domingo.blogg.se

I går var det Andreas födelsedag som skulle inledas med att Andreas fick välja restauranter idag. När han hade funderat en stund och vi hade tagit oss ut på gatan fick vi reda på att utbudet hade minimerats ordentligt då det var strejk i hela området. Inga affärer eller restauranter fick hålla öppet, för då skulle folk från "köpmanna-organisationen" komma och ställa till problem och kräva in dryga böter.

Surt!

Vi gick ändå bort till "Ganga Beach Cafe", där vi har ätit flest gånger. Det såg väldigt stängt ut, men när vi kom fram till den stängda grinden såg vi att det fanns lite folk därinne. De kände igen oss och vi blev snabbt insläppta medan personalen spanade upp och ner längs gränden. Vi och övriga gäster fick sitta i det inre rummet och musiken var avstängd. Ägaren sa att han bara serverade oss för att vi var stammisar och att han kunde hävda att alla gäster var sådana som bodde på hans guest house eller hade bokat bord (yeah sure!).

 

Efter frukost tog vi igen oss på rummet innan det var dags för Andreas present. Familjen ledde ner honom till Babas Massage, där han fick en helkroppsmassage. 

 

Hemma i Sverige brukar en helkroppsmassage innebära knådning av Axlar, Nacke, Rygg, Lår och Vader. Dessa avverkades äveb här, men sedan fortsatte det med fotmassage, tådragning, tåmellanrumsrensning, fotsulestickning, armdragning åt olika håll, armknådning, fingerförlängning, Handmassage, Ansiktsmassage, Huvudmassage och, något jag inte kände till innan och kanske inte riktigt förstår syftet med, nämligen NavelMassage!

 

Massören sätter sig bakom mitt huvud och lutar sig över mig på ett sätt som gör att jag när jag öppnar ögonen får en lite för bra närbild av hans skrev. Jag bestämmer mig snabbt för att blunda igen och försöka att inte tänka på hans andetag ( andas han tyngre nu eller är det bara inbillning? - antagligen det senare).

Min navel är världens centrum som han drar ut strålar från, vilka slutar i små kringlor runtom på min mage. Sedan övergår han till ett komplicerat tvåfingersarbete i och runt min lilla fördjupning i buken ( försök själva att hitta en synonym till navel, det är inte så lätt! ).

 

Efter en massage kan man känna sig rätt mör och slut och få något dimmigt i blicken. Har någon dessutom rufsat runt i håret med olja så får man ett speciellt utseende. Så när Andreas återkom till hotellet kunde man undra vad det var för äventyr han hade varit ute på.....

 

...Om det inte varit för att han spred en doft av kamfer och andra örter flera meter omkring sig.

 

Vi har haft lite svårt med internet, så vi har inte kunnat meddela sjukdomsstatus, men Zacharias har mått bra och kunnat äta vad han vill ett par dagar nu. Därför tyckte Sandra att det var dags att bli illamående i går kväll. Hon har inte behövt tala med Ullrik i den stora porslins-telefonen, men mådde fortfarande sådär i morse. Magen har dock sansat sig under dagen.

 

I dag tänkte vi att vi skulle göra ett nytt försök att komma bort till "Maharishi Mahesh Ashram". Det är kanske inte något speciellt med ett övergivet Ashram, men är vi nu bara några kilometer från platsen där Beatles komponerade sin vita platta, så får man väl försöka komma dit.

 

Efter tvåhundra meter sa Benjamin att hans ben inte orkade gå längre. Övertalning.

Efter tio meter till sa Benjamin att hans ben fortfarande inte orkade gå. 

Efter att vi avverkat trehundra meter hade han övergått till att konstant upprepa detta mantra, och en till att börja med smygande gnällig ton hade efter femhundra meter utvecklats till fullfjädrat skrik. Superhjältelekar, mer övertalning, släpande av litet barn på ojämn väg( det tyckte han var rätt roligt), övertalning och lockande avlöste varandra tills vinådde Ram Juhla.

Där kunde vi kika på lite gudastatyer och Andreas kunde koncentrera sig på att hindra barnen från att gå ner i vattnet istället för att övertyga Benjamin om att gå framåt. Omväxling förnöjer och vi kunde sedan fortsätta med förnyade krafter.

 

Ashramet är stängt sedan 1998 och har övertagits av skogstyrelsen, men de flesta byggnader är intakta och det är lite spännande att se hur detta minisamhälle såg ut......Om man kunde komma in - Hela stället är klätt med taggtråd längs murens översida och porten pryds av två stora hänglås och en "Tillträde Förbjudet"-skylt.

 

Attans oxå!

 

Men vänta lite. Det står faktiskt inte "Tillträde Förbjudet" utan "No Entrance" på porten. Det betyder väl ordagrant att just den porten inte är en ingång, men om man skulle hitta ett hål i muren någonstanns är väl det en helt annan sak?

 

Sagt och gjort! Andreas gav sig av in i bushen och snåren runt området och lyckades hitta ett ställe där han kunde kravla sig över muren. Vit av murbruk och lite lycklig kunde han sedan spatsera runt och beskåda små stenhyddor och samlingsplatser.

 

Barnen var besvikna över att de inte fick gå in och argumentet att det var flrbjudet att gå in funkade inte så bra längre. Sandra, som nog hade varit lite nervös under Andreas olaga intrång, sa till barnen att hon var rädd att det fanns vakthundar därinne som "Pappa, men inte ni skulle hinna springa ifrån".

 

Det skall sägas att det var fler som gick in under tiden vi var där, hålet i muren var flera år gammalt och stället nämns i guideböckerna som ett utflyktsmål. Dessutom är det skyltat dit. Så det är inte så väldigt förbjudet, och i enlighet med Indisk folk-praxis så är det inte förbjudet om det inte är omöjligt ;-).

 

Sedan åt vi Lunch på  "Last Chance Cafe" (Det dramatiska namnet visade sig syfta på att det är sista stället man kan få kaffe på innan "Beatles Ashram". Där studerade barnen Yogafilmer med en tjej från Luleå.

 

Nu måste vi ha middag, så vi får skriva mer senare