domingo.blogg.se

God jul!

 Vi började julafton med att köpa tågbiljetter till Cochin. Vi började med att gå till biljettbåset som finns på samma sida av järnvägen som vi är på. De kunde inte hjälpa oss, då vi inte ville åka idag, utan vi fick gå över till andra sidan. Där skulle man fylla i den sedvanliga lappen där man helst ska skriva in vilket tåg man skall med och tiden man ska åka. Då alla tåg till Cochin är fulla och har väntar lista på minst 43 personer hade jag inte skrivit upp tågnumret vi vill med. På andra sidan av järnvägen (den sidan vi var på först) finns en information, där man kan få hjälp med sådana saker.. vi gick inte tillbaka utan fram till kassan med en halvt ofylld lapp. Jo, vi kunde ju komma med på väntelistan om vi ville, ville vi det? Mitt svar var "vi vill åka härifrån till Cochin 26 december!" Ok, svarade herren bakom luckan, ni får  väntaliste biljetter i AC 3 tier klassen, så kan ni gå på hur det än blir. Bra! Vi kan åka härifrån 26 december, ända risken är att vi får stå upp hela resan. 

När vi kom tillbaka till hotellet, så ville de ha betalt för hela vistelsen, då jag nu har tjafsat med hotell direktören 3 ggr, och han hela tiden hävdar bestämt att jag inte betalt någonting, och han dessutom är otrevlig när jag pratar med honom, så orkar jag inte tjafsa mer, utan betalade snällt hela summan de ville ha betalt. 19765 rupies. När vi betalat, så frågade vi efter våran tvätt och påpekade att vi dels att vi fått tillbaka underkläderna utan att de blivit tvättade, samt att vi saknade en del andra kläder. Efter en lång stund så gick de med på att vi inte fått våra kläder och de skulle komma till rummet inom några min. Om underkläderna som inte var tvättade sa herren i receptionen "this is the State of Kerala, we dont wash underwear" denna mening väcker så många frågor! Är det en generell grej? Att ingen i Kerala tvättar några underkläder? Använder de inga underkläder? Om de för det, slänger de dem efter varje användning (det skulle iofs förklara alla stånd här som säljer underkläder)? Har de pappers underkläder? Finns det ingen tvättinrättning i hela Kerala som kommer vilja tvätta våra underkläder? Varför vill de inte tvätta våra underkläder?

Nåja, efter betalning, fick vi våra tvättade kläder och vi softade på rummet med lite godis och radio julkalendern. 

Sedan tog vi oss ut i vimlet. Lunch intogs på Kismat . Jag och Andreas tog en Kerala meal (kannur thali) som bestod av lime pickel (mums) bönor, fisk gryta, grönsaks gryta, ris och en grönabönor och kokos röra. Vi beställde även in en friterad aily aily fisk som smakade lite som makrill. Ungarna höll sig till Chicken 65. Efter lunchen tog vi oss ut till Payyambalam beach med en rickshaw. Några rupies inträde till parken som låg innan, sedan ner till en lång sandstrand. Det fanns inga omklädningsrum, så denna gången klädde jag om på stranden, även denna gång utan att visa någonting. 

Badet var skönt med det var stora vågor som är mysiga att dyka igenom om man står på rätt ställe, råkade man stå vid nedslagsplatsen var det inte så mysigt, men det var roligt att bada i vågorna. Efter att vi badat en stund var jag i akut behov av en toalett, så tillbaka till parken, som Andreas hade biljetten så fick jag snällt betala igen, då toa bara fanns inne i parken. När jag gick tillbaka köpte jag en drake. Det var roligare än jag trott att flyga drake och perfekt vind för det på stranden! Efter en del sandlek och drakflygande var vi nöjda med badandet och strandlivet och började vandrade mot stan. Efter en  lååång stund hittade vi en rickshaw som först tog oss till en english Wine  shop, så Andreas kunde få köpa julöl. Sedan till hotellet för dusch innan vi traskade ner till KFC för att köpa julmat. Helt ok, men ingen ny snabbmatsfavorit för någon av oss. Efter middagen dansade vi runt granen och delade ut julklappar och hade videosamtal med våra nära och kära. Nu är det sovdags och imorgon är det sista dagen här i kannur, en mysig stad med mysig befolkning!

Årets julfoto

Solnedgång över Payyambalam beach

Denna örn betedde sig rätt knepigt, den flög lågt, tog en pinne, flög en bit och släppte den sedan, detta gjordes om typ 3 gånger innan de flög iväg.

Hundar vill också bada när ser är varmt

Begravningsplats mellan parken och badplatsen

En julbesökare!

Tivolit som fanns på stranden

Bark at the sun

Julstrumpor!

 

Idealet och kapitalet! Hammaren och skäran står bara en liten bit från det fina köpcentret.

 

Hoi!

 

Idag gick vi först till ett fort som hette något helt annat än vi trodde. Eftersom vi gick genom ett Cantoment fick vi både hjälp och tillsägelser av militärer. På militärområdet fanns en lekplats med ett äkta jaktflygplan vid sidan.

 

Fortet var rätt mysigt och avslappnat, lite som Gräfsnäs, faktiskt. En vaktchef(?) Fick ett stort leende på läpparna när han såg oss och kom fram emot Andreas och berättade om fortets historia.

 

Vi stötte på ett par skolklasser i de yngre åldrarna som var på utflykt. Vi satt och hade mysigt under ett träd.

 

Efteråt gick vi ner för att checka upp en strand som vi tänkte åka till imorgon. Det var tur att vi kollade den idag, för vi hade inte velat bada där.

Vi genade på Sandras initiativ genom "fiskhamnen" en strand med många fiskebåtar både i och ur vattnet, alla fastsatta med rep som vi fick använda både hopp och limbotalanger för att ta oss förbi.

Sedan gick vi lite mystiska stigar mellan husen för att slutligen nå fram till en liten fiskmarknad där fisk lossades och såldes. Andreas köpte drickor till familjen av en liten farbror som berättade att han varit i Gulfen och jobbat i trettio år. A uppfattade det först som att han sa "I Love golf", vilket i och för sig hade varit väldigt kul.

Vi tittade på utsidan av en ovanligt färgglad moské och haffade sedan en Chaufför på väg ut från Guds hus och fick honom att köra till restaurangen "Ali Baba and the 41 dishes". Jättegott. En anställd med en mycket liten tomtemask kom fram och trollade för oss när vi väntade på maten.

 

Sedan gick vi upp och ner genom staden för att hitta julklappar, men eftersom ingen av oss önskade sig varken kastruller, guld eller kläder, var det svårt. Till slut kom vi hem till hotellet.

 

Idag fanns det (hyffsat) varmt vatten!

