30/6 – 1/7 - 2015 Amritsar – Jalandhar - Bikaner Främlingar på Tåg & slappardag i Bikaner
Kategori: Allmänt
God morgon!
I skrivande stund sitter jag, Andreas, på terrassen utanför ett hotellrum fullt med sovande familj. Vi var inte här på hotellet förrän runt 01:00 och vi tog en dusch innan vi somnade, så jag har inte hjärta att väcka dem riktigt än, trots att klockan är kvart i nio och dagen antagligen inte kommer att bli svalare allt eftersom.
Här är väldigt fridfullt, trots att man hör trafiken utanför väl, men det är inte riktigt en sån där tjock matta av trafikljud, utan man kan urskilja enskilda rickshor, tutor och bilar. Dessutom hör man en kaskad av fågel-läten. Det tjattras och kvittras så det står härliga till och det låter som en gök som gal någonstans. Det kan också vara en duva som hittat sin utvecklingspotential.
Nu är vi ”hemma” i Rajasthan, närmare bestämt i Bikaner, staden med 37 (?) palats, ett rått-tempel och två utgångar från järnvägsstationen. I natt när vi kom lyckades vi gå ut genom huvudentrén, det vill säga fel håll trots att vi frågade folk om vilket håll som var bäst, så vi fick ta en ricksha hit. När vi möttes av en trevlig kille vid grinden berättade han att han stått och väntat på oss på rätt sida järnvägen. Nu när jag tittar över muren här ser jag att stationen är två minuters promenad härifrån. Om man går sakta.
Hotellet verkar underbart mysigt och rummet är enormt, med en dubbelsäng större än den vi har hemma (en smula hårdare, dock). Den är nästan dubbelt så stor som den vi sov hela familjen i, i Amritsar, så vi hade gott och väl fått plats allihop. Men barnen sussar gott i varsin säng och rummet känns ändå inte trångt.
Det är städat överallt och möblerna är smakfulla och lagom ”snirkliga”. Ja vi skall nog trivas här ett par dar.
När vi kom i natt var vi tvungna att dubbelchecka priset (1400 rs) eftersom det verkade lite för bra. Detta innebar att den mycket trevlige kille som tagit emot oss gick och väckte sin mor för att fråga.
I går åkte vi taxi till Jalandhar, en stor stad utan något som helst intressant, enligt en kille som studerade där och pratade med oss en timme när vi väntade på tåget. Tåget var väl egentligen inte försenat, utan kom bara en timme efter utsatt tid. Inget som var värt att tala om på högtalarsystemet i alla fall.
Om det finns två tågstationer på samma ort, vilket det ofta gör, kan man vara nästintill säker på att man först kommer till fel station, oavsett hur många gånger man checkat av den saken innan. Vi var i god tid och upptäckte saken innan taxin släppt av oss, så det blev bara lite extra sightseeing.
Vi förstod det inte först, men vi hade en fantastisk tur med vilken ”kupé” vi hamnat i på tåget. Efter en första timme av avvaktande och bokläsning satt vi sedan och pratade i nio timmar.
I Kupén fanns en trevlig farbror som berättade att han hade fått en dotter med Downs syndrom och gett upp sin karriär för att ta hand om henne och att han nu jobbade på ett center för handikappade i Ahmedabad. Han var på avdelningen för Downs syndrom och de hade många, för Indien, nyskapande idéer. Bland annat fick personerna med Downs bo ihop som par, om de önskade det, och leva som ”gifta”.
Vi fick en inbjudan till att komma och hälsa på där nästa gång vi är i Indien.
Mitt emot honom satt en bildad kille som visade sig vara soldat och tillsammans med en tredje kille, Mohit, som var lite både från London och Punjab, hade vi allihop väldigt trevligt med bra diskussioner, mestadels på helt begriplig engelska. Vi pratade om Indien, Sverige, språk, skolsystem, skatter, parker, matlagning, turism, översvämningar etc.
Förutom att vi alla lärde oss mycket av varandra och delade mat och frukt (Litchi – de är skitgoda här!), bjöd Benjamin farbrorn på en bula i huvudet när han råkade släppa ner metallstroppen som man hänger mellansängen i.
Den ”engelske indiern” hade en kompis som inte kunde engelska men som verkade trevlig och hungrig av sig. Mohit var en av de få här som förstår med en gång att Z är en grabb. Farbrorn, H K Thaker, sa flera ggr att Z:s hår såg ut som guld.
Zacharias fick lära sig knep för att öppna svåra vattenflaskor och halva vagnen tittade till slut på när han kämpade med en kork som jag dragit åt så hårt jag kunde. När han lyckades bröt alla ut i applåder. Detta gjorde honom lite förlägen och han drog sig blygt upp på överslafen.
Det blev varken riktig lunch eller middag idag, men det blev desto mer mackor, Samosas, Kachoris, chips, Lichi m.m. Lite förvirrande tyckte barnen framåt natten, men då var de också jättetrötta eftersom de inte kunde slappna av och sova på sina slafar. De somnade till slut bakom ryggarna på oss en liten stund.
