Kyckling, fort och köandets sport!
Kategori: Allmänt
2015-08-02
Andreas började dagen med att gå tvärs över gatan och handla yoghurt. Den var mycket godare idag, vi fick nämligen tag på en med 4,5 procents fett istället för vanliga trökiga 3 procent. Därefter gick vi via skräddaren mot metron.
Hos skräddaren satt en fjortonårig lärling ensam och sydde. Han fick efter upprepade försök ner sin läromästare från frukost (eller sovmorgon) på övervåningen.
När vi kom till gamla stan vandrade vi ”Chandi Chowk” (månens gata) upp en bit och svängde sen till höger och genom en mindre gata upp mot ”Jama Majid”, den stora moskén. På vägen handlade Sandra lite ”inte-silver”, innehavaren av butiken var noga med att kalla det för ”White metal” och lite tråd för att laga Benjamins tröja. Andreas lämnade fram en tia för trådrullen men den gamle farbrorn som satt på gatan med sina trådrullar visade två fingrar. Andreas tog fram en tia till varpå försäljaren suckade lite, tog den ena tian och lämnade tillbaka åtta rupees. Här kunde han lätt fått tjugo rupies för lite tråd som var värd två, men så tänker inte dessa stolta yrkesmän som inte blivit förstörda av turistbranchen. Det är nog inte så många ickeindier som handlar av honom.
Vilka som däremot är förstörda av möjligheten att dra in extraslantar på vitingar är de som sköter ”inträdet” på Jama Majid. Det står klart och tydligt på Dehli Tourism´s hemsida att det naturligtvis är gratis att besöka moskén, men att det kostar 200 att ha med sig kameran.
När vi kom fram såg vi på skylten utanför att kamera numera kostade 300 att ta in, och det tyckte vi var ok. När vi väl skulle gå in ville de ha 300 per person, trots att vi bara hade en kamera. Den lille skiten som stod och ville ha pengar brydde sig inte alls om att vi visade på skylten jämte honom att det faktiskt bara var kamera som kostade. Till slut gav Andreas honom sexhundra pengar med händer darrande av ilska. När vi en timme senare gick ut ville han ha tillbaka våra kamerabiljetter (vilka var rivna och inte kunde användas igen) antingen för att sälja igen eller för att dölja sitt brott (han definierar det säkert inte som ett brott). Andreas sa att han minsann skulle ha kvar biljetterna som minne av honom och gick.
Därinne var väl fint, men moskéer är egentligen rätt trista jämfört med till exempel hindutempel med alla sina bilder och extravagans. Muslimer får ju inte ha några avbildningar av gud eller människor i sina helgade stugor. Däremot hade de en stor fyrkant med utsäde mitt på gården där ungar lekte. Till slut gick pappan med på att våra barn också fick springa runt och sladda i maten.
Strax därefter kom en kille fram och sa att det var någons middag (Andreas tyckte att han sa Sha Jahans dinner, men han har ju varit död i 350 år, så det är nog ingen risk att han skulle ha den) och att de inte fick leka i gröten.
Men allt detta var ju på vårt andra försök att komma in i det fördömda templet moskén. Innan vi nådde det första gången stannade vi för att titta på när de gjorde ”puri”, ett bröd som tillagas genom fritering i het olja och sväller upp till en stor ihålig boll. Vi ville ha bara ett bröd för att smaka och sa ”Ek Puri”. Vi fick naturligtvis en hel portion med två puris, rå lök och en stark soppa. Men det kostade väldigt lite och var gott.
När vi kom upp för trappan till moskén första gången sa de att det var stängt för bön. Samtidigt släppte de in andra vitingar. Kanske betalade de extra och lovade att ge sig av snabbt.
Istället flummade vi runt på gatorna omkring och tog oss till ”Karim´s” en väldigt bra och populär köttrestaurant. Det är egentligen ett helt litet torg som de har köpt upp lokalerna runt och klämt in så många sittplatser i som möjligt. Vi hamnade dock i samma lokal vi varit förut.