Däremot hade städtanten inte bytt ut det trasiga och blodiga kuddvaret. Av tvätten vi lämnat in hade vi endast fått tillbaka underkläderna. Otvättade!

 

Sandra hade en dust till med hotellchefen på telefon, till ingen nytta.

Förutom ovan nämnda otrevlighetsminister och flera av de som jobbar i receptionen är folk MYCKET trevliga här. Vi åt Shawarma till middag, var på tågstationen och tog sedan ut pengar. Utanför bankomaten sov ett trettiotal människor. Dessa började vinka till barnen och innan vi gick hade vi tagit i hand med flera av dem, till deras stora glädje.

 

Nu skall vi lyssna ikapp oss på julkalendern, imorgon är det julafton!

 

 

Halēā!

 

Det bidde sent igår och morgonen kom för tidigt i morse 😒😑😶. Ingen av oss studsade upp utan var tvungna att falla uppåt för att komma ur sängarna halv åtta.

Humöret och aptiten vid frukost varierade lite mellan familjemedlemmarna...

 

Efter utcheckning gick vi för sista gången ner mot tågstationen. Två av tre kassor hade stora stängt-skyltar på sig, men de verkade ge hjälp snabbare än den öppna, så Sandra ställde sig där. Andreas, som stod i kön för den öppna kassan fick dock hjälp först. Fyra biljetter utan garanterad sittplats blev det.

 

Vi hade nästan två timmar till godo tills tåget skulle gå, så vi hittade fyra platser jämte varann på perrongen och satte oss att softa i den ljumna vinden i skuggan. Andreas pratade med lite folk och berättade att det var minus tio grader när vi åkte från Sverige. En av killarna kunde inte riktigt greppa att det kunde vara ännu kallare än den kylskåpskalla vattenflaskan han höll i.

 

När tåget kom kastade sig folk på i farten för att få bra platser och vi var rädda att vi inte skulle få plats, men vi fick sitta ihop hela familjen, ibland med någons packning på Andreas fötter, men ändå.

 

Kannur är en lite mindre stad med ca 350 000 invånare.

 

När vi kom till den fina hotellobbyn blev vi trevligt bemötta och Sandra skrev in oss. Sedan kom vi till att de ville ha lite förskott. Men vi hade ju betalt 9000rs i förskott för ett par veckor sedan?

De hävdade att de inte fått några pengar och Sandra fick prata med chefen på telefon -två gånger!

Vi hade papper som bevisade transaktionen, men det hjälpte inte.

Sedan spenderade vi två timmar med att försöka få tag på Handelsbanken från vårt rum. Våra telefoner går inte att ringa Sverige med, så vi fick chatta med Vincent på Handelsbanken, men han kunde inte göra så mycket.

 

Sen kände vi att vi måste fixa käk, så vi gick ett par meter och hittade Indian Coffee house. God mat som bars ut av mustachprydda män med lustiga vita mössor och som såg ut som kopior av varandra. Sandra sa till om sitt scrambled egg tre ggr innan hon fick den, i övrigt var servicen bra och det var rätt billigt.

 

Hem och vila och fortsätta rådda i problemet, fortfarande utan framgång. Vi gick ner och sa att chefen får kolla mer med sin bank. Nu var det en ny kille i receptionen och han sa att det skulle fixa sig ikväll. Det sa de om toapapperet oxå, men det gav vi upp på och köpte en rulle.

 

På kvällen gick vi genom en del av staden och hade mysigt. Vi gick in på köpcentret gud glömde och handlade lite lotion och sånt i affären tvärs över gatan. Sedan hittade vi ett litet hak längs vägen som vi stannade och åt på. Kismat hette det och hade förutom god mat en mycket trevlig ägare. Han avrådde oss från att beställa så mycket mat vi tänkt och erbjöd oss istället att han skulle laga mer allteftersom.

Benjamin och Zacharias delade på en chicken 65, Andreas tog en chicken byriani och Sandra vågade sig på en musselbyriani. 

 

Mätta och nöjda strosade vi hemåt genom ett blinkande gytter. Mysigt.

Väl hemma på hotellet sa Andreas till om en extra kudde och vi gick upp för att duscha.

 

Det fanns bara kallvatten och toaletten fungerade inte...

 

Då vi fortfarande inte fått några kuddar gick Andreas ner för att säga till om allt på en gång. Personalen trodde att vi var dumma i huvudet och förklarade att man var tvungen att sätta på varmvatten-kranen. Jag sa att vi naturligtvis gjort detta och de lovade att skicka upp kuddkillen för att kolla.

 

Efter en stund kom han, skruvade, pillade och försökte gå därifrån mumlande att han inte visste något om vatten. Då började Andreas bli arg och killen ringde chefen. Sedan gick han.

 

Sandra tog på sig kläder och gick tillsammans med sin make ner till receptionen. Fortsatt mumlande och bortförklaringar. Nu började de hävda att de bara har varmvatten på dagen, konstigt att de inte visste det för en stund sedan, då de sa till oss att vänta på varmvattnet.

 

Nu följde en av receptions killarna med upp, han trodde varken på oss eller kuddkillen men fick ge sig. Allt slutade efter många turer med att vi blev erbjudna ett nytt rum.

 

Det var ok med en stor balkong med pytteliten dörr ut(?!). Inget varmvatten här heller, men vi blev erbjudna två hinkar varmt vatten...

 

Vi valde ett relativt dyrt rum för att fira jul i och det här började ju inte så bra. Vi har bott i rum med trasiga toaletter och utan varmvatten förut, men då har vi betalat en tiondel av priset och inte behövt jobba oss så här. Personalen hjälpte inte ens till med flytten.

 

Wifi är via en skum "pucklösning" och är j-vligt slött.

 

Men staden verkar trevlig och i morgon skall vi julhandla.

 

Yo!

 

Efter frukost tog vi oss till tågstationen för att köpa biljett för imorgon. Vi fick då lära oss att det kan man naturligtvis inte göra. På tågstationen kan man köpa biljetter samma dag eller tre dagar innan. 

 

Ok. Då får vi checka ut lite tidigare än vi tänkt och ta vårt pack och pick och gå till stationen imorgon och hoppas att det löser sig. Det är lite det man får lära sig i Indien: Det blir inte alltid som man tänkt men det löser sig oftast ändå. Och gör det inte det, så löser det sig på ett annat sätt så småningom och ibland får man anpassa sig efter lösningen snarare än tvärtom.

Antingen lär man sig detta, eller så dör man. Typ.

 

Vi vandrade upp mot Aloysius chapel, en katolsk kyrka. Vi trodde att vi hade den i sikte ett par gånger, men det finns flera kyrkor i området. Vi funderade även på om de på Google Maps inte var riktigt nyktra. Varmt var det också, så vi haffade en ricksha och det var bra för det var längre än vi trott.

