Slumpens underverk!
Kategori: Allmänt
31/7 2015
Ibland blir det inte som man tänkt sig.
Ibland blir det inte som man tänkt sig i flera led.
Ibland blir det inte som man tänkt sig och väldigt dåligt.
Ibland blir det inte som man tänkt sig och man får bra men oväntade upplevelser.
I går kväll vägrade Benjamin lägga sig i sin säng eftersom han inte var trött. Strax därefter såg det ut som han somnat i vår säng varpå Sandra frågade honom om han sov.
- Nej, jag vill bara att chipsen skall ligga i lådor! Detta visade sig inte bara vara sömnprat utan också en smula profetiskt. Mer om detta senare.
Idag åt vi frukost på ”Malhotra” en ”Italiensk” inrättning snett över gatan. Kyparen var oklanderligt uppklädd i vit skjorta och var mycket trevlig i sitt bemötande. Han blev märkbart glad när Andreas beställde en Indisk frukost bestående av potatisParatha, pickles och yoghurt. Och te förstås. Njäe, A. ville hellre ha kaffe.
- Nä, du ville ju ha Indisk frukost. Det är med te!
- Jo, men jag vill hellre ha kaffe, går det att fixa? (på alla andra frukostalternativ stod det att man kunde välja på te och kaffe)
- Vill du ha Indisk frukost, eller?
Efter att den besvärlige kunden påpekat sin vilja att betala extra för att försvenska sin indiska frukost gav kyparen med sig. Nästan. Andreas fick sitt kaffe, men med massor av mjölk i. Nån måtta på oindiskheten fick det väl ändå vara!
Sedan var det dags för Zoo. Vi tog Metron till Pragati Maidan och en autoricksha till ”Dehli Zoological Garden”. Vi förberedde oss för ingång genom att lägga alla förbjudna saker i väskan för inlåsning och Andreas gömde några snusar i byxfickan, då tobak hör till de ting man ej får ta med sig in.
Så med dubbla snusar under läppen, glada över att det inte var så mycket folk och allmänt redo att beskåda inburade djur höjde vi blicken och läste på skylten ovanför oss:
The Zoo is closed today!
Skit! Det visade sig att det alltid var stängt på Fredagar, något vi kunde ha upptäckt redan på hemsidan om vi inte hade fokuserat så mycket på vad man inte fick ta med sig och vad det kostade att låsa in dessa persedlar.
Ja, ja. Inget att göra åt. Vi upptäckte att ”Purana Qila” (”det gamla fortet”) låg bara hundra meter ifrån där vi stod så efter att ungarna fått lekt av sig lite på gräsmattan och Andreas besökt den allmänna toaletten, som var i samma skick som en forntidsborg som aldrig fått något underhåll (squat-toaletterna hade visserligen dörrar, men dessa låg vräkta över dem, så det var svårt att pricka hålet), gick vi bort till denna sevärdhet som ingen av oss tidigare besökt.
Det visade sig vara ett trevligt fort med stora gräsmattor och delvis nerrasade murar och byggnader. Bland annat såg vi biblioteket där den oövervinnerlige Humayun snavade i trappan så illa att han tre dagar senare avled. Vi undersökte också ”haman”, den gamla badinrättningen och moskén som denne Humayun var på väg till när han ramlade så olyckligt.
När vi besöker tempel, kyrkor och moskéer är vi alltid noga med att inte störa någon eller väcka anstöt. Därför tar vi av oss skorna (vilket man gör i moskéer och hindutempel), är försiktiga med användandet av kamera och ser till att barnen inte låter för mycket eller leker där inne.
När vi står där inne och vördnadsfullt och andäktigt studerar arkitektur och ornamentering hör vi plötsligt nåt som låter som en klämd badanka med höghastighets-astma. Ljudet kommer närmare och ökar i både volym och enerveringsgrad. Det är familjen ”Pip-muslim”! Hela familjen klampar fram i skor inne i moskén och tar kort på oss. Minste pojken har på sig joggingskor som piper varje gång han sätter ner sina små fötter. Och det gör han ofta!
I övrigt var Benjamin mycket besviken över moskén. ”Jag trodde det skulle vara ett köpecenter här, jag vill till ett köpecenter med fan (fläkt) och stolar så jag kan vila”.
När vi började bli hungriga gick vi ut från fortet och i förmodad riktning mot ett ställe vi läst om i Lonely Planet, Nathu. Vi började bli lite oroliga över att vi gick åt fel håll då vi gick genom ett bättre bostadsområde. Precis när regnet började hittade vi stället, som visade sig vara en riktig jackpott!
Maten var god och kyparen bra, även om han var lite frågande till att Sandra ville ha chips till lunch. Hon förklarade att vi skulle dela både på all mat och chipsen och då tyckte han det var ok. I restaurantlokalen stod det samtidigt folk och packade ner hämtmat i enorma mängder för utkörning. Det var bland dessa Sandra sett att de även förpackade nygjorda potatischips och blev sugen på att smaka. De var ljumna och både knastriga och pyttelite sega på en gång. De var jättegoda, vilket Bejamin upptäckte att även inlagd hel (men liten) rödlök var.
