25/6 2015 Hög Domstol och snäll Sikh
Kategori: Allmänt
Idag käkade vi frukost på rummet. Yoghurt (Dahi), Muesli, ost och skorpor. Sedan letade vi ricksha till Sector 1 för att se byggnaderna där. Tanken är att staden skall vara formad som en människa, och sector 1 är ”hjärnan”. Här finns högsta domstolen, sekretariatet, stadens symbol (en öppen hand) som staty och en konstgjord sjö för rekreation.
Första chauffören vi frågade skulle ha 500 rs för resan, vi orkade inte ens ta diskussionen med honom utan gick vidare. Nästa sa 300. Sedan nådde vi fram till en äldre hederlig chaufför. Han kunde inte många ord engelska, men var mycket mån om att förstå vart vi skulle och visa oss rätt. Han tog dessutom 80rs, vilket nog är ett riktigt pris.
Uppe vid High Court gick vi runt och var inte särdeles imponerade (det visade sig att vi såg det från baksidan). Där fanns också en enhandad man som satt och fixade med mobiler. Han försökte hjälpa oss att ta reda på hur mycket surfmängd vi hade kvar, eller så försökte han ta reda på vad det kostade att köpa mer. Det var ganska förvirrat och till slut stod där fem män och försökte lösa våra problem.
En av dessa var en sikh (eller Sardar, som de oftast kallas här) som visade sig heta Varinder Singh (”alla” sikher heter Singh (det betyder ”lejon”)). Han har studerat fem år på universitetet för att jobba på högsta domstolen och hade nu börjat sin sommarledighet. Innan han tog bussen hem till byn ville han gärna umgås ett par timmar med oss. Han var en utmärkt guide och trevlig följeslagare utan andra intentioner än att prata med exotiska svenskar (tror vi i alla fall). Han lärde oss om buss-systemet och visade oss högsta domstolens museum. Museets största ”claim to fame” är att de har handbojorna som Gandhis mördare fängslades med.
Sedan visade han oss vägen ner till ”Sukhna Lake” och vi käkade god lunch ihop. Helt Indisk mat som även ungarna gillade. Varinder verkade lite nervös över att vi skulle tycka att han bjöd oss på mat och såg väldigt lättad ut när vi betalade alltihop. Vi lärde oss mycket av varandra.
Sedan körde vi trampbåt i sjön tillsammans med massor av Indiska turister. Bryggan ut till båtarna var det mest spännande. Den var gjord av typ kylväskelock av plast som satt ihop i hörnen. Det gungade på ett skönt/hemskt sätt när man gick på dem. Det var svinvarmt och ett tungt arbete att ”cykla” båt, så Andreas var blötare än sjön när vi gick iland. De som tog emot oss på bryggan fann detta mycket lustigt.
Vi softade lite på ”torget” vid sjön med en ”FruitBeer”. Att denna ”fruktöl” inte innehåller alkohol kunde man nästan gissa sig till, men det var lite konstigt att upptäcka baksidestexten där det proklameras ”contains no fruit”. Smakade lite som svagdricka men var uppfriskande.
I texten ni just läst kan ni mellan varje mening lägga in ett par ”one photo please” och ”where you from”. Vi var alltså med på massor av kort. Två flickor stod på ett par meters avstånd och vågade nästan be Andreas om att bli fotade med honom, men nöjde sig med att smygfota oss lite. Vi var lite inne på att Andreas skulle gå fram och be dem om ett foto för att se reaktionen, men då hade de försvunnit. En annan lustig sak är att hälften av de vi pratar med tror att Sverige är en del av Storbritannien. De har dessutom ofta uppfattningen att England är lika stort som Indien.
Zacharias köpte en läbbig mango-Jello och därefter tog vi en ricksha upp till ”handen”. Den var dock svår att få titta på om man inte köpte biljett/tillstånd för att få komma in på sekretariatet (som vi inte ville gå in i). Detta tillstånd utfärdades bara på morgonen, så vi åkte tillbaka till Sector 22.
Vi letade oss fram till tågbokningscentralen och köpte biljetter härifrån. Även folk som bor här har rätt kass koll på var saker ligger, men nästan alla är oerhört hjälpsamma. När Sandra köpte tågbiljetter imponerade hon på mannen i kassan genom att ha fyllt i formuläret korrekt, det lyckas nämligen nästan ingen med. Antagligen hade allt gått mycket smidigare om folk bara kom fram till kassan och sa vart och när de ville åka. Men Indien vore inte Indien utan alla papper, formulär och stämplar.
Eftersom Zacharias nu verkar frisk firade vi detta med att käka på McDonalds. Det skiljer sig lite från svenska McD: Inget nötkött, godare burgare, ingen dipsås till Mcnuggets och snäsigare personal.
När Sandra och Benjamin hade varit ute och handlat actionfigurer gick de in i ”Sai Sweet Shop” som ligger i botten av hotellet, och kanske hör ihop med detsamma. De hade varit inne och rekat lite häromdagen och valde idag ut lite Indiska sötsaker att köpa. Affären gav dem ett extra bakverk som skulle vara nyttigt och eventuellt innehålla opium. Detta var det godaste av alltihop. När Sandra skulle betala sa de att det var ”special for you”. Alltså gratis.
Imorgon tänkte vi åka till ”Fun City”- Chandigarhs eget Skara Sommarland två mil utanför stan.
På Lördag morgon 07:00 tar vi tåget till Amritsar, där vi tänker stanna två-tre dar innan vi försöker ta oss till Jaisalmer.
Ha d´ gött!