 

Utanför kapellet (vet inte om chapel är liktydigt med kapell, men vi tyckte nog att det var mest kyrka) möttes vi av en mysig kyrkvärd som undrade vad vi hette och om vi var katoliker. Väl inne kom han med ficklampa och lyste på bilderna av Andreas och Johannes döparen (son till Sakarias i Bibeln). 

Målningarna mitt i taket föreställde s:t Aloysius medan Jesus och de andra bibelkillarna fick ta plats runtom.

På området finns oxå S:t Aloysius College, High school och science center.

 

Sedan gick vi mot Hotell Malabar för lite käk och barnen tog lite pokestops och sällsynta Pokémons på vägen.

God mat. Z tog chicken kabab, S egg byriani, A Malabar veg special och B en Malaba special chicken.

 

Tack vare att barnen jagade ovanliga Pokémons hittade vi nästa kyrka. Mer sleten men också mer välkomnande. Den här kändes som en kyrka folk verkligen använder.

 

Sedan vandrade vi ner till fiskmarknaden. Där sålde de fisk och den luktade.... Fisk.

 

Ricksha till kudroli Gokarnath temple. Flera tempel till olika gudomar i ett, men huvudtemplet var dedikerat till Shiva. Vi kom samtidigt som en skolklass från en mindre stad. De flesta barnen var tretton och bara lite kortare än nioåriga Benjamin...

De pratade bra engelska och ville naturligtvis bli fotade med oss.

 

Shivatemplet hade inte öppnat när vi kom men efter en stund började det mullra och klinga där inifrån. De väckte Shiva så han skulle höra oss. De tre i familjen som vacklar i sin ateism😉 fick prickar i pannan, men alla tog emot det heliga sockevattnet (man måste ju vårda sin diabetes 😊).

 

Sandra berättade så målande om hinduiska sägner för barnen att en kvinna med en bäbis stannade och lyssnade. Sandra berättade för henne att många misstog Zacharias för en flicka. Sedan frågade Sandra hur gammal flickan var. 

-Han är ett och ett halvt!

 

 

 

 

 När Andres upptäckte att bryggeriet kunde besökas (genom glasruta, men ändå) var kyparen snabbt framme och bjöd in honom. Barnen följde med och Zacharias kallade det för "Willy Wonka's Ölmaskin".

Det tog en evinnerlig tid för Zacharias att få sin lasagne, och grundat på detta (och att han hennes Cola försvunnit) valde Sandra att inte ge en krona (eller rupie) i dricks. Andreas är alldeles för blöthjärtad för sådana initiativ och ger snarare lite dricks för att uppmuntra kassisar att bli bättre, så det var bra att han och Zacharias var på toa. 

 

Hem med Uber och upp klockan halv åtta imorgon för att få tågbiljetter. Ha're!

20/12-17

Mangalore

 

Goder Afton, Goder Afton båd herre och fru!

 

Nu är vi tillbaka efter en heldag på stranden. Rummet är städat och vi är alla duschade, men den där illröda färgen på vårt skinn gick inte bort med tvål😉.

 

I Indien har "Über" en konkurrent som jobbar efter samma princip och heter "Ola". De brukar ha ungefär samma pris, men till "Panambur Beach" var Über mer än dubbelt så dyr. Konstigt. Eventuellt är det så att Über tycker att chaffisen behöver ha något för sin återresa eftersom han inte kan ta körningar därifrån.

Men det sket vi i och bokade en Ola. Denne hade svårt att hitta oss och en man som stod jämte frågade om han fick ta telefonen från Sandra och prata med Chaffisen på hemspråk. Tack vare detta var bilen snart här.

 

Han körde oss ut ur staden, via Freeway 66, genom ett industriområde till stranden.

 

Även på den här stranden gick man in genom en stor båge/port via ett nöjes-/försäljnings-område ner till stranden. Men detta var finare än gårdagens ställe, trots att det ligger mitt emellan ett stort cementgjuteri och kustbevakningen.

 

Här var, trots rätt stora vågor, inte alls samma underströmmar som på Tannirbhadi beach och vi låg i vattnet i två timmar, gick upp och käkade god lunch på närmsta och största stället och blötlade oss i ytterligare dryga två timmar.

 

Vid alla säkerhetskontrollen under hela resan har vi fått bråka för att få dem att förstå att Zacharias är en kille och vakten in till omklädningsrummet visade sig vara en värdig motståndare. Efter att Andreas sagt "pojk" och "son" på Engelska, Kannáda och Hindi suckade vakten, tog emot sina fem rupies och släppte in "flickan" på herrarnas.

 Däremot hade de flesta av alla de som tog selfies med oss på stranden inte alls svårt att förstå att han var pojk.

Omklädningsrummen var inga höjdare, men mer om det senare.

 

Sandra och Benjamin hittade massor av fräcka snäckor, varav flera hade eremitkräftor (!?) I sig.

Zacharias hittade "bra-att-ha-prylar".

Andreas såg bara vatten. Och sand.

 

Vi smakade en juice som hette Mausambi (sweetlemon). Gott. Och en juice på musc melon, även den mycket god.

Under tiden vi drack våra juicer flyttades alla bord och stolar till andra sidan köken, då solskydd inte längre behövdes. Vi bytte om till civila kläder innan vi gick och satte oss för middag i skenet av den nedgående solen.

 

Sandras story

För att byta om fanns som sagt ett omklädningsrum för kvinnor & ett för män. När vi badat färdigt gick jag för att byta om. Samtidigt som jag skulle byta om skulle även typ 2 skolklasser med flickor byta om. I ett svenskt omklädningsrum hade inte det varit något problem, här blir det ett problem. Inne i omklädningsrummet finns 4 rum med duschar & 4 rum med toaletter. ALLA byter om inne i antignen toaletten eller i duscharna, så kön för att komma in någonstans var lång & oorganiserad. Efter att ha stått där en rätt lång stund för att komma in i något av rummen, insåg jag att det skulle dröja & som alla redan stirrade på mig, så kunde jag väll lika gärna byta om i det stora rummet. Nu skall vi komma ihåg att vi är i Indien, här tar man inte av sig alls, inte ens med folk av samma kön... det skall även nämnas att det finns inga krokar & golvet är blött & smutsigt, & bänken med handfat är blöttt, så det finns ingenstans att lägga eller hänga någonting...

jag hade virat om mig 2 saronger, så att de var som typ en känning, så nu med handväskan över armen, mina kläder invirade i en sjal, som jag häll med tänderna,  krånglade jag av mig överdelen av baddräcken, sedan på med bh. När bh var på insåg jag att jag knäppt in handväskan i bh, så knäppa upp bh igen, och knäppa igen bakom ryggen. På med öveldelen av salwaren, av med överdelen av sarongen. Sedan av med badräcken, på med trosor & byxor och av med nederdelen av sarongen. Allt medans alla saker skulle läggas i väskan som hängde över axeln, eller hållas i munnen, för det finns ju fortfarande ingenstans att göra av någonting... Med andra ord, jag bytte om i kvinnornas omklädningsrum, på samma, eller egentligen krångligare sätt än vad jag skulle byta om på en svensk badplats. 

