fräscht och nylagat.

När vi precis hade beställt maten högg det till i Z:as mage igen och Andreas följde med honom in på toa för att spy. Det kom inget då, men på väg hem spydde den stackarn på gångvägen. Vi fick hjälp av en man att få fram vatten han kunde gurgla med. Han hade också en massa råd om homeopati och annat.

Andreas stannade inne och tvingade i Zacharias vätskeersättning under dagen. Sandra och Benjamin var ute och hittade ett konstigt lunchställe där pommes frittesen var kokt potatis i smet och friterad. Andreas och Zach köpte Dahi (typ yoghurt), banan och skorpor till lunch.

Sandra blir lite stressad av att spendera semestern inlåst i ett rum, ätandes på samma restaurant varje dag. Dessutom är det lite tråkigt att det bara finns märkesaffärer häromkring och ingen ”Indian market”.

På kvällen käkade vi kinesiskt på food court (Yo! China). Det var gott, men Zacharias fick ingen mat (han hade fått yoghurt och banan på hotellet). Han satt och gnydde att han ville ha köttbullar och pizza. Det kändes lite hårt att vägra honom mat, men vi tror att an måste vara försiktig med magen idag och o i morgon. Mycket riktigt mår han nu mycket bättre och vi har varit ute och gått med två glada, hoppiga barn ikväll.

Vi bestämde oss återigen för att hitta Shivatemplet. Det gjorde vi också, men de hade gudstjänst och bankade på av bara faan på klockor och gong gong. Barnen klarade inte av ljudet, så vi besökte den lokala marknaden som templet låg i. Det var ett trångt ”hus”, mestadels utan väggar men med väldigt fina stukatur-tak, och ibland inga tak alls. På ett ställe växte det ett stort träd rakt igenom alltihop.

Vi hittade tröjor till barnen och lite kläder till Sandra, sen gick vi hem och kissade och duschade, men ingen behövde skita eller spy – Jippie! 

 

Om man har ett stort träd i mitten & vill bygga en marknad med tak, så är det ända att göra att bygga taket runt trädet. Om man dessutom har lite stukatur i taket, så är ju det aldrig fel..

 

Mitt bland husen med arkaderna här i sektor 17 står dessa små husen. Det som det står IndusBank på är en bankomat. Det andra lilla huset är ett litet kontor för att ta emot annonser till diverse Indiska dagstidningar.

 

Frukost på Nik´s bakery, Aroma food court. Rätt tråkig. Zacharias hade ingen vidare aptit.

Efter frukost tog vi en ricksha till ”Nek Chands Rock Garden”. Nek Chand var nån form av väginspektör vid byggandet av Chandigarh, och det föregående rivandet av de byar som låg här innan. Han tyckte att det var tråkigt att se allt gammalt material forslas bort och bli till fylle, så han snodde åt sig en del och började bygga figurer och labyrinter av det. När staden efter 15 år upptäckte alla hans saker ville de först riva det, men förstod sedan storheten i det.

Det är ett skithäftigt ställe med massor av figurer, vattenfall, ”borgar” och labyrinter, allt klätt i krossat porslin, delar av toaletter, gamla säkringshållare m.m. Vi njöt alla stort av att gå runt här. Dock mådde Zacharias lite sådär och hade ont i magen lite från och till.

Två söta tjejer i 18-års-åldern ville bli fotade med Zacharias, och när de förstod att han var en pojk blev de fullständigt betuttade i honom och följde oss länge. De tog säkert 50-60 kort på honom. Sen blev vi, och framförallt barnen, fotade av massor av Indiska familjer, som vanligt. Särkillt Benjamin var pigg på fotandet idag och fick en hel Indisk storfamilj att springa efter honom upp och ner för en stor trappa.

