Stadsvandring, Mangalore
Kategori: Allmänt
Yo!
Efter frukost tog vi oss till tågstationen för att köpa biljett för imorgon. Vi fick då lära oss att det kan man naturligtvis inte göra. På tågstationen kan man köpa biljetter samma dag eller tre dagar innan.
Ok. Då får vi checka ut lite tidigare än vi tänkt och ta vårt pack och pick och gå till stationen imorgon och hoppas att det löser sig. Det är lite det man får lära sig i Indien: Det blir inte alltid som man tänkt men det löser sig oftast ändå. Och gör det inte det, så löser det sig på ett annat sätt så småningom och ibland får man anpassa sig efter lösningen snarare än tvärtom.
Antingen lär man sig detta, eller så dör man. Typ.
Vi vandrade upp mot Aloysius chapel, en katolsk kyrka. Vi trodde att vi hade den i sikte ett par gånger, men det finns flera kyrkor i området. Vi funderade även på om de på Google Maps inte var riktigt nyktra. Varmt var det också, så vi haffade en ricksha och det var bra för det var längre än vi trott.
Utanför kapellet (vet inte om chapel är liktydigt med kapell, men vi tyckte nog att det var mest kyrka) möttes vi av en mysig kyrkvärd som undrade vad vi hette och om vi var katoliker. Väl inne kom han med ficklampa och lyste på bilderna av Andreas och Johannes döparen (son till Sakarias i Bibeln).
Målningarna mitt i taket föreställde s:t Aloysius medan Jesus och de andra bibelkillarna fick ta plats runtom.
På området finns oxå S:t Aloysius College, High school och science center.
Sedan gick vi mot Hotell Malabar för lite käk och barnen tog lite pokestops och sällsynta Pokémons på vägen.
God mat. Z tog chicken kabab, S egg byriani, A Malabar veg special och B en Malaba special chicken.
Tack vare att barnen jagade ovanliga Pokémons hittade vi nästa kyrka. Mer sleten men också mer välkomnande. Den här kändes som en kyrka folk verkligen använder.
Sedan vandrade vi ner till fiskmarknaden. Där sålde de fisk och den luktade.... Fisk.
Ricksha till kudroli Gokarnath temple. Flera tempel till olika gudomar i ett, men huvudtemplet var dedikerat till Shiva. Vi kom samtidigt som en skolklass från en mindre stad. De flesta barnen var tretton och bara lite kortare än nioåriga Benjamin...
De pratade bra engelska och ville naturligtvis bli fotade med oss.
Shivatemplet hade inte öppnat när vi kom men efter en stund började det mullra och klinga där inifrån. De väckte Shiva så han skulle höra oss. De tre i familjen som vacklar i sin ateism😉 fick prickar i pannan, men alla tog emot det heliga sockevattnet (man måste ju vårda sin diabetes 😊).
Sandra berättade så målande om hinduiska sägner för barnen att en kvinna med en bäbis stannade och lyssnade. Sandra berättade för henne att många misstog Zacharias för en flicka. Sedan frågade Sandra hur gammal flickan var.
-Han är ett och ett halvt!
Vi började sedan gå hemåt mellan rickshor, bilar och uppgrävda gator. Fortfarande för mycket sol och värme, så vi fixade en Ola-taxi.
Efter en timmes vila var det dags för oss att åka till "Spindrift" där pappan kunde få sin första öl under Indienvistelsen. Och då pratar vi inte om nån sketen Kingfisher, nä restaurangen sitter ihop med ett microbryggeri!
Alltihop ligger i ett köpcentrum. Man åker alla rulltrappor man kan hitta, försöker, men misslyckas med att åka den avstängda rulltrappan, sedan går man mot den öde delen av "mallen", hittar en hiss och ber hissmannen trycka på knapp nummer fem. Sedan pressar man upp den tunga trädörren och man är inne i en skön fräsch lokal med cricket på Tv:n.
Först körde vi två förrätter med griskött (inget man äter varje dag). Andreas frågade om ölen och fick en "tester", en ställning med 4 shotsglas innehållande de öl de för närvarande kunde erbjuda. Han bestämde sig för en "trippel", den godaste av ölen trots sin styrka på nästan åtta procent. Sandras Coke var svårare att få fram och fick efterfrågas.
Maten var god, men efter Indiska mått dyr. 3-4ggr dyrare än vi brukar äta för, men 400 spänn för två förrätter, fyra huvudrätter, två efterrätter, två stora finöl och tre drickor är ju inte så farligt med svenska mått😀.
När Andres upptäckte att bryggeriet kunde besökas (genom glasruta, men ändå) var kyparen snabbt framme och bjöd in honom. Barnen följde med och Zacharias kallade det för "Willy Wonka's Ölmaskin".
Det tog en evinnerlig tid för Zacharias att få sin lasagne, och grundat på detta (och att han hennes Cola försvunnit) valde Sandra att inte ge en krona (eller rupie) i dricks. Andreas är alldeles för blöthjärtad för sådana initiativ och ger snarare lite dricks för att uppmuntra kassisar att bli bättre, så det var bra att han och Zacharias var på toa.
Hem med Uber och upp klockan halv åtta imorgon för att få tågbiljetter. Ha're!