 

Hem åkte vi med en ricksha som hittade vägar bara rickshor kan hitta. Vi blandade fritt mellan landsväg, grus-skump, gångbana och motorväg...

 

Nu ligger vi på rummet och softar. Ha det gött.

 

P.s. Vi har trettiotvå grader på dagen. Är det samma i Sverige?😜

 

19/12-17        Mangalore

 

Nu är vi framme i Mangalore. Jämfört med Bangalore är detta en by på landet, sina 500 000 invånare till trots.

Skönt och lagom brötigt.

 

Igår kväll på tåget skulle tjejen mittemot oss försöka öppna det tunga fönstret och tappade det på sina fingrar med en smäll och vi trodde allihop att hennes fingrar gick av.

Det gjorde de inte, men de såg inte bra ut, så hon fick låna Andreas diabetesväska för att kyla ner det.

 

När vi kollade upp vilken station vi köpt biljett till och vart hotellet låg, insåg vi att det var dålig matchning.

Vi funderade på hur vi skulle göra. Men först skulle det sovas.

 

Under en tunn gammal sari förflyttade vi oss genom natten och Indien.

 

På morgonen när både Sandra och Andreas sovit på saken bestämde vi att vi skulle tjuvåka sista sträckan.

Lite nervösa var vi, men vi tänkte att vi väl fick spela dumma turister och stå ut med en utskällning och en liten bot om konduktören kom.

Denne lyste dock med sin frånvaro, så vi kunde lugnt komma fram till Mangalore.

 

Hotellet var ganska lätt att hitta och var fint, rent och trevligt. En trevlig stad och ett bra hotell var vad vi behövde!

Eftersom vi kom redan klockan nio på förmiddagen hade vi räknat med att vi inte skulle få rummet förrän senare, men så tänkte inte det här stället. De tyckte istället att de kunde bjuda på en frukost eftersom vi kom så tidigt. Frukosten var jättebra!

 

Sen gick vi ut på stadsvandring och tog med oss badkläder mest utifall att.

Vi hittade oss fram till en färja och hoppade på denna med förhoppning om att komma till en strand. Sedan tog vi en ricksha till Tannirbhadi beach. 

Väl där möttes vi av skyltar med uppmaningarna: "Swimming is strictly prohibited' och "your life is more valuable than having fun", dessutom var det rödflagg på hela stranden. Så vi stod en stund och höll varandra i hand en meter ut i vattnet.

Därefter gick vi för att försöka hitta en badstrand där man får bada. 

 

Vi började med att fråga parkeringsvakten om han visste något ställe.

-Why? You can swim here!

Att skylten ovanför hans huvud indikerade motsatsen avfärdade han med att det bara gällde under regnperioden.

 

Vi gick då tillbaka ner till vattnet och pratade med badvakten, vilken vickade på huvudet och sa att det gick bra. De röda flaggorna på stranden förklarade han med något om en religiös högtid.

 

Så vi gick och bytte om och badade. Det var vågigt och lite strömt men vi höll oss nära stranden med barnen i hand. Ju mer vi badade, ju modigare blev Indierna.

 

På väg ner till badet är det ett bedagat nöjesområde med enklare serveringar, hästridning och något som en gång var ett tivoli. Här åt vi lite kyckling och någon sorts pannkaka. Zacharias kryddade anrättningen med lite sylt. Kvinnan som hade stället kunde uppenbarligen inte räkna, men visade sig trevlig och tillmötesgående trots att hennes koka var ledig.

Hon hade istället hjälp av en äldre tant med tänderna lika mycket utanför som i munnen. När vi såg henne tidigare satt hon och matade kråkorna, men nu gick hon runt och slog efter dem med en lång stav. En något ambivalent inställning till dessa fåglar med andra ord.

 

 Sedan tog vi en ricksha till "Treepark", lärde oss om djur och träd och fick en mysig promenad. Det var rätt fint. Vi avslutade med lekplatsen som snart därefter blev invaderad av hundra förskolebarn.

 

Även duschen visade sig vara fantastisk på hotellet.

 

Vi bestämde oss för att inta middag på Bombay Lucky. Det visade sig vara en mysig muslimsk restaurang. Vi blev omedelbart inskickade i "family room". Och där försvann ambi'encen😐.

 

Maten var bra. Barnen tjatade till sig friterad gethjärna. 

En var lagom, två spyr man av, tyckte Benjamin o Sandra.

Inget tuggmotstånd och för mycket masala, sa Zacharias.

Smakar som fårtestiklar, ansåg Andreas och tryckte i sig fyra stycken.

 Vi vuxna tyckte att Chicken tikka masala var kvällens favorit. Mutton chops fried blev överst på Benjamins lista medan Zacharias föredrog chicken lollypop.

 

Sedan gick vi till fruktgubben för att stilla Sandras nyfikenhet och Benjamins hunger, då han inte blivit mätt på restaurangen. Sandra undrade om något som såg ut som lichi men inte riktigt, var lich

 

18/12-17

 

Tjo igen!

Tack vare att vi var så trötta sov vi gott och länge i den trånga sängen. Alla kunde inte ligga på rygg samtidigt, utan vi turades om att sova på sidan. Zacharias ramlade ur sängen en gång, men vaknade inte riktigt av detta och minns det inte själv.

 

Frukosten var buff'e och något bättre än väntat. En rad sydindiska frukostfavoriter trängdes med rostat bröd och kokt ägg.

Vi trodde att personalen som stoppade ner brödet i brödrosten skulle vaka över processen, men snart stod det lågor upp ur brödrosten...

Nytt bröd stoppades i och vaktades av hotelldirektören(?) själv den här gången.

 

Indier verkar ge det här hotellet bra betyg och utlänningar verkar inte bo här. Det är nog så att man ser lite olika på saker. Indier bryr sig inte så mycket om fuktskador och lite skit i och mellan hörnena. Däremot vill de ha service och hjälp med allt snabbt och omedelbart.

 

Efter utcheckning gick vi över helvetesvägen igen för att komma till tågstationen. Andreas och Zacharias jobbade med planering, strategi och precision när de tog sig över och kom fram både oskadda och oskrämda. De andra två? Well... Dear skadade sig i alla fall inte.

 

Väl över började vi trixa oss fram mellan hundar, rickshor, försäljare, kisspölar och bilar längs med gatan mot järnvägsstationen. Efter att vi gått förbi Metro och busstation utan att hitta, konsulterade vi Google och upptäckte att stationen låg på den sida vägen som hotellet 😣.