Förutom de vanliga försäljarna (mycket glass på den här resan, ser gott ut men vi vågar inte utmana våra magar), var det två transvestiter (ev hermafroditer) som gick förbi, klappade distinkt i händerna och slog oss på huvudet och ville ha pengar för det. Eftersom Andreas är skeptisk så fick de inget av honom. Eftersom Sandra är lite mer öppen för såna här grejer, så gav hon en slant och tänkte hårt att vi skulle komma av på rätt ställe och att hotellet skulle vara bra.
Det gick även runt poliser med k-pistar på tåget för att:
a. Se till att ingen blev trakasserad eller bestulen.
b. Trakassera folk för att få lite ”Bakshish” (muta eller dricks).
c. Se till att folk inte är berusade och jobbiga.
Fram på natten var en av dessa vakter lite berusad och var lite tjötig mot våran vän. Men han tjötade tillbaka, så det var lugnt.
Vi försökte jämföra förseningarna med tågtidtabellen och räknade ut att när vi var i Lalgarth skulle det vara minst 45 minuter till avstigning, men antagligen en timme. 10 minuter senare stannade vi i Bikaner och vi fick slänga på oss skor och väskor i en hast för att kasta oss av tåget.
Hur som helst var det en fantastisk dag på tåg och därmed återgår vi till i dag.
Hotellet, Jaswant Bhawan, drivs av ättlingar till den siste premiärministern av Bikaner och är jättefint och rymligt, både invändigt och utvändigt. Jag stegade upp vårt rum till ungefär 40 kvadratmeter plus en stor toalett!
Frukosten intogs inne i den del av Havelin som är familjens hus och vid ett jättestort bord serverades vi kärleksfullt av mamman i huset. Därefter gosade Andreas och barnen med familjens hundar medan Sandra registrerade oss.
Nu var tanken att vi skulle varit ute och gått i gamla stan, men efter hundra meter klagade Benjamin så mycket på värmen och svid på ryggen att han och jag gick hem. Sandra och Zach fortsatte däremot på äventyr.
14:00
Nu är familjen återsamlad. Sandra och storpojken hade gått lite lagom vilse och hittat fina sjalar, Litchis och ”namkin” (sötstarkt snacks som regionen är berömd för). De hade haft en mysig stund bland alla trevliga människor. Sandra gav en gravid tiggerska lite pengar, men hon pekade på litchisarna, så hon fick såna också.
Nu hoppas vi på lite regn så livet blir lite lättare för framförallt Benjamin, men först lite mat.
18:30 Sandra skriver
Då köket var stängt på hotellet fick vi med oss hela familjen över tågstationen till Heeralals restaurang. När vi kom dit kom Andreas på att vi varit där förra gången vi var i Bikaner. När vi kom upp på övervåningen kom både jag & Andreas ihåg att det sist var någon typ av strul, men vi kom inte på vad. Vi lyckades beställa mat, pizza till ungarna, majs soppa till mig & 2 indiska rätter till Andreas. Så kommer kyparen tillbaka, Nej, de indiska rätterna finns inte att få. Andreas frågar om det finns något annat litet indiskt som finns. Kyparen förstår inte. Jag försöker förklara, det hjälper inte, Andreas ger upp. Jag beställer en hot & sour soup & 2 roti till Andreas. Roti kan man inte ha till soppa, Det skall man ha till indiska grönsaker. Det blir inte gott med roti till soppan, sa kyparen i all välmening & med den för indiens servicekår så vanliga bättre vetande ton. Ok, sa jag, men vi vill vill ha det i alla fall. Kyparen såg uppgiven ut & gick sin väg. Han kom tillbaka med hela vår beställning. Soppan jag beställt som hette sweet corn soup visade sig vara hyffsat klar buljong med lök någon krydda & 3 majskorn, inte alls vad jag förväntat mig. Så, jag bytte soppa med Andreas. Ungarnas pizza var goda. Zach tyckte dock att hans pizza var jätte stark först för att sedan anse att den var fantastisk god. Efter maten hade det svalnat lite & vi gick bort till gamla stan. Vi gick runt en stund och hittade sedan en affär som sålde saris & salwar kameez, dock hade de inte den för Rajasthan så typiska kjol, blus & sjal som jag letar efter. De visade massa salwar, först rätt uttråkade, sedan så visade de en med traditionellt Rajasthan mönster, som jag tyckte om, sedan blev de mer & mer glada & engagerade. Jag testade ett par saris, men ingen var bra, vi fick te, vi skrattade, de band turban på ungarna, de förstod att jag kunde lite hindi, de blev ännu gladare. Så, en salwar kameez för typ 90:- ( bara tyget, jag måste hitta en skräddare innan den är färdig) en chai, en turban och en lämnad adress senare, så gick vi tillbaka till hotellet. Med hjälp av Andreas lokalsinne gick vi inte vilse denna gången, men vi gick in i en affär för att handla våtservetter, där blev det mer chai & en hudlotion innan vi gick ut igen. Vi hittade tillbaka till hotellet utan problem. Regnet som vi trodde skulle komma när det började blåsa kom liksom av sig, men temperaturen har sjunkit en del & det är rätt behagliga 38 C enligt webben, med en lätt bris. Ok, vi svettas en del, men det går att andas just nu.
Nu skall vi snart äta mat här på hotellet. Vegetarisk thali, det skall bli gott hoppas vi.