Vi fick slut på vatten och Andreas sprang före för att hitta vatten åt Z som såg ut som han skulle däcka. Det var ett mycket mer krävande uppdrag än han trodde. Efter att ha rört sig fram och tillbaka genom vindlande gångar upp och ner och in och ut genom trånga valv kom han till utgången. Det var bara att springa tillbaka och hitta en annan väg. Det var dessutom fruktansvärt hett och kvavt idag. När A äntligen hittade ett ställe där de sålde dricka vägrade de sälja honom vatten, de sålde minsann bara juice och drinkar. Till slut gav de med sig och öppnade ett kylskåp fullt med vattenflaskor och sålde två stycken till Andreas.

När Andreas väl återvände kunde familjen fortsätta sin vandring. Till slut nådde vi ett slags torg med fräcka gungor i STORA valv, spegelhus, en ”mosaikläktare” och en massa annat (Sandra lägger nog ut lite bilder, så slipper jag använda en massa ord).

Sandra hade något så ovanligt som en lång, helt begriplig konversation med en flicka i 10-12-års-åldern som var grym på engelska. Flickan berömde även Sandra för att hon kunde lite Hindi.

När vi gick därifrån började regnet äntligen falla i stora droppar från himlen. Tyvärr kom det av sig lite, men det blev ändå ett betydligt trevligare klimat.

Efter att ha intagit lite ”magsnäll” mat på rummet har vi slappat och googlat efter restauranger och annat sköj.

Det blev det vanliga stället eftersom A o S ville testa ”Lahore Chowk”, som skulle vara ett bra ställe enligt den Världsvida Webben. I förrgår sa de att de inte öppnade förrän sju, så vi var där vid sju. Då sa de att det öppnade halv åtta, så vi gick och letade efter ett Shivatempel så länge. Vi hittade inte templet, men kom till samma lekplats som igår. Två snabba rutschkaneåk och sen gick vi och beställde mat.

Zacharias hade återigen klagat på ont i magen till o från och när vi hade beställt mat behövde han gå och spy. Efteråt sa vi att någon av oss vuxna kunde gå hem med honom men han ville testa att äta lite av sin ”Bbq Chicken Wrap”. Kycklingen var god men bröd och grönsaker bjöds ut. Andreas Seekh kabab var trökig, liksom riset. Sandra hittade inte det hon trodde restauranten var känd för utan fick en utmärkt Chicken Tikka från ett annat ställe. Benjamin som vill pröva ny rätt från samma kök varje dag var helnöjd med sin ”Ham/Cheese Croissant”.

Benjamin var på sporthumör och gjorde ett snyggt fristilsdyk ut från stället, men skadade sig inte.

Nu har vi tvättat lite fötter o valda rumpor och de andra kollar på Tv istället för att borsta tänderna.

Sandra har inte varit kass i magen idag, men vi vågar inte ta ut något i förskott.

 

Benjamin poserar

 

Zacharias poserar

 

I en av gångarna i rockgarden

Framför vattenfallet

 

Zacharias brevid någonting, som kanske var rötter, eller något annat slingrigt

 

Vattenfallen och husen som stod ovanpå

 

Barnen framför ett träd gjort av cement & säckar.

 

Zach & Benjamin på en av gungorna i de stora valven,

 

Benjamin & Zacharias spanar efter keramikdjuren

 

Benjamin låg på sin madrass på golvet till Andreas skulle sova, med andra ord inte så många timmar…

Natten var rätt förskräcklig med en massa springande på toaletten, kl. 6 frös jag så mycket i rummet att jag funderade på att klä på mig & gå ut & sätta mig på balkongen för att få lite värme, våran AC går inte att ställa om, så den står på max hela tiden, så på natten blir det rätt kallt.  Men Andreas bestämde att filtarna som finns på alla hotellrum som vi i vanliga fall viker ihop & gömmer undan var ok att ha på sig över våra egna överlakan/saronger. Så då gick det att somna om en stund till.

Kl 8 vaknad vi alla & Andreas lämnade in tvätten & jag gick på toa igen… detta börjar bli tröttsamt..