 

På stationen kollade vi upp om det var rätt inrättning för just denna resa, vilket det var. Däremot skulle tåget gå en timme tidigare än vi trott, så det var bra att vi frågade!

 

Vi hade ändå en hel dag på oss att roa oss, så vi tog kontakt med Sandras kompis Santosch som precis hade landat från Stockholm. Vi bestämde att mötas på Iscon-templet som han ville visa.

Vi tog metron dit med en gång för att hinna äta innan. Själva templet var stängt när vi kom, men vi lyckades ta oss via bilinfarten in till restaurangen "Higher Taste".

 

Hare Krishna-buff'e som var toppen. Särskilt pasta arabiata, tyckte Zacharias, som också uppskattade efterrätterna mycket. Vi kan verkligen rekommendera även detta Iscon-matställe. När Benjamin var på toa var det någon som var inne och sprayade ner handfatet med spya. Men det påverkade inte helhetsupplevelsen så mycket.

 

Efteråt gick vi ut och väntade på Santosh utanför receptionen, vilken var folktom. Via telefon hävdade Santosh att han var på samma ställe vi trodde vi var på, och att det var mycket folk där...

Efter en stund lyckades vi hitta rätt och gick inåt tillsammans alla fem.

 

Man kan tro att Andreas aldrig varit i Indien förut - Kortbyxor när man skall in i tempel? Orutinerat! 

Efter att han fått ett tal om att detta faktiskt var en helig plats fick han hyra ett "lakan" för 30rs plus en deposition på 500rs. Och en noggrant ifylld lapp som Santosh var snäll och fyllde i.

 

Templet var väl rätt fint och vi hade trevligt. Kort blev tagna och kylskåpsmagnet inköpt.

 

Sedan åkte vi till en foodcourt för åter möta upp med dagens kamrat, som tagit motorcykeln dit. Vi lyckades åter sådär med kommunikationen för att hitta varandra, men slutligen var vi allihop på samma longitud, latitud och våning i det stora köpcentret.

 

Andreas och Sandra gick för att köpa kycklingrätter medan Santosh vågade sig på att följa med barnen för att hitta något gott. Som vanligt ville Benjamin ha nåt från "Subway", och som vanligt bidde det lite rörigt. Sandra kom dit och redde ut situationen någorlunda, men Benjamin var missnöjd med sin macka och vägrade äta den. Sen åt han upp den och ville gå och leka.

 

Väl på rätt plattform i rätt tid och på rätt station, kom fel tåg...

Vi fattade sedan att tåget hade förärats två namn och två nummer, så det var rätt tåg, men vi stod på fel ställe. Så det var till att springa  motströms trettio vagnar fram på perrongen. Det gick bra och nu sitter vi på tåget och skall strax lägga oss.

God natt!

16-17/12-2017

 

Då var det dags att åka till Indien igen.

Åkte hemifrån med en känsla av kaos, men vi lyckades komma till Landvetter i tid.

Efter att ha bestämt och bestämt om flera gånger, enades Tomas med sig själv och oss om att pressa in hela vår familj och packning i sin lilla bil.

Zacharias har haft psykbryt hela December över resan, Sandra hade sitt från Fredag kväll till Lördag förmiddag (med några efterskalv under dagen). Benjamin flyr till landet långt borta och Andreas väntar fortfarande på sitt genombrott…

Efter incheckning på Landvetter var familjen ändå rätt lugn.

Tonårspanelen på Max hamburgerbar som försökte ta emot familjens beställning drabbades däremot av en kollektiv och ihållande hjärnhärdsmälta.

Från Landvetter till Köpenhamn flög vi i propellerplan, till Sandras stora förtjusning. Planet var försenat redan innan det kom, så vi var rätt glada över att resebyrån hade justerat resrutten så att vi hade 2 timmar istället för 40 minuter på Kastrup.

Vi hann till och med med en fika innehållande överdrivna bakverk till barnen, nåt slags modernt kaffe till Sandra och en stor öl till pappan. Det visade sig att danskarna har en annan attityd till mått och volym och biran var nästan FÖR stor. Nästan.

Vi hade bra platser på alla flygen. Jämte Andreas mellan Danmark och Delhi satt en mycket blyg indiska. I sömnen släppte däremot hämningarna och hon tryckte sig tätt emot den dåligt sovande pappan i vår familj.

Maten var väl sådär som den alltid är på flyg. När vi, som satt långt bak i planet skulle serveras fanns bara det vegetariska alternativet kvar, serverat i lite olika behållare och med lite olika innehåll. Vi bytte runt maten lite tills alla fått petat i sig lite grann. För Zuchinins del har det aldrig spelat någon roll om den gått under eget namn eller pseudonymen Squash, den har varken gått åt eller hem vad barnen anbelangar. Bland den sörjiga ”Air India-maten” blev den helt otippat plötsligt en favorit för Zacharias.

Till frukost fick somliga en macka och Andreas fick en diabetes special: Ett Wienerbröd, en muffin och en juiceförpackning som inte går att öppna utan få en tredjel av drycken på sig.

Väl nere på marken i Delhi satt vi perfekt för att komma ut bland de första genom bakdörren, för att hinna med allt som skulle hinnas med. Synd bara att de inte öppnade där bak… ”Den förste skola bliva sist”.

Inte nog med att vi skulle lämna fingeravtryck och scannas i ögonvrån för att få våra E-visum, vi skulle även hinna hämta ut vårt incheckade bagage, som naturligtvis kom på band tolv efter att vi fått tydlig information om att det var band åtta som gällde, bära samma bagage till ett annat rum för att checka in det igen…

Men vi hann!

Efter att en tjänsteman gjort alla tester och satt sin stämpel i passet, går man åtta meter för att sedan bli stoppad av en annan tjänsteman som skall kontrollera att man verkligen har denna stämpel i passet. Sedan kollas passet på väg in till bagageincheckningen och slutligen när man lämnar in bagaget. Sen återstår ju bara att kolla pass några gånger till för att vi själva skall få följa med på planet. Och då pratar vi om en INRIKESRESA…

ALLA som skall åka från Delhis flygplats måste stå i kö för att komma till bagageinlämningen och sedan är det så fiffigt fixat att det bara finns en väg ut från rummet. En hiss för högst tolv personer.

Om inte detta får igång stressreceptorerna, så har man installerat en stark, hysteriskt blinkande lampa precis ovanför hissdörrarna!

När ett hundratal Indier med lådor, väskor, småbarn, 40-tums Tv:s, irriterade fruar och övrigt gods knör på så gott de kan, försenas varje hisstur av att dörrarna inte stängs på grund av att folk står för långt fram.

Resan till Bangalore gick bra och bagaget dök upp nästan omedelbart. Hotellet hade inte lyckats ordna en bil åt oss, så vi fick ragga Taxi.

