domingo.blogg.se

....Where I lay my fart is home!

 

Vi har nu äntligen nått hotellet i Varanasi efter 42 timmar på resande fot.

Spratthatten som Benjamin fått i födelsedagspresent gick inte ner i packningen, så han gav bort den till Fathan, Aladins "bror" som jobbar på hotellet.

Vi fick skjuts av Alex och Aladin till tågstationen, Tack. På tåget var det ganska fullt med två personer bokade på samma plats här o där. Vi använde ju bara två av våra sängar, så vi bjöd ut de andra. Vi hade två små småbarnsfamiljer i samma "kup'e" som vi. En busig flicka på 2,5 år och en lite mindre kille. Det blev lite bus o lek både på kvällen och följande morgon. Snett emot oss satt ett tyskt par i sextioårsåldern som bara hade en plats. Mannen var mycket orolig o nervös över detta. När Sandra försökte komma upp i överslafen gick det bara inte, så hon och Benjamin fick dela på en 165 cm lång sidobunker, där Benjamin hela tiden riskerade att ramla ut. Så Sandra sov inget vidare. Men det gjorde övriga familjen, särskillt barnen.

 

Väl framme i Dehli, ca 11.30, struntade vi i Rickshachaufförernas intygande om att det jääättelååångt till tunnelbanan, och gick de två hundra metrarna. ( Utvikning: på alla Metro-stationerna är det en hög säkerhetsnivå med scanning av bagage, bågar att gå igenom, vakter som visiterar och använder "pip-pinne". Dessutom är det ofta små avspärrningar med militär personal och sandsäcks-barrikaderna står redo i väntan på en terrorist-attack. Våran gissning är att den gruppering som skulle ha mest att vinna på att släcka ner tunnelbane-systemet torde vara Ricksha- och Taxi-chaufförerna, vilka förlorar inte bara en massa körningar, utan även en massa commision de annars skulle fått genom att övertyga turister att åka till speciella affärer, hotell, restauranter etc.) 

 

Frukost på Momo cave i Pahar  Ganj och sen var det Old Dehli som gällde. Vi gick till Red Fort och där, på en gräsmatta blev vi bjudna på mellanmål ( massor av snacks) av ett gäng från Gujarat. De tyckte naturligtvis att vi skulle pilla in en visit i deras hemtrakter i resplanen.

Red fort har en massa gräsmattor (som man får beträda) i parkstil. Detta uppskattade ungarna som sprang och lekte och matade ekorrar. Det var bara genom att locka Benjamin med ett besök på Jainisternas Fågel-sjukhus som vi kom därifrån. När vi skulle över gatan var vi tvungna att väja för en procession med nakna män, sedan kunde vi leta reda på "Bird Hospital". Tyvärr visade sig detta vara stängt, så vi styrde kosan mot "Jama Majid", en rejäl moske i Old Dehli.

 

Då muslimerna är lite petiga med det där om att kvinnor inte får visa håret, och Sandra hade glömt alla sina sjalar i packningen på tågstationen, fick nytt tygstycke inhandlas. Sandra verkade inte så bekymrad över detta....

Uppe vid ingången ställde Andreas och barnen sina skor demonstrativt långt ifrån nissen som ville göra sig en hacka på att vakta turistskor. Dena gest var nog lite för finstil, för människan reser sig och går och hämtar våra skor och ställer i sin lilla hög, hela tiden mumlande om säkra skor. Andreas påpekande att folk förvisso luras och ibland stjäl en plånbok eller kamera, men väldigt sällan traskar upp till en moske eller ett tempel för att sno en sliten sandal (dessutom i en storlek som inte passar någon Indier, mer än som badkar möjligtvis), ignoreras fullständigt.

 

På väg in diskuterar vi hur mycket vi skall lägga i donation, det kostar ju att hålla ordning på en så stor byggnad. Då stoppas vi av några vakter som säger att de vill ha 300rs i inträde. För oss känns det så totalt fel att man skall ha ett obligatoriskt inträde till en plats dit folk går för att be. Vi vänder och går ut. Eftersom Andreas språkkunskaper är begränsade sa han inget till vakten, vi vet ju inte vad "månglare i Templet" heter på Hindi.

 

Middag på anrika (tycker de i alla fall själva) "Karim's". Tandoorikyckling och en annan kyckling - mycket gott. Även naanbröden var goda. Barn behöver toalett. Nu. Den fräscha och nästan lite snofsiga restauranten visar sig också ha en toalett, bakom köket, igenom lagret finns en inte alltför snofsig facilitet.

 

Cykelricksha till Metron, Metro till tågstationen där vi blir förföljda av tanta med tokigt utseende och äkta "Ont-geni-skratt". När vi ignorerat henne en stund, sträcker hon sig fram och rör vid Zacharias och ger Andreas ett "nu-har-jag-förbannat-din-son, din-snåle-faan-skratt". 

Förbannelsen hindrade oss dock inte från att hämta ut våra väskor och ta oss till tåget. Tåget var välfyllt och vi kunde överlåta två av våra sovplatser till sänglösa resenärer. Snett emot oss satt en kille och hans farmor. Vi fattade det som att hon skulle göra sista resan till Varanasi för att dö, men när hon satte sig upp såg det allt ut som om hon hade ett gäng år kvar att leva.

 

Klockan tio var vi framme i Benares (Varanasi), bara 1,5 timmar försenade (våra medresenärer hade gissat på att vi skulle vara framme vid ett-snåret, så med den utgångspunkten var vi tidiga) och lyckades sammanstråla med killen hotellet skickat ut för att möta oss. 

 

Naturligtvis skulle vi ha rickshan längst bort, naturligtvis kunde inte rickshan köra ända fram, naturligtvis var det bara en "five minutes walk" och naturligtvis tog det egentligen tjugo minuter ( måste rensa ut nåt ur packningen, min kropp är för klen för detta). 

 

Andreas o barnen hade knaprat i sig gårdagens blötsega chapatis till frukost på tåget, så de åt brunch på hotellet medan Sandra intog frukost. Sedan var det bara att gå i trappor, gå i gränd, trappor igen och sedan var vi äntligen framme på hotellrummet.

 

Resten av dagen skriver gi om i morgon.

 

Klart Slut.