När tvätten var inlämnad & alla påklädda, så gick vi bort till sektor 17 för frukost på Café Crème som enligt Lonely Planet skulle ha en bra frukost. Vi gick & gick i värmen. Sektorerna är jätte stora. Vi fortsatte gå. Andreas frågade en rickshaw förare om de visste vart Café Crème ligger, de frågade i vilken sector det låg i. Då vi var i den sectorn, sector 17, som det skulle ligga i, vill jag inte ta en rickshaw, så vi försatte gå i värmen. Varma, hungriga, trötta, matta, sockerlåga fortsatte vi gå & kom tillslut in på en Plaza, där allt var stängt. Vi frågade folk som satt på plazan, de visste inte, vi tittade i LP, vi hittade inte.. Tillslut frågade vi några ungdomar som undrade om vi hade den på GPS, det har vi inte, för jag kan inte ta ner kartor till min telefon om vi inte har Wifi & vi har inte hittat wifi på flera dagar… Vi hittade vatten & köpte det & han visste något som kanske var det vi letade efter, Han pekade på ett hus, vi gick dit & hittade det inte. Vi fortsatte gå runt, vi frågade igen & blev visade till samma hus som innan. Vi hittade upp denna gång. De hade inte en frukost vi ville ha. Det är en Lavazza Café & de har kaffe i olika varianter & några få mackor så tidigt på morgonen. Frukosten blev kaffe till mig & Andreas, Choklad mjölk till Zach & en hallonshake till Benjamin. Sedan hittade vi en macka med coleslaw, den va ok, en macka med gurka & tomat, den va läbbig & en macka med spenat & majs. Jag vågar fortfarande inte äta, så jag smakade bara lite på alla mackorna.

Efter frukost & toalettbesök gick vi runt plazan, Den var väldigt fin & trevlig när man hade mat i magen och kan gå i skugga. Vi fick lagat Zacharias sandaler & jag gick till apoteket & fick antibiotika för magen. Vi hittade en av alla bokaffärer, det finns en i varje gathörn här! Där införskaffades en barnbok på hindi med barnkammar-verser, en bläckpenna & ett suddgummi.

Efter detta började Zach & jag må illa igen, så en rickshaw tillbaka tänkte vi var en bra idé. 100 rs tyckte rickshaw föraren. Nej tack sa jag. 80 sa föraren, 50 sa Andreas. Nej sa rickshaw föraren, då gick vi. Vänta, ok sa rickshaw föraren. 1-0 Domingo/Persson- Indiens rickshaw förare! (vi betalade antagligen 20 rs för mycket i vilket fall)

Vi har hittat en mataffär här bredvid hotellet, så vi gick in & handlade lite probiotisk yoghurt, bröd, ost, dahi, parle-G, chips & vatten till lunch som intogs på rummet

Tillbaka på hotellet insåg jag att jag hade ett bra internet på min telefon, så det blev lite lunch, blogg inlägg, Splattlekande, vilande, tittande på indisk tv & toalettbesök.

När den värsta värmen lagt sig vågade vi oss ut igen för att hitta ett internetcafé som skall finnas här i närheten, så att vi kan få lite wifi för att fixa Z´s & B´s Spotify & kartor över Indien till min telefon. Internetcafé ligger i samma sektor & jag tror att tanken är att man egentligen aldrig skall behöva lämna sin sector, allt man behöver finns i ens egen sector. Det gör att staden känns som en massa småbyar & det är nog en bra idé, det gör nog att alla känner ansvar för sin egen grepp-bara del av staden & det gör att den hålls fin. I vilket fall, vi hittade internet Caféet, men de hade inte wifi, de hade fasta datorer man kunde få låna. Vi tog en Chai-paus & drack en riktigt god Chai gjord av en herre på gatan & vi drack den ur riktiga chai-glas. Mums, den har vi alla längtat efter sedan vi var i Indien sist. På vår vandring hittade jag in i ytterligare en bokhandel för att hitta en skrivbok på Devangiri till mig. Herren i affären letade länge & frågade om det var till ett barn, nja svarade jag, den är till mig, men jag är som ett barn när det gäller Dewangiri-skrift svarade jag. Han log stort & letade i typ 15 min för att hitta den bästa skrivboken han kunde hitta. Det är en skolskrivbok, som antagligen används i första klass här på en del privatskolor. Skrivboken skulle kosta 115 rs, men jag fick den för 100 rs, antagligen för att han tyckte det var roligt att jag köpte en skrivbok för småbarn till mig.

