domingo.blogg.se

Vi börjar med fortsättningen på gårdagen. Andreas och barnen gick ner o tittade när pojken i huset spelade GTA. Han var precis lika dålig som för två år sedan. Plötsligt börjar Andreas må konstigt och kallsvettas och tar sig så fort det går fem våningar upp för att få rumsnyckeln av Sandra. Väl inne på toa rinner det med bra fart och illamåendet lurar hela tiden. Under tiden har barnen (alla tre) börjat leka kurragömma och plötsligt rusar Zach in på rummet för att gömma sig. I det läget ligger Andreas naken och utspridd på sängen och kallsvettas. Fort in på toa igen. Barnen fortsatte leka med tolkhjälp av Sandra samtidigt som Andreas fortsatte må illa. A kände sig dessutom låg i sockret men mätaren visade 11,3. Testade en gång till: 8,4. Kastade mätstickorna och tog fram nya som legat svalt. 3,6. Andreas kämpade med att få upp sockret samtidigt som magen inte ville ha något alls. Till slut spydde han upp allt som fanns i magen och Sandra köpte bananer, vatten och seven up (för att kunna hälla i honom om han blev för låg). Sockret stabiliserades liksom magen och idag har han bara varit slö och öm i skinnet (och lite rinnig, om ni nu vill vet det). På förmiddagen gick Sandra till en skräddare för att få en dress uppsydd. Hon förstår tillräckligt med Hindi för att fatta att de i butiken pratade om hennes hud. Men det gjorde inget. Sedan bar det av ner till Clocktower med hela familjen för att äta äggrätter på den anrika inrättningen ”the omellette shop”. Man sitter på plastpallar i de bakre regionerna av en kiosk, men gott var det. Zacharias åt stekta kokta ägg och S o B käkade omeletter mellan fransbröd. När vi satt där kom en gammal sliten man utan tänder in och satte sig i ett hörn med en två och en halv liters ”Thumbs Up”-cola. Under tystnad tvingade han i sig alltihop och gick sedan. Det är också en lunch. Vi tog ut pengar och tog en ricksha till ”National Handloom”, en fixed-price-affär som vi förstått av kartan låg rätt långt bort. Chauffören tog nöjt emot våra fyrtio rupies efter en 200-meters resa… Benjamin fick lite nya t-shirts och vi köpte lite krimskrams. Sandra fick till slut tag på en sådan sjal hon ville ha. Nästan i alla fall. Dessutom upptäckte vi att de hade behåar, vilka Sandra börjar få slut på (bara en gravt missfärgad rackare kvar). Så hon berättade vilken storlek hon har och fick en ”Teen-Bra for growing women”. Denna visade sig inte bara vara en decimeter för kort, utan var även tillverkad i ett totalt oflexibelt material. Vi får väl lämna den till en halvsmal tonåring med låga krav på komfort. Benjamin ledde oss med säker hand hem genom gator och gränder till hotellet. Efter slappning på hotellet gick vi till restauranten två hus bort, ”Kesar”. På grund av den totalt obefintliga stadsplaneringen är det inte alls så självklart att man hittar trots att man ser det från vårat rum. Restauranten hade fått många lovord på olika hemsidor så vi hade rätt höga förväntningar. Det tog extra skitlång tid att få maten och vi gillade den inte, möjligtvis med undantag av Andreas som tyckte sin Kaju Paneer (ost i cashewsås) var helt ok. Barnens pasta smakade lite lurifax och Sandras mat smakade rätt och slätt dubbel dos av Willys billigaste buljongtärning. Det kan hända att våra smaklökar inte var på topp heller. När vi var nästan nere för alla trappor kaskadspydde Benjamin över både sin far och trappan. Vi lyckades till slut få upp den stängda grinden (och klämma Zacharias i processen) och komma ut på gatan så att han kunde spy i rännstenen. En man kom fram och ville något och först skulle vi bara vifta bort honom men han ville bara säga till Sandra att klappa den spyende pojken försiktigt på ryggen. Sen kom både han och en granne ut med vatten till Benjamin. Folk är så snälla. Precis nu, när vi duschat och alla mår rätt okej, knackade det på dörren. Det var en kille från hotellets servering som skulle kolla att vi inte ville ha nåt mer att äta, för de stänger snart. Också rätt rart.