Då vi denna gång har betalat mer för rummen än tidigare, har Sandra flera gånger pratat om att vi skall bo på lyxhotell. Om man är blind, döv och mutad så skulle man KANSKE kunna rubricera ”City Centaur” som ett sådant. Men nä.

Smutsigt, sletet och inte särskilt charmigt!

Dessutom låter det som att bilarna utanför fönstret kör runt och tutar inne i rummet, varvade med högljudda bröllopsprocessioner!

Sandras kompis Jagdish kom och hälsade på med lite tilltugg och fyra mobilabbonemang.

Sedan tog vi Metro ut till Lalbagh, en lite mysig park. Bilder kommer nog.

Hotellet är valt för att det ligger nästgårds med Buss-station, Tågcentral och metron. Tyvärr går vägen från helvetet mittemellan…

Jagdish återkom med sin mammas mumsiga kyckling och grejer. Vi satt precis som tidigare ute i några bautafåtöljer med lågt glasbord i en ekande hall. Med två stulna skedar, en plastgaffel och två plastskedar.

Nu är alla trötta och vi skall försöka sova i den alldeles för lilla sängen.

God natt och ha d gött, i morgon åker vi vidare.

Visum är nu godkännda för oss alla & flygbiletterna bokade och betalad för en ny resa till indien. 

Denna gången åker hela familjen tillsammans till Indien. Vi åker 16 december & planenerar att vara tillbaka den 13 Januari.

Denna gången tänkte vi hålla oss till den sydvästra kusten. 

Vi landasr i Bangalore & sedan är planen att vi skall ta oss till mangalore med tåg, sedan blir det kannu, cohin & vidare neråt för att så småningom komma tillbaka till Bangalore innan vi far hem igen. 

Vaknade vid tolv och åt frukost. Ingen är sådär jättefräck idag. Jag och Doris gick över till grannen, drack lite Cachaça och tjötade. Vi smakade lite lunch. Jag och Fred (grannsonen) åkte och köpte öl som de skulle ha till fotbollsmatchen ikväll. Vi smakade på "risgrynsgröt"  gjord på majs.

 

Väl hemma igen var det lunch igen. Fejuada, nationalrätten. Typ som Cocido. Idag käkade folk lite slött utomhus med plastglas och köpejuice.

 

Lite senare åkte Andreas, Ingemar, Kerstin, Frida och Zoroastro till Outlet för shopping. Jag slappade medan Doris och morsan roade Inez. När Doris gick över till grannen för att titta på fotboll och morsan behövde vila fick jag leka "mamma farfar barn" (eftersom Doris varit pappa fick jag vara farfar.) Till skilnad från mina barn som bara lekt Star wars, Jafar och Alladin etc, så leker Inez vardagslekar. Mycket födelsedagskalas, gå till jobb, sova, åka bil mm. Vi skulle hinna till tandläkaren för klockan var bara "halvfyra över ett".

 

Framåt kvällen kom Gustav och Dani förbi. Dani åkte iväg på möhippa och Gustav stannade hos oss ett par timmar innan han skulle tillbaka till hotellet. 

 

Zoroastro visade oss hur man blndade nationaldrinkarna Capirinha och Capiroska i köket mitt i natten. Fin-Cashaça avsmakades också.

 

 

Fredag 7/7:

 

Så var det dagen D för Gustav och Dani. Vi grabbar fick bära möbler och sätta upp "tygtak" och flaggor. Dani var borta hela dagen, men Gustav kom på eftermiddagen och hade ett kamerateam efter sig, samtidigt som alla ropade efter honom och han skulle göra sig iordning.  Fantastiskt att han inte bröt ihop. 

 

Überbilarna kom på utsatt tid, men det blev någon förvirring, så de åkte aldrig. Vi satt i och väntade en lång stund, men till slut bar det av.

 

Bröllopet var klockan åtta, men eftersom Brasilianare är som de är stod det 19:19 på inbjudan. Nervöst innan, men allt gick bra. 

 

Först gick morsan och gustav in till en låt och sedan jag och brudens mor till en annan. Det satt en stråk/tangentorkester och spelade. Fantastisk akustik. Belysta blommor längs "the isle", vacker kyrka, mer vackra blommor. Sedan gick resten av "Pedringas" och "Madringas" in och satte sig på var sin sida. 

 

Sedan gick en ensam trumpetare spelande upp genom mittgången och därefter "daa daa dada" och bruden kom in, strålande vacker!

 

Padre Michael var en mysig präst och pratade lite på engelska till oss utlänningar.

 

Vigseln är väldokumenterad och nämns därför inte så mycket mer här. Jag och mamma, Fatima och Zoroastro fick skriva på som bröllopsvittnen, vilket det inte sagts något om på träningen. Inez var fantastisk.  Förutom brudparet hade hon större press och viktigare uppgifter än någon av oss andra. Hon gick in med en Maria-ikon och lämnade till Gustav. De fyra barnen (Isadora,Inez och Arthur)  skulle vandra in själva, men de andra behövde hålla någon vuxen i handen. Sedan var det Inez som fick gå uppför gången en gång till med en påse med ringarna i.

 

Efter vigseln stod jag och morsan jämte brudparet utanför och hälsade på, tackade, kramade och ibland kindpussade alla gäster. Vid den här tidpunkten orkade inte Inez längre utan alla känslor kom på en gång och hon var ledsen och ville åka hem.

 

Åka hem var dock inte så lätt eftersom det inte fanns någon über. Efter en lång tid lyckades Zoroastro få tag i en åt oss. Då fanns det inga fungerande bälten i baksätet.... Inez och frida fick sitta i Zoroastros bil och jag, Kerstin och Fatima åkte über.

 

Väl hemma la sig morsan i mitt rum och vilade tills det var dags för brudparet att komma. Fantastisk fest med små butlers som kom med mat och dryck på brickor så fort man behöcde det. Vi fick dj:n att spela lite svenska låtar från telefon: "Heja blåvitt" och "jag vill ha en zynth" med svensk allsång, och "Stad i ljus" med Gustav på lead. Dani hade pratat om att hon ville att Gustav skulle sjunga den och Gustav hade vägrat, så vi fick fixa det.

 

Redan efter två timmar troppade flera av brasilianarna av, men vi vikingar höll ut till klockan fem när partyt var slut. Brudparet var oxå kvar tills dess. Detta var en typ av fest jag bara sett på film och det finns massor mer att berätta, men just nu kommer jag bara på att vi gick och la oss och sov gott!

 

Jag trodde Indien låg i topp på listan för idiotisk byråkrati. Jag har nu hittat en klar runner up... Gustav kom precis in till mig för att skriva ut ett tre sidors kontrakt som man behöver för att köpa bröllopstårta...

 

"Slappardag" stod det i schemat. Nja....

