7/6-2015 sandtåget till Jaisalmer
Kategori: Allmänt
Igår blev det en sista middag på hotellet, inklusive lite fotografering och lyckönskningar hit o dit.
Tåget vi skulle med stod inne på stationen och vi gick på. Folk fick flytta sig lite när vi visade våra biljetter och vi fick våran tre-soffa. På den fjärde platsen låg det dock en kvinna och halvsov med sin bäbis, så vi lät dem vara och Andreas satte sig på en annan plats. Helt plötsligt for kvinnan upp med en fnysning och tog irriterat sitt barn och sina skor och rusade av tåget !???!
Det var fler som gick av efter en stund för tåget hade kommit från Jaipur och stannade en timme i Bikaner, så många låg nog kvar för att sova lite.
När vi väl kom iväg så tog det inte mer än en dryg halvtimme innan vi var tvungna att dra igen ”fönsterluckorna” för det blåste sandstorm. Helt plötsligt knastrade det mellan tänderna och ögonlocken gnisslade när man försökte blinka bort sanden. Där Benjamin legat med huvudet i mammas knä var det ett fint sandmönster som visade hans avbild.
Den snälla människan på tågbokningen hade, utan att vi visste det, nästan garanterat oss två soffor genom att ge oss mittenplatsen i soffan mittemot vår. Eftersom de flesta inte reser ensamma vill de ha platser jämte varandra, och uddaplatserna blir över. Alltså hade vi två soffor och när Andreas tröttnat på att ha Zachs svettiga hövve i knät satte han sig på golvet vid den öppna dörren. Egentligen den skönaste platsen!
Benjamin, som sovit lite och nu kvicknat till, satte sig i sin fars knä vid dörren (Och Nej, Farmor o Mormor, han satt inte så att han kunde ramla ut). Det är spännande att se ljusen som dyker upp i fjärran och sedan blir byar eller mindre städer, för att sedan försvinna bort igen. På ett ställe stog ett lååångt tåg lastat med pansarvagnar.
När vi kom fram till Jaisalmer kvart i fem på morgonen gick vi över gångbron och ut från stationen för att hitta Alladin som skulle köra oss till hotellet. Ingen Alladin såg vi, däremot blev vi påhoppade/kontaktade av ett svampmoln av folk som ville ta oss till hotell som de fick betalt av.
Naturligtvis hade vi ingen mottagning på telefonen heller. Ungarna lade sig på rygg, med ryggsäckar på och somnade över trappstegen in till stationen.
Plötsligt hade vi täckning och vi började ringa till hotellet. Inget svar. Efter flera påringningar gick Sandra tillbaka till plattformen och letade efter Alladin. Under tiden stod Andreas kvar med ungarna och ringde oavbrutet i ett par minuter tills en sömndrucken hotellägare äntligen svarade. Först fattade han inte vad det var för idiot som väckte honom mitt i natten, men sedan lovade han att komma på två minuter.
Efter tio minuter började vi nästan tro att han somnat om och några ”turist-jägare” förklarade för oss att ”Nomad´s Guest House är det sämsta stället i Jaisalmer”, och ”Skall ni ta de stackars barnen dit?”. Vi har ju bott här tidigare så vi var inte så oroliga, bara bilen kom snart. De som tjötade på oss trodde nog att vi bluffade om hotellbokningen, men när de såg jeepen komma sa de ”Shit, Nomads here” och försvann.
Alladin förklarade att han varit på kalas och lagt sig klockan två. Andreas antydde att han kanske inte skulle köra då, men det var ”no problem”.
Rummet är litet och varmt, men efter en snabb dusch somnade vi. Andreas och Zacharias vaknade först och efter att Z sovit i nischen utanför rummet en stund gick vi upp och beställde frukost. Nu har vi ätit denna och Andreas försöker förklara internet, Wifi och koder för Z.
Benjamin:
Jag kvicknade inte till utan jag blev arg på mamma när jag såg att hon hade mina hörluara på sig. [Benjamin har nu utvecklat så pass bra musiksmak att även föräldrarna kan lyssna på det.]
Snart har också jag kopplat upp mig på internet med koder och Wifi.