Där fanns egentligen inga platser, men kyparen sa till oss att sätta oss på kanten av en soffa och så småningom droppade det fram stolar så all hade sittplatser. Då kom ett Indiskt par från Puna (?) och vi gjorde plats jämte oss. Kombinationen av att vi inte beställt så mycket mat, att de verkade ha bestämt sig för att prova sig igenom hela menyn och den stora indiska gästfriheten gjorde att de bjöd runt sina olika rätter till oss. Andreas tyckte att vår ”Tandoori Chicken” ändå var godast, men Zach och Sandra gillade mest getfärsen vi blev bjudna på.
Efter mat och moské gick vi den krångliga vägen till ”Red fort”; vi gick genom marknaden med lågt uppspända presseningar, alldeles för mycket folk och föräljare som sålde allt från hårprydnader, massageborstar, kläder och skor till begagnade hörlurar och krossade mobiler!
Sandra köpte hårpinnar och Andreas finskor (åtminstonne var de fina tills vi pressade ner dem i väskan). Sandra köpte fyra åttiorupees-shalar och langade fram 320 spänn. Den ärlige försäljaren sa att det är två för hundrafemti, trots att det inte stod att läsa någonstans. Sånt gillar Sandra.
Vi hade inte funderat så mycket på vilken dag det var men när vi nådde fortet blev det tydligt att Söndagar är ledig dag för de flesta indier. Kön för att komma igenom första säkerhetskontrollen ringlade sig långt ut på gatan. Sandra tog med sig Zacharias och gick kvinnokön och var inne på två minuter. Andreas och Benjamin gick ut på gatan för att hitta början av kön och gick hela gatan fram, runt hörnet och en bit till innan de insåg att det skulle ta en timme att komma in.
De gick då fram till en galler-avspärrning och såg Mamman och storebrorsan därinne. Efter att ha skrikit allt vad de orkade en stund blev de sedda och Sandra kom fram till nätet så vi kunde diskutera alternativ. Om det var oro över att behöva köa så länge eller bara situationen med att prata med mamma genom ett galler, kan han inte svara på, men i alla fall började tårarna forsa nerför Benjamins ansikte.
Efter lite tröstande kramar letade Andreas reda på en vakt som sa att vi kunde gå förbi hela kön, så det gjorde vi. När någon i kön (med rätta) ifrågasatte detta pekade Andreas på Benjamins gråtrandiga ansikte och sa ”his mother is inside” och då flyttade sig alla så fort de kunde.
Då hade vi i alla fall lyckats samla ihop familjen men efter biljettinköp insåg vi att den riktiga kön för att komma in var lika lång. Stön. Nu är det ju så att vi betalar 250 i inträde och Indierna 25, så vi kunde utan några större skamkänslor med att fråga vakterna om det fanns en ”Foreigners line”, varpå dessa röt åt all att flytta sig så vi smidigt kunde ta oss in.
Fortet är väl fint men det var väldigt varmt och de säljer varken mat eller vatten där så efter en timmes ”kulturerande” och gräsmattelek gick vi ut för att hitta mat och vatten. Det blev McDonalds. Andreas fick slåss för att få ett bord och Sandra slogs för att få mat som åtminstone var i närheten av det hon beställt. Hela tiden vi åt gick folk runt lokalen som hungriga vargar på jakt efter sittplats. Det tog dessutom över en kvart att få fel beställning. Men barnen fick fina ”Minion-leksaker”!
Tanken var att vi skulle gå tillbaka till fortet för att se ljud- och ljus-showen klockan nio, men när vi ätit färdigt var klockan bara en stund efter sju och det fanns inget att göra, så vi beslöt att åka hem istället.
Där vi stod vid korsningen nedanför det röda fortet och diskuterade hur vi skulle göra fanns det ett ”Durgah”-tempel där de högljutt klingade i klockor och lekte med eld. I samma lilla byggnad var det ett litet rektangulärt hål där det serverades fruktsallad med salt och kryddor på. Då vi såg att många kom åkandes på moppe dit enkom för denna delikatess, beslöt vi oss för att prova innan vi gav oss av. Den var jättegod.
I morgon skall vi ut på den guidade turen i Pahar Ganj, där vi bor och sedan åka till Iscon-templet, dvs ”Hare Krishnas” högborg.