Vi tittade sedan igenom ”Sunder Nagas” marknad: åtta juvelerare, fem antikvitetsaffärer och en bokhandel. De som hade bokhandeln blev hals över huvud överlyckliga över att vi ville komma in och studera deras utbud. De slet upp plasten från massor av böcker och lade framför oss och till slut bestämde sig Sandra för att köpa 1,5 Kg indisk kokbok. Zacharias frågade tålmodigt i tur och ordning efter ”any Swedish comics”, ”any comics”, ”any Sweden books” och ”Spiderman” men fick nekande svar på alla sina litterära önskemål. Han hittade dock till slut en bok med 365 hinduiska kortberättelser som verkade bra. Sedan hittade vi lekplatsen!
Efter lekandet gick vi tillbaka till restauranten för lite efterrätt och kaffe.
Andreas frågade vilken av deras sju sorters kulfi (indisk glass med pistage) som var godast.
- Yes, the kulfi is good, please sit down!
Vi vågade inte annat än att sätta oss ner och vänta. Sandra fick sitt kaffe ackompanjerat av en assiett med chips och ett lurigt leende. Andreas fick en ”Faloda Kulfi”, glass med sirap och spaghetti på! Den var godare än det låter, men inte det bästa vi ätit.
Mätta, nybajsade och glada bestämde vi oss för att ta oss till ”Hazrat Nizam-ud-din Dargah”, där denne ”Nizam” är begravd. Vi var inte säkra på att chauffören till den minibuss-ricksha vi färdades i förstod vart vi skulle, då det även finns en tågstation som heter Nizamuddin. Därför upprepade Sandra ordet ”Tomb”, grav, så många gånger att han istället körde oss till ”Humayuns Tomb”. Vi tyckte att kultur är väl kultur, så varför inte.
Vi gick in och fick se ett gäng storslagna gravar (vi pratar 30X30 meter och tjugo på höjden med nån hektar trädgård omkring) och var imponerade och glada över att vi kommit dit.
Sen gick vi genom en stor port och såg Hmayun´s grav.
.
Till och med Sandra går med på att denna koloss konkurrerar med ”Taj Mahal” när det gäller storslagenhet och skönhet. En jättelik röd byggnad med en enorm marmorkupol och sexton hektar trädgård runtom. Obeskrivligt.
Hade vi inte missat att zoo var stängt hade vi inte gått till fortet och då hade vi inte blivit hungriga just där och då hade vi aldrig ätit på det fantastiska ”Nathu´s”.
Hade vi inte ätit där hade vi inte orkat ta oss till ”Nizamuddin”, eller, om vi fått för oss det ändå hade vi inte åkt med någon som vi inte kunde kommunicera med (här fanns ingen annan att välja på) och då hade vi aldrig kommit till ”fel” grav. Då hade vi med stor säkerhet missat detta fantastiska ställe.
Sandra och Zacharias började prata om att det var ödet. - Fuck Ödet, sa Andreas, det finns inte. Däremot kan man ibland ha en j-vla tur med slumpen.
När vi skulle åka hem fick vi tag på en Sikhisk chaufför som hette Singh (vad annars). Han kunde köra oss hem för tvåhundrafemtio om vi ville direkt hem, hundra om han först fick köra oss till en affär där vi skulle verka intresserade i minst tio minuter och gratis om vi tog två affärer. Vi valde mittenalternativet.
Han försökte få oss på kroken för morgondagen med en massa pigga idéer om vart han kunde köra oss, men vi sade att vi inte visste hur vi skulle tillbringa denna.
När han väl släppt oss vid den utlovade affären, ett så kallat turist-emporium med flera våningar av insmickrande idioter och fantasipriser, gick vi in och Andreas klarade exakt arton och en halv sekund. Att låtsas vara intresserad av något som de som försökte blåsa oss visade tar för mycket på krafterna och är inte värt tjugo svenska spänn. Alltså gick vi ut och gav honom tvåhundrafemti Gandhisar och förklarade att vi kan lägga hundrafemtio på att slippa en ångestattack.
Vi kom hem till ett nystädat rum och de som hade rena, eller åtminstonne torra, kläder bytte till dessa. På vägen hade vi hämtat ut A:s och B:s tröjor och Sandra ville köpa en flöjt, men köpte två flöjter och fick tre flöjter av en flöjtig flöjtkille. Tyckte Andreas.
Vi åt bland annat kyckling på ”India Club” och det föranledde en lite filosofisk diskussion om att det är okej att döda ett djur en gång för att äta det men det är inte okej att döda det två gånger, dvs. att översteka kyckling är en synd!
Detta var dock en synd de inte gjorde sig skyldiga till på den här restauranten.
Benjamin testade ytterligare en kall japansk nudelrätt med exotiskt (inte för japanerna) namn.
När vi satt och väntade på maten occh barnen spelade kort i det blinkande flerfärgsljuset, tänkte Andreas återigen på hur mysigt han börjar tycka att det är i storstadsmyllret här. Inte illa för en ensamvarg från Skepplanda!
Sandra tycker dock fortfarande att ljudet av sirener inte tillför något till mysfaktorn utan gör henne stressad. I Indien har man sirener för när Muslimerna får börja äta på kvällen under fastan, när Hinduerna bör besöka templen, några till synes godtyckliga signaler och naturligtvis även de som indikerar att utryckningsfordon är på väg.
Efter maten skulle vi hämta Sandras gröna nya dress. Affären var stängd, men vi hittade ägaren i shopen intill där han satt och drack te. Han fick en yngre kille att låsa upp och vi fick kläderna. Våra känslor är fortfarande lite blandade inför mönster och färg men den verkar välsydd och sitter bra.
Vi avslutar dagens inlägg på samma sätt som gårdagens:
I morgon skall vi på Zoo!