På väg tillbaka blev Zach i akut behov av toa & vi gick in på den förvirrade food courten. På väg in sa jag att vi väll kunde köpa någon cola, Zach blev rätt upprörd & sa ”jag vill inte ha Cola, jag behöver gå på toa!” Toa besöket löpte bra & Andreas beställde en ice-tea under tiden. Jätte-god enligt Zach & Andreas, alldeles för söt enligt Benjamin & mig. När vi nu satt där insåg vi att det nog var tid för middag. I ett mycket lugnare tillstånd, insåg vi att det var rätt bra ställe denna food court, det finns en massa saker & vi blir alla nöjda. Benjamin beställde en german hot dog med motiveringen ” man skall testa något nytt varje dag” Den var kanon god! Zach beställde samma kycklingburgare jag beställde, men aldrig åt igår, jag beställde en kycklingburgare från ett annat ställe & fick in en kycklingmortadela bit i ett bröd. Det smakade som dansk karryketchup, som tur är tycker jag om det, men det är inte det jag förväntar mig att en kycklingburgare skall smaka. Andreas har antagligen bestämt sig för att testa sig igenom Indiens veg burgare & beställde en sådan. Den var god, men inte fantastisk. Under tiden vi satt & väntade på att vår mat skulle komma kom en farbror fram & tyckte att jag var fin i mina indiska kläder. Sedan kom han tillbaka & ville att vi skulle ta kort på honom & barnen som vi skulle maila honom sedan.

Efter middagen fortsatte vi vår promenad i sektor 22 & hittade ytterligare en lekplats. Mycket fler barn, men mer sliten. Ungarna lekte länge & fick kontakt med några andra barn som började ta selfiesar med dem (en del av barnen var typ 12-13 år) När det blev för mycket selfiesar så gick vi bort till den andra lekplatsen för lite mer lek innan det var dags för hotellrummet & sovning.

 

Benjamin & Narender som ville att vi skulle ta kort på honom & barnen & sedan maila honom

 

 

Zacharias & samma Narinder i food courten i sectro 22 i Chandigarh

En av alla lekpatser i Chandigarh

 

I förrgår, när vi precis innan läggning kom på att det var Midsommarafton, dansade barnen runt sin pappa och sjöng ”så går vi runt kring en midsommarfar, midsommarfar, midsommarfar.

Igår var det Lördag och på morgonen var det lite mindre med folk ute, så barnen kunde springa runt och hoppa lite. De vill gärna göra ”sprel-uppdrag” (= spring- & spel-uppgifter de får av sin far). Vi traskade mest runt och tittade. Vi köpte görgoa majskolvar gräddade direkt på glödande kol på gatan och insmörjda med salt och lime. Vi var inne och tittade i den stora kyrkan. Andreas och Zach tyckte rätt snart att duggregnet på torget utanför var att föredra, men Benjamin ville vara kvar i kyrkan. Efter en stund förstod Sandra att han väntade på att prästen skulle tala, men då hade vi fått vänta till Söndag morgon, så han fick ge sig.

Efter packbestyr och testning av de nya, läbbiga ”splat”-leksaker barnen köpt, gick vi och intog en rejäl avskedsmiddag på ”Simla Times Café”. Andreas åt den godaste VegBurgare han någonsin ätit. De andra delade på några Club Sandwichar med kyckling. Även dessa var tydligen goda. Kvällens höjdpunkt (förutom pappas Kingfisher) var dock att vi åt efterrätt. Barnen har dreglat över dessa varje dag. De var sådär, med ett undantag: Zacharias´s ”Chocolate Lava Cake”. Z såg gudomligt lycklig ut när han skar i den bruna kakan och en ström av het chokladsås rann ut.

