Mysiga, ljudliga stad!
Kategori: Allmänt
Klockan ringde 07:00 och då hade Sandra redan hunnit ägna några morgontimmar åt att springa på toa. Hennes mage verkar verkligen inte fixa Indien den här gången, så det får bara bli semestrar i Sverige i fortsättningen.
Vi beslöt därför att boka av ”slumvandringen”. Vi hade ju fått telefonnumret till killen vi bokade med igår, så det borde inte vara något problem.
Naturligtvis svarade ingen i telefonen när vi ringde. Till slut ringde de tillbaka och vi förstod nog exakt lika mycket av vad han sa som han förstod vad vi ville, trots att vi alla pratade någon typ av engelska. –ish. När Andreas skulle rädda situationen och tog luren lade han på.
Andreas ringde upp igen, men ingen svarade.
Efter ett par (till en början rätt förvirrade) sms fram och tillbaka hade vi nått samförstånd över att vi tar det på Måndag istället.
Zacharias utnyttjade förmiddagen till att (inte helt utan motstånd) skriva i sin dagbok innan han och Benjamin tog med sig fadern ner för lek i lobbyn. Sandra sov och bajsade (inte riktigt samtidigt, dock).
Lobbyn har en liten läs- och relax-avdelning som är nersänkt ett halvt våningsplan och har två våningar med trappor. Detta ställe fastnade barnen för så fort vi kom innanför portarna första gången vi bodde här och magin har inte släppt.
När Sandra blivit lite piggare och var säker på att det bara var luft som ville smita ur tarmen, gick vi ut och tog Metron in till Rajiv Chowk och Connaught Place. Där fick vi hämtat ut Andreas glasögon, ätit på det utlovade McDonalds och sedan hämtat ut Sandras glasögon som nu hunnit bli färdiga.
Burgarna var faktiskt helt ok och även Sandra vågade sig på att äta. På McDonalds i Delhi tar inte bara personalen undan brickorna åt en, de beordrar även folk att knö ihop sig så att fler får plats och eventuellt kör de bort dem som suttit för länge efter maten.
Vi vandrade runt en stund på stan (Sandra fick köpt sig ännu en kokbok) och tog sedan tunnelbanan tillbaka. Det var lååång kö för att komma igenom säkerhetskontrollen (om man inte har tuttar – kvinnokön är alltid mycket kortare) och Zacharias hann läsa ut halva sin nyinköpta Spider Man-bok på engelska innan vi var framme.
Vi gick sedan en annan och kortare väg hem.
Efter mycket letande och många försök åt vi nu äntligen på Momo Cave. Nu när vi fattat hur gott det är med momos skulle vi naturligtvis testa om de var goda här, det borde de ju vara.
Benjamin bangade dock och tog en pizza (som inte var jättegod).
Zacharias ändrade sig i sista stund till Chicken Steak, då den såg jättesmarrig ut på bilden.
Sandra åt ingenting alls.
Andreas ville ha combovarianten med momos och tibetansk soppa till, men med den lite mer kryddiga varianten av momos. Det syntes tydligt på kyparen att detta inte bara var en mycket konstig, utan även en helt orimlig beställning, så det blev Chilli-momos utan soppa. Det smakade ok men inte i närheten av de vi åt i Pushkar.
Zacharias kycklingstek med svampsås såg inte så aptitlig ut som på bilden. Den såg faktiskt inte aptitlig ut alls, men när Zacharias efter en inledande besvikelse vågade smaka sa han att den var famtastiskt god. Till och med de försiktigt kokade grönsakerna åkte med ner i magen.
På hemvägen fick Sandra några shopinnehavare att springa runt och leta efter så mycket ”Boro Plus” de kunde få tag på. Vi har nämligen en massa beställningar från Sandras vänner på denna ”mirakel”-salva. Vi kommer att få länsa fler små affärer på denna vara innan vi är nöjda (vi måste ju dessutom ha ett rejält lager själva, så vi slipper åka hit varje år).
Andreas och Benjamin beställde ”filt-munk-jackor” av samma gubbe som vi köpte våra första sådana av för elva år sedan.
Det var en gordisk knut av bilar, motorcyklar, cykelrickshor, autorickshor, cyklar och folk i korsningen strax innan hotellet och vi fick verkligen trixa för att komma förbi. Annars tycker vi att det är rätt mysigt här, även på kvällen, med blinkande lampor, tutor, folk, tjötrövar, hundar, mer folk och en massa fordon. För sju veckor sedan hade Zacharias väldigt ont av allt detta och blev otroligt rädd när någon tutade (vilket alla som kan gör oavbrutet) eller någon av oss kom för nära något fordon eller djur. I kväll sa han visserligen att ”det är en förödmjukelse mot mina öron” när någon tutade lite för högt och lite för nära, men annars har han blivit väldigt van och avslappnad med gatubilden.
I morgon tänkte vi ta Delhi Zoo. Andreas som minns den djurpark som han och Sandra besökte första gången vi var här (och som han tror är Delhi Zoo), ryser lite inombords, men Benjamin har i flera veckor pratat om att han vill till djurpark, så det får bli så.
