domingo.blogg.se

Duschad, hyfsat utsoven och mätt. Då kan vi börja:

 

Den Adertonde i Mars månad, nådens år 2013.

Rishikesh, Uttarakhand, Indien.

 

Idag var det alltså dags att lämna Rishikesh med buss. Vi hade innan vi köpte biljett kikat runt lite på olika alternativ och valt den buss som skulle vara framme i Dehli runt sju på morgonen den nittonde. Det skulle inte vara så kul att gå runt i en nattsvart stad i ett par timmar innan något öppnade. 

 

Bussen skulle avgå först halv tio på kvällen, så vi behövde inte lämna hotellet förrän runt sju ( enligt Sandra) eller kvart i nio (Andreas åsikt), så vi hade en sista dag i Rishikesh. Vi hade ju misslyckats med att hitta Ramanas Garden Cafe dagen innan, så vi bestämde oss för att börja jakten på lunchmat lite tidigare. Ramana driver ett barnhem för föräldralösa som finansieras via bl.a restauranten, som sägs servera fantastisk ekologisk mat.

 

Vi hittade och satte oss tillrätta medan barnen gick till lekplatsen ( såna är de inte bortskämda med här i Indien ). Vi bestämde oss för några av de smaskiga rätterna och Sandra gick ner för att beställa.

Då fick hon reda på att det var stängt!

 

Nu började vi bli lite hungriga allihop och solen stekte på oss där vi gick tillbaka mot centrum igen. Vi lyckades hitta ett bord på German Bakery vid brofästet, Inte så roligt ställe, men vi ville ha mat nu. Andreas krånglade till det med att vilja ha någon form av bönor i sin sallad, vilket oroade den osäkre servitören. Det var tydligen en udda beställning, för han kom ut och visade mig vad kidneybönor är för något och förklarade först att det var omöjligt att lägga dem i salladen, men gick till slut med på att jag fick dem i en skål brevid och jag fick upprepa flera gånger att jag skulle betala för dem. Rätt gott blev det i alla fall.

 

Vi hade intagit vår sista frukost på Ganga Beach, och åt vår sista middag på Ganga View.

 

Vid sjutiden checkade vi ut efter att ha gjort den sista packningen i ficklampssken då strömmen hade gått. Vi gick lite fel när vi skulle hitta Ricksha, men var ändå vid "Guru Dev's" buss vid åtta-tiden. Vi var först och gick på och satte oss. Vi hann läsa saga och sjungt barnen till sömns innan bussen gick. En kvart innan bussen skulle avgå var bussen bara halvfull, gött då kan man bre ut sig lite. Sen kom Indierna! Det där med att vara ute i god tid är inte så Indiskt precis. Förutom i de tågvagnar som inte har platsreservation, där kommer folk springande längs perrongen och hoppar in genom fönstren om det är möjligt. 

 

Klockan tio gick den fullsatta bussen (tack vare platsreservation hade alla en egen stol att sitta på, så den var inte Indien-full), trettio minuter försenad, men det var bara positivt för oss - då kommer vi fram halv åtta, perfekt!

 

Fällbara säten är jättetrevligt och man kan hitta en avslappnad position att somna i - Det vill säga om det går att styra hur mycket och när stolen skall falla bakåt, vilket inte var fallet med Andreas stol. När han bytte position i sätet, föll detta ner i knät på fransyskan som satt bakom. Sen fick man hålla på och joxa med stolen och fällknappen någon minut innan den fastnade i läge igen. Andreas som generellt har svårt att sova på bussar, fick inte en blund i ögonen.

Benjamin sov sig däremot igenom kissepaus och allt.

 

Eftersom den förra bussresan blev lite "Bajs-kaotisk", och magstatus går lite upp och ner, hade vi förberett oss med att ha extrakläder, toapapper, våtservetter, kniv och Gaffatejp (?), lättåtkomligt. Dessutom hade vi med en tomflaska att pinka i. Inget av det behövdes dock.

 

 

Den nittonde Mars.

 

Klockan sju skulle vi alltså vara framme i Dehli, men Andreas, som såg vägskyltarnas angivelser om avståndet till målet sjunka snabbt, insåg så småningom att vi skulle vara framme lååångt tidigare.

 

Klockan Noll Fyra noll noll stannade bussen vid ändhållplatsen och busspersonalen hade fullt sjå att få ut trilskande resenärer som hade blivit lovade helt andra slutdestinationer.

När vi kom ut i ett sovande, tyst och svart Old Dehli visade det sig att bussbolaget hade bra kontakt med ett gäng Taxi- och Rickshachaufförer, som stod och väntade på oss. Man kan lätt räkna ut att vår förhandlingsposition inte var direkt fantastisk, mitt i ett okänt område, mitt i natten och utan något större hopp om att hitta annat färdsätt på  ett par timmar.