Kvällen till ära var det två trubadurer som försökte dränka vår konversation. De spelade gamla Bollywood hits eller nåt, men under soundcheck och emellan låtarna körde de lite gamla hårdrocksriff varpå de tittade på oss då de såg att det var de grejerna vi hängde med på.

När vi vaknade idag packade vi ihop sängkläder och gick till Hide out Café för en god frukost. En mycket oindisk sådan blev det, bestående av Amerikanska pannkakor (typ platt sockerkaka), Bacon, Korv, ägg och chokladflingor. Sandra höll sig till Resorb även idag eftersom vi skulle tillbringa många timmar på vägen till Chandigar.

I väntan på Taxin utanför högsta domstolens grindar tjötade vi med en gubbe som sa att han var Chefschaufför för högsta domstolen.

11:45 eller 12:00 skulle Taxin komma och 15:00 skulle vi vara i Chandigar hade resebyråmannen lovat. 12:15 kom den stora Taxibilen och 17:00 var vi framme. Chauffören var en sikh som kunde något mindre Engelska än Hndi. Och han kunde inte Hindi. Således gick all nödvändig komunikation till på så vis att han ringde resebyrån och frågade något varpå resebyråkillen ringde oss, fick svar och sedan ringde Chauffören med svar. Dock körde han bra och, med Indiska mått, försiktigt (Dvs att han inte körde om mer än max två bilar i taget i skymda kurvor med begränsad sikt).

Han lyckades också köra oss till rätt hotel utan krångel, vilket vi belönade med en dricks på 300 rs. Dessa 35 spänn var tydligen mer än han räknat med och han log stort med hela kroppen.

Hotellet har varmvattendusch (eller snarare ljumvattenstril) och det var underbart att få bli rena. Efter djupt grävande i packningen lyckades vi dessutom skrapa ihop rena plagg till alla kroppsdelar förutom Andreas överkropp. Lite deo på den minst kladdiga skjortan fick duga. Imorgon skall vi bära ner en stor svart sopsäck med tvätt mot löfte att få det tillbaka rent innan kvällen.

Rummet är rymligare och grymt mycket fräschare och ljusare än det förra och mitt emot finns en lekpark. Ungarna jublar.

Kvällsmat intogs på en för oss lite förvirrande ”food Court” där man sitter i mitten av ett tiotal olika snabbmatsrestauranter. Vi väljer fritt ur enerverande många menyer med en liten kypare över axeln som på dålig engelska påpekar saker vi oftast inte begriper om varje sida. Sedan tar han upp beställningen och springer runt och beställer på de olika ställena. Efter måltiden kommer han sedan med notor från alla dessa ställen, springer runt och växlar och betalar på rätt plats och återvänder med växeln. Dessa ”kypare” hade väldigt roligt åt oss när Sandra försökte betala framme vid ”köken”. Även Sandra åt ikväll.

Efter maten hittade vi en riktig leksaksaffär som hade nästan den actionfigur Z ville ha. Sen blev det full rulle på lekplatsen, vilket föranledde ännu en dusch.

De flesta Indiska städer bygger på principen ”Kaos är redan granne med Kaos, så varför inte bygga ett nytt hus rakt över gatan?”. Chandigar är det stora undantaget då den är planerad (bara det är ganska unikt) i stora fyrkanter (sektorer) med avgränsade rejäla bilfria ytor närmast husen, stora grönområden insprängda och med väl ordnad biltrafik (rödljus i alla korsningar!). Sandra kommer säkert att vidareutveckla detta ämne senare, men nu sover hon.

I alla fall gör detta att barnen kan springa fritt och njuta stora sträckor.

När vi kom hem hade Zach ont i magen och spydde så småningom. Stackars pojk.

Benjamin är väldigt envis med att han vill ligga själv, så han ligger på en madrass på golvet jämte Andreas. I det här rummet känns det okej, i de två sista hade dammråttorna och det odefinierbara klägget under sängen kanske gått till attack.

I morgon skall vi lämna sector 22B för att äta frukost i sector 17. Det låter lite Orwellskt, men staden verkar faktiskt trevlig. God natt.