 

På förmiddagen fick alla kvinnor och Doris manikyr/pedikyr. Under tiden satte vi pojkar upp ytterligare två fönster med bilder. 

 

Under lunch kom Några av Fatimas syskon över och på något sätt blev Doris överbjuden till grannen att smaka Cashaca, typisk Brasiliansk sprit. Jag hängde på. I köket var det ålderdomshem runt bordet. Doris charmade damerna och stod plötsligt och åt bryll'epudding istället för att smaka sprit. Drycken var rätt god. 

 

Lauro (brorsan som bor i huset) frågade om jag ville ha öl och vi gick och satte oss vid ett bord mellan poolen och utebaren. Om jag förstått det rätt tycker han att jag är lik Demi Rosso, en grekisk sångare som han beundrar.

 

Efter ett tag kom fler syskon och satte sig. Jag var nästan säker på att en av dem var Fatima, Danis mamma, men alla syskonen kallade henne Maria. Hade hon en tvillingsyster?

Jag fick sen reda på att hon heter Maria Fatima, men kallas Maria av sina syskon. 

 

Vi satt där rätt länge, men vi hade sagt till Gustav vart vi skulle. Klockan två skulle det vara rehearsal i kyrkan och tio över utbrast tydligen en mindre panik här i huset när de insåg att åker man en trettiominutersväg 14:15 lär man inte vara framme klockan två....

 

De höll på att glömma mig och Doris, men vi åkte med dottern till en av syskonen. Det gjorde även Gustav. Hennes son har hängt här idag och är den typen av treochetthalvåring som gör vad som faller honom in. Helt plötsligt tog han ett skutt upp, högg Ingemar i armen och blev hängande där. Han träffade dock tröjan och inte köttet. Artur heter han.

 

Väl i kyrkan var inte de som jobbar där så glada över att vi var sena. Där var även Renate, deras weddingplanner. Allt skulle planeras och vara perfekt in i minsta detalj. Jag skall gå med Danis mamma in. Hon når mig till naveln ungefär. Vi skall gå armkrok och min hand skall vara i min brösthöjd. För att inte slita av armen på kvinnan började jag omedvetet att luta mer och mer, och till slut väldigt mycket. Vilket alla tyckte var roligt.

 

Mycket detaljer skulke diskuteras och planeras och strax hade Gustav missat sin klipptid och Dani sin tid för att hämta ut klänningen. -Panik, stress, gråt och sammanbrott....

 

Gustav och Dani åker snabbt därifrån under att Gustav ropar till mig att gå ut i gatan och försöka stanna en Taxi. Vi lyckas stanna dem länge nog för att få ut Inez bilbarnstol.  Sen ser Frida att Felippe är kvar och vi går bort till honom. Han är svinförbannad för att han tyckt att Gustav varit "Rude" mot honom. När han lugnat sig lite ringer han Gustav som beställer en taxi åt oss. Frida, Inez och Morsan tar taxin och jag o Kerstin åker med Felippe för att handla vin och godis på väg hem. 

 

Felippe har rätt mycket rallyförare i sin körstil, men det är inte bara han, så resan blev lite rock'n roll med backande lastbilar och fräcka filbyten under tiden han pratade om att han funnit harmoni i buddhismen.... Men först efter att han gormat av sig om Gustav, Dani och en faster.  Anledningen till att han var arg på fastern var att när vi skulle köra på den skakiga vägen igår tyckte han att det var dumt att använda sin gamla bil med dåliga stötdämpare utan ville låna fasterns nya bil med med nya stötdämpare, då risken att dämparna gick sönder var mindre. Fastern (eller mostern) höll inte med. Felippe har en teori om att man skall köra fortare ju guppigare vägen är, för då flyger man över vartannat gupp och således belastar dämparna mindre. Jag är inte helt övertygad.

 

 

Första affären hade inget vin och genom att kasta bilen mellan parkerade bilar i garaget lyckades vi komma ut inom tio minuter och slippa betala. Andra affären hade vin men inget av Kerstins kort fungerade. Tur vi hade cash. Felippe verkade mer borta i affärerna än vi. Han handlar nog inte så ofta.

 

Vi frågar hela tiden om vi kan göra något och efter middagen fick vi en uppgift: Ömtåliga biskvier skulle förpackas en och en i först cellofan, sedan kräppapper och slutligen tygsnöre. 300 stycken! Vi var 6 svenskar som satt i fem timmar med detta tills vi var färdiga kvart över midnatt. Om alla varit lika effektiva i sitt teamwork hade det gått betydligt snabbare. När vi två gjort våra 150 blåa paket hade deandra fyra gjort 120 styck

 

Sedan var det skönt att sova!

Onsdag 5/7:

 

Ciao!

 

Idag var vi uppe tidigt och fixade frukost och matsäck. Jag lyckades väcka Danis syster när jag skulle låsa upp för Frida, som sover med Inez och morsan i gäststugan. Nu när det inte är så långt kvar till brölloppet, sover det snart folk i varje hörn av huset.

 

Jag, Frida, Gustav, Doris, Andreas Ingemar och Felippe åkte på utflykt till en nationalpark. Vägen dit var mycket bred men gropig och skumpigg och grusig. 

 

Väl där fick vi åka i en stor lastbilsjeep ut till början av leden.

 

 

Det var vi sju och en liten trevlig guide med god smak (Innan vi ens hejat berömde han mig för min fina Motörhead-tröja) och två damer från Argentina. 

 

Vi gick nerför en lite knixig led genom underbar natur med fantastisk utsikt och stannade och tittade på olika vattenfall, av vilka vi badade i några.

 

Guiden var mycket noga med att vi skulle stretcha innan vi började gå, akta oss för lösa stenar och varnade oss för att få stickor i händerna. Oturligt nog var han inte lika noga med att räkna hur många vi var.... Efter andra badstället påpekade Frida att vi hade tappat en av argentinskorna. När guiden frågade den andra damen om hon visste vart hennes vännina var skakade hon på huvudet. När vi förstod att hon var borta sa kompisen "yes" och frågade om vi kunde ta en bild på henne och fallet..... Hon kanske bara tyckte det var skönt att slippa henne?

 

 

 

Guiden sprang tillbaka, testade olika sidospår och blev allt blekare. Till slut fick han bud om att hon var en bra bit längre fram i spåret. När vi väl fick henne i sikte höll hon sig en bra bit framför gruppen. Hon var nog inte så förtjust i att vänta på att vi skulle bada och så.

 

Det var en underbar tur som avslutades med lunch och tid att titta på papegojorna. Gustav, Doris och Andreas fick för sig att köra balansbanan på hög höjd de hade. Det såg ut som de ångrade sig när de välvar där uppe.

 

När vi skulle åka därifrån råkade Gustav backa på en stolpe med bilen vi lånat av Fatimas bror. Jobbigt. 

