Idag har vi inte gjort så mycket. Efter sovmorgon och långfrukost vilade vi lite extra på rummet (eller rummen, det är ju faktiskt två). Sedan gick vi till ”Doctor Alone” för att dela på två pizzor, då barnen läst att detta skulle vara deras specialitet. För att variera oss tänkte vi gå en liten omväg dit. Istället för att gå rakt fram, vänster, höger och rakt fram i tvåhundra meter, svängde vi direkt höger och hann gå trettio meter innan vi upptäckte en ingång till retsauranten.
Barnen spelade ett parti jätteschack och efter maten var en indisk femåring med oss och spelade en kaosvariant av ”snakes and ladders”, inklusive ormätande petflaskor och servetthållar-tanks.
Sandra stannade så länge i en prylaffär att barnen fick prova på att vara affärsbiträden och försöka locka kunder. Under tiden vi var där kom regnet. Och j-vlar vad det kom. Till slut tröttnade vi på att vänta på att det skulle avta utan började småspringa hem, strategiskt pausande under baldakiner och utstickande tak, ända tills vi tvärstannade vid en nyskapad sjö. Vi vände och gick en omväg genom ett tempelkomplex vi upptäckte igår. När vi kom fram till det som brukar vara vägen hem, men som nu var väl dold av vatten, satt ”våran” skräddare på andra sidan och vinkade avvärjande och sa att det var för djupt att ta sig igenom.
Vi vände igen och tog vägen genom ”Doctor Alone” och kom således inom synhåll från hotellet innan vi blev stoppade av en härlig blandning av sjö, skräp, gyttja och kobajs. Det fanns inget annat sätt att ta sig hem, så det var bara att vada genom det varma vattnet. Benjamin upptäckte att det var betydligt kallare på sina ställen, men renare var det nog inte.
Vid hotellentrén var det bara vattenfyllt framför halva dörren, tyvärr hade de parkerat en minilastbil tätt framför den torra delen. Väl inne följde dusch och lek med elektroniska apparater för hela sällskapet.
Vi intog återigen kvällsmat på ”Hard Rock Cafè”. Andreas åt en utmärkt sizzler och de andra tog ”momos”. Jättegott idag med.
Medan vi väntade på kaffet satt vi och tittade ut över det lilla torget nedanför och de stängande affärsinnehavarna. En av dessa visade sin adept hur man tillverkade en dammvippa. Mycket, mycket noga mätte de först upp ett tygstycke och den yngre killen fick sedan, under ideliga tillrättavisningar och instruktioner, klippa det på mitten. Sedan torkades arbetsytan (trappan) nogsamt av varpå tygstycket mycket vördnadsfullt lades ner där. Den äldre mannen vek och måttade tyget en stund för att vara säker på att hitta centrum. Pojken, som hellre tittade på annat, blev ideligen tillsagd att titta på och lära sig. Mannen beordrade fram limburken och lade noggrant och högtidligt ett jämt lager i den uppmätta mitten av duken. En träpinne sattes däri och tyget veks upp mot denna.
Lärlingen hade sedan lite svårt att hålla koncentrationen uppe medan de tittade på det torkande klistret och såg ut som om han var mer inne på att klippa av sig fingrarna. Den äldre sa till honom att skärpa sig (såg det ut som).
När dammvippan var färdig viftade killen lite oengegerat runt med den. Han råkade sopa ut en papperslapp, ångrade sig, hämtade tillbaka den och rev den i åtta bitar som han lade på marken innan han gäspande sopade iväg dessa.
Detta låter kanske inte så roligt, men vi hade hysteriskt roligt åt hela scenen där vi satt, dubbelvikta av skratt en våning upp.
Benjamin och Zacharias påpekar att det även dök upp en Schäfer-hund på restauranten. Detta fick mamman att hoppa till av förskräckelse (som dock snabbt avtog då den inte försökte döda henne). Emligt Mango bodde den på hotellet.
I morgon tar vi en taxi till Ajmer och sedan tåg till Chittaugarh.