 

Det är viktigt att tänka på hastigheten när man går förbi ett vägarbete... (Skylten står på en gågata i Shimla)

 

Världens godaste veggburgare serveras på detta sätttet på Simla Times Cafe

 

Såhör roligt är det att leka med Splatt

 

Choklat lava cake på Cafe Simla Times i Shimla

 

Andreas frukost på Hide out cafe i Shimla ( det är alltså 3 stekta ägg, en grillad tomat, potatisbullar, kyckling korv & bacon)

 

En av alla tunnlar som tåget åker igenom påväg upp till Shimla från Kalka. Denna bild är tagen från Taxin på väg ner

 

I natt regnade & åskade det jättemycket. Av någon anledning blev jag (Sandra) rädd för åskan. Det är lite konstigt, för jag brukar inte vara åskrädd, utan tycker oftast att det är lite mysigt med regn som öser ner, mullrande & vackra blixtar.. Kanske är det för att jag på något sätt hela tiden är lite orolig över vädrets makter denna semester, eller så är det för att jag är jätterädd för elen här i landet. Den känns som att den är tjuvkopplad & super osäker i vanliga fall, om man då lägger till elsladdar ovanför sängen, som slutar i luften, som det kanske finns lite el i  sedan dessutom åska på det, så kanske det inte är jätte underligt att jag var lite orolig över åskan igår… Jag tror egentligen inte att det är så illa med elen som jag ibland får för mig, men att som svensk med svenska standarden på el komma till ett land där elsladdar hänger i luften, lampkontakter är halva & sladdar sticker ut ur väggen, så är det kanske inte så underligt att man ibland blir lite nervös. (ja, jag vet att det är våra hotellrum som är lite i billigaste laget & att på finare ställen så är elen snygg & prydlig, men det är lite av tjusningen för oss att det inte är skyddad verkstad runt oss hela tiden).

Namaste!

Idag Fredag lyckades vi ta oss upp till Hanuman-templet. En timmes vandring i kraftig uppåtlutning, delvis i betongtrappor (Andreas tror att han skulle klara det på 25 minuter om han gick själv). Enligt skylten i början skulle en person i dålig fysisk form över trettio inte klara det alls, så vi var oerhört imponerade av Sandra (som dessutom klarade vandringen trots att frukosten enbart bestod av resorb). Vi hyrde vandringsstavar så vi kunde hötta åt de närgångna aporna. Vi hade dessutom inga lösa föremål eller glasögon med oss, för aporna snor allt. Sandra lyckades ändå bli av med en påse ”prasada” (godis åt gudarna, typ). Bredvid templet finns en skithög, orange Hanuman-staty som syns över nästan hela Shimla. Hanuman är en ”apgud”. Till barnens lycka fanns det också en lekplats däruppe!

På väg ner mötte vi en massa människor som var påväg upp till templet, en del var rätt imponerade av Sandra när hon sa att hon gått hela vägen upp.

Sedan blev Andreas & barnen som vanligt fotograferade av andra familjer & män i 20-års åldern. Men en lite speciell sak hände, en massa unga tjejer flockades runt Andreas och skulle ta selfiesar med honom & ta på honom.  Sandra märkte mest att de fnittrade hysteriskt.

Välbehövlig lunch intogs på ”Hideout Café”. Sen köpte vi nya shorts åt Zacharias, så han slapp gå i Benjamins som skavde och korvade till kallingarna. Andreas försökte pruta ner två par från 750 rs till 500. – Det här är inte den typen av affär där man prutar, sa sikhen som ägde den indignerat. Sen fick vi dem för 600 J.