 

Efter middag hemma frågade vi om vi kunde hjälpa till med något. Efter två timmars väntande sa Dani att vi skulle sätta upp foton på fönstrena. Hon hade tydliga åsikter om hur det skulle vara och vi var fyra stycken som jobbade med detta till midnatt.

Tisdag 4/7

 

Efter frukost körde Dani och Gu oss ( Frida, Inez, Andreas, Ingemar och mig) till ett museum vi trodde skulle handla om hur man planerade och byggde Brasilia, men som mest var ett mausoleum och hyllningsställe åt den president som beslutade om detta, Kubicek. Sen skulle vi gå till museet som handlade om indianerna i Brasilien, men det var stängt. Då tog vi en halvtimmes promenad till Tv-tower, som A och I inte varit uppe i. Men det var oxå stängt. Då gick vi till McDonalds.  Det var öppet. Vi fick hjälp av en snäll kvinna som kunde engelska att göra vår komplicerade beställning.

 

Egentligen skulle vi ätit mat tillsammans med resten av Perssons på en restaurang klockan ett. Men det blev förseningar (surprise!), så vi behövde ett mellanmål på McD. Precis när vi var färdiga kom Gustav med morsan, Kerstin och Doris, som han hämtat på flyget.

 

Gustav beställde en über, som kom till fel sida gatan. Vi skyndade oss över vägen igen, men taxin började rulla bortåt. Då gjorde Doris en tjurrusning efter bilen och försvann mellan husen. Så när taxin kom tillbaka till oss fick vi vänta på Doris.

 

Vi åt buff'e på Bier fass på Pantao, vid sjön. Det var gott och vi fick besök av små makaker.

 

Efteråt körde Gustav hem Kerstin och morsan och tog Frida och Inez till sytanten.

 

Vi pojkar gick längs sjön en stund och lyckades sedan få restaurangfolket att beställa en Taxi åt oss (Gustav hade förvarnat dem). Resan hem gick bra.

 

Efter att Inez klänningssömnad dragit ut på tiden var de tvugna att åka runt i staden och leta färg av ett visst fabrikat till Danis lokal. Den hade nämligen tagit slut mitt i målningen. Vi åt alltså mat utan dem då de kom hem efter nio.

 

Med varken Dani elier Gu hemma så vände sig alla till mig för tolkning och översättning?! Jag har ju studerat Portugisiska ända sen i Fredags😜.

 

Imorgon skall vår hike äntligen bli av, så jag skall upp om sex timmar. Godnatt

 

 

Måndag 3/7:

 

Detta skriver jag på Tisdag kväll, så nu är jag snart ikapp med bloggen!

 

Måndagen var slappardag och lite kyligare än de andra dagarna. Vädret var dåligt innan jag kom, men jag tog solen med mig hit. Idag kommer det nya gäster med nytt väder. Ingemar och Andreas kom med varsitt flyg, så det var skytteltrafik till flygplatsen för Gustav.

 

Andraresan, när Andreas skulle hämtas, hängde jag med som sällskap, och för att vakta bilen eftersom vi ställde oss där det var parkeringsförbud. När jag satt där och väntade var det en polis som gick fram till bilarna framför och pratade med alla chaufförer. Då min portugisiska inte är så bra😉, blev jag lite orolig. När han kom till bilen framför mig insåg jag att han bara stannade och snackade skit med folk. Puh!

 

Efter mat var det dags för oss grabbar att bli flyttgubbar igen. Vi fick omorganisera Danis hemmastudio för att kunna knöka in alla grejor från hennes klinik.

 

Innan vi hämtade Andreas hade jag, Inez och Frida tagit en liten promenad utanför grindarna. Trevligt.

 

Tanken var att Inez, Frida, Dani och jag skulle åkt till en av Danis vänner för att lägga upp Inez klänning runt 17-tiden. Sedan ändrades budet några gånger och de sa 20:00. Vi skulle bara ha kaffe på maten först. Dani gick in för att hälla upp kaffet på termosen då vi plötsligt hör ett fadansfullt skrik! 

 

Dani hade fått kokhett vatten över sig. In i duschen och sedan äggvita(?!) på brännsåret.

 

Dani gick och la sig och skräddaren ställdes in.

 

Inez, som vi hade tvingat vara uppe över läggdags var nu i andra andningen och dansade för allt vad tygen höll.

 

 

 

Söndag 2/6

 

Trots en sen Lördagskväll skulle vi gå upp 07:30, så jag ställde klockan och gick och la mig.

När klockan ringde var jag otroligt trött, men orkade mig upp ändå. Huset var öde, tyst och mycket svart. Jag gick ut och satte mig i en solstol i den kyliga morgonen, men gick snart och hämtade en extra tröja. Väl på plats i solstolen igen tittade jag på koockan, sedan på mobilen och åter på klockan. Efter en stund gick det upp för mig att mobilen fortfarande gick på svensk tid och sålunda väckt mig fem timmar för tidigt. Jag hade alltså bara sovit i en timme!

Fem timmar senare var jag betydligt mer vaken när jag gick upp och intog frukost.

 

Ni vet hur det är här, avresa 8-8:30 blev avresa ca 10:00. 1,5-2 timmars bilresa visade sig vara 2,5 timmars färd.

Så när vi kom fram gick vi snabbt genom den fina staden Pirenopolis upp till restaurang "Dona Cida" för lunch.

Gustav, jag, Inez, Frida, Kerstin, Fatima och Zoroastro delade på en gryta med vildhöna, ett fat med revben, ris och pommes. Och god ockra. Gott.

Efter att vi strosat lite gick vi till bilarna och tog oss mot "Reserva do Abade", en nationalpark med bad i vattenfall.

Vägen gick uppför ett berg och var till att börja med en dålig, skumpig, smal grusväg.

Sen blev den sämre.....

Efter det blev den bättre..... Nä, skojade, den blev urdålig. Med jeep hade det bara varit skakigt och lite jobbigt. Med personbil var det inte alls bra.

Väl uppe betalade man och gick ner mot vattenfallet. Jättevackert. Vattnet var dock inte så varmt, men jag var ju tvungen att dopoa mig innan lillbrorsan. Fatima var i innan oss och ur efter oss. Zoroastro var förnuftigast och vägrade bada i kyla. Bilder kommer.

På hemväg blev det lite missuppfattningar om att vi skulle stanna på en outlet. Så vi stannade fast de flesta ville hem, köpte burgers till mig, Inez och Frida. Det är bara tjugo minuter hem, sa pappa Zoroastro, vilket betydde femtio minuter.

 

Morsan och Dani hade tagit en über till den katolska kyrkan och jag och Gustav åkte dit och var med sista kvarten. Precis lagom länge för ett studiebesök där, tyckte jag.