domingo.blogg.se

 

2015-07-27 Pahar Ganj, New Delhi, Delhi

 

Det gick jättesmidigt att komma upp 04:30 för att lämna Agra för den här gången. När vi nådde stället där alla rickshor brukar stå, fanns det bara en enda där. Vi förberedde oss på att han skulle ta tillfället i akt att kräva ett hutlöst pris när han var ende aktör på marknaden. Vi blev glatt överraskade när han gav ett helt rimligt pris och gav honom istället bra dricks.

Tågresan gick bra men var aningen tråkig. Vi åkte ”Chair Car”-klass då de billiga klasserna var slutsålda. CC-klass är typ vanlig tågvagn; inte så bekvämt som 1:a klass (där man dessutom får mat) och inte så roliga kontaktsökande människor som i ”sleeper” eller tredje klass, men med AC.

Under resan var det en kvinna som fick ett rejält epilepsi-anfall med högt skrik och allt. Hela vagnen tittade intresserat och bestört på. Utom Andreas, som när det stod klart att hennes man var lugn och hade koll på läget, tyckte att det var ”en dag på jobbet” (vilket det typ är), och barnen som var så försjunkna i elektronikens värld att de inte märkte något.

Enligt Lonely Planet är tåget det snabbaste sättet att ta sig mellan Agra och Delhi på, då det bara tar två timmar. Tittar man däremot på tågbiljetten står där tre timmar. På ett sätt har båda rätt, då den korrekta tiden var summan av dessa båda, alltså fem timmar.

Väl framme på New Delhi Station gick vi över gatan (vi börjar bli grymma på det nu), genom ”Pahar Ganj” till samma hotell vi frekventerade i begynnelsen av denna färd, det lite underligt betitlade ”Cottage yes, please”. Där blev vi visade det (antagligen) dyraste rummet de hade. Vi tog det.

Första resan vi vuxna gjorde till Indien betalade vi mellan 80 och 600 rs för rummen. För två och ett halvt år sen la vi de flesta nätterna ut 500-800 rs för inkvartering. Den här gången har vi sovit för över 2000 rs hälften av nätterna. Nästa gång har vi nog bara råd att vara i Indien i en vecka…..

Rummet är stort (för att vara Delhi), rent, trevligt och har två dubbelsängar!

Dessutom fungerar både Dusch och toalett (nästan) klanderfritt. Ac:n är dessutom ny, effektiv och relativt tyst. I alla fall barnen uppskattar dessutom att vi har TV.

Vi fick hittat en bankomat och betalt handpenningen på hotellet och sedan var det matdags. Zacharias har ju pratat om en ”sub-macka” i tre veckor nu och precis runt hörnet ligger det en ”Subway”. Det var lönlöst att försöka äta någon annan stans än där idag.

Barnen var nöjda: Baguette med kött på! Pappan tyckte väl det var sådär.

Senare hittade vi såna där nygrillade kakor som Sandra pratat om sen vi var i Indien sist. Försäljaren försökte väldigt mycket att få oss att köpa en stor påse, men vi envisades med att vi bara ville ha en liten. Han tog ut ett överpris på hundra rupies, vilket vi tyckte var ok. Han tog emot Sandras 500-hundring och gick för att växla den och kom sedan tillbaka och räckte mycket nonchalant över växeln och tittade bort. Oturligt nog för honom räknade hon pengarna och såg att han försökt blåsa oss på hundra rupies. Inte ok.

När vi påpekade att vi fått för lite stålar tillbaka kunde han ha räddat situationen med att be om ursäkt och gett oss våra hundra. Istället började han argumentera och försöka övertala oss att köpa fler kakor. Bad move!

Då brast det för Andreas som kastade kakorna på bordet, slet åt sig de två hundralappar som den nu rätt spake försäljaren snabbt halat upp ur fickan och skrek åt honom att han var en ”fucking cheat”. Det kan även hända att han såg så där våldsamt farlig ut, som Sandra påstår att han gör när han blir arg ibland.

När vi kommit några meter därifrån vände Andreas tillbaka, bad om ursäkt för sitt utbrott och förklarade att hans fru längtat efter de godaste kakorna i Indien i flera år. Försäljaren och folk omkring trodde nog att han gick tillbaka för att slåss och upprepade unisont ”sorry, sorry” flera gånger. Dessutom gick det förbi några beväpnade poliser där samtidigt och de hade nog varit hårdare mot gat-Indierna än mot mannen från det rika landet i väster.

Det är extra mycket poliser och avspärrningar här idag. Detta för att en terrorist skall avrättas genom hängning idag. Indiens premiärminister, Modi, har gjort en stor sak av att den dömde är muslimsk terrorist, och därmed förargat den femtedel av befolkningen som är muslimer. Därför har man förväntat sig oroligheter idag. Den stora polisnärvaron gjorde dessutom att kyparen på vårat favorithak här inte vågade servera pappan någon öl idag. Liksom de flesta ställen i Indien har de inte licens att sälja alkohol, men gör det lite i smyg med polisens goda minne (och lite tjockare plånbok).

Middagen blev av slumpen rätt tidig. Efter kakincidenten stod vi på torget och tittade upp mot stället där vi käkat flest gånger och råkade fångas av innehavarens hökblick. Han vinkade in oss och vi kapitulerade.

Efter middagen gick vi bara runt och mystittade lite tills Andreas mage bad om att få komma hem. Sandra är stolt över att hon börjar hitta så bra här nu och ledde oss bara rejält fel en gång på den korta vägen hem. Hon själv påstår att vi gick den vägen för att den var så vacker och lärorik eller nåt.

Vi hade ju innan resan räknat ut att vi skulle befinna oss mitt i monsunen det mesta av tiden, men än har vi bara upplevt lite för-regn. Nu säger de att ”the big M” kommer om en vecka, så vi får kanske två monsundagar.

Imorgon åker vi in till city och kollar efter glasögon och andra saker.