Efter att shortsen blev köpta tog vi en promenad till Kali Bari templet vi inte lyckades ta oss till igår. I det templet så var vi med på mässa där de sjung & spelade musik Benjamin tyckte om. När vi gick ut från templet så fick barnen prasada & heligt vatten. Jag visade barnen att man skulle dricka en droppe av vattnet och stryka resten av vattnet över håret. Jag & barnen fick mycket uppskattade blickar av prästen och extra välsignelser. Inne på tempel området fanns även ett litet Shiva tempel som Zacharias gick in i. Han satt länge och mediterade på golvet & klappade Shivalingan. Inne i minitemplet satt även en präst som läste någonting. Efter ett tag frågade prästen vad Zach hette & om han trodde på Shiva. Zach svarade på vad han heter & att han trodde på Shiva. Prästen berättade då att en av Shivas namn är Ansandu (tror jag) som betydde den som välsignar de med små böner, mao den som välsignar barn som tror. Efter tempel besöket gick Andreas & barnen in i en lokal där det pågick en skönhetstävling som hette Miss India Continent som hade budskapet att flickor är lika värda som pojkar. Andreas tyckte att nummer 8 var snyggast.  Under tiden tittade Sandra på religös litteratur på Hindi i sin jakt på en bok på hindi som är lagom svår. Jag hittade en, men då jag inte hade några pengar, så fick jag säga till försäljaren att min man hade pengarna & att han var inne & tittade på skönhetstävlingen… Man kan ju bara föreställa sig vad den försäljaren tyckte om oss…….

Senare, när vi träffade Tjabo igen försökte han smeka Andreas på snoppen, så det blir nog inget kaffe ensam med Andreas för honom.

Vi har också lyckats boka en taxi till okej pris till Chandighar och det känns skönt. Vi är lite tveksamma till att sitta på en Indisk buss i 4-5 timmar med dåliga magar.

Efter middag på ”Jashan” gick Zacharias in och frågade efter en speciell leksak i ett tiotal olika affärer utan lycka. Sedan sa Sandras mage att vi skulle skynda oss hem. Vi hann, men när vi kom hem hade vi ingen ström. Efter lite letande med ficklampa hittade Andreas några automatsäkringar som hade löst ut eller blivit avslagna. Nu har vi ström och nytvättade fötter och högläser ”Skattkammarön”.

God natt!

Torsdag 18/6 -2015

När jag (Andreas) vaknade vid sextiden av fågelkvitter och kände mig utvilad så kändes inte hotellet lika hopplöst längre. Hade vi betalat 4-500 rs för det hade vi varit nöjda, men för 2300 rs/natt hade vi väntat oss mer. Å andra sidan är det bara runt trehundra svenska och det är inte direkt hälsovådligt att bo här (vi har bott på betydligt sämre ställen tidigare år). Det är dessutom så pass svalt här att det gick bra att sova med stängt fönster och Andreas utförde brutala mord på de insekter (inte så många) som hunnit in innan vi stängde fönstret. Benjamin, som redan fått ett par kliande bett under resan smörjdes in med både lindrande salva och ”Odomos”, världens bästa antimygg-medel.

Tyvärr är hotellets tvättkille på semester och det enda alternativet vi hittade var en kemtvätt, så den frågan är ännu inte löst. Vi vet inte heller hur vi skall ta oss härifrån, men det löser väl sig med Taxi i värsta fall.

Vi hittade ett jättebra frukostställe (det finns fler, men de flesta öppnar inte förrän klockan elva). ”Wake & Bake”. Sandra är fortfarande kass i maggen (det kommer bara neråt, inte ”uppevägen”, så det är ok), så hon höll sig till rostat bröd och Resorb.

Under några timmars promenad fick vi se en mysig stadsdel och lärde oss att hundar hatar apor. J-vlar vad den stora apan sprang med tre-fyra ilskna hundar efter sig. Vi kommer som vanligt att förgylla flera indiers semesteralbum – vi är ju så exotiska!

För första gången har vi ätit hamburgare i Indien. Alltså riktiga burgare med nötkött (antagligen buffel, men vem känner skillnad). Detta var på ”Sol Café”. Nu softar vi på hotellet. Det är förhållandevis tyst och lugnt här då det är en bilfri zon – bara ambulanser och viktigpettrar får köra här. Temperaturen är sådär lagom för att sitta i kalsonger och skriva det här utan att svettas. Nu skall vi bara hitta lite internet så vi kan dela med oss av vad vi skrivit.

Sköt om er!