 

Vi slog oss ihop med en Engelsk kille och fick ett pris som inte var högre än tio gånger taxameterpriset. Vi gick av vid Nizamudin Railway Station, medan han åkte vidare på hotelljakt. Inne på stationen la vi oss på våra filtar med väskorna som kuddar och vilade medan solen började antyda sin ankomst med en lila himmel. Vi vuxna hade kunnat sova där ett par timmar, om det inte varit för barnen som hoppade på oss. Vi gav upp och gick och tog varsin tråkig stationsmacka. Sedan låste vi in våra saker och tog en Ricksha till "Lodi Garden", Dehlis eget Slottskogen och Trädgårdsföreningen på samma gång och med stora gravmonument utduttade här och där.

 

Vi, och framförallt barnen, njöt av de stora gräsmattorna, och snart var det Star Wars-lek för hela slanten. 

Familjen slappade sig igenom förmiddagen i parken. Istället för att skriva något om alla trädsorter, fjärilsarter och fina monument i parken, väljer jag att nämna att man kan köpa rabattkort till toaletten där.

 

Eftersom vi bara ätit en macka till frukost började vi bli rejält hungriga efter ett tag och bestämde oss för att hitta ett matställe på väg till "Gandhi Smriti", platsen där Gandhi sköts. Det såg nära och lätthittat ut på kartan, så vi började gå dit. Solen stekte. Kul att se en helt annan del av staden. Vattnet tog slut. Fina kvarter det här. Zacharias har ont i magen av hunger. I fina bostadskvarter finns inga matställen. Alla börjar bli griniga. Här finns ingen som säljer vatten. Zacharias skriker att han är hungrig. Benjamin skriker att han inte orkar gå mer. Hade inte luften redan varit mättad av deras skrik, hade nog Andreas och Sandra oxå börjat skrika. 

 

Till slut hittar vi en liten kiosk - som inte har vatten!

Vi köper varsin te och två paket kakor och får sedan tag på en ricksha som kör oss till Khan Market, där vi hittar ett dyrt cafe som vi äter på.

Aldrig mer en sådan promenad!

Men nu vet vi att vi inte kan hitta häromkring, så då behöver vi inte göra om det misstaget.....

 

Efter maten, testning av toan och ett otäckt fall i trappan (Zach ramlade och for med rygg och huvud i golvet. Det gick turligt nog bra), tog vi, visa av vårt tidigare misstag, en Ricksha till Ghandi Smriti.

 

Utställningen i huset där Ghandi spenderade sina sista 144 dagar var bra. De hade en interaktiv multimediadel som en lunchsugen anställd stressade oss igenom. Dessutom var hälften av dessa saker sönder. Barnen var dock väldigt fascinerade av Ghandi, och framförallt hans död och de tre skott som förorsakade denna. Så nu har de lagt in en Ghandilek i repertoaren; Ett av barnen staplar framåtböjd fram på en käpp och den andre springer fram och kastar tre småpinnar (skotten) på honom. Pinnlek och våldslek på en gång - blir det bättre?

 

Efteråt gick vi mot Lodi Garden igen för att ha det mysigt några timmar innan vi skulle på tåget. Sandra hade nu tittat ordentligt på kartan och vi bestämde oss för att gå en annan väg den här gången. När vi tyckte att vi snart borde vara framme frågade vi en Indier, som bestämt pekade åt det hållet vi kommit ifrån. Men han var nog bara så van att gå den vägen att han inte insåg att vi hade kommit på en genväg.

 

Så vi fortsatte, tittade på kartan, fortsatte, lyfte upp gnälliga barn på axlarna, fortsatte, tittade på karta, vände, tog en ny väg, Zacharias ramlade igen, solen stekte, tittade på kartan, frågade, fortsatte och till slut kom vi fram. Men då hade vi inte så mycket tid att vara där innan vi skulle gå och leta efter mat igen. Men vi fick busat av oss lite i alla fall.

 

Inne i ett stadsdelsstort komplex med det klargörande namnet "Indian Habitat Center", hittade vi "All American Diner", ett femtiotalsinspirerat ställe med galonsoffor och jukebox.

Korv o bröd med mos och burgare - Det var länge sedan!

 

Ricksha till stationen, hämta ut väskor och ner på rätt plattform, tåget kom in i god tid och vi kunde göra oss tillrätta. Alla fyra bäddarna i en kup'e, ingen annan att ta hänsyn till. Vi somnade ganska snart allihop och sov gott hela natten (förutom Sandra som vaknade några gånger av en klängig, trängig Zacharias).

 

Lungt och sansat på tågstationen och en soft Taxi till hotellet. Väl där såg ägaren lite konfunderad och ställd ut när vi kom, så vi började ana att det bokade rummet kanske inte fanns. Vi behövde i vilket fall som helst frukost först.

 

Efter den visade det sig att de hade tänkt ett pyttelitet rum åt oss, då de trodde att vi bara var två vuxna. För att barnen oxå skulle få plats fick vi ett större dyrare rum till samma pris. Sjyst!

 

Underbar dusch med både värme och tryck på vattnet - fantastiskt!